Alliansens begravning, scen 2

Moratoriet är över, Liberalernas partiråd har sammanträtt och haft omröstning. (Centerns partiråd sade som väntat, sånär som på två ynka studentröster, ”ja” till partistyrelsens förslag igår, lördag)

Utfallet blev en dryg kvalificerad majoritet för partiledningens förslag (62 av 90 mandat) till stöd för att ”tolerera” Stefan Löfven som regeringschef för en andra mandatperiod. Alltså en mycket mer splittrad bild än för Centern.

Lite historia.

Min pappa föddes 1932, han blev 86 år i december som gick. Han har genom åren pratat och berättat mycket om politik och samhälle under hans uppväxt och krigsåren/efterkrigstiden. Min farfar var tydligen mycket respekterad kommunpolitisk s.k. högerman, och dessutom mycket aktiv i olika (idrotts) föreningar i Edsvalla 2,5 mil väster om Karlstad i Värmland, där pappa föddes in i ett brukssamhälle. Farfar var ingenjör på pappersbruket som numera är nerlagt.
Farfar härstammar från en bondefamilj utanför Frövi, på gränsen mellan Västmanland och Närke. Jag hade otaliga politiska diskussioner och brevväxlingar med min farmor såväl ”IRL” som det heter på modern svenska, som på avstånd när vi bodde i Frankrike.

Man brukar ofta säga att just 1932 var inledningen på den Socialdemokratiska makthegemonin i Sverige. Sedan dess har (S) alltid varit det största politiska partiet, även om dess stöd i princip konstant minskat, och sånär tappade positionen nr 1 till Moderaterna 2010. Faktum är att i september 2018 fick partiet för första gången ett valresultat på under 30 % sedan 1920. Nästan 100 år tillbaka i tiden.

Under hela 18 mandatperioder av totalt 25 har Sverige letts av Socialdemokraterna, antingen själva eller i konstellation med resp. med stöd av annat parti. Då ska vi räkna bort ytterligare 2 perioder mellan 1940 och 1948, då Sverige hade samlingsregering pga Andra världskriget.

Kvar blir 5 mandatperioder då de borgerliga haft regeringsmakten, 1976-82, 1991-94 och nu senast 2006-2014. Känn på det, en femtedel (20 %) av de 86 åren. Nu är man och nosar på en 19e mandat period, bl.a med hjälp av Liberalerna (f.d. Folkpartiet)

Min mammas släkt har också berättat en del om politik och samhälle, så egentligen är det inte så konstigt att jag själv blev samhällsengagerad. Morfar var en stor humanist och läkare på Långbro sjukhus (södra Stockholm där det numera bara finns bostäder) medan det fanns kvar. Märk väl att ingen någonsin försökte ”pracka på” vare sig mig eller mina syskon och kusiner någon åsikt, hur mycket man än uttryckte sin egen.

Varför skriver jag nu allt detta, kanske någon undrar?

Jo därför att det alltid funnits ett stort engagemang för frihet och liberalistisk tro på individen, såväl på pappas sida som på mammas dito.
Jag vet att man uttryckt stor beundran för t.ex. såväl Bertil Ohlin (gammal berömd folkpartiledare 1944-1967, och pappa till Carl Bildts finansminister Anne Wibble 1991-94) som Jarl Hjalmarsson (partiledare för dåvarande Högerpartiet 1950-61, numera Moderaterna), som jag minns som min barndoms landshövding i Gävleborg. (ni vet, mitt ”Hälsingerike”)
Jag vet också att mormor åtminstone en gång röstat på Bertil Ohlin, om det uteslutande berodde på hans politik eller på att hon charmats av honom förtäljer inte historien…jag har hört lite olika versioner. Han tog Folkpartiet från 12,9% 1944 till 24,4% 1952. Han beundras generellt av de flesta liberaler jag känner, och för drygt ett år sedan skrevs i Liberala NU följande artikel;

http://www.tidningen.nu/darfor-blev-bertil-ohlin-inte-statsminister/

Läs den och begrunda.
Det finns lite liknande tendenser 50-60 år senare. Förutom att Jan Björklunds valresultat måste ses som rätt katastrofala i partiets historia, endast ett år har man haft sämre siffror  än under Björklunds ledarskap, nämligen 1998. Detta i sviterna efter Maria Leissners korta period som Lars Leijonborg inte förmådde räta upp förrän senare. (13,4% 2002, och 7,5% 2006, faktum är att Björklund aldrig kommit upp i Leijonborgs siffror)

Det som sker nu ställer väldigt många borgerliga väljare, inklusive mig själv, fullständigt vilsna. Dessa ord om att (Jan Björklund) ”Allianssamarbetet pausar” och att (Annie Lööf) hon minsann ska ”hedra arbetet med sina alliansvänner” under de kommande åren, är bland de mest märkliga som uttryckts på länge.
Om man ”vänt på steken”, och ledarna för M och KD hade sagt liknande saker i det fall de själva satt i beslutsfattande position. Vilka hade deras kommentarer då varit?

Att bara skylla på den politiska situationen i landet är att göra det väldigt enkelt för sig. Man (L och C) verkar vara väldigt rädd för den parlamentariska makten, som bör vara grundbulten i en demokrati, och inte låta den verka.
Självklart har främst Moderaterna också en hemläxa att göra, och det kommer jag att ta upp i en kommande skrift, dock inte idag.

Även jag har röstat på Liberalerna i något riksdagsval ska jag tillstå, men med det som skett den senaste tiden, har jag väldigt svårt ”att se” att jag någonsin kommer att göra det igen under min livstid som väljare. Det finns en frustration ute bland väljarna med hur de politiska partierna uppträder idag, ingen nämnd ingen glömd, och det är direkt skadligt för demokratin. DET bör alla som vill kalla sig för förtroendevalda tänka över, inte EN gång, utan flera.

 

Annonser

Alliansens begravning, scen 1

Jag har inte skrivit här på väldigt länge…jag har helt enkelt inte funnit inspiration, och har den funnits, så har tiden inte kunnat hittas. En lång period av politisk frustration och ett dödläge av sällan skådat slag har pågått under månader. Fyra närmare bestämt.

Idag har jag dock fått fart på tangenterna…även om det blir ett moratorium fram till söndag i politiskt tyckande efter detta lilla epos ikväll.

Låt oss konstatera, det som många med mig har sagt i månader nu. Alliansen är ett dött skal, som ett ömsat skinn efter en orm som krupit ur det för trånga höljet. Den kan vi nu lägga till historien.

Varför ens hyckla om att ”bibehålla ett gott klimat med alliansvännerna” längre? Eller som Martin Ådahl (C) sade i Aktuellt, att man inte skulle vifta bort samarbete mellan allianspartierna. Man brukar prata om att både äta kakan och ha den kvar…
Jag har ingen synpunkt på om huruvida det är bra eller dåligt, med tanke på de senaste månadernas harvande om att ”Alliansregering är det man satsar på”, men att hävda att det fortfarande finns en Allians är för mig att hyckla. Dagens nackskott från Centerpartierts sida borde definitivt undanröja alla hinder för begravningens inledning. Konkret samarbete lär nog dröja en längre tid, om det som idag presenterades går igenom diverse råd och riksdag.

Vad man än säger från politiskt håll, tror jag att det finns en enorm besvikelse och bitterhet från en majoritet borgerliga väljare. Man ville inte ha detta. Partisterna jublar eller svär, beroende på vilket läger man tillhör. Vanliga väljare tror jag inte har det lika lätt. Fortsättning följer imorgon lördag, med förtroenderåd hos Centern, och söndag med Liberalernas partiråd.

Bilden nedan är redan en klassiker, och rätt talande för ”vart vi är på väg”, som det heter på TV-språk dessa veckor.

Vem ska jag tro på, tro på…?

Valrörelsen har satt igång. Det märks i radio, på TV, i media över huvud taget. Min första reaktion, efter övriga brandhärdar som funnits under sommaren, är att jag funderar över hur media resonerat tidigare. Fanns inget intresse för hur partierna tänkt jobba, förutom ”vem tar vem”-syndromet? Det tar sig lite nu, med bara knappt tre veckor till valdagen.

I bilden ovan finns ett ljus, något positivt som många borde ta till sig. Positivism istället för problemfokusering brukar ofta hjälpa till att hitta lösningar på svårigheter.

Media har i mitt tycke ett sätt att granska som går ut på att hitta alla fel, att ifrågasätta det som politiker vill och försöker belysa och satsa på. Det har skapat en rädsla hos många politiker att vilja sticka ut och just satsa. En demokrati bygger på att olika idéer ska få stötas och blötas mot varandra, för att mynna ut i beslut och stöd. Jag är uppväxt i en miljö som tillät och främjade just diskussion, även om alla INTE var ense. Om allt manglas ner till en gröt som ingen förstår, då blir det som min rubrik antyder, ”vem vågar man tro på”?

Jag har själv länge varit lokalpolitiskt engagerad, och även nosat på rikstäckande strukturer. Jag vet att saker och ting inte är enkla, men jag vet också att även om det behöver ställas krav, så behöver man också ge idéer och tankar större spelrum såväl inom partistrukturer som utifrån. Det är absolut nödvändigt om vi ska fortsätta att ha en respekterad demokrati och ett samhälle som vi i mångt och mycket tar för givet. Vi kan inte ta det för givet. Det är livsfarligt, och det finns tillräckligt många exempel på andra länder som inte har motsvarande samhälle, och det finns tillräckligt många historiska bevis för att en demokrati inte klarar sig utan omvårdanad.

Så; vem ska jag tro på? För ett antal år sedan ställde Thomas Di Leva den frågan i en låt han skrev och sjöng.

Jag tror att många svenska medborgare ställer sig den frågan idag. Tyvärr. Förhoppningsvis reder de kommande veckorna ut det, så att vi kan komma vidare ur det vakuum som landet befunnit sig i under snart fyra år. Oavsett vem som tar makten. Jag själv vill tro på att de politiker vi har faktiskt vill landets väl och också vill utveckla det.

Ta hand om våra medborgare? Längtan efter sommartid…

Igår ett tragiskt öde i den sydligaste delen av mitt andra hemland.

Caunes Minervois

En hjälte till polisman genomför utväxling med en i gisslandramat en bit utanför den historiskt gamla staden Carcassonne. Idag lever denne polisman inte längre.

Bilden ovan är inte min, men tagen i samma by som jag var i för ca 1,5 år sedan tillsammans med en mycket god vän som har anknytning till till just den byn och området. Det besöket är en helt annan historia än den som jag funderar över ikväll, men sommartid var det, både tidsmässigt och säsongsmässigt då. Caunes ligger ca 25 km från den lilla ort där gisslandramat utspelades.

Om tre och en halv timme går vi in i just sommartid, enligt klockan. Jag önskar mig lite mer sommartid, symboliskt, på rätt många plan. Jag hoppas att vi i vårt land kunde tina upp den strama sidan om att ”man nog får klara sig själv”, och istället främja människor som tar ansvar, som bryr sig om. Inte bara väntar på att någon annan ska göra det.
Lite finsk Sisu och lite franskt courage.

Vi har i vårt ofta extremt hög svansföring när det gäller att tala om hur duktiga vi är och hur solidariskt och omtänksamt vi fungerar. Jag anser att detta inte längre gäller som det gjorde (på gott och ont) när jag växte upp. Jag kunde vara stolt utomlands över en väldigt stor del av Sveriges s.k. system och samhällsfunktioner. Inget är någonsin perfekt, men väldigt var mycket bra.

Idag känner jag svag tillit till framtiden. Väldigt mycket som sker känns inte som att det främjar våra medborgare, vilket borde vara ett lands första skyldighet.

Tar man inte hand om sina egna, kan man heller inte hjälpa andra.

Det är ett slags fundament på många plan. Jag författar detta epos mellan extremt upptagna stunder i vårt samhälles press på att prestera avslut och resultat. Ofta kortsiktiga sådana, och inte alltid de bästa.
Låt sommartiden komma och tina upp den kyliga atmosfär vi i många stycken lever i idag, som äter sönder oss inifrån.

Bonne nuit d’heure d’été

DÖdsdansen…

Ikväll är jag ledsen, jo jag må ha varit naiv. Jag är besviken, känner mig sviken och arg. Jag är övertygad om att rätt många borgerliga väljare har ungefär samma känsla.

                                                              ”Alliansen”

Jag har inte bloggat på rätt länge, även om jag haft god lust ett antal gånger. Senast var i april och då inte här, utan på annan blogg. (MED bloggen)

Idag har den allians jag kämpat för i två valrörelser, röstat på i en tredje trots det som skett tidigare (se ovan i MED-bloggen) en gång för alla tappat mig och mitt förtroende. En misstroendeförklaring från min sida är för länge sedan obsolet, det finns ingen återvändo. Den alliansen finns inte längre, inte i mina ögon, och säkerligen inte hos många andra borgerliga heller.

Om jag ska vara tydlig, som det brukar heta bland politiker, så handlar det för mig inte om försvarsministerns vara eller inte vara, det är en helt annan diskussion. För mig handlar det om att en s.k. opposition är förmögen att agera just opposition, att agera som Allians. Varför var det så viktigt att rusa iväg och flagga för misstroendevotum, OM man nu inte är beredd att genomföra den? Det blir ju rent pinsamt. Då borde man hellre låtit bli, enligt mitt sätt att se på saken. ”Stor i orden liten på jorden”, var ett uttryck jag fick lära mig redan som barn. Jag har inte hört det på länge…

Efter två och ett halvt långa år, har Dödsryckningarna upphört och jag tror inte skinnet kommer att kunna vare sig skyla eller hålla ihop denna konstellation längre. Istället för ett stödparti till den rödgröna regeringen, har vi nu i praktiken tre stycken stödpartier. För det är det som blir sluteffekten av detta sammanbrott idag.
– hur ska väljarna, de presumtiva, tro på att de fyra ska kunna vara ense i en regeringsställning som dessutom troligast får anses vara i minoritet, dvs behöva stöd från annat håll?
– hur ska väljarna veta vilken politik som egentligen kommer att föras?

Det är så dåligt och så taffligt skött, att jag skäms över att ha röstat på dem i senaste valet. Det troliga är att de aldrig någonsin mer får min röst.

Nej, vad vi idag bevittnar är ett ytterligare maktöverlåtande. Kapitulation, vad man än vill få det till. Socialdemokraterna har vunnit (dock inte förtjänat) regeringsstyret i Sverige för ytterligare minst 5 år, antagligen 9 år. Grattis Stefan Löfven.

 

Därför tog jag min (M)ats ur skolan 2016

Tanken hade vuxit fram till att inse att det var dags att klippa banden till det traditionella partipolitiska engagemanget…

Jag hade satsat ett antal år av min tid, närmare bestämt 14 år, och positivt blev det när man ställde upp med bil och bensin, kvällstimmar och obetalt arbete för att kränga ut information på alla möjliga och omöjliga sätt. Positivt blev det inte när man förväntade sig att få vara med och påverka, förutom om man nickade och stödde den/de som hade makt att ytterst bestämma.

Detta kan låta hårt, och självklart är det en generalisering, det fanns personer som inte levde efter denna måttstock. Tyvärr tycks inte de personerna alltid vara tongivande, och många andra förändras med tiden. ”Makt korrumperar” brukar det heta.

Tyvärr har jag med flera andra upplevt det.
Jag tvingades lämna mina kommunpolitiska uppdrag 2012 på grund av anklagelser om felaktigheter kring ersättningar. Utredningen friade mig från alla sådana misstankar, men efter det som hände har det varit omöjligt för mig att komma tillbaka. Gammalt groll och mobbingfasoner håller mig borta från möjligheten att bidra till samhället genom partipolitiken, anledningen till att jag engagerade mig från första början, att vilja förändra och förbättra för medborgarna.

Jag tilläts ställa upp i den så kallade försöksnomineringen inför valet 2014, gick igenom alla procedurer och hamnade t.o.m. på valbar plats till Kommunfullmäktige, dvs. jag skulle ha fått en plats i fullmäktige om inget oväntat inträffade. Men i slutfasen plockades jag bort från samtliga listor utan någon förklaring eller kontakt med mig. Partiet nominerade mig 2015/16 inte ens till fortsatt uppdrag som nämndeman i Förvaltningsrätten/Migrationsdomstolen, trots vakanser på de kvoterade posterna.

Det känns ironiskt efter att ha suttit i Barn och Ungdomsnämnden i mitten av 00-talet och då varit med och infört ett vetenskapligt baserat antimobbingprogram i våra skolor.

Jag är uppväxt i ett öppet samhälle, där diskussion inte kvävs, snarare tvärtom. För mig är det viktigt att lyssna, ta in och reflektera. Inte nödvändigtvis svälja och acceptera, men respektera.
För mig är det därför svårt att förstå att man skall behöva frångå sina ideal och strömlinjeformas bara för att få vara kvar aktivt i engagemanget. Detta är i mina ögon, och inte i huvuddelen av medborgarnas heller, en äkta demokrati.

I en demokrati är det nödvändigt att man sluter upp kring en linje som stöds av en majoritet. Beslut behöver fattas, av en majoritet, även om man kan komma till en punkt där dessa beslut behöver omvärderas. En demokrati är definitivt inte statisk. Det är inte ens en diktatur.

Däremot är det för mig helt obegripligt och oacceptabelt att en minoritet ska få ”skruva på verkligheten” och kräva att en tyst majoritet ska omfamna denna utan diskussion. Endast en diskussion som går i linje med den redan förutbestämda verkligheten godtas, och t.o.m. kanske hånar andra varianter. Detta förekommer såväl på lokal nivå som på högre nivåer i politiken.
Samtidigt springer man med håven hos väljarna, och ”lyssnar in, för att politikutveckla”. Vad betyder det egentligen?

För mig, som numera f.d. aktiv, blir det ungefär som i titeln på en av artisten Danny Saucedos senare låtar; ”Hör vad du säger men jag har glömt vad du sa
Minskat politikerförakt får man inte genom sättet man agerar på.
Detta är i mina ögon, och i huvuddelen av medborgarnas sinne, inte en äkta demokrati.

De s.k. etablerade partierna, en omskrivning för alla i Riksdagen utom Sverigedemokraterna, vurmar alla för fler medlemmar. (Sverigedemokraterna verkar få det automatiskt) Samtidigt är såvitt jag vet antalet partimedlemmar det lägsta på mycket, mycket länge. Hur ska man legitimera den representativa demokratin där relativt små kretsar sitter och utser varandra och sig själva till uppdrag, och ofta har många flera uppdrag på en gång. Är det då konstigt att samhällsengagerade människor vänder sig från den politiska världen?

Ingen har under 2016 hört av sig från föreningen om varför jag inte betalt medlemsavgiften, från Länsförbundet i Sthlm har det endast kommit ett par oavslutade telefonsamtal, där man aldrig kommit fram till något återvärvningsförsök.
Varför ska man stödja ett parti som så tydligt är ointresserat av vissa medlemmar, som inte kan tänka sig erbjuda annat än gratisarbete för en del medlemmar, och det värsta, att man inte ska få vara sig själv?

Jag är den jag är, kommer alltid att vara i grunden borgerlig, men är inte för fin för att diskutera med olika politiska sidor. Passar inte det, finns heller inget incitament, ingen morot, till att betala in medlemsavgiften.

Det känns ledsamt efter att ha varit medlem och verksam i Moderaterna en så lång tid. Men jag väljer istället att fortsätta mitt engagemang i Borgerligt alternativ inom Svenska kyrkan. Där känner jag mig både uppskattad och respekterad.

Vart är vi på väg…

var säkert frågan många ställde sig framför herrar Luuk och Lindströms nunor på statstelevisionen igår kväll. Det är ett program jag ofta ser på själv för att jag är både road, intresserad och rätt bra på geografi. Jag får dock tillstå att det ofta är svåra frågor och att jag går bet där framför TV:n. Nu gryr dagen i den gamla anrika staden Sigtuna, och jag samlar mina tankar inför dagen.

20170218_071457

Under den senaste tiden, inte minst den senaste veckan, har jag funderat över frågor som bottnar i den frågeställningen, men kanske på ett mer filosofiskt plan. Det var länge sedan jag skrev här, alltför länge, men jag har känt mig så vilsen sedan den senaste s.k. postningen här, både positivt och negativt sett.

Jag har upplevt en massa saker, varit utanför Europa -på Sri Lanka- med familjen, tagit upp kontakten med gamla värdefulla vänner runt om i världen, botaniserat och prospekterat i mitt andra hemland Frankrike, värnat om mina kära föräldrar i både glada och svåra tider. Tyvärr har jag även förlorat en av mina äldsta klasskamrater som jag fortfarande har haft kontakt med.

Samtidigt upplever jag en vilsenhet i vår värld som får mig att känna uppgivenhet och frustration. Som samhällsengagerad person har jag svårt att stänga skeenden ute. Skeenden som skrämmer mig, eller stimulerar mig. Som sporrar mig eller som får mig att tro att jag inte kommer att få återuppleva den ganska glada värld jag kände fanns för ett par decennier sedan.

Jag är i grunden en positiv person, som hellre ser framåt än ältar det gamla. I dagens värld uppfattar jag dock tyvärr att man inte kan eller får se framåt med tillförsikt. Det har blivit fullt i ”hjärnkontoren”, man orkar inte längre ta tag i saker utan att leverera klyschor som saknar substans. Allt var bättre förr, och framtiden ser bara hopplös och mörk ut. Vi får höra att det finns ”utamaningar” överallt, men väldigt få vanliga medborgare i västvärlden upplever att det görs något åt dessa. De representativt valda kastar paj på varandra.
Snöbollen rullar liksom vidare och blir större och större… Vi reser som aldrig förr, men upplever på något sätt samtidigt globaliseringens riktigt stora baksmälla. Demokratin, som vi har skapat den, rister i sina fogar. Den har minskat förtroende. Jag nämner inget men glömmer heller inget.

Nu är det dags att ta sig upp och konferera lite inom själsligt liv. Det kan vara nog så viktigt att reflektera lite över vad själen kan göra, och inte. Min uppfattning är att det smutskastas mycket på andlighet s.k. religiösa ritualer, men samtidigt är vårt land sökande och andligt i allt störrre utsträckning. Så fort det ”krisar” på något sätt, förväntas det att olika former av krisgrupper ska ta vid och hjälpa till. Vi som idag dyrkar den s.k. hållbarheten. Är detta hållbart i längden?
Med den lilla funderingen önskar jag er en skön lördag i februari 2017.

Käftsmällen åt hela världen…Brexit del 1

Idag är det midsommarafton, en dag jag brukar tycka mycket om, i likhet med många många andra svenskar.

Denna midsommarafton blev något annorlunda…i min smak en något fadd dag. När jag slog på nyheterna fick jag höra att Storbritannien med liten marginal sagt nej till EU.

 

EU avklädningJag har läst och funderat mycket idag, mellan och under gräsklippning och annat på min barndoms gård. Stället vi hade som fast punkt då vi bodde utomlands, men även senare.

Gamla minnen kommer åter. De långa bilresorna, farligt nära järnridån (mer bekant som ”Muren”) visa pass ett antal gånger mellan Hälsingland och Paris. Ett antal olika valutor att hålla reda på, både praktiskt och i minnet för att veta hur mycket man betalade.

Jag hade tänkte skriva lite mer om det som folkomröstningen åstadkommit, men jag orkar inte ikväll… Jag går och läser en bok istället.

Godnatt världen.

DN, DN2

Är religion en fara, eller ett stöd?

Detta ämne diskuteras ju väldigt ofta, och i vårt s.k. sekulariserade och jämställda land har det tagit extra fart i och med det senaste decnniets utveckling med att Svenska kyrkan skilts från staten och att vi fått ta emot ett antal för oss nya religioner genom folkströmmarna. Jag hävdar att Sverige egentligen inte alls är så sekulariserat som många vill påskina, men det är en annan diskussion.

religion

I mitt uppdrag inom Sollentuna församling, möter jag både människor och tillställningar som ger mig kvitto på att kyrkan behövs.

Även det är det många som ifrågasätter, och eftersom vi lever i en demokrati så står det folk fritt att tycka så. Men det måste också vara i sin ordning att tycka det motsatta, att väldigt många har både stöd och trygghet av kyrkan.

Igår var jag på årsmöte i stiftet för den nomineringsgrupp (folkligt sagt partigruppering i kyrkopolitiken) som jag tillhör, inne i Stockholm. Vi hade nöjet att få lyssna till domprosten Hans Ulfvebrand som filosoferade lite kring religion.

Det som fastnade hos mig, var just det han ”predikade” om

När blir religion ond?

Hans Ulfvebrand listade fem saker;

  1. När man inom en religion gör anspråk på absolut sanning
  2. När det uppstår blind lydnad (när blir toleransen intolerant?)
  3. Etablerandet av den fulländade tiden
  4. Att förklara ”heligt krig”
  5. När ändamålen helgar alla medel

Jag tycker dessa tillstsånd är rätt talande. Något att ta med sig till reflektion när man drar gränser mellan vad man tycker om religion och sekularisering.

Detta är inlägg 17 i #Blogg100

Moralpanik kommer inte att lösa detta.

Vad skapar vår idol- och sexfixerade kultur egentligen? Det finns säkert de som kommer att hugga ner mig för detta inlägg, men låt det vara så då. Jag är lika oroad över olika strömningar som de flesta andra, och jag tror att det finns rätt många anledningar till att detta krupit fram. Citerar DN igår;

Tafsandet pågår överallt, varje dag, hela tiden

moralpanik

Jag tycker vi har fått en otäck tendens till att plötsligt inte acceptera sådant som vi värkt fram under decennier, för att det kan finnas personer som blir kränkta, eller att man provocerar de nyanlända till vårt samhälle.
Det finns alltid sätt att vända och vrida på saker, men vi har ändå en slags norm som vi har byggt upp här hemma, och att nu plötsligt kasta den över bord känns ”inte okej” för att använda en numera bevingad term…

Att på något sätt tala om för framförallt flickor och kvinnor att de måste anpassa sig efter nya regler, kan jag aldrig acceptera. Självklart ska alla använda sunt förnuft, vilket jag lärt mig från tonåren utomlands, och inte göra dumheter i onödan. Men därifrån till att skylla på att vi inte ”håller på oss” tillräckligt, eller lockar fram ondheter från dem som inte är vana vid vår kultur, det är att gå över fem åar för vatten.
Jag säger bara ”Stå upp för det vi är stolta över och har bygggt under en lång tid.” Inget är någonsin perfekt, men att rata saker i någon slags omtänksamhet, naiv sådan, för att möta dem som egentligen inte skriver under på vårt sätt att leva. Nej tack!

DN,

Inlägg 16 i #Blogg100