Därför tog jag min (M)ats ur skolan 2016

Tanken hade vuxit fram till att inse att det var dags att klippa banden till det traditionella partipolitiska engagemanget…

Jag hade satsat ett antal år av min tid, närmare bestämt 14 år, och positivt blev det när man ställde upp med bil och bensin, kvällstimmar och obetalt arbete för att kränga ut information på alla möjliga och omöjliga sätt. Positivt blev det inte när man förväntade sig att få vara med och påverka, förutom om man nickade och stödde den/de som hade makt att ytterst bestämma.

Detta kan låta hårt, och självklart är det en generalisering, det fanns personer som inte levde efter denna måttstock. Tyvärr tycks inte de personerna alltid vara tongivande, och många andra förändras med tiden. ”Makt korrumperar” brukar det heta.

Tyvärr har jag med flera andra upplevt det.
Jag tvingades lämna mina kommunpolitiska uppdrag 2012 på grund av anklagelser om felaktigheter kring ersättningar. Utredningen friade mig från alla sådana misstankar, men efter det som hände har det varit omöjligt för mig att komma tillbaka. Gammalt groll och mobbingfasoner håller mig borta från möjligheten att bidra till samhället genom partipolitiken, anledningen till att jag engagerade mig från första början, att vilja förändra och förbättra för medborgarna.

Jag tilläts ställa upp i den så kallade försöksnomineringen inför valet 2014, gick igenom alla procedurer och hamnade t.o.m. på valbar plats till Kommunfullmäktige, dvs. jag skulle ha fått en plats i fullmäktige om inget oväntat inträffade. Men i slutfasen plockades jag bort från samtliga listor utan någon förklaring eller kontakt med mig. Partiet nominerade mig 2015/16 inte ens till fortsatt uppdrag som nämndeman i Förvaltningsrätten/Migrationsdomstolen, trots vakanser på de kvoterade posterna.

Det känns ironiskt efter att ha suttit i Barn och Ungdomsnämnden i mitten av 00-talet och då varit med och infört ett vetenskapligt baserat antimobbingprogram i våra skolor.

Jag är uppväxt i ett öppet samhälle, där diskussion inte kvävs, snarare tvärtom. För mig är det viktigt att lyssna, ta in och reflektera. Inte nödvändigtvis svälja och acceptera, men respektera.
För mig är det därför svårt att förstå att man skall behöva frångå sina ideal och strömlinjeformas bara för att få vara kvar aktivt i engagemanget. Detta är i mina ögon, och inte i huvuddelen av medborgarnas heller, en äkta demokrati.

I en demokrati är det nödvändigt att man sluter upp kring en linje som stöds av en majoritet. Beslut behöver fattas, av en majoritet, även om man kan komma till en punkt där dessa beslut behöver omvärderas. En demokrati är definitivt inte statisk. Det är inte ens en diktatur.

Däremot är det för mig helt obegripligt och oacceptabelt att en minoritet ska få ”skruva på verkligheten” och kräva att en tyst majoritet ska omfamna denna utan diskussion. Endast en diskussion som går i linje med den redan förutbestämda verkligheten godtas, och t.o.m. kanske hånar andra varianter. Detta förekommer såväl på lokal nivå som på högre nivåer i politiken.
Samtidigt springer man med håven hos väljarna, och ”lyssnar in, för att politikutveckla”. Vad betyder det egentligen?

För mig, som numera f.d. aktiv, blir det ungefär som i titeln på en av artisten Danny Saucedos senare låtar; ”Hör vad du säger men jag har glömt vad du sa
Minskat politikerförakt får man inte genom sättet man agerar på.
Detta är i mina ögon, och i huvuddelen av medborgarnas sinne, inte en äkta demokrati.

De s.k. etablerade partierna, en omskrivning för alla i Riksdagen utom Sverigedemokraterna, vurmar alla för fler medlemmar. (Sverigedemokraterna verkar få det automatiskt) Samtidigt är såvitt jag vet antalet partimedlemmar det lägsta på mycket, mycket länge. Hur ska man legitimera den representativa demokratin där relativt små kretsar sitter och utser varandra och sig själva till uppdrag, och ofta har många flera uppdrag på en gång. Är det då konstigt att samhällsengagerade människor vänder sig från den politiska världen?

Ingen har under 2016 hört av sig från föreningen om varför jag inte betalt medlemsavgiften, från Länsförbundet i Sthlm har det endast kommit ett par oavslutade telefonsamtal, där man aldrig kommit fram till något återvärvningsförsök.
Varför ska man stödja ett parti som så tydligt är ointresserat av vissa medlemmar, som inte kan tänka sig erbjuda annat än gratisarbete för en del medlemmar, och det värsta, att man inte ska få vara sig själv?

Jag är den jag är, kommer alltid att vara i grunden borgerlig, men är inte för fin för att diskutera med olika politiska sidor. Passar inte det, finns heller inget incitament, ingen morot, till att betala in medlemsavgiften.

Det känns ledsamt efter att ha varit medlem och verksam i Moderaterna en så lång tid. Men jag väljer istället att fortsätta mitt engagemang i Borgerligt alternativ inom Svenska kyrkan. Där känner jag mig både uppskattad och respekterad.

Vart är vi på väg…

var säkert frågan många ställde sig framför herrar Luuk och Lindströms nunor på statstelevisionen igår kväll. Det är ett program jag ofta ser på själv för att jag är både road, intresserad och rätt bra på geografi. Jag får dock tillstå att det ofta är svåra frågor och att jag går bet där framför TV:n. Nu gryr dagen i den gamla anrika staden Sigtuna, och jag samlar mina tankar inför dagen.

20170218_071457

Under den senaste tiden, inte minst den senaste veckan, har jag funderat över frågor som bottnar i den frågeställningen, men kanske på ett mer filosofiskt plan. Det var länge sedan jag skrev här, alltför länge, men jag har känt mig så vilsen sedan den senaste s.k. postningen här, både positivt och negativt sett.

Jag har upplevt en massa saker, varit utanför Europa -på Sri Lanka- med familjen, tagit upp kontakten med gamla värdefulla vänner runt om i världen, botaniserat och prospekterat i mitt andra hemland Frankrike, värnat om mina kära föräldrar i både glada och svåra tider. Tyvärr har jag även förlorat en av mina äldsta klasskamrater som jag fortfarande har haft kontakt med.

Samtidigt upplever jag en vilsenhet i vår värld som får mig att känna uppgivenhet och frustration. Som samhällsengagerad person har jag svårt att stänga skeenden ute. Skeenden som skrämmer mig, eller stimulerar mig. Som sporrar mig eller som får mig att tro att jag inte kommer att få återuppleva den ganska glada värld jag kände fanns för ett par decennier sedan.

Jag är i grunden en positiv person, som hellre ser framåt än ältar det gamla. I dagens värld uppfattar jag dock tyvärr att man inte kan eller får se framåt med tillförsikt. Det har blivit fullt i ”hjärnkontoren”, man orkar inte längre ta tag i saker utan att leverera klyschor som saknar substans. Allt var bättre förr, och framtiden ser bara hopplös och mörk ut. Vi får höra att det finns ”utamaningar” överallt, men väldigt få vanliga medborgare i västvärlden upplever att det görs något åt dessa. De representativt valda kastar paj på varandra.
Snöbollen rullar liksom vidare och blir större och större… Vi reser som aldrig förr, men upplever på något sätt samtidigt globaliseringens riktigt stora baksmälla. Demokratin, som vi har skapat den, rister i sina fogar. Den har minskat förtroende. Jag nämner inget men glömmer heller inget.

Nu är det dags att ta sig upp och konferera lite inom själsligt liv. Det kan vara nog så viktigt att reflektera lite över vad själen kan göra, och inte. Min uppfattning är att det smutskastas mycket på andlighet s.k. religiösa ritualer, men samtidigt är vårt land sökande och andligt i allt störrre utsträckning. Så fort det ”krisar” på något sätt, förväntas det att olika former av krisgrupper ska ta vid och hjälpa till. Vi som idag dyrkar den s.k. hållbarheten. Är detta hållbart i längden?
Med den lilla funderingen önskar jag er en skön lördag i februari 2017.

Käftsmällen åt hela världen…Brexit del 1

Idag är det midsommarafton, en dag jag brukar tycka mycket om, i likhet med många många andra svenskar.

Denna midsommarafton blev något annorlunda…i min smak en något fadd dag. När jag slog på nyheterna fick jag höra att Storbritannien med liten marginal sagt nej till EU.

 

EU avklädningJag har läst och funderat mycket idag, mellan och under gräsklippning och annat på min barndoms gård. Stället vi hade som fast punkt då vi bodde utomlands, men även senare.

Gamla minnen kommer åter. De långa bilresorna, farligt nära järnridån (mer bekant som ”Muren”) visa pass ett antal gånger mellan Hälsingland och Paris. Ett antal olika valutor att hålla reda på, både praktiskt och i minnet för att veta hur mycket man betalade.

Jag hade tänkte skriva lite mer om det som folkomröstningen åstadkommit, men jag orkar inte ikväll… Jag går och läser en bok istället.

Godnatt världen.

DN, DN2

Är religion en fara, eller ett stöd?

Detta ämne diskuteras ju väldigt ofta, och i vårt s.k. sekulariserade och jämställda land har det tagit extra fart i och med det senaste decnniets utveckling med att Svenska kyrkan skilts från staten och att vi fått ta emot ett antal för oss nya religioner genom folkströmmarna. Jag hävdar att Sverige egentligen inte alls är så sekulariserat som många vill påskina, men det är en annan diskussion.

religion

I mitt uppdrag inom Sollentuna församling, möter jag både människor och tillställningar som ger mig kvitto på att kyrkan behövs.

Även det är det många som ifrågasätter, och eftersom vi lever i en demokrati så står det folk fritt att tycka så. Men det måste också vara i sin ordning att tycka det motsatta, att väldigt många har både stöd och trygghet av kyrkan.

Igår var jag på årsmöte i stiftet för den nomineringsgrupp (folkligt sagt partigruppering i kyrkopolitiken) som jag tillhör, inne i Stockholm. Vi hade nöjet att få lyssna till domprosten Hans Ulfvebrand som filosoferade lite kring religion.

Det som fastnade hos mig, var just det han ”predikade” om

När blir religion ond?

Hans Ulfvebrand listade fem saker;

  1. När man inom en religion gör anspråk på absolut sanning
  2. När det uppstår blind lydnad (när blir toleransen intolerant?)
  3. Etablerandet av den fulländade tiden
  4. Att förklara ”heligt krig”
  5. När ändamålen helgar alla medel

Jag tycker dessa tillstsånd är rätt talande. Något att ta med sig till reflektion när man drar gränser mellan vad man tycker om religion och sekularisering.

Detta är inlägg 17 i #Blogg100

Moralpanik kommer inte att lösa detta.

Vad skapar vår idol- och sexfixerade kultur egentligen? Det finns säkert de som kommer att hugga ner mig för detta inlägg, men låt det vara så då. Jag är lika oroad över olika strömningar som de flesta andra, och jag tror att det finns rätt många anledningar till att detta krupit fram. Citerar DN igår;

Tafsandet pågår överallt, varje dag, hela tiden

moralpanik

Jag tycker vi har fått en otäck tendens till att plötsligt inte acceptera sådant som vi värkt fram under decennier, för att det kan finnas personer som blir kränkta, eller att man provocerar de nyanlända till vårt samhälle.
Det finns alltid sätt att vända och vrida på saker, men vi har ändå en slags norm som vi har byggt upp här hemma, och att nu plötsligt kasta den över bord känns ”inte okej” för att använda en numera bevingad term…

Att på något sätt tala om för framförallt flickor och kvinnor att de måste anpassa sig efter nya regler, kan jag aldrig acceptera. Självklart ska alla använda sunt förnuft, vilket jag lärt mig från tonåren utomlands, och inte göra dumheter i onödan. Men därifrån till att skylla på att vi inte ”håller på oss” tillräckligt, eller lockar fram ondheter från dem som inte är vana vid vår kultur, det är att gå över fem åar för vatten.
Jag säger bara ”Stå upp för det vi är stolta över och har bygggt under en lång tid.” Inget är någonsin perfekt, men att rata saker i någon slags omtänksamhet, naiv sådan, för att möta dem som egentligen inte skriver under på vårt sätt att leva. Nej tack!

DN,

Inlägg 16 i #Blogg100

Dagen efter supertisdagen…blev en superonsdag för många.

Det blir inte mycket skrivet, jag ska vara i Uppsala kl. 07 imorgon bitti.
Dagen efter superprimärvalet i ett antal stater, har inte räknat, har det stötts och blötts om vem som vann, och hur säkert det är att Mr Trump (som media älskar att hata) och att Mrs Clinton (som media vill ska vinna) blir de slutliga kandidaterna till presidentposten i november.

american glas
Jag har idag inga synpunkter på det, mer än igår, och behöver reflektera lite mer på vad som sades. Jag måste säga att Johan Ingerös kommentarer i SvTs Aktuellt var min höjdpunkt i dagens flora (i det lilla jag sett) av spekulationer.

Det andra superba för en del av Sverige, och väldigt många journalister uppenbarligen, var Kronprinsessans nedkomst med ett liten prins. Prins Daniel fick spinna vidare på sina rätt charmiga ”fiskehistoria” även ikväll. Jag gratulerar dem till Prinsessan Estelles lillebror!

Prins D

Bilden från Estelles födelse

Själv ska jag imorgon bitti gå på en stimulerande föreläsning inkluderat mingel med Teo Härén, återkommer med rapport från det ämnet. Just nu tänker jag fördjupa mig lite i en av mina passioner, nämligen bilar och nyheter från bilsalongen som pågår i Genève innan jag sluter ögonen. Även den kommer jag nog kommentera.
Godnatt från Uppland.

Detta är blogginlägg nr 002 i #Blogg100

SvD, DN, GP,

Mars månad …första s.k. vårmånaden…och nu ”Blogg100”. Vi börjar med ett vårljus.

Bloggutmaningen börjar igen….den som jag testat ett par gånger men aldrig gått i mål på. Vi får se hur det går i år.

blogg100logo

Idag är det tretton delstater som har primärval i USA idag. Primavera…vår. Kommer presidentvalskampanjen att ge oss någon vår? Jag vet inte. Jag får säkert anledning att återkomma till det, eftersom jag ju tänkte försöka rösta i det stora valet i höst. Ett val som direkt eller indirekt påverkar allas vår vardag. Jag har reagerat över hur mycket fokus svensk, och säkert europeisk också, media ger Donald Trump, och Hillary Clinton. Samtidigt är det intressant att se hur ungefär samma tendenser driver människor till missnöjesyttranden genom att stödja partier eller kandidater som inte tillhör etablissemangent. Demokratin är satt i gungning genom dem som normalt säger sig värna demokratin. Ingen nämnd, ingen glömd.

Tittar vi på vår närmare värld, dvs. Europa och Medelhavet, kan vi skönja samma sak där också. Av den ”arabiska våren” blev i stort intet. Istället har vi tusentals och åter tusentals människor som av olika skäl söker sig till Europa. Jag kommer att återkomma till det.
Jag tror att vi behöver fundera allvarliigt över hur vi vill ha vår demokrati, om vi vill ha den fortsatt. Den erosion som nu pågår lite varstans, som ger resultatet politikerförakt,

Igår mötte jag en syrier på Arlanda i mitt jobb där. Han var på väg tillbaka till Libanon där han hade sin familj sedan några år. Han hade givit upp. Han fick bekosta sin resa tillbaka helt själv. Han hade betalat en mindre förmögenhet för att komma hit. Till vad?
Detta möte är ett möte jag lovat flera bekanta att berätta mer om. Jag kommer att göra det, men det tar tid att smälta. Det var ett möte jag kommer att minnas många, många år. Troligtivis så länge jag har en friskt minne.
Situationen är inte så svart eller vit som media, och en del debattörer och lobbyister gärna vill få den till. Detta oavsett vad man anser om olika saker och skeenden.

Detta var mitt första #Blogg100 inlägg i år. Inte så upplyftande kanske. Det kommer andra gladare inllägg också, men detta skrivs i realtid och påverkat av gårdagen.

12715660_10153570374173935_428762680228488841_n

Nr 1 av 100 i #Blogg100

DN, SvD,

 

Landet utan kompass… ?

Åter från en resa till ”Peking” över dagen, ja inte Kina då utan den stad som går under namnet som även Kinas huvudstad har, Norrköping. En bra och givande dag på sitt sätt, och en liten flykt från det dagliga ekorrhjulet i Uppland.

En bilfärd ger mig ofta möjlighet och anledning att reflektera lite över tillvaro, skeenden och saker som händer, eller inte händer. Dessutom är jag en van och bra (jag vet det får man inte säga i Sverige) bilförare, lite nörd såväl rörande bilar som geografi. I bilens navigationssystem finns både kart och kompass, rätt fascinerande utveckling som skett det senaste decenniet på den fronten.

kompass

En fin gammal Silva

Min undran just nu är om det finns någon kompass som guidar de som styr, eller aspiererar på att styra Sverige. Jag tvivlar.

Jag tycker det är frustrerande, som den samhällsengagerade person jag är, att behöva se hur så mycket rasar samman i vårt så välstrukturerade samhälle. Visst, lite mår ett system bra av att skakas om, men det som alla säger sig vurma så för är nog ganska anfrätt och hotat inom ett 5-10 års perspektiv. ”Men det har ju inte hänt något”, det bara knakar lite i belastningen menar många. Jo, så kanske det är, men följderna är då inte medräknade, för de kan eller vill ingen överblicka just nu. Det är ungefär samma resonemang som en del torgför när det gäller klimatfrågan. Det spelar ingen roll, vi ser ju inga större förändringar, eller gör vi det?

(så långt kom jag igår…)

Vi är faktiskt bortskämda i detta land, vi har under många år inte behövt göra många uppoffringar, det ”mesta har löst sig” ändå, med smärre justeringar, och lite högre skatt här och lite mer kompensation där i form av avdrag, bidrag eller vad det nu må vara. Svensken är av hävd en tålig ras, ingen revolution här inte… Det är till en viss gräns en styrka och en dygd att kunna knyta näven i byxfickan och gå vidare, och ett drag man från myndigheter och styrande bör vara rädd om, värna.

Som alltid finns dock gränser för vad en ärlig människa står ut med och känner sig beredd att leva med innan den bryter sig loss från systemet på något sätt. Det kan jag nog komma att diskutera på annat sätt längre fram, medan jag idag nöjer mig med att konstatera att jag är bekymrad över vart vi är på väg i dagens Sverige. Det finns egentligen inte någon särskild politisk vinkel på det just nu, som många säkert kan tänka eftersom det är jag som skriver.
Nej, det är en generell reflektion, en oro för att vi i en värld som är rätt orolig och globaliserat förändrad, inbillar oss att det går att ”köra på” som inget förändrats. Risken blir, som redan sett i vissa fall, att man sedan gör panikåtgärder, s.k. brandskårsutryckningar, som blir ännu svårare att förklara. Detta leder till ännu mer vilsenhet. Jag tror heller inte det gagnar de ideal vi normalt sett har i vårt samhälle vi byggt upp under en 60-70 års tid.

Vad är då lösningen? Jag funderar mycket, har inte heller alla svar, men jag tror att större respekt för olika saker och åsikter är en nödvändighet. Att faktiskt värdera lojalitet och strävan, men samtidigt lyssna på riktigt när de som är basen för demokratin är oroliga. Inte köra över dem som en Dynapac ångvält, även om de inte har en s.k. politiskt korrekt åsikt.
Diket mellan folk och styrande får inte bli djupare, det är riktigt allvarligt. Alla har ett ansvar för att ett samhälle utvecklas framåt, och det innebär att man inte helt sonika bland de styrande kan anse sig bättre andra och samtidigt ”gillar olika”.

Frågor som engagerar och oroar utgör ett slags kompass för vad man som ”förtroendevald”, företagsledare och myndighetsperson måste ta hänsyn till, förutsatt att man vill ha ett fortsatt lojalt, samhällsbyggande folk.

 

Lojalitet

 

Ett rum utan insikt…?

Just nu är ”landet godhet” en tummelplats för allehanda diskussioner för och emot, svartmålning och till skyarna höjandes. Gemensamt är, som faktiskt jag kom till insikt om idag genom en stunds samvaro med en god vän och sparringpartner, att många torgför sina teser idag utan någon som helst källkritik. Man driver sina idéer och tankar genom att plocka bitar som passar in i ens pussel, och tror att ingen ska ifrågasätta den. Skulle någon ”mot förmodan” göra det, så sätts artilleriet in med all möjlig kraft för att nedvärdera och rasera ”motståndaren”. Inte sällan tar man fram ovederhäftiga och grymma argument.

Mitt i allt finns styrande och media i en salig blandning, som inte heller verkar veta vad som är in eller ut. Media driver på, vilket de ska göra, men ofta undrar jag i vilken riktning? De har makt, och borde då ha makt att inte bara springa de s.k. politiskt korrekta ärendena. Politikerna å sin sida, verkar inte heller veta vilken fot de ska stå på. Finns insikt, visar man i alla fall inte den. Verkligheten verkar just nu ha snabbare fötter än våra ledare.

Samtidigt som jag skriver ihop dessa fåtaliga rader, ser jag på det sista avsnittet av ”Krigets hjärtan”, den tyska serien om Andra Världskrigets fruktansvärda liv och erfarenheter. Jag vill att fler ska se dessa bilder, vi ska aldrig återuppleva detta, och för att nå det målet krävs idag än mer samling vid pumpen än i EUs linda.

Krig finns lite varstans, det är EN av anledningarna till att vi idag är åskådare till det vi numera inte bara har som utsikt.
Det är en dock inte den enda. Världen är oerhört komplicerad och global idag, på ett sätt vi aldrig tidigare upplevt. Soldaten i serien, som mer el. mindre deserterat, bad en annan man skicka ett kort till sina ungdomsvänner från före kriget per post innan han stålsatte sig och trotsade det ryska kulregnet med given utgång. Dagens desertörer har mobiltelefon med smarta funktioner, åtminstone de som lyckas ta sig till Europa. Vad övriga har får vi nog aldrig veta. Inte minst för att smugglarna inte är intresserade av dem.

Med ovan bild, tack Berglin, vill jag symbolisera det faktum att jag och många med mig, är rejält oroliga för hur vi ska ro iland situationen på vår halvö. Strömmen över Östersjön sinar aldrig, och ledarna vi har tilldelats, oavsett partifärg, verkar med några få undantag inte vilja ha ledartröjan på sig. Finns de några som vågar ta på sig den, jagas de med text och bild på flykt, likt en Gustav Vasa som ingen trodde på för några sekel sedan. Inte innan folket skidade ikapp honom och hämtade tillbaka ledarskapet för en tid. Låt oss slippa denna liknelse och gör istället så att de som är satta att leda, också vågar göra det, även om allt kanske inte blir rätt från början.

Vi måste våga agera. Sätt gränser som följer det som vi faktiskt har lagar och överenskommelser för. Endast det kan också göra tillvaron i framtiden dräglig i vårt land såväl som på den övriga europeiska kontinenten. Låt inte gamla tider komma åter genom att låta det uppnådda slås sönder och samman genom passivitet. Ingen är betjänt av det, allra minst de som söker fristad hos oss.

 

Uppdatering lördag 7 nov.

Richard Swartz kommenterar från Österrike om sitt hemlands situation i dagens DN