Är det Socialdemokratins demontering vi ser?

Jag har sagt det förr, och säger det igen. Vad är det som händer med det tidigare ”statsbärande” partiet, Sveriges genom tiderna största och i modern tid mesta regeringsparti?

I mitt blogginlägg för en månad sedan ungefär, tog jag upp just det faktum som några med mig diskuterade efter valet 2006; ”vad händer om Alliansen vinner valet 2010?” Riktigt så här trodde jag nog ändå inte att det skulle gå.

Nu ska för korrekthetens skull noteras att jag är en ”demokratikramare”, vilket innebär att hur mycket jag än kandiderar för ett parti, anser jag fortfarande att det behövs spridning på politiska partier och att utan en bra opposition, har en regering det tuffare att bedriva sin egen politik, en politik som speglas i meningsmotståndares förslag. Först då kan väljare få rimliga möjligheter att bedöma och välja vilken politik just de själva vill se drivas i landet, och partierna kan få återkoppling på hur man ser sig vilja ta tag i framtiden.

Vad händer nu då? Ja, jag vet inte om jag har något svar på det…För inte så hemskt länge sedan Mona Sahlin fick lämna walk-over, och då inte pga någon lägenhetsaffär, utan choklad och slarv med kontokort. Nästan precis 16 år sedan. Visst, många idag levande unga minns det inte.  Jag minns fortfarande hur jag såg presskonferensen live, och tyckte att det kändes väldigt märkligt, ledsamt så borgerlig jag redan då var.

Tolv år senare inträffade detta. Mona Sahlin tar över och gör comeback på riktigt. Hon blir ”Sveriges första kvinnliga statsministerkandidat”. I den citerade artikeln, skrivs om att

”Margot och jag fortsätter att kräkas ihop. Hon är med i mitt nätverk. Vi ska sparka ut Reinfeldt senast 2010 och Margot kommer att vara med under åren vi har framför oss”

Hur det gick med det, vet vi. Margot Wallström innehade viktiga positioner globalt, och deltog endast sporadiskt i Sverige. (S) vann inte valet 2010, och resten är historia.

”Det stora partiet” hade en lång, till skillnad mot andra, inte särskilt öppen process inför valet av ny partiledare. Ingen verkade vilja ställa upp. Som bortblåsta var alla kvinnliga statsministerkandidater. Herr Juholt själv uttalade sig så här. Även här vet vi hur det gick.

Vad händer nu? Den som det visste. Media och bloggosfär överöses med spekulationer och stöd, hat, skratt, huvudskakningar. Tyvärr är det tragiskt, och är det som många påstår, att det finns en genusskillnad i hur man hanterat Mona Sahlin och hur man kommer att hantera Håkan Juholt, visar det återigen på att partiet med stort (S) inte är så jämställt och framåtblickande som man gör gällande.

Jag kan nästan fälla en tår över det hela när jag nu ser via Facebook att Håkan Juholt själv, eller mer troligt, någon i hans närhet, lägger ut ett slags försvarstal över tiden som gått. Nu räcker det. Alla människor har rätt att göra fel, jag vill inte ha ”robotpolitiker”. Jag har ingen lust att vrida kniven fler varv, men är detta seriöst av en ”tänkbar statsministerkandidat”? Ni har redan svaret.

Låt oss hoppas att människan Håkan Juholt överlever, ”Super Mario”, men låt oss också hoppas att han och hans sambo tar det ansvar som åligger dem som medborgare. Hur det sedan går med det Socialdemokratiska Arbetarepartiet lär vi inte veta idag. Det får tiden utvisa.

Expressen, Expr.2, Exp 3, Aftonbladet, GP, GP2, SvD, SvD2, DN,

Bloggar, Mikael Andersson, Tokmoderaten, Laakso, Peter Högberg, Thomas Böhlmark, Kent P., Västros, Westerholm,


Annonser

Det forna (s)tatsbärande partiet bygger om?

Klockan är 23 enligt normaltid, men om några timmar tappar vi en timme till förmån för våren och sommaren…efter ett konferensdygn i Stockholms skärgård och på Ålands Hav med syfte att utveckla och förankra vår allianspolitik i Sollentuna, känns det som om jag borde ta vara på varje timme sömn jag kan få i natt…

Några andra som nog inte har så många timmar att förlora på att sätt spaden i marken och gräva på riktigt, är de som nu förmodligen festar på i det nya kongresshuset vid Centralen. Kanske medvetet att de valde denna korta natt!? Frågan är om de som i denna bild också har ett antal byggkranar och en stomme…men dåligt med innehåll? Baracker eller paviljonger som de kallas i t.ex. skolsammanhang, bör dock inte stå alltför länge…folk brukar ledsna på dem…

Jag ska inte recensera mer än att av det jag läst mig till ikväll, så är det tårar för Mona Sahlin, trots att hon varit så bespottad stundtals, och en enorm känslomässigt laddad tillställning där i stort sett varje närvarande socialdemokrat (utom möjligtvis Kjell Olof Feldt, f.d. finansminister, som också såg konturer av en stomme men inget innehåll…) lyriskt lovordade ”frälsarens” återkomst. Det är väl kanske det som är meningen med kvällens fest, att ingjuta mod. det behövs dock en aning mer substans i detta för att ge statsministern och Alliansen något att bita i när man tar sig an en opposition som vi så väl behöver i vårt land.

Jag återkommer senare i helgen, men många äro kommentarerna till detta partis utveckling, det parti som under många år ansågs som det enda ”stabila” regeringspartiet….undrar vad man ser det som idag bland ”vanliga medborgare”?

Jag borde även kommentera skeendena i SAAB igår, men det får anstå.

Önskar en god natt, även om den blir kort.

Kent, Mary, Tokmoderaten, Soilander,

Det gäller att vara bäst när det gäller…

En favör man har som frilans och s.k. fritidspolitiker (vad är det förresten kan man undra, för någon fritid har man inte mycket i den rollen!) är att det ibland går att ta sig friheten att ta en paus i allmänna göromål och titta på t.ex. skidskytte-VM. Idag var det Helena Ekholm som skulle tillfredsställa den svenska auran. Visst fanns där andra svenskor, men det är ju bara medalj som media vill ha. (med tanke på gårdagens i mitt tycke lite tvivelaktiga Dag, internationella kvinnodagen, kan man ju undra hur tankarna går på olika håll?)

Det var i alla fall en fröjd, att mellan telefonsamtal och e-post, kunna konstatera hur en idrottskvinna håller i och med tålamod och envishet genomför en tävling som kan vara en av de bästa i historien. Hon sköt inte en enda bom, och åkte dessutom skidor på ett ypperligt sätt. Det intressanta var att hon inte stressade i snålblåsten, skottserierna var i många fall längre tidsmässigt än konkurrenterna, men hon träffade 100% rätt. Grattis säger jag med beundran!

Steget är inte långt till den process och långlopp som (S)ocialdemokraterna går igenom när man letar ny partiledare efter Mona Sahlin. Ännu en framkastad kandidat har nu sagt nej, Leif Pagrotsky säger sig inte vara villig att ställa upp. Visserligen vet man snart varken ut eller in om vem som kan tänkas vara intresserad under ytan, ovan ytan eller som outsider. Det har använts många olika epitet när det gäller skådespelet, och jag tänkte inte recensera det här och nu. Jag nöjer mig med att säga att det kommer att behövas att vara bäst när det gäller, inte bara internt inom (S) utan även utåt, mot Sverige på sikt, om ska nå framgång för partiet som anser sig ha mer eller patent på styret vårt land. Utan kvaliteter av ganska ovanliga slag, hur betrodd och förankrad i den gamla S-myllan personen än är, kommer den tilltänkta/e att stå sig slätt. Risken för platt fall är överhängande.

Nu gäller inte det bara det socialdemokratiska partiet, utan även Alliansregeringen. Man kan absolut inte luta sig tillbaka och tro att med den typen av (icke)opposition som just nu pågår från den traditionella vänsterkanten är promenadstigen till valseger 2014 redan krattad. ”A vrai dire” som man säger på franska, eller rent krasst på svenska, kommer det att krävas en kraftansträngning och en fortsatt rörelse framåt för att framstå som attraktiva och intressanta för de borgerliga partierna. Dagens väljare, oavsett sida, är inte lojala och ”konservativa” i den utsträckningen att det räcker för valvinst. Det har (S) fått erfara två gånger nu, och i mitt sinne är det slutet på en tradition och en hegemoni i svensk historia.

Nej det gäller att vara bäst när det gäller, inte bara på träning (opinionsundersökningar t.ex.) och genom duktig hantering av samhället. Man måste visa på framåtanda också för att dra till sig intresse och skjuta mitt i prick. Precis det, och lite tur i olika avvägningar gjorde Helena Ekholm till en stor segrare idag.

DN, DN2,

Bloggar, Kent P., Tokmoderaten, Maria Hagbom, Mary X, Mikael Andersson

”Lealöst och ledarlöst parti…”?

Ännu en opinionsundersökning kommer idag från SIFO i bl.a. Svenska Dagbladet och Göteborgsposten. Jag tog del av den i sängen, vaknandes till programmet ”Mannheimer och Tengby”, och kunde förnöjt konstatera att (m)itt eget parti ligger kvar på rekordnivåer, 34,2 %, i opinionen just nu. Tyvärr har inte de övriga Allianspartierna samma positiva trend. Det pratas mycket om Kristdemokraterna och deras framtid. Man har nu bytt partisekreterare, vilket möjligen kan vara en del i deras utveckling. Det är väldigt modernt att prata om ”förnyelse”, något som jag inte alltid är helt kontant med. Vad säger att allt ständigt måste förnyas? Jag dristar mig till att tro att det ligger i det modernistiska synsättet att allt ska gå fort och förändras hela tiden.

Tålamod är ofta en egenskap som betalar sig, det pratade t.o.m. vår finansminister om i Ulf Elfvings intervju idag. Det är klart att människan oftast önskar ett visst mått av förnyelse, ett beteende som jag dessutom tror tillhör åldrandet-man ser en bortre gräns för livet, och vill ta vara på möjligheten att ”stuva om”, det kan handla om allt mellan att såga ner träd, byta inredning, och sälja och köpa nytt osv.

 Likaså känner sig säkert inte Centern sig helt nöjda med att backa ner mot 4%-spärren. Samtidigt är det inte så nytt, omän obekvämt, för Alliansen. Redan inför valet insåg många att det fanns en stor potential av ”stödröster” bland moderater för att s.a.s. rädda de två minsta partierna över spärren och in i en ev. återvald regering. Nu vet vi alla hur det gick, ett nytt parti kom in i riksdagen, på många sätt också det en missnöjesyttring med de s.k. etablerade partierna. Nu återvänder många de stödrösterna till framförallt (M), eftersom det inte handlar om regeringsmakt/återval, utan ren sympatiyttring. Detsamma gäller enligt min mening Sverigedemokraterna, att de ökar och når s.k. all-time-high på 7,2% i SIFO-sammanhang, tror jag i mångt och mycket inte bara handlar om sympati, utan ett misstroende mot framförallt det f.d. ”stora partiet” som man visar genom ”välja” SD. Deras stöd bör inte förringas av någon, samtidigt som man kan konstatera att deras stöd är mycket större på landsbygden än i storstaden.

För Folkpartiet, känns det nog också motigt, men de är i alla fall på betryggande avstånd från riksdagsspärren. För samtliga borgerliga partier, dvs. Alliansen, finns ingen anledning att anta något slags högmod, men mer om det i en annan, redan utlovad blogg.

För Socialdemokraterna är läsningen definitiv inte rolig, men vad kan man i ärlighetens namn förvänta sig efter den som tid som varit? För att återgå till morgonens radioprogram, var där Marie Forsblad – som min rubrik citerar tillika ekots inrikeskommentator –  inbjuden till den första ”politikerkollen” efter valet. Intressant var att hon förutom att konstatera att Lars Ohly försöker rädda sitt eget skinn med att uttala sig i förtid (även det i kommande blogg), faktiskt uttryckte att Socialdemokraterna inte verkar ha kontroll över något i sin kommunikation,vare sig internt eller extent just nu. Det är inte ofta man säger sådant från den typen av avsändare…

Som jag nyss var inne på, finns inte så mycket annat att vänta sig med en avgången kapten – kvinnlig sådan i ett rätt mansdominerat parti – som uttalar sig fritt om det som är gånget, och den otroliga soppa som serveras av olika medier när det gäller förslag på nya ledare, uttalanden från gamla rävar osv. Det blir en intressant period, inte bara för de egna, att följa fram till kongressen i mars.

Under tiden gör Alliansen bäst i att fortsätta sitt arbete för Sverige, och inte  förfalla till att förvalta ett läge som idag för vissa ser väldigt gynnsamt ut. 

DN, Ekot,

Läs även andra perspektiv, Tokmoderaten, Kent, Peter Andersson,

Dagens opinionsläge

Enligt den senaste opinionsmätningen, som Skop tagit fram mellan 17 okt. och 8 nov., är Moderaterna åter största parti med 32,5 % en ökning med 2,4%. Socialdemokraterna är andra största parti med 31,3%, det en ökning med 0,6%.

Hela undersökingen ser ut så här

Moderaterna/ 32,5 (30,1)
Folkpartiet/ 7,0 (7,1)
Centern/ 5,0 (6,6)
Kristdemokraterna/ 2,8 (5,6)
Socialdemokraterna/ 31,3 (30,7)
Vänsterpartiet/ 4,3 (5,6)
Miljöpartiet/ 9,1 (7,3)
Sverigedemokraterna/ 6,2 (5,7)

Källa: Skop (TT)

Man kan konstatera att Vänsterpartiet gått tillbaka rejält, liksom Kristdemokraterna, vilket kommer att sätta igång spekulationerna om ev. partiledarbyten hos dem. Om det går igenom bruset som skapas av Socialdemokratins medieexponering just nu.

Miljöpartiet och moderaterna är de största vinnarna, och Sverigedemokraterna ökar också med en halv procentenhet. Säkerligen en del missnöjda socialdemokrater där också.

DN, Expressen, Aftonbladet, Sydsvenskan, SvD, GP

Bloggar om opion och processer, Tokmoderaten, Kent, Kent 2,  Mary, Johan W,

Illa, jag mår illa…

Efter en rätt varierad dag, som inneburit skolskjuts, verksamhetsbesök på skola hemma i Sollentuna med eferföljande ”provätning” av skolmaten, adminstrativa göromål, sjukgymnast, fika med god vän och till sist uppsamling av småärenden, kan jag bara konstatera att jag känner ett illamående…

Nej, definitivt inte pga skolmaten, den var utmärkt. Inte heller pga behandling eller kaffedrickande, som f.ö. just denna eftermiddag blev en kopp te.

Nej, det är istället den mediala hets som just nu drivs på av ett antal stora tidningar, ingen bättre än den andra. Jag tillåter mig att citera Magnus Ugglas gamla slagdänga som dock som av en händelse handlade om det diametralt motsatta…att vilja synas.

Jag kan inte skriva mer om det som Sofia Arkelsten just nu utsätts för. Hon må ha varit naiv eller korttänkt då det begav sig, men starta denna lavin som min kollega Tokmoderaten kallar skådespeleriet, det känns som om de röda nu ser möjligheten att få hämnas på Alliansens och Moderaternas framgång i valet i synnerhet. Han skriver även träffsäkert om hyckleriets eskalerande…

Carl B. Hamilton (Fp) skriver också insiktsfullt, fast på sitt sätt. De får vara måtta på hur man går lös på de personer som valt att försöka företräda vårt land för vårt lands bästa. Som jag skrev igår, vill jag fakiskt inte ha robotar till det, utan vanliga människor, oavsett partifärg. Den röda partifärgen är inte särskilt vacker idag, det är en orkan av åsikter som i stort sett alla går i samma riktning, sorgligt.

Man får tycka vad man vill, men jag tycker inte att man får bete sig hur man vill. Läs om ni vill. Jag länkar inte dem idag.

Magnus Andersson, Mary X, Thomas Böhlmark,Carl Bildt, Per Ankersjö

”Nu har vi baxat det ända hit…”

…kunde man man kanske travestera ett gammalt talesätt från en känd f.d. (S)ocialdemokratisk finansminister vid namn Kjell Olof Feldt.

Talmansfrågan och hela cirkusen kring Sverigedemokraternas ev. inflytande, kan ju inte vara något annat än ett stort bojsänke för (S), hur mycket man än försöker göra något annat gällande. Hur man än vänder sig nu, har man kört in i en återvändsgränd, och då hjälper det inte att Alliansen också kan stödjas av SD för sin kandidat. Det hela har tagit proportioner som inte kan anses rimliga tycker jag.

”Statsministern rasar” skriver Veronica Palm i sin blogg nu på morgonen. Hon läxar upp honom om att ta ansvar…Jaha, vilket ansvar är det? Att låta (S) få talmansposten? Ärligt, ansvar tar han nog och frågan är hur mycket ansvar de rödgröna (f.ö. har inte Miljöpartiet hörts mycket just nu) tar sitt ansvar med alla turer fram och åter.

Vad som sker är man ger Sverigedemokraterna ofattbart stort utrymme från första början, något man sade sig absolut vilja undvika. Kent P kallar det att ge dem en fribiljett in i det politiska maktspelet. Tokmoderaten för ett långt resonemang om hur turerna gått, och hur vissa socialdemokrater faktiskt resonerar på ett annat sätt. (och om det senare kommer jag själv att resonera i annat inlägg)

Tråkigt att se är att de flesta socialdemokratiska bloggare mest ”spyr galla” över regeringen. Ett exempel är Högberg. Oavsett vad som sker, är det som ledaren och Claes Arvidsson i Svd understryker idag. Vi får snart veta hur det går…

Expressen, Göteborgsposten, Sydsvenskan, SvD 2, DN

Arga leken…?

Man kan förundras över vändningar i samhället och på arbetsplatser, det har jag varit med om vid ett flertal tillfällen. Däremot har jag en märklig känsla när det kommer till den vändning av den politiska kartan och därigenom den interna stämningen i den röd-gröna allians man skapade för ca 20 månader sedan. Från att ha varit leende och snudd på kaxiga, har de hamnat i motvind och ser inte så lyckliga ut längre. Kanske har herr Ohly fortfarande oftare än förr ett leende på läpparna. Fast även han pressas alltmer. Detta märks mer och mer i de fyras uttalanden. Kent P tar upp detta i sin blogg idag.

Att man mer och mer börjar kasta paj, anklaga Alliansen för det ena mer märkliga än det andra, tror inte jag att de svenska väljarna kommer att premiera. Socialdemokraternas stödparti LO, med Wanja Lundby-Wedin har sin egna syn på demokratin. Även Östros börjar slira på hur man hanterar förtroende.

Det finns en lek som kallas ”Arga leken”, Kristian Luuk hade den i sitt program för några år sedan, ett rätt roligt exempel för en frankofil som jag, finns här. Det allvarliga i sammanhanget är att ”leken” att söka stöd och mandat för att få regera konungariket Sverige faktiskt inte är en lek, och inte ska göras med ilska. Jag kan förstå frustrationen som de rödgröna nu går igenom, efter att ha räknat med en promenadseger över en rökt Alliansregering. För Alliansen gäller dock fortsatt arbete och metodiskt, vänligt förklara vad vi står för och vad vi vill åstadkomma, hur mycket det än känns att vi har varma vindar i seglen. Knappt nio dagar kvar.

Ny måndag i valrörelsen snart slut…

Åter en otroligt aktiv och fulltecknad måndag, efter en lika hektisk helg. Den stora ”snackisen” som det heter på modern mediesvenska, har trots att jag bara hört sporadiska nyheter, varit Lars Ohlys uppbröstade tilltag om hur föräldrar (inte) ska välja sin föräldraledighet. Den ska helst plandirektiven styra, med s.k. modern teknik. Undrar om han tänker övervaka att bröstpumparna fungerar också?! Uttalandet verkar i alla fall inte vara direkt överlagt med Ohlys så såta vänner i det ”rödgröna tåget”…

Dagen började med ”skolskjuts”, fortsatte med tidningsutdelning, ”Vårt Sollentuna” sprids just nu till alla våra invånare av 40-talet entusiastiska förtroendevalda och medlemmar. Solen sken idag, och det var t.o.m. svettigt att springa i trapporna. Lite administration kring utdelarorganisationen gled över i lunch och mer arbete. Ett möte med föräldrar skulle förberedas, morgondagens hembesök reflekteras över, och projektet kallat ”Kommunfullmäktige 2012” bearbetas. Förhoppningsvis ska det stärka och vitalisera den representativa demokratin här hemma. Ifjol gjorde ett antal av oss ledamöter i kommunfullmäktige studiebesök ute i landet för att ta intryck av hur andra jobbar. Själv besökte jag Mölndal.

Som avslutning var det sedvanlig konferens med vår valledning, avstämning och utstakning av färdriktning de närmsta dagarna. Nu är det snart att söka upp kudden och samla energi för en ny dag, valdagen minus 12. Enligt inslag i TV4 ikväll som speglade Växjö som en slags norm för valmanskåren i valet 2006, gav undersökningen majoritet för Alliansen. 

Även SKOP redovisar en majoritet för oss i Alliansen. Känn tryggt, men som jag sagt tidigare, inget är vunnet före kl.20 den 19:e september…

Dags att koja, för att bli lite piggare tiill morgondagens begivenhet.

Läs Ankersjö/SvT, Mikael Andersson, Elisabeth TR,

Uppdatering 7/9, Thomas B SvD,

Tillbaka till verkligheten?

Efter nästan en månad i mer eller mindre ”täckningsskugga”, dvs. endast sporadiskt uppkopplad samt i påtvingad skugga pga geografiska orsaker i form av skog och landsbygd (nej det finns inte fiberkabel nedlagd överallt…), är jag åter i den s.k. verkligheten sedan något dygn. Funderingar har ju inte uteblivit bara för att datorn inte funnits framför näsan som brukligt, och förhoppningsvis kommer jag kunna delge er läsare en del av dessa de kommande veckorna.

Två snabba reflektioner jag gjorde under lunchen, läsandes dagens Svenska Dagblad som berör den månad vi nu går in i- just det skarp valrörelse– är att jag undrar hur den verkligheten ska bli?!

I den första artikeln skriver författaren, låt vara politiskt partiskt men ändå, om en relativt loj tillställning igår i Tantolunden i Stockholm där Mona Sahlin sommartalade. Dagen innan, i lördags, hade statsminister Fredrik Reinfeldt hållit sitt tal på Södermalms Torg, också i Stockholm. (Som parentes visar det den vikt Stockholms väljare har i valet)

Själv såg jag inget av dem, i lördags var jag fortfarande ledig i ”Hälsingeland” och igår i fullt sjå att bidra med mina första steg i valrörelsen samt komma i ordning (ej klart kan jag rapportera…) hemmavid efter tre veckors bortavaro.

Jag tycker inte Fredrik Reinfeldt verkar oengagerad, och det tydde inte mina rapporter från mötet på heller. Att det sedan fanns inslag av ”minkkramare” kanske gjorde det hela mer intressant, vem vet? Botkyrkas miljöpartister fanns ju också på plats…

Som Johan Folin mycket riktigt påpekar, verkar det som om de rödgrönas agerande i mångt och mycket går ut på att reagera

”Följa John”? Först är alla skattesänkningar av ondo och ett hot mot välfärden. Sedan kommer löften, OM ekonomin tål det, {också en travesti på vad vår finansminister brukar säga} om att bl.a. sänka skatten för pensionärer. Vad avgör om ekonomin tål det, undrar jag? Vad jag vet, är att om pensionerna ska säkras, så behövs det att vi arbetsföra faktiskt arbetar och betalar våra skatter och sociala avgifter. Just det, med vita pengar.

Det för oss över på den andra artikeln, Brännpunkt av representanter från Företagarna. Företag ligger mig varmt om hjärtat, och läs artikeln säger jag. Man kan tycka mycket om olika upplägg, men som jag hela tiden påpekat, bygger vår välfärd på att pengar kommer in i systemet, INTE går vid sidan om! Jag citerar bara en sak;

Ett annat argument som ofta förs fram är att det är fel att subventionera den här typen av tjänster och inte andra. Vi skulle självfallet gärna se ett allmänt lägre skattetryck på tjänster, men man måste hela tiden hålla verkligheten i minnet. Och verkligheten är dessvärre den att utan avdrag, blir konkurrensen från svartsektorn och gör-det-självare så stor att hela hemservicemarknaden riskerar att kollapsa. Kort sagt, det gamla skattesystemet subventionerade i praktiken svartjobb och kriminalitet.

Jag har själv anlitat företag från ROT-sektorn i sommar, något som jag absolut inte hade kunnat göra själv, och nu betalar, dyrt nog, vitt. Utan ROT-avdrag skulle jag överhuvud taget inte haft råd. Vad skulle jag gjort då? Arbetet var mig ålagt av miljöskäl, trots att jag är helt oskyldig till den situation som tidigare rådde under ytan på min gårdsplan.

Nej, jag begriper inte den verklighet som vänstersidan vill backa tillbaka till, jag förstår inte denna våta filt över företagsamhet som man vill ha. Stimulera istället människor till att vilja anlita andra, betala för det och skapa arbete som i sin tur skapar intäkter till hela samhället i form av löner, skatter och arbete med samhällsskydd

Jag kan inte låta bli att länka upp en vänsterblogg som får en att fundera över hur verkligheten faktiskt är i de rödgrönas läger…det är inte det enda tecknet på att det inte står rätt till ”under ytan”. Vissa kommer inte att nöja sig med de två i bloggen omnämnda partierna…

Läs DN

Bloggar om relaterade ämnen…

Tokmoderaten, Mark Klamberg, Erica Lejonroos, Paul Lindquist, Magnus Andersson, Mary X, PerAnkersjö för att citera några…