Först och främst. För mig är demokratin det allra högst stående i vårt samhälle och statsskick. En individ = en röst. Tänkte det var bäst att förtydliga detta, innan jag ger mig ut i en ansats att reflektera runt det som hänt i Sverige de senaste dagarna.
En liten, rätt harmlös bild får illustrera den så omdiskuterade tilldragelsen i svensk politik i december. Hur kunde det kunde hända och framför allt, hur ska vi kunna gå vidare? Det senare blir ämnet för en del 2.
Jag har under hösten varit inne på hur det kunde bli så här, men riktigt så illa trodde jag nog inte att det skulle fortsätta att bli.
Låt mig först förtydliga, att jag tillhör de s.k. föredettingarna, så jag bör ju inte uttala mig, om jag förstått saken riktigt. Så med all respekt, de som tror på den dogmen, har mitt tillstånd att sluta läsa här. Jag har ju bara sådär 14 års erfarenhet av kommunal och regional politik i vuxen ålder. (även om jag tror att det ändå kan vara rätt nyttigt att reflektera, även för dem)
Min filosofi är att ”alla behövs” i ett samhälle. Att alla har något att tillföra, men i olika faser och sammanhang. Unga, gamla, medelålders, kvinnor, män, barn…och jag höll på att säga hundar, men det hade blivit för oseriöst. För seriös, det är ju vad man anser sig vara. Men seriös på ”rätt sätt”.
Det som oroar mig mest i dagens Sverige, är att vi har fått en tendens att mer och mer ”facka in människor” -detta har då inget med fackföreningar att göra- samtidigt som det graderas i bättre och sämre fack. Det senare sägs sällan uttryckligen, för en fasad av tolerans och ”vi gillar olika” måste ju finnas. Det ingår i bilden av det ”fina samhället”, den svenska modellen.
Den åsiktsfilt som mer och mer breder ut sig över vårt land, den som den s.k. eliten har bestämt är den rätta -och det kan tydligen ingen debatt rucka på- den ska man följa och linda in sig i. Oavsett bakgrund eller utbildning, oavsett politisk åskådning. För mig är inte det åsiktsfrihet längre.
Demokrati är det som vi enligt vår grundlag har definierat som att ”all makt utgår från folket”, och detta håller på att kraftigt eroderas genom det jag beskriver ovan.
Om vi begränsar oss till året 2014, finns det två alldeles särskilda händelser som märkt utvecklingen till det vi nu hamnat i, och den s.k. överenskommelsen.
- Åsa Romsons tal i Almedalen, som jag lyssnade på ”live”, och som fullständigt gjorde ner alla som kan kallas vita, medelålders heterosexuella män.
- Fredrik Reinfeldts sommartal, där han frankt deklarerade att alla svenskar ombads öppna sina hjärtan, och inse att situationen i vår omvärld medför att vi kommer att få leva med kraftigt ökade kostnader. Dessa kan vi vare sig påverka, eller förhindra att de beskär våra möjligheter att i närtid genomföra några större reformer i vårt land.
Man (det ordet är snart inte heller politiskt korrekt) får inte tycka vissa saker. Gör man det ändå, ska man motas in i fållan tills man tycker rätt. Missförstå mig rätt, jag är väl medveten om att man i en demokrati till syvende og sidst behöver fatta beslut och komma framåt. Det har jag deltagit i mina förtroendeuppdrag, åtskilliga gånger. Dock ska man aldrig glömma vem som är uppdragsgivaren, hela tiden, inte bara vart fjärde år, när man ”kampanjar för att vinna uppdragsgivarens röst”, dvs. väljarens, medborgarens.
Jag är nog delvis uppväxt i fel land och miljö, men för mig är det en outgrundlig fråga hur man kan tro att vi ska kunna utvecklas om saker inte får diskuteras. Det har bara blivit värre och värre, och som min utomlands boende far helt spontant yppade vid middagsbordet häromkvällen, när vi traditionsenligt skulle äta lutfisk;
”man får nog säga att den förra regeringen tappade kontakten med verkligheten i sin ”fulländning”, den gick inte längre i takt med sina väljare, sitt folk. Hur bra den än var på vissa saker”
Jag tror, efter att ha läst spaltkilometer de senaste dagarna, att det är här vi börjar närma oss pudelns kärna. Den åsiktsstorm som uppstått, handlar väldigt mycket om den bristande kontakten med väljarna, ett spel som med medias hjälp har rullats upp inför förvånade och desillusionerade ögon. Medborgarnas ögon. Då hjälper inte hur rätt de olika parterna anser sig ha, hur mycket man försöker förklara varför vissa ska vara med och andra inte. Märk väl, då har jag i detta fall inte ens berört vilka som sagt (eller inte sagt) vad eller ens hur.
Man kan inte på det viset som skett, helt bortse från åsikter som folk kan tänkas ha, eller som de ”de facto” har, utan att först ge sig i kast med att förklara och resonera. Då gräver man ett dike, en skyttegrav, mellan ”elit” och folk, som ingen jul i världen kan överbrygga, något som ju tydligen skedde på Västfronten julen 1914, den första under Första världskriget.
Den indignation och von oben-attityd som visats gentemot ”fel åsikter” i diverse artiklar och inlägg i både s.k. gammelmedia som i sociala medier, är för mig skrämmande. Det är ett tecken på att man egentligen inte är riktigt trygg i sig själv, alldeles oavsett mål och önskan att komma framåt med landet på olika sätt. Det gör mig både ledsen och orolig.
Hur ska vi då komma framåt? Ja, det blir ämnet för nästa inlägg, det är sent nu. Jag får även komplettera med ev. länkar lite senare.
Fredrik Lidby - le blEU dans le Nord 