En vilsen värld

Sitter i lördagssoffan…”slösurfar” som det heter på modernt språk. Tittar samtidigt lite på TV. Ledig dag, välbehövd efter en tid av alldeles för mycket slit och stress. Det renderade igår ett besök på Husläkarcentralen, och nya/ändrade piller för blodtrycket. Bestående eller inte, det vet jag inte. Líka lite som jag vet om vår värld är beständig. Vår välfärd. Vårt liv som vi är vana att se det och ha det. Ni som tror att detta är något slags skrift mot något kan sluta läsa nu.

Jag är generellt inte motvalls, men anser att realism är ett verktyg man måste kunna använda sig av just för att kunna vara för det man kämpar för eller tror på. Just nu vet jag inte riktigt vad vår värld tror på eller kämpar för.

Kanske håller jag på att bli äldre och mindre idealistisk? Det vet jag heller inte. När man trubbas av genom långvarigt slit och dessutom några gånger desavouerats, är det inte längre så lätt att hålla fanan högt i den anda man är van att verka. Jag gör en ansats till att plocka ner lite tankar som vuxit under de senaste veckornas tystnad från min sida här. Vi får se om jag lyckas fortsätta längre fram i höst.

Just nu visas serien från Tyskland som heter ”Krigets unga hjärtan”, vilket är en ypperlig serie,  och den manar till eftertanke. Tyvärr visas den alldeles för sent på kvällen. Fler behöver se den. (kan förvisso ses på SvT Play) Den speglar just det fruktansvärda som krig och oro innebär. För dem som tvingas ut i strid, oavsett position. För dem som drabbas direkt eller indirekt. Det spelar egentligen ingen roll i vilken roll man befinner sig.

Vi behöver påminnas om detta, utan fasadfärg i form av glättiga dramaturgier som inte ger annat än förströelse. Serien har fått stort genomslag, inte minst hemma i Tyskland. (detta är en repris från 2013)

När nöden pockar på dörren, finns inga hinder längre i människans natur. Hon är trots allt däggdjur och börjar hennes tillvaro skakas om, blir det naturliga att adrenalinet slår till och hennes överlevnadsinstinkt tar över. Då är hon inte så vacker.

Jag är orolig för att vi i eftersvallet av den ”godhet” som utgivits de senaste veckorna både hemma i Sverige, och i den paneuropeiska stödrörelsen, kommer att få ett likgiltigt samhälle, inte minst om man intar den avvaktande rollen där ledarskap vattnas ur genom den vilsenhet som råder.

Krig är fasansfullt, ocn terrordåd, i vårt sätt att se på saken, ett ålderdomligt sätt att visa att man är med någon grupp som inte har kapacitet att använda ord och diplomati för att driva sina frågor och möjligen nå framgång. Samtidigt kan underlåtenhet och en överdrivet naiv känsla att ”alla ska ställa upp” och då blir allt bra i slutänden, skapa enorma  konvulsioner och i förlängningen driva fram nödvändigheten att anvälda just våld för att inte själv gå under.

En avslutande mening i TV-serien var ”det finns två val just nu, ljuga eller dö” fritt översatt. Detta sagt av en förtvivlad fänrik som kämpat i ett hopplöst läge på fronten mot Ryssland, sett en stor del sina mannar dö, själv nästan dött och rymt ut i skogen där han överlevde som en typ Robinson Crusoe. Detta tills han hittades av medsoldater (tyskar i detta fall) och ställdes inför rätta, med dom att arkebuseras pga krigsförräderi.
image Höstljus

Jag önskar att vi, realistiskt, kryper ur våra mest idealistiska drömmar, försöker se positivt och kreativt på det vi faktiskt kan göra, för att vårda och värna det goda samhälle de flesta av oss tror på. Tankens kraft kan ihop med realism övervinna mycket, kanske kan lite ljus som igår sken över vårt land ge inspiration till att se saker ur en nyktrare vinkel, komma ur den vilsenhet som tycks råda på väldigt många nivåer.

Jag vet inte, men jag hoppas. Jag vill inte ge upp, men för att komma dit tror jag det kommer att krävas stora ansträngningar. Just nu ser jag mest en stor snöboll som rullas framåt och riskerar sluta med en stor istid om vi jämför med det vi egentligen säger oss vilja ha.

SvD Tove Lifvendahl, Maria Rankka Sthlms Handelskammare

Annonser

Sverige har fått en ROTlös regering…vart är vi på väg?

Nej detta är inte i första hand en politisk brandfackla. Det är en relativt kort reflektion över det som återigen tog fart idag.

En sorgens dag när det gäller flygtrafiken, en mycket allvarlig olycka i det vackra området Alpes de Haute Provence i södra Frankrike. Ett tyskt trafikflygplan formligen pulveriserades på 2000 m.ö.h. rakt in i bergsmassiven.

Seyne les Alpes

En sorgens dag när det gäller utvecklingen i den svenska politiken också. Regeringen ter sig för mig helt rotlös, och det är allvarligt. En minoritetsregering som kallar sig för samarbetsregering, men som agerar som en vindflöjel när det gäller att luta sig på olika parter och åsikter. Nu har man enligt finansminister Magdalena Andersson bestämt sig för att skära ner ROT-avdraget i kommande höstbudget. Detta trots att man inte tänkte ändra den reformen enligt löften före och efter valet.

Man säger att man ska bekosta nybyggnationer av hyresrätter med den besparingen. Förfaller i år.Jaha? Tror man på fullt allvar att det kommer att bli tillräckligt med pengar i systemet? Det tror inte jag. Vidare kallar finansministern att det ”blivit för dyrt för skattebetalarna” att så många använder sig av ROT-avdraget (och RUT, min anm.).

För dyrt för skattebetalarna? Har man inte fått lite om bakfoten då? Skattebetalarna har väl inte så mycket med skattkistan att göra? Denna reducerade skatt, har ju faktiskt möjliggjort att många jobb gått från svarta till vita, med allt vad det innebär för samhälle och individ. Exempelvis innebär det att individen åter kan riskera att få jobba utan skydd och försäkring

Det som statsministern och finansministern kallar för ”skenande kostnader”, i själva verket faktiskt är ganska enögt sett. Man utgår från att en sänkt skatt är en kostnad, det betyder i så fall att man ser på medborgarnas pengar som statsegendom som ska portioneras ut med politikernas goda vilja. Vad man glömmer, eller väljer att inte se, är att dessa sänkta omkostnader, också genererar intäkter till staten i form av sociala avgifter på arbete som  utförs, moms från införskaffat material osv.
De skenade kostnaderna ska omvandlas till byggande av hyresrätter…fast då glömmer man återigen att det inte är någon garanti att de pengar man hoppas få in genom att ta bort det vissa kallar en subvention (hur nu en sänkt skatt kan bli en subvention…se ovan) återinträder systemet. Det är snarare ganska stor risk att de kommer att försvinna ur systemet och bli natura, dvs. byte av tjänster utanför alla välfärdssystem. Människan ser i första hand till sig själv.

Nej, vi har fått en regering och en politik generellt sett, som är alltför rotlös. Man känner inget ansvar, och ingen lojalitet med sina medborgare. Man vänder kappan efter vinden, och verkar inte ha någon långsiktig lins på periskopet…det handlar mer om att känna av hur det blåser och fånga det som kommer farande i vinden. Något roder har man tydligen inte. Tragiskt.

Jag kommer att plocka upp ämnet i ett annat inlägg.

 

DI, Reuters, Svd, SvD2, DN, Aftonbladet,

 

Myndigheternas förlovade land…

Idag har jag åter drabbats av våra myndigheters lynnighet och rigiditet…för att peppa mig själv lägger jag upp denna bild

Norra Dellen och Blacksås

Den ger perspektiv, en spegel att förlora sig i.

För inte så länge sedan gjorde vi narr av de sydeuropeiska länderna som korrumperade och beroende av sin enorma myndighetsbyråkrati. Idag tror jag vi ska vända blicken lite mer mot oss själva. Hur kan vi vara så flata mot myndighetsfolk som verkar vara mer tillfreds med  hur de ser om sitt eget hus än för dem som betalar notan…

Jag går inte in på detaljerade saker idag, för trött, men kan konstatera att det jag erfarit ifrågasätter min tilltro till hur vi i vårt samhälle använder (eller inte) våra resurser. Ofta tänker vi snarare  på vackra powerpoint-diagram/presentationer än vad som verkligen åstadkoms. Jag tycker vi generellt sett tappar mer och mer fokus på vad som verkligen är viktigt och vad som kan vänta eller åtminstone inte behöver akut åtgärd.

På återhörande och godnatt!

#Blogg100    Inlägg #9

Europe, too nice to hate.

Jag brukar inte inleda mina inlägg på engelska, men frångår den principen idag av två skäl,

dels för att jag nyss sett första delen av den brittiska deckarserien ”Grantchester”, och åter fallit och njutit av det djup med humor som engelsk och europeisk TV-film ofta har,

dels för att engelskan ”drar” i Sverige.

GrantchesterDet var en fröjd att titta på serien, små ”knorrar” här och där, och ett vackert landskap att titta på. När jag ser och hör sådant, saknar jag just ”mitt Europa”, jag har alldeles för lite med det att göra för närvarande. Europa, med alla sina fel och brister (som Sverige och svenskar understundom alltid måste påpeka) är en sådan enorm tillgång och ”backyard” att ösa ur. Å ena sidan tas den för given, å andra sidan ”kackas” det på den i tid och otid.

Jag kan njuta så av att möta såväl tyskar, fransmän som greker på Arlanda i det jobbet jag utför där. Känslan blir allt som oftast ”jag vill ju och kan ju samverka så bra med er, varför ges mig inte den möjligheten i större grad?” Kanske kommer den möjligheten tillbaka fortare än jag tror och ingen skulle vara gladare än jag! Efter att ha den korrelerande funktionen i många av mina uppdrag och anställningar, känns det som om jag vissnar inifrån när jag inte får utlopp för sådant mer.

Jag har ofta funderat över Sveriges ofta lite naiva och distanserade hållning till den europeiska kontinenten som vi ju tillhör, trots Östersjön och Öresund. Jag är ju för dem som inte vet det, uppväxt in i det mångkulturella samhället, via framförallt Frankrike under tonåren. En intressant och ibland svår tid, men inget jag skulle vilja ha ogjort. Hela tiden när Sverige var i stort sett ”orört i den multikulturella grytan” (sånär som på alla italienare och ex-jugoslaver som kom hit för ca 50 år sedan), har jag lärt mig om en annan värld, ändå så nära. När man t.ex. hört kommentarer i stil med ”negrer, ja de finns ju bara i Stååck’ålm”, då är det inte så underligt att det blir en kulturell ”härdsmälta” i ett stort litet land under det inflytande som invandring av de slag som pågått sedan sekelskiftet eller lite längre. Att vissa som anser sig veta bättre och ”tycker” en massa om detta fenomen, hjälper ju liksom inte upp situationen. Det krävs mer respekt för en människa med mindre insyn för att denna person ska kunna förstå och försöka anpassa/bjuda på sig under rådande omständigheter generellt sett i t.ex. vårt land.

I gårdagens Svenska Dagbladet, läser jag en mycket viktig och tänkvärd krönika av Hynek Pallas. ”Vi borde ha tagit intergrationsfrågan på allvar redan för 25 år sedan” är budskapet och rubrik, och det känns för mig som en seger att någon äntligen vågar skriva det. Jag har själv sett det här komma, försökt påverka (med magert resultat) och få människor att inse det, men det har bara viftats bort. En ickefråga, tabu på något sätt. Varför? Snöbollen rullar och den blir inte lättare med tiden. I värsta fall går den i delar och det blir ett antal bollar som rullar parallellt…

För mig är ovanstående krönika balsam för själen, även om det inte är så upplyftande läsning. Jag citerar

I dagens Sverige är det fortfarande rätt outforskat och förbisett vad det innebär att ha flera språk och fler länder att röra sig i – det jag lever och andas varje morgon från det att jag vaknar och har ett jävla sjå att förklara för mina egna barn”

Varför är det så? Engelskan är jätteviktig i världen, men den är INTE allena regerande.

Läs krönikan, det står så mycket i den just om hur det är att ta sig in i ett slutet samhälle som faktiskt Sverige varit väldigt länge, och delvis fortfarande är.

Jag själv har liksom sett symptomen från andra sidan jämfört med Hynek Pallas, själv född utomlands, men återinvandrade som 2 åring, och flyttade sedan ut i världen igen som 12-åring. Att göra en sådan resa som Pallas beskriver, eller som jag själv varit med om, och kanske en dag skriver en bok om, märker en person ända in i roten. När man som jag sedan ”hemma i Sverige” blir ifrågasatt för hur och varför jag tänker eller gör vissa saker på ett sätt som man inte gör ”här hemma”, blir det ju också ”kortslutning” eftersom jag ser så svensk ut…ingen kan ju tänka sig in i bilden att jag skulle fungera annorlunda. Det blir lite som en inverterad (alltså omvänd) situation från en mörkhyad ”andra generationens svensk” eller adopterad, som gör alla förvånade genom att öppna munnen och tala perfekt uttalad svenska… I mina bättre stunder tas jag på så sätt för inföding både i Frankrike och Tyskland.

Vi har mycket att lära oss, inte minst från övriga Europa. Vi kan lära ut andra saker.

 Europe is simply too nice to hate

SvD

Vi får aldrig glömma…

är även idag en i allra högsta grad aktuell fras. Jag är inte så väldigt pigg på att bryta ut enskilda händelser från Andra världskriget, men det finns två tillfällen förutom själva kapitulationen som märker mig. ”Befrielsen” av Auschwitz för exakt 70 år sedan idag. Dessutom D-dagen den 6 juni 1944, då den enorma landstigningen genomfördes av de allierade i Normandie i Frankrike, en alldeles avgörande vändning i kriget.

Auschwitz

Dagen idag speglar en väldigt viktig slutpunkt för fasansfulla beteenden i dåvarande Hitlertyskland. Det finns mycket att säga och mycket att reflektera över, men jag stannar där ikväll.

Jag hedrar den historiska dagen med tända ljus ikväll. Aldrig mer ska detta få ske. Oavsett skepnad.

SvD, SvD Amster, Sydsvenskan,

 

 

8. Ibland blir jag avundsjuk på…

dem som kan fira helg i godan ro, utan att känna att de måste tänka på morgondagen. Utan att planera vilket jobb de måste satsa på de kommande dagarna, eller veckorna. De som kan känna sig riktigt lediga. Som svensk, och under den s.k. Jantelagen, ska man ju inte klaga -och visst-, det finns många som har det värre, men jag kan känna att jag förtjänar lite mer vila än för närvarande.

oregelbundna

Nu har ju jag åtskilliga andra influenser i min kropp, så svensk jag må vara, och uttrycker därför dessa rader ändå. Det finns så många i vårt land som inte inser hur bra de har det. Hur bortskämda, på ren svenska, är de inte med både jobb och liv och social standard? Hur mycket tas inte för givet, sådant som i många vinklar inte alls är självklarheter?

Ändå gnälls det och klagas över saker som egentligen är rätt oväsentliga i ett större sammanhang. Jag kan också gnälla, men jag försöker nypa mig i armen och fråga mig själv om det är berättigat gnäll…

Ikväll har jag stekt pannkakor efter att ha varit på den s.k. Mitt Kök-mässan, som i mångt och mycket är en tillställning som är bra för Sverige, enligt min mening, men som tyvärr också i många fall överstiger den gemene svenskens mognad. Som jag skrev på facebook tidigare ikväll dyker jag inte djupare i resonemanget, men i detta fall kan vi lätt konstatera att den yttre världen, utanför Sverige, haft en positiv inverkan och att de som jag inte anser vara mogna denna tillställning, för det mesta inte härstammar från utanför landet Sveriges gränser.

Nu är det dags att inta kuddläge för att orka arbeta imorgon bitti, på den s.k. Fars dag. Ett annat diskussionsämne. Önskar en god natt och om ni undrar varför det står ”8” däruppe i rubriken, läs tidgare inlägg, hav tålamod och följ gärna Lotta på annan sida 🙂

Och glöm aldrig detta för 25 år sedan ……..

 

 

EUropa angår oss i allra högsta grad

På söndag är det val till det europeiska parlamentet. Vi ska välja 20 representanter från Sverige, och tack och lov verkar valdeltagandet öka, kanske t.o.m till över 50% i år om det vill sig väl. Fler än någonsin har förtidsröstat, om det sedan betyder att färre kommer att rösta på själva valdagen, eller om vi faktiskt får ett ökat deltagande, får vi vänta med att få reda på till efter söndagskvällen. Klockan 21.00 stänger vallokalerna.

EU-valet

Om två veckor är det vår nationaldag, 6 juni. Samma dag är det exakt 70 år sedan ”Dagen D”, dvs. de allierades invasion av de oerhört vackra stränderna i Normandie.

d-day-4

En heroisk insats både i ”frontlinjen och bakom densamma”, där ett stort antal människoliv gick till spillo, både hos de allierade och hos Tyskland.

Låt oss aldrig, aldrig glömma detta. Aldrig mera krig måste vara vårt motto inför framtiden. Vi kan förlora oss i detaljer och små beslut som egentligen inte har så värst stor betydelse i det långa loppet. Vad som verkligen har betydelse för oss, är just det att vi haft fred i en längre tid än på väldigt länge i vår världsdel. Samtidigt tornar ett antal orosmoln upp sig, inte alls långt från oss.

Alldeles oavsett vad vi tycker politiskt, och då mer på lokal nivå, låt oss alla värna grundidén med EU, och kämpa för att få behålla freden och också sträva framåt för ett bättre samarbete inom unionen. Vi är till för att hjälpa, inte stjälpa, varandra. Därför går vi och röstar på söndag om vi inte redan gjort det.

 

Så var man då i Visby…och Almedalen- dag 1

Båten anlände på tid redan 30 minuter före ankomst kopplade 4G-nätet in…som jag skrev på Facebook, vilken känsla det är! Nackdelen, om det nu finns sådana, är att man bränner MegaBit ganska fort…

Almedalen

Jag började med att gå och lyssna på seminariet om ”Vem tar vem” i regi av Novus och Reformklubben. En kompetent panel diskuterade hur konstellationerna skulle kunna se ut efter valet baserat på Novus senaste undersökningar. Ämnet tänker jag diskutera i separat inlägg, lite på djupet. Mycket intressant kom fram.

Efter det registrerade jag in mig på Bloggplats H12, hos Almega. Ett bra ställe att dra sig tillbaka till och reflektera om man har tid mellan de olika aktiviteterna.

Därefter gick jag och lyssnade på vår EU-kommissionär Cecilia Malmström, och två forskare Inger Österdahl, professor i folkrätt vid Uppsala Universitet och Daniel Naurin, docent i statsvetenskap och föreståndare för Centrum för Europaforskning. Man pratade om 20 år med EU och vad det har inneburit. Det är Vetenskapsrådet som organiserar dessa möten mellan forskare och politiker. Mycket har hänt och EU har faktiskt blivit mer svenskt kunde man konstatera. Trots alla utmaningar som kan tyckas finnas, var man ense om att väldigt mycket banbrytande har åstadkommits.

Under lunchen bevistade jag det eminenta Öresundshuset, ett seminarium om Nordens största metropol. En viktig insikt som faktiskt övriga två storstadsregioner i Sverige bör både använda och ta hänsyn till. Givetvis bjöds det på lite god wrap och dryck till. Det hör ju sundet till.

Efter lunchen tog jag och kollega Per Hagwall till ”Euphoria” och ett samtal med EU-minister Birgitta Ohlsson o vår kommissionär Cecilia Malmström om utmaningarna i EU i form av värderingar och flyktingpolitik. Högaktuella ämnen.

Lite senare på eftermiddagen diskuterade Landstinget i Gävleborg kollektivtrafiken och regional tillväxt. Man hade bjudit in Eva Tjernström från Landstingsstyrelsen i Gävle och Erik Weiman dito från Uppsala. Därtill deltog SKLs Gunilla Glasare och Kairos Futures Erik Herngren. Ganska stor enighet rådde kring det faktum att förutsättningar för enkla biljettsystem och anknytningar mellan län, Stockholm-Uppsala och Gävleborg måste snickras på.

Kvällen spenderades på Tysk-svenska handelskammarens utmärkta föredrag/mingel om EMU och EU. Deltog där gjorde tyska ambassadören (han i mitten) och vår finansmarknadsminister Peter Norman, samt en av Deutsche Banks högre chefer. Handelsutbytet mellan länderna är otroligt viktigt både ekonomiskt och ur jobbsynpunkt konstaterade man. Efteråt serverades en fin tyskinspirerad buffé.

Så var det dags att dra sig till hamnen, för uppsamling och utresa till det hus som är ”campingen” för veckan. Min reskompis Per ville dricka rosévin med andra i hamne, jag var mer intresserad av att sova och vila inför morgondagen.

På återhörande i Visbyvimlet.

Stilla veckan – Påskblogg – Blå måndag

blamandagIdag började den s.k. stilla veckan, enligt den ”kyrkliga årstiden”. Vad är då den stilla veckan? Är det något man vet svaret på i vårt sekulariserade land? Jag tror inte det är så många som reflekterar över det i alla fall.

Jag misstänker t.o.m. att den är ett litet upplopp mot påsken, en av våra längsta helger i landet. En helg som gärna börjar redan vid lunch på Skärtorsdagen och slutar på måndagen, Annandag Påsk. Allt verkar gå ut på stress och hets, för dem som är kvar i storstaden. När jag åkte pendeltåget i morse, var det så fullt att man fick söka sig ståplats i korridoren. De flesta verkar vara oroliga för att inte komma av, för man får formligen tränga sig och be om ursäkt för att få stå ”inne i vagnen” istället för vid dörrarna.

Efter ett par stationer ska en herre gå av tåget, reser sig upp och närmar sig mig i mittgången. Tror ni att han på något sätt signalerar att han vill av till mig, eller ens tittar på mig? Nej, just det. Han bara knuffar på mig, och jag som står och läser dagaens Metro får greppa ett handtag för att inte ramla och kunna släppa förbi honom. Ett ”tack”…? Nejdå.

Jag ”roffar” i alla fall åt mig platsen, en mittenplats i ett av de äldre tågen, där man sitter tre personer mot varandra, således sex personer på två rader. Inte helt enkelt att komma ner på platsen, och helst hade man nog hoppats på att jag inte skulle insistera på att sätta mig.

När jag väl sitter, är det väl nästan en händelse som ser ut som en tanke att jag får upp insändarsidan i Metro…..Rubrik; ” Ingenstans ser jag ett leende”  Skribenten undrar något jag själv tänkt mer och mer på genom åren, varför denna otrevliga stämning i kollektivtrafiken, varför bara stirra i backen för annars blir man på-sprungen? Ett glatt ansikte betyder tydligen att man är beredd att maka på sig… Skribenten med signatur J S skriver f.ö. även ”Jag har bott i många länder i världen och aldrig har jag sett detta beteende någon annanstans än här i Sverige”.

Jag blir oerhört ledsen när jag läser detta, för det är mitt motto, att vill man något får man försöka bjuda till själv. Resan avslutas med att kvinnan mitt emot ska gå av…hon har sett att jag ha plockat ihop mina saker och börja ta på mig halsduk osv. Det hindrar henne inte från att tränga sig före, utan att säga något.

På perrongen konstaterade jag att jag gick ut fortare än vad hon hade mäktat med. Synden straffar sig själv…Själv styrde jag kosan mot ett givande frukostmöte.

Och där fick herr Östling ge vika…

Alldeles nyss hörde jag att Leif Östling lämnar VD-posten på Scania den 1 september i år. Hans efterträdare blir Martin Lundstedt, verksam i bolaget sedan 1992. Jag hoppas innerligt att det innebär en fortsatt framgångsrik tid för ett av våra finaste företag i Sverige, och att det inte blir för mycket ledband från Volkswagenkoncernen!

Enligt Lundstedt innebär det ingen strategiförändring. Leif Östling, som hade kontrakt till 2015 om jag minns rätt, går nu istället in som ledamot i Volkswagen AG.

DN, HD, Expressen, GP,