Käftsmällen åt hela världen…Brexit del 1

Idag är det midsommarafton, en dag jag brukar tycka mycket om, i likhet med många många andra svenskar.

Denna midsommarafton blev något annorlunda…i min smak en något fadd dag. När jag slog på nyheterna fick jag höra att Storbritannien med liten marginal sagt nej till EU.

 

EU avklädningJag har läst och funderat mycket idag, mellan och under gräsklippning och annat på min barndoms gård. Stället vi hade som fast punkt då vi bodde utomlands, men även senare.

Gamla minnen kommer åter. De långa bilresorna, farligt nära järnridån (mer bekant som ”Muren”) visa pass ett antal gånger mellan Hälsingland och Paris. Ett antal olika valutor att hålla reda på, både praktiskt och i minnet för att veta hur mycket man betalade.

Jag hade tänkte skriva lite mer om det som folkomröstningen åstadkommit, men jag orkar inte ikväll… Jag går och läser en bok istället.

Godnatt världen.

DN, DN2

Annonser

Take it to the limit…

Sitter så här på fredagskvällen och försöker knyta ihop veckan…nej, jag ska jobba i helgen också. Men ändå, lite perspektiv…med  hjälp Eagles, och just nu låten vars titel figurerar i rubriken. Vad gjorde man utan youtube? Tack vare internet kan man snabbt  hitta gamla minnen och …ja känna hur långt upp i åren man kommit. Fast gränsen har förhoppningsvis inte kommit än.

limitJag hittade denna text i en kommentar till Eagles gitarrist Glenn Frey bortgång under den konsert jag lyssnar på.

”My mother told me 25 to 30 years ago, she was sad….all of her movie stars she loved were dying. At the time I thought how goofy. I told her to find younger movie stars to love. Her comment was, they don’t take the place and someday you will know what I am taking about. Hmm, well, mom, I am at that age. My singers, and movie stars are leaving. Guess, I know where that puts me. I realize, sometimes you just can’t replace those you loved and matured with. Rest in Peace Glenn Frey. I love every note you sang, played and wrote. But what a group in heaven…singing and jammin….”

Själv har jag just funderat över detta de senaste veckorna när både artister och en del kända personern lämnat jordelivet. Jag tycker den ovan cireade kommentaren sätter perspektiv på livet…jag minns själv hur svårt jag tyckte det var att känna något i 20-25-årsåldern för kända personer som försvann och den äldre generationen pratade om. Nu i medelåldern har dessa perspektiv kommit på ett helt annat sätt, och insikten att livet inte är oändligt kryper allt mer tätt inpå.

Trots att jag väl egentligen inte var med från bandets början, minns jag hur jag och mina kompisar i Frankrike lyssnade på Eagles på tonårsrummen,  om och om igen, säkerligen till föräldrarnas förundran. Detta kommer i dessa dagar åter upp till ytan. Studenttiden gav också en del Eagles, och en del solospår av de olika medlemmarna. De återförenades igen och för snart 8 år sedan såg jag deras konsert på Globen då de for omkring efter den som skulle bli deras sista studioskiva, Long ride out of Eden. Det var en upplevelse.

För musiker är de ut i fingerspetsarna, trots att alla närmar sig 70, det ser man på klippen man hittar på internet. Gränsen för deras musik deras musik lär inte ens finnas ovanför stegen på bilden högre upp på sidan här. Godnatt.

Expressen, Aftonbladet, SvD, DN,

En vilsen värld

Sitter i lördagssoffan…”slösurfar” som det heter på modernt språk. Tittar samtidigt lite på TV. Ledig dag, välbehövd efter en tid av alldeles för mycket slit och stress. Det renderade igår ett besök på Husläkarcentralen, och nya/ändrade piller för blodtrycket. Bestående eller inte, det vet jag inte. Líka lite som jag vet om vår värld är beständig. Vår välfärd. Vårt liv som vi är vana att se det och ha det. Ni som tror att detta är något slags skrift mot något kan sluta läsa nu.

Jag är generellt inte motvalls, men anser att realism är ett verktyg man måste kunna använda sig av just för att kunna vara för det man kämpar för eller tror på. Just nu vet jag inte riktigt vad vår värld tror på eller kämpar för.

Kanske håller jag på att bli äldre och mindre idealistisk? Det vet jag heller inte. När man trubbas av genom långvarigt slit och dessutom några gånger desavouerats, är det inte längre så lätt att hålla fanan högt i den anda man är van att verka. Jag gör en ansats till att plocka ner lite tankar som vuxit under de senaste veckornas tystnad från min sida här. Vi får se om jag lyckas fortsätta längre fram i höst.

Just nu visas serien från Tyskland som heter ”Krigets unga hjärtan”, vilket är en ypperlig serie,  och den manar till eftertanke. Tyvärr visas den alldeles för sent på kvällen. Fler behöver se den. (kan förvisso ses på SvT Play) Den speglar just det fruktansvärda som krig och oro innebär. För dem som tvingas ut i strid, oavsett position. För dem som drabbas direkt eller indirekt. Det spelar egentligen ingen roll i vilken roll man befinner sig.

Vi behöver påminnas om detta, utan fasadfärg i form av glättiga dramaturgier som inte ger annat än förströelse. Serien har fått stort genomslag, inte minst hemma i Tyskland. (detta är en repris från 2013)

När nöden pockar på dörren, finns inga hinder längre i människans natur. Hon är trots allt däggdjur och börjar hennes tillvaro skakas om, blir det naturliga att adrenalinet slår till och hennes överlevnadsinstinkt tar över. Då är hon inte så vacker.

Jag är orolig för att vi i eftersvallet av den ”godhet” som utgivits de senaste veckorna både hemma i Sverige, och i den paneuropeiska stödrörelsen, kommer att få ett likgiltigt samhälle, inte minst om man intar den avvaktande rollen där ledarskap vattnas ur genom den vilsenhet som råder.

Krig är fasansfullt, ocn terrordåd, i vårt sätt att se på saken, ett ålderdomligt sätt att visa att man är med någon grupp som inte har kapacitet att använda ord och diplomati för att driva sina frågor och möjligen nå framgång. Samtidigt kan underlåtenhet och en överdrivet naiv känsla att ”alla ska ställa upp” och då blir allt bra i slutänden, skapa enorma  konvulsioner och i förlängningen driva fram nödvändigheten att anvälda just våld för att inte själv gå under.

En avslutande mening i TV-serien var ”det finns två val just nu, ljuga eller dö” fritt översatt. Detta sagt av en förtvivlad fänrik som kämpat i ett hopplöst läge på fronten mot Ryssland, sett en stor del sina mannar dö, själv nästan dött och rymt ut i skogen där han överlevde som en typ Robinson Crusoe. Detta tills han hittades av medsoldater (tyskar i detta fall) och ställdes inför rätta, med dom att arkebuseras pga krigsförräderi.
image Höstljus

Jag önskar att vi, realistiskt, kryper ur våra mest idealistiska drömmar, försöker se positivt och kreativt på det vi faktiskt kan göra, för att vårda och värna det goda samhälle de flesta av oss tror på. Tankens kraft kan ihop med realism övervinna mycket, kanske kan lite ljus som igår sken över vårt land ge inspiration till att se saker ur en nyktrare vinkel, komma ur den vilsenhet som tycks råda på väldigt många nivåer.

Jag vet inte, men jag hoppas. Jag vill inte ge upp, men för att komma dit tror jag det kommer att krävas stora ansträngningar. Just nu ser jag mest en stor snöboll som rullas framåt och riskerar sluta med en stor istid om vi jämför med det vi egentligen säger oss vilja ha.

SvD Tove Lifvendahl, Maria Rankka Sthlms Handelskammare

Rötter och reflektion, samt vänskap…

Denna dag har inneburit diskussioner, resor och organisation. Det mesta har fungerat även om ett moment fick skjutas på framtiden. Så kan det vara men behöver inte innebära att saker blir fel i slutänden. Vi lever i ett prestations och ibland ångestfyllt samhälle. Jag har mött en god vän som ger mig inspiration i livet och jag tror att jag ger honom det också. Vi har rätt snarlika upplevelser av många saker i livet, trots att vi levt rätt olika liv som helhet. Kreativa tankar sprutar när vi träffas och detta blandat med skön samvaro ger en väldigt fin utväxling.

Dagen började med administrativt pyssel med min bil som skulle in för åtgärd på garantin, översvämning i ”underredet” kanske man kan kalla det, under golvmattan. Detta pga nedfall igenproppade dräneringskanaler från vindrutan. Efter det var det dags att ta tag i en del diskussion kring mitt projekt i Uppsala och dess avslut.

Därpå tågresa genom det genom ett sädesgult Sverige till en mindre ort i Västmanland, om än i Örebro län, där jag skulle plocka upp en ”ny” begagnad bil åt min gode vän. Denna resa blev också resa i nutida Sverige, Sverige förändras i raskt takt och man hinner reflektera över det en sådan dag. Inte minst genom det man ”ser”. Lite senare under dagen konstaterade vi just att denna förändring är inte självklar för de styrande, då än mindre för de s.k. gräsrötterna ute i landet. Fast på olika sätt. De osynliga diken som grävs i samhället idag, riskerar att rasera saker i väldigt raskt takt och skapa en tillvaro utan den tillit och empati som trots allt genomsyrat vårt land under många decennier nu.

wpid-20150828_125907.jpg

Efter att ha kollat av bilen och klarat av det administrativa, var det dags att tanka och röra sig mot vårt mötesställe. Eftersom jag faktiskt var väldigt nära min farfars rötter, den lilla by eller håla, kalla det vad ni vill, som också fått ge oss vårt efternamn, tänkte jag att det vore väl tusan om jag inte svängde förbi på vägen, när jag var så nära. Sagt och gjort, och bilderna kan ni se här. Vilken av gårdarna som farfar föddes på får jag nog ta hjälp att reda ut.

 

wpid-20150828_125911.jpgDet var ingen jätterik bygd, och farfar drog sig ut på USA-praktik innan han bosatte sig i Värmland. Visserligen finns ett bruk i närheten, Frövifors, men det var till Edsvalla Bruk han kom, strax väster om Karlstad för er som inte är så väl bevandrade i geografin.

 

wpid-20150828_130038.jpg

Jag skulle vilja gå in och besöka den rätta om jag i så fall vet vilken den är.

Bilen gick som en klocka och strax mötte jag Erik i Linköping, efter att ha kört på delar av de vägar jag cyklade på i juni. wpid-20150828_180650.jpg

Vi gick igenom papper och brev som kan röra bilen. Och vi pratade. Vi var ganska eniga om hur viktigt det är med rötter, harmoni och stabilitet i mänskliga liv. Att det inte är något man skapar ”över en natt”. Först då man har det kan man prestera och driva kreativa saker framåt. Vi har båda två några rätt tuffa år bakom oss, och han hade just fått ett otroligt positivt besked om ett uppdrag/arbete han ser fram emot mot mycket. Vi har båda reflekterat mycket de senaste åren och hoppas de ska gagna oss i fortsättningen.

Efter en alltför kort men trevlig stund i Östergötland, styrde vi kosan åt varsitt håll, jag mot Uppland och Erik mot Småland. Vänskap går inte att köpa, inte heller rötter, något som är väl värt att fundera över i dessa oroliga tider.

Fransosen fick sitt elixir ikväll…

Dags att koja.  Jag har både jobbat, fixat och sett på ”kultur” dvs fransk tv-serie och film. En liten fransk stad som man döpt den till på svenska, är för mig både historia och kultur. En oväntad vänskap,  eller Intouchables,  har jag hört om men inte sett.

ladda ned

 

Den senare innehåller så mycket att fundera över, att det är för sent att plocka upp ämnena. Det finns både charm och allvar. Min franska sida vaknar till liv.

Med det önskar jag god natt och på återhörande!

Europe, too nice to hate.

Jag brukar inte inleda mina inlägg på engelska, men frångår den principen idag av två skäl,

dels för att jag nyss sett första delen av den brittiska deckarserien ”Grantchester”, och åter fallit och njutit av det djup med humor som engelsk och europeisk TV-film ofta har,

dels för att engelskan ”drar” i Sverige.

GrantchesterDet var en fröjd att titta på serien, små ”knorrar” här och där, och ett vackert landskap att titta på. När jag ser och hör sådant, saknar jag just ”mitt Europa”, jag har alldeles för lite med det att göra för närvarande. Europa, med alla sina fel och brister (som Sverige och svenskar understundom alltid måste påpeka) är en sådan enorm tillgång och ”backyard” att ösa ur. Å ena sidan tas den för given, å andra sidan ”kackas” det på den i tid och otid.

Jag kan njuta så av att möta såväl tyskar, fransmän som greker på Arlanda i det jobbet jag utför där. Känslan blir allt som oftast ”jag vill ju och kan ju samverka så bra med er, varför ges mig inte den möjligheten i större grad?” Kanske kommer den möjligheten tillbaka fortare än jag tror och ingen skulle vara gladare än jag! Efter att ha den korrelerande funktionen i många av mina uppdrag och anställningar, känns det som om jag vissnar inifrån när jag inte får utlopp för sådant mer.

Jag har ofta funderat över Sveriges ofta lite naiva och distanserade hållning till den europeiska kontinenten som vi ju tillhör, trots Östersjön och Öresund. Jag är ju för dem som inte vet det, uppväxt in i det mångkulturella samhället, via framförallt Frankrike under tonåren. En intressant och ibland svår tid, men inget jag skulle vilja ha ogjort. Hela tiden när Sverige var i stort sett ”orört i den multikulturella grytan” (sånär som på alla italienare och ex-jugoslaver som kom hit för ca 50 år sedan), har jag lärt mig om en annan värld, ändå så nära. När man t.ex. hört kommentarer i stil med ”negrer, ja de finns ju bara i Stååck’ålm”, då är det inte så underligt att det blir en kulturell ”härdsmälta” i ett stort litet land under det inflytande som invandring av de slag som pågått sedan sekelskiftet eller lite längre. Att vissa som anser sig veta bättre och ”tycker” en massa om detta fenomen, hjälper ju liksom inte upp situationen. Det krävs mer respekt för en människa med mindre insyn för att denna person ska kunna förstå och försöka anpassa/bjuda på sig under rådande omständigheter generellt sett i t.ex. vårt land.

I gårdagens Svenska Dagbladet, läser jag en mycket viktig och tänkvärd krönika av Hynek Pallas. ”Vi borde ha tagit intergrationsfrågan på allvar redan för 25 år sedan” är budskapet och rubrik, och det känns för mig som en seger att någon äntligen vågar skriva det. Jag har själv sett det här komma, försökt påverka (med magert resultat) och få människor att inse det, men det har bara viftats bort. En ickefråga, tabu på något sätt. Varför? Snöbollen rullar och den blir inte lättare med tiden. I värsta fall går den i delar och det blir ett antal bollar som rullar parallellt…

För mig är ovanstående krönika balsam för själen, även om det inte är så upplyftande läsning. Jag citerar

I dagens Sverige är det fortfarande rätt outforskat och förbisett vad det innebär att ha flera språk och fler länder att röra sig i – det jag lever och andas varje morgon från det att jag vaknar och har ett jävla sjå att förklara för mina egna barn”

Varför är det så? Engelskan är jätteviktig i världen, men den är INTE allena regerande.

Läs krönikan, det står så mycket i den just om hur det är att ta sig in i ett slutet samhälle som faktiskt Sverige varit väldigt länge, och delvis fortfarande är.

Jag själv har liksom sett symptomen från andra sidan jämfört med Hynek Pallas, själv född utomlands, men återinvandrade som 2 åring, och flyttade sedan ut i världen igen som 12-åring. Att göra en sådan resa som Pallas beskriver, eller som jag själv varit med om, och kanske en dag skriver en bok om, märker en person ända in i roten. När man som jag sedan ”hemma i Sverige” blir ifrågasatt för hur och varför jag tänker eller gör vissa saker på ett sätt som man inte gör ”här hemma”, blir det ju också ”kortslutning” eftersom jag ser så svensk ut…ingen kan ju tänka sig in i bilden att jag skulle fungera annorlunda. Det blir lite som en inverterad (alltså omvänd) situation från en mörkhyad ”andra generationens svensk” eller adopterad, som gör alla förvånade genom att öppna munnen och tala perfekt uttalad svenska… I mina bättre stunder tas jag på så sätt för inföding både i Frankrike och Tyskland.

Vi har mycket att lära oss, inte minst från övriga Europa. Vi kan lära ut andra saker.

 Europe is simply too nice to hate

SvD

Ikväll far vi österut, ”On the East front plenty of news every week…”

Tar en paus i diskussionen om vår demokrati och vårt samhälle. Det pockar på lite från Öst, och har gjort så ett tag nu. Det är ingen duvunge som leker med våra vatten och vårt luftrum österifrån…

ryss

Jag har aldrig varit mycket för att ”ropa på vargen”, men i dagens läge, med vad som hänt under 2014, undrar jag hur länge det ska dröja innan vi på allvar börjar omvärdera situationen i vår världsdel. Under ytan har det säkert redan skett på vissa håll, frågan är; ”hinner vi i tid?”

Jag blir beklämd (för att inte säga mer) av att läsa nedan artiklar. Läs dem, mycket seriösa och inte spekulerande för att sälja lösnummer. Att ha filthandskar på sig nu, gäller inte. Mannens ögon ”ler aldrig”, som jag läst i några artiklar den senaste veckan.

Det har förekommit strömavbrott och hackade/överbelastade servrar hos bl.a. Telia. En del tror att det kan vara attacker från ovälkommet håll. Överträdelserna i luftrummen har väl alla läst om? Det börjar bli för mycket för att viftas bort. Jag tänker på de stackars Baltstaterna som säkerligen inte känner sig alls trygga… Misstänker att Finland också håller sig för skratt, under ytan.

Med allt prat om demokrati och fria samhällen, bör vi fundera över hur vi vill ha vår framtid…

DN, SvD, Expressen,

Att Brumma eller inte Bromma, och att landa på större Ar-ealer…

Det är många infekterade frågor som landar i den mediala cirkusen just nu, och ibland även på de olika riksdagsborden. Idag var det Mark och miljödomstolen som skulle leverera domen över Arlandas framtid.

Arlanda_1_Publish

Det kommer att skrivas spaltmetrar om det, och vissa kommer att tycka det är katastrof, andra kommer uppskatta möjligheten att utveckla en av Sveriges största arbetsplatser ytterligare.

Arlanda är just en av mina arbetsgivare. Jag gillar miljön, internationell och kreativ. Ofta lustfylld. Människor är på väg, i många olika syften. Samtidigt är det tydligen så kontroversiellt att tycka att flygplatsen ska få utvecklas vidare, den ”stör ju så mycket”. Jag har lite svårt att förstå den ensidiga kritiken.

Jag bor själv under inflygningsområdet  i vissa vindlägen, som ikväll t.ex., men är säkerligen inte så illa som Rotebro/Väsby. Jag vill att Swedavia ska hitta en möjlighet att utveckla Arlanda utan att störa kommunerna runt. Man ska komma ihåg att Arlanda byggdes just för att det skulle ligga långt från bebyggelsen. Det märkliga är att sådana områden som flygplatser har en tendens att vara magneter för hus och samhällen. Utan att veta, antar jag att Bromma en gång i tiden också låg rätt ödsligt. Hela Storstockholm är bullerstört, och att då ensidigt ge sig på flygplatser som skurkarnas skurkar. Tågen bullrar, vägarna bullrar. Man behöver arbeta på många fronter samtidigt, utan att vara inskränkt.

Bromma är ett komplement till Arlanda, volymen kan inte övertas av Arlanda, det vet jag som jobbar där. Regionalflygen som håller uppe många ”avkrokar” och landsbygder i Sverige är beroende av Bromma. I våras gjorde jag ett jobb på Kallinge flygplats och

Ronneby

konstaterade då att mer än 50% av alla flygningar kom eller gick till Bromma  eller andra mindre flygplatser, inte till Arlanda. Företagare i Skåne och Västerbotten t.ex., kommer att lida otroligt om Bromma läggs ner.

Däremot kan man utveckla Bromma mot mer miljövänliga och tystare plan, precis som vid andra s.k. ”stadsflygplatser”. Det sägs att städer som Stockholm och Göteborg samt Malmö/Lund är ”motorer” för Sverige och den så åtråvärda tillväxten. För att storstadsområdena ska kunna fortsätta vara dynamiska katalysatorer för övriga landet, krävs dock en fungerande infrastruktur. Den blir aldrig billigare och vi behöver infrastruktur av flera olika sorter på en gång. Den infarkt vi nu skådar i Stockholm är en tid- och resursförstöring av sällan skådat slag. Jag tror inte vi sett slutet på dess effekter än på ett tag. Låt oss hoppas att vändningen kommer fortare än jag befarar.

DN, DN2, GP

Kultur spelar roll, även som motpol till svensk.

”Kultur” är ett omskrivet och bevingat ord inom ”tyckar-eliten”. Jag tänkte nu inte prata om muséer och tavlor, eller teater. Jag tänkte fortsätta på spåret som så många är inne på just nu. Blandning av kulturer genom att folk rör på sig, migrerar.

kultur

Ikväll blev jag återigen glad vid utpassagen genom spärren till pendeltåget. Det är ingen överdrift att konstatera att de flesta som vaktar spärren hos oss, som även hanterar folk som ska till och från Kista, är av ursprung utanför Sverige och för det mesta utanför Europa också. Eftersom jag tillbringat en större del av mina yngre år utanför Sverige, är inte ens född i Sverige till mångas förvåning, har jag en viss känsla för kontakten med den typen av människor, om jag nu ska generalisera.

Flera av dem är så genomtrevliga och alerta, i synnerhet om man visar dem ärligt intresse och inte bara surt ber att få köpa reskassa eller kort, för att man är så illa tvungen. Otacksamt är det ofta att sitta där, det märks. Samtidigt tar de sig an uppgiften på fullaste allvar.

När man som jag kommer hem från ett jobb kl. 21.45,  behövs det inte mycket vänlighet och igenkännande för att jag ska bli glad. Han som satt där ikväll, vinkade och log stort. Han har tidigare hjälpt mig med både busstider, när tåget segat, och med borttappad present på försommaren. Det senare har även en annan av hans kollegor.

Mycket av vår trulighet i Sverige, som jag upplevt den, sitter enligt mig och en del andra i vår karga och kalla vinterperiod samt en rädsla för det främmande som är djupt rotad.  Vi lär oss sakteliga att förändra beteenden och attityd. Pröva att höja blicken, prata med vem som helst som du av någon anledning möter. I Frankrike är man van att prata och lyssna på främmande människor, utan annan baktanke. Det ger inte sällan oanade kontaktmöjligheter, och inte minst en ljusare tillvaro än den vi nu beskådar i november…

Bonne nuit.

Ska vi radera ut alla traditioner…

och trevliga inslag i livet som barn, unga och vuxna? Detta blir inget långt inlägg, tandläkaren väntar imorgon, och det är mer jobb på gång.

zwarte pietJag kan inte förstå denna västerländska, väldigt mycket svenska, trend att bryta ner gamla traditioner för att det finns ”värderingar som har ändrats i dem”. Om jag inte är helt ute och cyklar, vill man i den svenska skolan lära elever att vara kritiskt tänkande…

Det som nu utspelar sig, både här och på andra platser, är att man sätter igång en icke underbyggd, historielös diskussion utifrån ett perspektiv  många idag har. Man suddar och tillrättalägger; Pippi Långstrump, det har pratats om TIntin, i denna ovan den holländska traditionen med Jultomtens medhjälpare som ibland tar sig ner genom skorstenen för att lämna julklappar. Återigen, om jag inte missminner mig, så har man liknande berättelser i den anglosaxiska världen, att tomten i det fallet kliver ner genom skorstenen på natten mellan den 24e och den 25e december. Det är kanske bättre att en mer eller mindre överviktig, för att inte säga fet, vit (för tomten verkar var vit, medelålders…) medelålders man fastnar i skorstenen med julklappar i högsta hugg? Kanske kan tomtemor vara behjälplig?

Jag skräms av denna historielösa, okritiskt/icke reflekterande sida som vi börjar få som norm. Att vi inte ska kunna le åt gamla texter eller serier, och njuta av perspektiv på olika samhällen. Allt är inte farligt, och allt är inte kränkande. Det börjar alltmer likna George Orwells bok ”1984”.

De afrosvenskar som fördömer den holländska klubben (SvD), tror jag inte läst på historien (se nedan i Wikipedia) om Zwarte Piet särskilt väl…jag har levt i den holländska världen med ena benet under många år. Under den tiden såg jag ingen fara illa av att träffa Zwarte Piet…

Goede Nacht!

Wikipedia,