En DÖende demokrati…ett samhälle i status osäkert läge.

Denna dag bestod av cykling, jo jag tränar inför Vätternrundan igen. Efter flera år av delvis ofrivilligt uppehåll, är det meningen att det ska bli av 2015. Det år då man i Motala firar 50 årsjubileum med detta stora arrangemang. Därefter snabbt hem och byta om, samt få i sig lite mat. Sedan ut och jobba på Arlanda i söndagseftermiddagen. Ingen rast ingen ro.

Skånela

Ingen ro får jag heller av situationen i vårt land när det gäller regering och maktordning. Demokratin är enligt min mening och många med mig, kraftigt åsidosatt just nu. Jovisst, vi fick ett valresultat i höstas som sade att medborgarna valt annorlunda än 2010. Frågan är hur de valt och vilket genomslag utfallet faktiskt får. Det är för sent att gå i detalj på djupet, jag nöjer mig med att konstatera att jag tror det är ganska få som är nöjda med det utfall som utspelats sedan snart 7 månader. Möjligen kan de mindre partierna i form av Vänsterpartiet och Miljöpartiet har viss positiv känsla, med tanke på hur många procent de fick i valet. Följdfrågan blir den politiskt inkorrekta, men ändå i mitt tycke demokratiska; varför ska de som röstade på det parti som är dubbelt så stort som de nämnda, plus några till, fråntas all påverkan under något slags påstående att de inte har rätt till det?

Man må tycka vad man vill om innehållet i deras politik, och det görs det, men det kan man om andra partiers politik också.
Har ni inte läst Tove Lifvendahls två krönikor om det s.k. DÖ, december-överenskommelsen, tycker jag ni ska göra det. Länkar finns nedan. Dessutom skrev Paulina Neuding (NEOs chefred.) som gästkrönikör mycket skarptänkt i SvD igår.

Tro mig, jag har verkligen försökt förstå hur man tänkte, och varför man tycker att det är ett bra system att säkerställa att släppa fram regeringsbudgeten ograverad, med reservation för den s.k. diskuterande skarpa opposition som man hävdar ska komma till. Jag förstår fortfarande inte mer än att

– överenskommelsen ser till att en minoritetsregering i princip inte ska behöva diskutera, annat än med ord, innehållet i riksbudgeten. Är det demokrati? Jag citerar Tove Lifvendahl;

”Alliansen avser inte bli ett regeringsunderlag för Socialdemokraterna”. Som jag ser det har Alliansen indirekt redan gjort det genom att ingå DÖ, men utan att få något i utbyte.”

– dessutom tror man att en borgerlig / Alliansregering ska få samma fria resa efter 2018, om man hamnar i minoritetsregeringsläge. Jag är skeptisk, som en känd svensk skådespelare sade i ett känt svenskt program, åtminstone för oss som numera är medelålders.

Avslutningsvis, de i regeringen två sittande partierna är INTE större än Alliansen i valresultatet. Hade man tagit in Vänsterpartiet i regeringen hade regeringen varit något större. Just nu sitter Jonas Sjöstedts gäng i regeringen, trots att det inte gör det formellt. För annars klarar man inte en majoritet i minoritet. Jag tror dock inte att en majoritet av de svenska väljarna ville ha det så. Ändå argumenteras det från lite varstans som om så vore fallet.
För mig är detta en demokratisk härdsmälta utan dess like. En minoritetsregering ska inte behöva förhandla för att få igenom budgeten. Det hjälper inte att man argumenterar om att det ”finns så många andra ärenden som stoppas och ändras i riksdagen”. Den svenska väljaren tror jag inte ser det riktigt så. Budgeten är väldigt central, och dessutom blir det väldigt lockande för de styrande att smyga in desto mer under budgetens skyddsmantel.

Ord måste liksom vara lite mer än bara ord. Så dum är inte den svenska väljaren, trots allt. Finland har idag haft riksdagsval. Det är en intressant spegelbild att titta på. Finland är ett helt annat land, just nu med en helt annan spänstighet i demokratin än vi har här i Sverige. Trots att man säkert kan ha synpunkter på vad politiker har sagt och säger där också.

 

Tove Lifvendahl 1, TL 2

Annonser

Diskussionen DÖr aldrig…

Idag har jag haft ett antal bra och kreativa möten, imorgon tidigt upp och jobba igen. Trött efter dagen, men ännu mer trött på diskussionerna kring den s.k. Decemberöverenskommelsen som av många försvaras med näbbar och klor…dvs. många borgerliga sympatisörer. Lika många verkar kritisera den. Vänstersidan sitter mest tyst av vad jag kan se, men det är fullt naturligt, eftersom den i nuläget gynnas av överenskommelsen.

PK

Tack till ”matprat.se”

Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet skrev i helgen en ledare om att man borde låta överenskommelsen dö. Enligt vad Tove L själv skrev, har hon fått enorm respons på den. Hon lade upp en diskussion på Facebook, som sedan fick vissa att ”go bananas” som det heter, från båda håll. Det är för sent för mig att gå i någon djupare reflekterande retorik om denna överenskommelse ikväll, men det är slående hur mycket man krumbuktar sig för att försvara den. Det blir till slut genomskinligt i mitt tycke, och det är inte positivt för Alliansen själv.

Hur det än blir med det hela, skräms jag av hur det som anses politiskt korrekt får uttalas och det andra brännmärks. Vad är det för demokrati? Jag kan inte förstå hur man i demokratins namn kan argumentera för att vissa saker inte får ifrågasättas eller diskuteras.

Jag länkade upp en artikel från Aftonbladet på Facebook den 22 mars, (alltså drygt tre veckor) om politikens hederlighet, som hittills har delats av över 100 personer och gillats av drygt 4.300 (ja ni läste rätt, fyra tusen trehundra) personer. Jag har aldrig varit med om liknande. Jag har haft lite för mycket att göra den senaste tiden, men har för avsikt att plocka upp det mycket viktiga ämnet i denna blogg. Jag tror nämligen att vi är inne på en mycket, mycket farlig väg just nu med demokratin. Där är tyvärr den s.k. DÖk en stenbumling i vägbanan.

SvD, DN,

Ett bidrag till nattsömnen…eller morgonstunden.

Imorgon går Sverige till tre viktiga val. Kommunval, lokalt, Landstingsval i regioner och län samt Riksdagsval, för landets regering. Dessutom förekommer ett antal lokala omröstningar, men dem tänker jag inte beröra i denna lilla kvällsskrift.

val

Kommunvalet är ett viktigt val för ens egen närhet, de lokala beslutsfattarna, politiker som finns ”nära dig”, som det brukar heta i många sammanhang numera. Det är faktiskt sant att de är nära, och ofta lyhörda och intresserade av vad de lokala väljarna tycker och tänker. Med min erfarenhet som kommunpolitiker kan jag definitivt säga att charmen med närhetsprincipen finns där. Fått det bekräftat senast ikväll, trots att jag i år inte står på någon lista alls. Det är där du har störst chans att påverka och tycka.

Denna valrörelse är slut, vissa kommer att synas imorgon också, men oftast är man mer försiktig med propaganda och kampanjer på själva valdagen. Nu kommer en vardag och i de flesta kommuner finns möjlighet att prata och kommunicera med de lokala. Om du imorgon fortfarande har funderingar över hur du ska välja, och vem, tveka inte att undersöka lite om de olika kandidaterna. Välj inte bara slentrianmässigt samma ”lapp” i alla tre valen. Det kan skilja rätt mycket ibland, och en och annan hjärtefråga kan ev. dölja sig i personvalsfoldrar. Ett tips så här i elfte timmen.

Landstingsvalet är det val som styr vilken sjukvård och kollektivtrafik du får i ditt område, lite förenklat. Där finns också ofta miljöfrågor. Har du därför känslan av att Landstinget är svårt och luddigt, då är du nog inte ensam. Vem bestämmer och varför?

Jag personligen letar efter kandidater som antingen brinner för en eller ett par sakfrågor, eller har en övergripande ambition att göra något som faktiskt också gagnar medborgarna i landstinget det handlar om. Gärna med samarbete över gränserna, dvs. t.ex. grannlän.

Ett exempel i Stockholms och Uppsala län, är pendeltåget till Uppsala och Upptåget upp till Gävle.

Riksdagsvalet är det som de flesta pratar och intresserar sig för, inte minst media. Det är det som styr vilken statsminister som föreslås och hur regeringen kommer att se ut. Som de flesta som läser detta redan vet, ser det i år ut att bli en rysare mellan å ena sidan Alliansen, å andra sidan de s.k. röd-gröna som vill hitta former för att samregera. Som tredje part finns då Sverigedemokraterna som nästan fördubblats jämfört förra valet, tyder det på i opinionsmätningarna. Ingen säger vilja befatta sig med dem, och ordkrig om vem som ev. använd dem som passivt röststöd under den senaste mandatperioden finns det åtskilliga. Ganska barnsligt om man frågar mig, men den diskussionen tänkte jag ta i annan  bloggpost.

Som jag skrev igår, önskar jag mig först och främst att alla använder sin rösträtt, den är inte given i länder ganska nära oss. Dessutom hoppas jag på mer företagsvänlig politik och inte en massa s.k. plakatpolitik.

Jag ska nu upp och jobba imorgon kl. 06, så jag blir tvungen dra mig tillbaka nu. Jag lär återkomma imorgon med några tankar, men gå nu och rösta imorgon, och rösta på det du känner för på ett äkta sätt, inte bara för att man flaggar upp en massa tyckande och påståenden i slutet av valrörelsen. Jag upprepar; läs på det som går, lita inte blint på valkompasserna, läs istället vad som finns bakom kandidaterna, och försöka skapa dig en bild av vad du vill ska hända under kommande mandatperiod, och pussla med det som de ibland rätt undangömda kandidaterna föreslår och resonerar kring.

God natt före val, och vi syns vid valurnorna!

Expressen, Expressen 2, DN,

Snart avgörs det…men inte förrän om 9 dagar.

Ännu en dag av administration och planering av förgånget jobb och kommande jobb. Arbetslinjen kanske en del skulle säga. Jag kallar det livet.

meaningoflife

När de flesta firar in helgen, gör jag mig beredd för uppstigning och jobb imorgon bitti kl. 04.45. Sedan blir det lite ledigt mellan 14 imorgon och 16 på söndag. För många valarbetare kan det säkert tyckas vara slappt. Jovisst, men valarbetet är fritt valt. Jag har också varit med om det, och det kan vara väldigt kul och stimulerande. Över partigränserna när det ges möjlighet till intressanta diskussioner, som skiljer på sak och person. Då känns valkampanjande roligt. Mitt arbete imorgon är inte tråkigt, men inte fritt valt. Det är ”försörjningsstyrt”, aah vilket fint ord jag fick till där…

I år är jag som redan skrivit i augusti, inte med förutom på läktaren i valrörelsen. Det är med blandade känslor så klart, en gång samhällsengagerad, alltid det. Jag har inte begeistrats särsklit mycket över årets rörelse, och den verkar inte ta sig heller. Det enda riktigt oväntade inifrån landet, var väl Fredrik Reinfeldts tal med vändning av diskussionen, en bön om att öppna våra hjärtan här i landet. Jag tänker nu inte recensera eller dissikera just det, men konstaterar bara att jag tror det gav en viss nerv åt den rörelse som de flesta ansåg som avgjord och solklar.

Andra faktorer som påverkat har nog, förlåt alla engagerade människor, mestadels kommit utifrån, hur tråkigt det än låter. Behöver jag nämna Irak? Syrien, och på närmre håll Ukraina. för att inte prata om ett Europa som famlar, men som innerligen tror måste komma att samla sig och stärkas. Vi är i allra högsta grad del i denna värld, vi kan inte sitta på läktaren, så som jag känner att jag gör i vår egna valrörelse.

Jag tänkte inte bli för politisk denna kväll, men min önskan är därför att vi alla använder vår röst, går och röstar, samt tänker igenom vad det är för samhälle vi verkligen önskar oss. För en vecka skrev Dagens Industri om att Sverige utklassar EMU-länderna, den artikeln går inte att länka med mindre än att man är abonnent. Ändå svartmålas och sågas allt inom politiken just nu. Visst mycket kan ofta bli bättre, men jag tror att vi behöver se till vad som verkligen är bra också. Människan behöver lite positivism och gnista emellanåt, inte bara piska och slit och släp.

Ikväll gläds ett antal borgerliga, inkl. mig själv, över den SIFO-mätning som presenterades ikväll i SvD. Den visar precis vad jag sade för några veckor sedan, ingenting är klart förrän det är klart. Det dummaste någon kan göra, är att luta sig tillbaka och tro att man kan surfa.

I år bestämmer sig väljarna senare än någonsin, tycks det som. Det man som aktiv bör göra i detta läge anser jag, som väljare och lite från sidan åskådande position, är att betrakta väljarna som intelligenta varelser. Att basunera ut enkelspåriga, s.k. megafonbudskap kommer inte att premieras. Inte heller självgoda kampanjer, där man mer är ute efter den egotrippande känslan av att synas internt och gärna använda sig av sociala medier. Sociala medier är givetvis ett bra och viktigt redskap, men ska behandlas lika seriöst som andra kanaler. Saker syns och hörs, noteras, även utanför de interna kretsarna.

Dags att se livet i vitögat, dra mig tillbaka och vila, samt stiga upp och utföra ett riktigt arbete imorgon, i en internationell miljö. Inte ett skapat arbetstillfälle. Trots lördag och tid på dygnet.  God natt tillönskas alla.

 

SvD2, GP, Sydsvenskan, DN,

En dymmelonsdag som vimlar av uppdämda intryck…

Dymmelonsdag och dess kväll. Sitter här med en 15 årig calvados och filosoferar och reflekterar. Inte funnits så mycket tid till det den senaste månaden och det har tyvärr bland annat gått ut över denna publikation.

calvados

Det pratas ju om arbetslinje, arbetslöshet, skola, omsorg, ”vårdskandaler”, ”alla behövs” (you wish), med mera, med mera. Man övertrumfar varandra med småpotatis, man kastar paj och bevisar (tycker man) hur undermålig motståndarsidan är. Samtidigt känns det ibland (rätt ofta om jag ska vara ärlig) som om man hade gummisnoddar spända mellan sig…

Samtidigt pågår det ute i det Europa som många tycks älska att hata, ett slags ställningskrig som skulle kunna återkalla minnen från både 1914 och 1930-talet…om det nu fanns läge att minnas på annat sätt än genom populistiska slagdängor som går ut på att plocka politiska poäng som kanske skulle kunna ge en eller annan röst i ”det bortglömda valet” i slutet av maj.

Igår visades ett inslag i SvT att det man gjort till sanning, nämligen att svenskar skulle vara ointresserade av EU, håller på att komma på skam. Jag tror och hoppas att det är en generationsfråga, de som länge styrt och fortfarande tror att vi kan komma tillbaka till den ”fantastiska tiden” före 80-talskrisen, håller på att akterseglas av yngre generationer som är födda och uppväxta med fördelarna som ett fritt och enat Europa innebär.

”Nu går påskfriden in på onsdagen i dymmelveckan, då klockorna bindas upp.” Det gjorde man med en träkläpp, dymmel kallad. Man satte alltså in träkläppar istället för de vanliga kläpparna, för att de skulle ringa tystare i Stilla veckan. Jag fick f.ö. en påskbok genom mitt engagemang i församlingen, som också beskriver detta. Ska bli intressant att läsa den nu under påskdagarna, passande gåva.

Faktum är att jag funderar kring tillståndet i vårt land och liknelsen med dessa dymlar. Kan det vara så att vi har ”dymmelmånader” fram till valet, där allt obekvämt och mindre gynnsamt ska mörkas eller tystas? En oroväckande utveckling i så fall. Tänk som många goda krafter man blockerat bort.

Jag är av den åsikten att jag inte tror på sådant beteende. Människan och medborgaren är av naturen inte dum, och även om alla inte kan förstå allt, så förstår de flesta mer än vad många som känner sig smarta nog att rikta L.E.D.-strålkastarna på andra fokus, gärna på motståndares tillkortakommanden, tror om sina medmänniskor.

Nej stå upp för mänsklighet, att man inte alltid vet allt, och att man även kan få tips av en konkurrent eller motståndare. Jag tror de som vågar vara sådana, som vågar driva en egen linje utan att snegla åt sidan hela tiden, kommer att gå stärkta ur kommande val.

EU och ett modernt Europa är för dyrbart för att slarvas bort. Nu ska jag ta lite välförtjänt sömn efter att ha arbetat 30 timmar drygt sedan söndag eftermiddag.

På återhörande längre fram i Stilla veckan.

 

 

 

De s.k. ytterlighetspartierna inte längre ett landsortsfenomen…

Det får väl bli lite opinionspolitik då, trots att jag egentligen vill skriva mer om konstruktiva resonemang. Jag tycker nämligen inte att opinionsundersökningar ”en masse” är intressant längre.

Idag har tydligen en SIFO-mätning presenterats i Göteborgsposten och Svenska Dagbladet, och dessutom har Metro gjort någon nätbaserad undersökning, som jag finner mer intressant än Sifo. Visst Sifo visar att lägen svänger snabbt och att Alliansen knappat in rejält på den o-samlade oppositionen sedan förra mätningen i februari. opinion Det som går lätt att konstatera i Metros mätning, för vad den nu är värd, är det jag varnat för länge, Sverigedemokrater och Vänsterpartister gör segertåg i både Landsting och kommun i Stockholm, huvudstaden.

Att Miljöpartiet går bra i storstaden är ingen nyhet, och de förstärker sitt läge, vilket jag tycker är märkligt. De borde ju inte vara ett utpräglat storstadsparti, men uppenbarligen är de inte ett grönt landsortsparti. Om något är det är just det väl i så fall Centern.

Nej, de som tror att de s.k. stora partierna har det lätt i huvudstad och storstad, tror jag ska omvärdera sina tankar. Moderaterna tappar enligt denna undersökning hela 10% jämfört med valet både i kommun och landsting. SD och Mp ökar 5% resp. ca 3%, stora steg för den storlek de representerar. Även om S ökar något, är det relativt sett inte de som drar det stora antalet.

Tittar man då på Agenda som ikväll lät Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt debattera mot varandra, och senare Gustaf Fridolin och Jimmie Åkesson, är det rätt lätt att förstå varför de flyktiga och osäkra rösterna flyr de stora och närmar sig de andra två. S och M träter om olika synsätt som egentligen är väldigt svåra att skilja åt för gemene man. Visst, jag som borgerlig, tycker nog att statsministern lyckades behärska sig och vara sansad i sin förklaring av läget, men jag tror inte han övertygade tveksamma själar.

Jimmie Åkesson är en skarp person och pratar, ni får ursäkta ni som tror att han är ute och cyklar, med en ton som slår an hos många vanliga svenskar, både nysvenska och mindre nya. Fridolin håller sig på en mycket högre filosofisk nivå, fin i kanten som någon uttryckte det, och jag skulle vilja hävda att han i mångt och mycket övertagit rollen som de s.k. rödvinssocialisterna hade för ett par decennier sedan.

Nej, tiderna är annorlunda nu. Mindre partier som tidigare ansågs tillhöra ytterligheterna, är inte längre små, och de har intagit storstaden. Allt annat är utopi eller naiva drömmar från större partier som känner sig hotade. Ju mer de s.k. etablerade partierna försöker vifta bort detta, desto bredare kommer vägen att bli för herrar Åkesson, Fridolin och Sjöstedt.

SvD, DN, Skånskan, GP, UNT,

Denna post är nr #016 av #Blogg100

Året när ordet respekt kanske får nytt uppsving…eller inte?

För några veckor sedan skrev jag om ”Vart vi är på väg”. Den frasen har idag ett slags identifiering med svenskt fredagsnöje i form av programmet ”På spåret”, som paradoxalt nog hade säsongsavslutning ikväll.

naturen på spåret

I finalen idag fick vi bilder från såväl Norrköping, som Beirut och Turin. Tre städer med både likheter och olikheter. Industri, handel och entreprenörsskap har nog funnits i dem alla tre.

Direkt i anslutning till det programmet, följde Skavlans pratshow där bl.a. Doktor Alban och vår f.d. näringsminister och vice statsminister Maud Olofsson var med. Gemensamt mellan dem två tyckte jag var att de är människor. Människor av kött och blod, med fel och brister som människor ska ha. Men båda var avslappnade och självdistanserade på ett härligt sätt. Maud O har just haft s.k. release på sin bok ”Jag är den jag är” och får berätta om den hos Skavlan, samt om människor hon haft att göra med under sin politiska karriär.

En av flera saker som bet sig fast i mig, var när hon fick frågan om varför hon stått upp för dåvarande arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin när han utsattes för drevet i Almedalen sommaren 2010, två månader före valet. Hon svarade med en allvarlig, men ändå varm ton att det handlar ju om människor, även inom politiken. Att hon såg och förstod hur dåligt han mådde, och att inte minst som kollegor, bör man kunna finnas där, ringa upp och tala om att man tänker på den andra personen.

I dagens samhälle, är det som ljuv musik tycker jag. Vart har respekten för andra tagit vägen? Man måste inte älska alla, men man bör i ett civiliserat samhälle respektera alla. En grundsten i vår demokrati är att man ska kunna tycka och tänka på olika sätt, och det är faktiskt det som driver utvecklingen framåt. För några år sedan var den allmänna klyschan att ”Vi gillar olika”…. Stämmer det verkligen? Gäller det?  Eller handlar det om att man får vara ”olika” så länge man håller sig inom ramen för vad vissa tycker sig ha bestämt är politiskt korrekt?

Jag lämnar er med den funderingen för stunden. Har ni inte sett programmet med Maud O ikväll, kan jag rekommendera att se det i efterhand och reflektera lite över vad hon säger och vad det är för samhälle vi egentligen vill ha.

Vi i Sollentuna

SvD, Skånska Dagbladet,

Annie Lööf och Almedalen 4 1/2. Hemresan har börjat.

Så väntar jag på det sista partiledartal jag kommer att höra på plats i Almedalen denna gång. fyra stycken blir det sammanlagt.

Annie Lööf ska äntra scenen och, som media fokuserar på, göra ett tal pressat av dåliga opinionssiffror. Hur det är med den saken, får vi väl höra.

Jag har nu samlat ihop mina saker, blivit avsläppt på Hamnplan för att ställa min väska temporärt hos Västerbotten där jag ska lyssna på Eriks Laaksos sista spaning ikväll. Just bokat båten, den går 00.50, så jag har lite tid att fördriva fram tills dess.

Jag kommer som jag skrivit, återkomma till mer specifika kommentarer till dem jag hört, men det har varit en spännvidd och en intressant variation på kommentarerna kring talen. Dock har inget riktigt stuckit ut, verkar de flesta tycka.

På återhörande! Nu ska jag njuta sista kvällen i Visbyvimlet.

DN, SvD, Gp, HD,

Det är politiken som gör det….

Igår kväll, efter en lång dag av både nytta och nöje, fick jag ta del av en undersökning om ”Tillståndet i landet” allt enligt Novus mätning.

”Alla dessa mätningar”

tänkte jag, men som den samhällsengagerade person jag är, kunde jag naturligtvis inte låta bli att studera den flyktigt, samt lyssna på TV4 och Ulf Kristofferssons kommenterande analys kring undersökningen. Faktiskt en i mina ögon klarsynt analys, trots att jag har ”borgerliga glasögon” och kanske borde rycka ut till försvar för regeringen. Han fick med båda sidor av myntet, och konstaterade också att det behöver komma praktisk handling från Löfven & Co också. En mätning ger ingen trend, och tittar man på kurvan / kurvorna, så är de rätt hackiga.

Det är flera som kommenterar denna undersökning, och oppo(s)itionen jublar såklart. Jag kan gärna bjuda dem på den glädjen, för alla behöver lite medgångar, och som jag sagt tidigare, det bästa för demokratin är att det finns alternativ som diskuterar. För att alternativen ska fungera, behöver de lite mer råg i ryggen är vad (S) haft det senaste året. Därför kan undersökningen fungera som en viss vitamininjektion i (S)-lägret. Som min kollega Kent Persson konstaterar, finns det inga genvägar.

PJ Anders Linder har en klarsynt ledare i dagen SvD, som pekar på det jag känner. Löfven har gjort smart i att inte använda samma av oppositionen själv kallade popcorn-maskin, utan avvaktat, sakta och metodiskt börjat tälja fram sitt lag. Vart det bär kan ingen veta idag. Vad vi  faktiskt kan veta, är att Sverige mår bra av om (S) får ordning på sina tankar och kan börja presentera konkreta förslag. Regeringen mår också bra av det, vilket redan märks på finansministern Anders Borgs uttalanden i media i morse. Mer om det i andra forum.

Bloggar som skriver Intressant;

Tokmoderaten, Thomas Böhlmark, Sven-Erland, Peter Högberg, Martin Moberg,

Media; SvD, DN, AB, Expr.,

Avdelningen fullständigt värdelösa undersökningar-eller hur €uron kostar pengar även för det offentliga Sverige

Så kom den då…undersökningen som jag hörde om i morse på radion, och ”som skulle bli så intressant att läsa”…enligt programledaren.

SCBs opinionsundersökning om svenskarnas stöd för €uron...vad kunde svaret bli ? Jag kunde svarat i sömnen, eller räknat ut det med lilltån. Allvarligt

talat, har vi råd med att slösa skattepengar på så fullständigt onödiga undersökningar? Jag tänker inte rabbla ett antal argument för eller emot undersökningen, utan nöjer mig med att påminna om hur man ofta ifrågasätter opinionsundersökningarna för väljarstödet till riksdagspartierna, samt att citera ansvarige för undersökningen på SCB,

”Johan Eklund påminner om att det inte var länge sedan en majoritet av svenskarna var för euron.

– I november 2009, för bara två år sedan alltså, var 44 procent av svenskarna för euron. 42 procent var då mot.”

Nej, skärpning! Jag skrev om EU i ett annat perspektiv i söndags. EU är så mycket mer än EMU, och vi är inte aktuella för medlemsskap i Euron nu ändå. Detta trots att de flesta grannar gärna vill gå med, och det inkluderar även de två som finns med på bollen på bilden. (Ukraina är ju inte aktuellt av försklarliga skäl, men väl Polen) Man behöver faktiskt inte sparka på dem för det, respekt kan även vi visa!

DN, DN2SvD, Skånska Dagbl., HD.