Ett rum utan insikt…?

Just nu är ”landet godhet” en tummelplats för allehanda diskussioner för och emot, svartmålning och till skyarna höjandes. Gemensamt är, som faktiskt jag kom till insikt om idag genom en stunds samvaro med en god vän och sparringpartner, att många torgför sina teser idag utan någon som helst källkritik. Man driver sina idéer och tankar genom att plocka bitar som passar in i ens pussel, och tror att ingen ska ifrågasätta den. Skulle någon ”mot förmodan” göra det, så sätts artilleriet in med all möjlig kraft för att nedvärdera och rasera ”motståndaren”. Inte sällan tar man fram ovederhäftiga och grymma argument.

Mitt i allt finns styrande och media i en salig blandning, som inte heller verkar veta vad som är in eller ut. Media driver på, vilket de ska göra, men ofta undrar jag i vilken riktning? De har makt, och borde då ha makt att inte bara springa de s.k. politiskt korrekta ärendena. Politikerna å sin sida, verkar inte heller veta vilken fot de ska stå på. Finns insikt, visar man i alla fall inte den. Verkligheten verkar just nu ha snabbare fötter än våra ledare.

Samtidigt som jag skriver ihop dessa fåtaliga rader, ser jag på det sista avsnittet av ”Krigets hjärtan”, den tyska serien om Andra Världskrigets fruktansvärda liv och erfarenheter. Jag vill att fler ska se dessa bilder, vi ska aldrig återuppleva detta, och för att nå det målet krävs idag än mer samling vid pumpen än i EUs linda.

Krig finns lite varstans, det är EN av anledningarna till att vi idag är åskådare till det vi numera inte bara har som utsikt.
Det är en dock inte den enda. Världen är oerhört komplicerad och global idag, på ett sätt vi aldrig tidigare upplevt. Soldaten i serien, som mer el. mindre deserterat, bad en annan man skicka ett kort till sina ungdomsvänner från före kriget per post innan han stålsatte sig och trotsade det ryska kulregnet med given utgång. Dagens desertörer har mobiltelefon med smarta funktioner, åtminstone de som lyckas ta sig till Europa. Vad övriga har får vi nog aldrig veta. Inte minst för att smugglarna inte är intresserade av dem.

Med ovan bild, tack Berglin, vill jag symbolisera det faktum att jag och många med mig, är rejält oroliga för hur vi ska ro iland situationen på vår halvö. Strömmen över Östersjön sinar aldrig, och ledarna vi har tilldelats, oavsett partifärg, verkar med några få undantag inte vilja ha ledartröjan på sig. Finns de några som vågar ta på sig den, jagas de med text och bild på flykt, likt en Gustav Vasa som ingen trodde på för några sekel sedan. Inte innan folket skidade ikapp honom och hämtade tillbaka ledarskapet för en tid. Låt oss slippa denna liknelse och gör istället så att de som är satta att leda, också vågar göra det, även om allt kanske inte blir rätt från början.

Vi måste våga agera. Sätt gränser som följer det som vi faktiskt har lagar och överenskommelser för. Endast det kan också göra tillvaron i framtiden dräglig i vårt land såväl som på den övriga europeiska kontinenten. Låt inte gamla tider komma åter genom att låta det uppnådda slås sönder och samman genom passivitet. Ingen är betjänt av det, allra minst de som söker fristad hos oss.

 

Uppdatering lördag 7 nov.

Richard Swartz kommenterar från Österrike om sitt hemlands situation i dagens DN

December i september…december i november?

Vad betyder det? Visserligen har det varit en synnerligen homogen sommar (?) temperaturmässigt. Men att hoppas på en temperatur på 15 grader i november/december då nästa års budget klubbas är nog att överskatta klimatförändringarna i vårt land. Snarare tror jag att hela situationen kylt ner vår demokrati och ekonomi rejält.

Tyvärr, för den är ovärderlig. Att vara så långt från fotfolk och s.k. gräsrötter som större delen av politiken befinner sig just nu är direktantändligt bränsle för vårt lands styre.

pingvin

 

Jag är genuint orolig för hur fortsättningen kommer att formas. Den s.k. decemberöverenskommelsen tänker jag inte diskutera detaljerna i här ikväll, det kräver lite längre tid.

Vad jag däremot vill ta upp idag är hur viktigt det är att snabbt återupprätta medborgarnas förtroende för vår så omskrivna demokrati. Man börjar i utlandet nagelfara och kommentera det tidigare så stabila och trygga landet i norr som varit så välordnat.  Nu senast i helgen fick jag höra om UK där man enl uppgift kommit mycket längre med adekvat migration. Det vill säga trots ett stundtals hårt samhälle, lyckats bra mycket bättre att integrera dem som kommer dit.
Det är inte utan att ett svenskt hjärta med stor del franskhet i sig, gör ont. Detta Sverige som i mångt och mycket stått modell  för flera andra länder. Ska det tillåtas rasa?
Många resenärer jag ”överhör” på t.ex terminal 4 och 5 i mitt jobb på Arlanda, funderar över hur det kan vara snudd på förbjudet att tycka och än mindre att gå utanför området som är ”acceptabelt” i den politiska verkligheten. Man undrar om man inte längre ska ”få något för all skatt” man betalar in…

Här finns en enorm utmaning att ta tag i, att återfå tilltron till systemet. ”In Sweden we have a system”… för hur länge till ställer sig många frågan. Systemets ifrågasätts från både det ena och det andra hållet, t.o.m. från generaldirektörer.

Jag önskar att man vaknar upp och börjar nysta i det som berör och bekymrar folk, på ett seriöst sätt. Det finns inga enkla lösningar, men vi vill väl inte hamna drivandes på ett smältande isflak, eller?

December i juni…Kan någon hjälpa mig att förstå?

Idag har den s.k. decemberöverenskommelsen ”hedrats” i Riksdagens kammare. Den har bevisat att i juni är det december. I själva verket är det inte så konstigt om man ser till vädret, för vi verkar ha hoppat över sommaren i år sånär som på någon dag. Det har jag inte så svårt att förstå.

Welcome-December-Wallpapers-2014

VI brukar gilla värme i vårt land, men när det hettar till i åsiktslandskapet, då tar vi till ismaskinen och försöker kyla ner spelplanen till en rink och hoppas på att det ska bli glatt och fint istället för smuts och sörja… Frågan är om de som faktiskt ska åka på rinken tycker att underlaget håller…hjälp mig att förstå.

Löften håller den inte för i alla fall. Överenskommelsen. Jo åt ett håll. Hjälp mig att förstå.
Den budget som nu ”hedrats” (vilket underbart ord förresten) av Alliansen, är alltså en budget som är gjord av två partier som är mindre resultatmässigt än Alliansen, plus ett hängparti som kallas Vänsterpartiet (för inte så länge sedan VPK) och inte finns med i regeringen…fast vänta nu…för att regeringen ska få majoritet före Alliansen, krävs att den stödjer sig på V. Hjälp mig att förstå.
Märk väl att stödja sig på ett f.d. kommunistparti verkar vara  betydligt mer politiskt korrekt än att ”ab und zu” (av och till) låta Sverigedemokraterna rösta på Alliansen i syfte att vinna majoritet för de förslag som har störst stöd i Riksdagen och dess partier. Hjälp mig att förstå.

Oppositionen (Alliansen) pratar vitt och brett om hur skadlig den budget som presenteras av regeringen inför kammaren är jämfört med den budget som Oppositionen den driftiga snickrat ihop.  Vilka effekter den kommer att ha på sysselsättning m.m. När det sedan kommer till omröstning, väljer Oppositionen den driftiga, att lägga ner sina röster till förmån för den budget man just kritiserat med hårda ord. Hjälp mig att förstå.

Varför väljer Oppositionen att släppa fram en enorm skattehöjning på drivmedel vid årsskiftet? Detta trots att (S) lovat att inte höja bensin/diesel-skatten nu. ”Det är ju Miljöpartiets fel”. Hjälp mig att förstå-
Anser Oppositionen att väljarna sagt ja till höjda renoveringskostnader för småhus, genom t.ex. lägre ROT-avdragsmöjligheter? Anser man att egna små företag, inte minst av invandrade människor, är tjuvar för att man drar nytta av ”tjänstesektorn” genom att få lägre omkostnader vid olika -vita- underhållsarbeten?
Hjälp mig att förstå.

Anser Alliansen att man har väljarnas mandat att underlätta en sådan vänsterpolitik med endast ”talarstolsbjäbb” för att sedan förtvina i något hörn, i tron att vinna i valet 2018 blir en enkel match i skuggan av vänsterns skadliga politik? Hur vet man att det inte blir ännu fler som lämnar Alliansens partiorganisationer och inte minst ”valmanskår” under de närmsta åren?
Hjälp mig att förstå.

Det har sagts att Decemberöverenskommelsen är det minst skadliga alternativet för landet under rådande omständigheter. Hjälp mig att förstå. Hur kan man motivera att det är bättre att rulla tillbaka reformer och i vissa sakfrågor göra situationen ännu tuffare för dem som likt Bambi ska ta sina skär över isen som spolats med Decemberklimatet?

Sverige har blivit decemberkallt, så mycket har jag förstått. Är det månne så som vissa av mina bekanta och vänner skriver, att något har gått sönder i PostAlliansSverige?

 

Maria Ludvigsson, PM Nilsson, SvD, Tove Lifvendahl.

Ibland blir man mållös…vissa gör självmål, andra försöker försvara målet…

Sent igen, och egentligen inte alls tid att skriva, men jag har ikväll sett och hört saker som gör mig både chockad och upprörd, trots att jag redan varit det i flera omgångar.

självmål

 

Utan att gå in på detaljer, dem kan ni hitta själva i SvT Aktuellt, Aftonbladet och SvD t.ex., så måste jag påstå att ovan seriestrip har en del liknelser med nuvarande läge i svensk politik. Jag hör och ser, som f.d. aktiv förtroendevald, hur diket mellan de styrande och de som ska välja de styrande blir större och större. Ytterst få av de styrande verkar inse att så är fallet. Ikväll stod en moderat riksdagsledamot, Finn Bengtsson, och pratade på ett sätt som det var länge sedan jag hörde någon prata i de kretsarna. På ett sätt som jag faktiskt tror att väljare kan förstå och resonera kring. Inte ett ”politikersnack” som säger allt och ingenting på samma gång. För att ingen ska kunna sticka kniven i ryggen efteråt.

Det är bara det att sådant språk eroderar förtroende, tillit och intresse för både styre och politik. ”Det spelar ju liksom ingen roll vem jag röstar på, antingen ljuger de, eller så gör de ändå inte som de sagt från början”, hör jag ofta sägas. Löften bryts på tveksamma grunder, som inte förstås av väljare, diverse luddiga förklaringar som man ibland undrar om de själva förstår, levereras.

Många behöver våga bli tydliga och stå upp för det de tror på. Först då kan man nå mål utan en massa vänsterfötters insparkar…

SvD, SvD2, DN,

En DÖende demokrati…ett samhälle i status osäkert läge.

Denna dag bestod av cykling, jo jag tränar inför Vätternrundan igen. Efter flera år av delvis ofrivilligt uppehåll, är det meningen att det ska bli av 2015. Det år då man i Motala firar 50 årsjubileum med detta stora arrangemang. Därefter snabbt hem och byta om, samt få i sig lite mat. Sedan ut och jobba på Arlanda i söndagseftermiddagen. Ingen rast ingen ro.

Skånela

Ingen ro får jag heller av situationen i vårt land när det gäller regering och maktordning. Demokratin är enligt min mening och många med mig, kraftigt åsidosatt just nu. Jovisst, vi fick ett valresultat i höstas som sade att medborgarna valt annorlunda än 2010. Frågan är hur de valt och vilket genomslag utfallet faktiskt får. Det är för sent att gå i detalj på djupet, jag nöjer mig med att konstatera att jag tror det är ganska få som är nöjda med det utfall som utspelats sedan snart 7 månader. Möjligen kan de mindre partierna i form av Vänsterpartiet och Miljöpartiet har viss positiv känsla, med tanke på hur många procent de fick i valet. Följdfrågan blir den politiskt inkorrekta, men ändå i mitt tycke demokratiska; varför ska de som röstade på det parti som är dubbelt så stort som de nämnda, plus några till, fråntas all påverkan under något slags påstående att de inte har rätt till det?

Man må tycka vad man vill om innehållet i deras politik, och det görs det, men det kan man om andra partiers politik också.
Har ni inte läst Tove Lifvendahls två krönikor om det s.k. DÖ, december-överenskommelsen, tycker jag ni ska göra det. Länkar finns nedan. Dessutom skrev Paulina Neuding (NEOs chefred.) som gästkrönikör mycket skarptänkt i SvD igår.

Tro mig, jag har verkligen försökt förstå hur man tänkte, och varför man tycker att det är ett bra system att säkerställa att släppa fram regeringsbudgeten ograverad, med reservation för den s.k. diskuterande skarpa opposition som man hävdar ska komma till. Jag förstår fortfarande inte mer än att

– överenskommelsen ser till att en minoritetsregering i princip inte ska behöva diskutera, annat än med ord, innehållet i riksbudgeten. Är det demokrati? Jag citerar Tove Lifvendahl;

”Alliansen avser inte bli ett regeringsunderlag för Socialdemokraterna”. Som jag ser det har Alliansen indirekt redan gjort det genom att ingå DÖ, men utan att få något i utbyte.”

– dessutom tror man att en borgerlig / Alliansregering ska få samma fria resa efter 2018, om man hamnar i minoritetsregeringsläge. Jag är skeptisk, som en känd svensk skådespelare sade i ett känt svenskt program, åtminstone för oss som numera är medelålders.

Avslutningsvis, de i regeringen två sittande partierna är INTE större än Alliansen i valresultatet. Hade man tagit in Vänsterpartiet i regeringen hade regeringen varit något större. Just nu sitter Jonas Sjöstedts gäng i regeringen, trots att det inte gör det formellt. För annars klarar man inte en majoritet i minoritet. Jag tror dock inte att en majoritet av de svenska väljarna ville ha det så. Ändå argumenteras det från lite varstans som om så vore fallet.
För mig är detta en demokratisk härdsmälta utan dess like. En minoritetsregering ska inte behöva förhandla för att få igenom budgeten. Det hjälper inte att man argumenterar om att det ”finns så många andra ärenden som stoppas och ändras i riksdagen”. Den svenska väljaren tror jag inte ser det riktigt så. Budgeten är väldigt central, och dessutom blir det väldigt lockande för de styrande att smyga in desto mer under budgetens skyddsmantel.

Ord måste liksom vara lite mer än bara ord. Så dum är inte den svenska väljaren, trots allt. Finland har idag haft riksdagsval. Det är en intressant spegelbild att titta på. Finland är ett helt annat land, just nu med en helt annan spänstighet i demokratin än vi har här i Sverige. Trots att man säkert kan ha synpunkter på vad politiker har sagt och säger där också.

 

Tove Lifvendahl 1, TL 2

Diskussionen DÖr aldrig…

Idag har jag haft ett antal bra och kreativa möten, imorgon tidigt upp och jobba igen. Trött efter dagen, men ännu mer trött på diskussionerna kring den s.k. Decemberöverenskommelsen som av många försvaras med näbbar och klor…dvs. många borgerliga sympatisörer. Lika många verkar kritisera den. Vänstersidan sitter mest tyst av vad jag kan se, men det är fullt naturligt, eftersom den i nuläget gynnas av överenskommelsen.

PK

Tack till ”matprat.se”

Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet skrev i helgen en ledare om att man borde låta överenskommelsen dö. Enligt vad Tove L själv skrev, har hon fått enorm respons på den. Hon lade upp en diskussion på Facebook, som sedan fick vissa att ”go bananas” som det heter, från båda håll. Det är för sent för mig att gå i någon djupare reflekterande retorik om denna överenskommelse ikväll, men det är slående hur mycket man krumbuktar sig för att försvara den. Det blir till slut genomskinligt i mitt tycke, och det är inte positivt för Alliansen själv.

Hur det än blir med det hela, skräms jag av hur det som anses politiskt korrekt får uttalas och det andra brännmärks. Vad är det för demokrati? Jag kan inte förstå hur man i demokratins namn kan argumentera för att vissa saker inte får ifrågasättas eller diskuteras.

Jag länkade upp en artikel från Aftonbladet på Facebook den 22 mars, (alltså drygt tre veckor) om politikens hederlighet, som hittills har delats av över 100 personer och gillats av drygt 4.300 (ja ni läste rätt, fyra tusen trehundra) personer. Jag har aldrig varit med om liknande. Jag har haft lite för mycket att göra den senaste tiden, men har för avsikt att plocka upp det mycket viktiga ämnet i denna blogg. Jag tror nämligen att vi är inne på en mycket, mycket farlig väg just nu med demokratin. Där är tyvärr den s.k. DÖk en stenbumling i vägbanan.

SvD, DN,

Sverige har fått en ROTlös regering…vart är vi på väg?

Nej detta är inte i första hand en politisk brandfackla. Det är en relativt kort reflektion över det som återigen tog fart idag.

En sorgens dag när det gäller flygtrafiken, en mycket allvarlig olycka i det vackra området Alpes de Haute Provence i södra Frankrike. Ett tyskt trafikflygplan formligen pulveriserades på 2000 m.ö.h. rakt in i bergsmassiven.

Seyne les Alpes

En sorgens dag när det gäller utvecklingen i den svenska politiken också. Regeringen ter sig för mig helt rotlös, och det är allvarligt. En minoritetsregering som kallar sig för samarbetsregering, men som agerar som en vindflöjel när det gäller att luta sig på olika parter och åsikter. Nu har man enligt finansminister Magdalena Andersson bestämt sig för att skära ner ROT-avdraget i kommande höstbudget. Detta trots att man inte tänkte ändra den reformen enligt löften före och efter valet.

Man säger att man ska bekosta nybyggnationer av hyresrätter med den besparingen. Förfaller i år.Jaha? Tror man på fullt allvar att det kommer att bli tillräckligt med pengar i systemet? Det tror inte jag. Vidare kallar finansministern att det ”blivit för dyrt för skattebetalarna” att så många använder sig av ROT-avdraget (och RUT, min anm.).

För dyrt för skattebetalarna? Har man inte fått lite om bakfoten då? Skattebetalarna har väl inte så mycket med skattkistan att göra? Denna reducerade skatt, har ju faktiskt möjliggjort att många jobb gått från svarta till vita, med allt vad det innebär för samhälle och individ. Exempelvis innebär det att individen åter kan riskera att få jobba utan skydd och försäkring

Det som statsministern och finansministern kallar för ”skenande kostnader”, i själva verket faktiskt är ganska enögt sett. Man utgår från att en sänkt skatt är en kostnad, det betyder i så fall att man ser på medborgarnas pengar som statsegendom som ska portioneras ut med politikernas goda vilja. Vad man glömmer, eller väljer att inte se, är att dessa sänkta omkostnader, också genererar intäkter till staten i form av sociala avgifter på arbete som  utförs, moms från införskaffat material osv.
De skenade kostnaderna ska omvandlas till byggande av hyresrätter…fast då glömmer man återigen att det inte är någon garanti att de pengar man hoppas få in genom att ta bort det vissa kallar en subvention (hur nu en sänkt skatt kan bli en subvention…se ovan) återinträder systemet. Det är snarare ganska stor risk att de kommer att försvinna ur systemet och bli natura, dvs. byte av tjänster utanför alla välfärdssystem. Människan ser i första hand till sig själv.

Nej, vi har fått en regering och en politik generellt sett, som är alltför rotlös. Man känner inget ansvar, och ingen lojalitet med sina medborgare. Man vänder kappan efter vinden, och verkar inte ha någon långsiktig lins på periskopet…det handlar mer om att känna av hur det blåser och fånga det som kommer farande i vinden. Något roder har man tydligen inte. Tragiskt.

Jag kommer att plocka upp ämnet i ett annat inlägg.

 

DI, Reuters, Svd, SvD2, DN, Aftonbladet,

 

Känslighetens folk…

Travesterar ett uttalande för några år sedan. Den som myntade uttrycket, Göran Hägglund, avslutningstalade i söndags på Kristdemokraternas kommundagar i Örebro. Han visade på något som jag tyvärr tycker är alldeles för ovanligt i dagens politiska värld, känslor.

Hägglund selfie

Han har dessutom haft ett sätt som gjort att han anammat modern teknik och kutym för att ”navigera” i inte minst sociala medier. Han har kallats för humorist, skämtare och retoriker som förgyllt bl.a. riksdagen. Lite av Alliansens gamäng, på ett seriöst sätt.

Han har ofta spottats på, rätt oförtjänt tycker jag, men jag anar en form av avudsjuka från andra håll. Han har överlevt mycket och han var med om att skapa Allians för Sverige, något ingen av övriga borgerliga partiledare kan utge sig för längre.

Oavsett vad man gillar eller ogillar hos Göran Hägglund, och i förlängningen Kristdemokraterna, hoppas jag att politiken kan få tillbaka en personlighet som liknar herr Hägglunds sätt att vara. Politik är seriöst och ska så vara, det finns alltför mycket lättja och vindflöjelbeteende ibland olika politiker idag.

Samtidigt behövs en vilja att inte alltid vara så gravallvarlig. Att stå och se ner i kameran som intervjuar en. Det inger inte respekt även om många tycks tro det. Det brukar heta att man bör lyssna på människor och sedan ”politikutveckla”. Vad betyder politikutveckla, egentligen?  Jag tror att människor värderar politiker som vill något, som vågar sticka ut och vara sig själva. Som vågar vara människor, känsliga och inte ofelbara. Det finns inga perfekta människor, och det tror jag Göran Hägglund levt efter. Det hedrar honom.

SvD, SvRadio, Sydsvenskan,

 

Filten som (nästan) släckte branden i riksdagen…men inte glöden ute i landet. En krönika över ”gammåret” Del 2

Jag lovade återkomma med fler tankar. Jag vet att jag kommer att kritiseras för detta, indirekt eller direkt, eller smygläsas utan kommentarer, för man ”inte anser att jag är värd” en diskussion, för att man tror sig tycka att jag har helt fel…det finns hundra anledningar till att rättfärdiga den ”rätta tanken” och avfärda den andra, i detta fall bl.a. min.

Detta är ingalunda enkla saker att diskutera, och ännu svårare blir det om man ”kletar ihop saker och ting” så att det inte går att sortera ut olika frågeställningar. Ibland tror jag det finne en s.k. dold agenda i det beteendet.

Mitt syfte med att skriva om dessa saker, är inte ”få 100 procent rätt”. Det finns inte en sanning. De som tror det bidrar till att skapa många av de bekymmer vi nu ser hopa sig framför våra ögon i olika forum. Det viktiga är att vi tillåts diskutera olika alternativ.

freedom of speach

Det svenska folket. Vad är det idag? Jag funderar nästan varje dag, i synnerhet nu under hösten, över vad som pågår och vart vi är på väg. Det känns som om ”de som bestämmer” håller på att tappa kontakten med det som är basen för deras styre, väljarna. Samtidigt vill, som sig bör i ”konsensusland”, så många väljare tycka som ”det anses vara rätt att tycka”. Vi är inte vana vid konflikter i vårt nordliga land. Två hundra år av ”icke krig”, ursäkta att jag drar in den biten men den är viktig (jämför med finländarna), har satt sina spår i en form av hjärntvätt att en massa saker ”inte kan hända i Sverige”

  • ett statsministermord. Kunde inte hända i vårt land.
  • ett illdåd, med dödlig utgång, mot en utrikesminister, hur kunde det hända?
  • främlingsfientlighet i vårt land. Nej vi är inte som andra länder, inte som Norge och Danmark.

Ja, jag vet, detta är känsliga saker, men jag har erfarenhet av andra länder där man haft både det ena och det andra. Där man vet att, tyvärr, det räcker inte att tro att man ”ser dem inte mer”, bekymren alltså, om man antar s.k. strutsbeteende.

åsikter

Det är bara det att när kasten blir snabbare och snabbare och ofta rätt tvära, då får även de som vill hänga med, allt svårare att faktiskt förstå vad som pågår.

Just detta har accelererat de senaste månaderna, för att inte säga åren, i vårt land. Vad det beror på kan man spekulera i, men jag tror att mycket bottnar i en rädsla. En rädsla att våga inse och erkänna att samhället och världen inte ser ut som de flesta medelålders/åldre i Sverige vant sig att anamma som ”sanningen”. Ett samhälle som man på goda grunder är stolt över.

Vi har på väldigt kort tid, i vårt lands perspektiv utifrån den demografi (alltså hur befolkningsstrukturen ser ut hos oss) vi har, gått från att vara ett väldigt (men litet till befolkningen) homogent land, till att bli ett ”multikulti”-land som ingen drömt om. Visst, vi hade en stor invandring under 50-60-70-talen, inte minst från Finland och gamla Jugoslavien bl.a. Den invandringen har ändå ingenting att göra med dagens invandring.

Observera att det inte ligger någon värdering i det konstaterandet.

Den är vi heller inte ensamma om, men vi har rent proportionellt och nominellt tagit en väldigt stor del. Jag anser kanske inte att vi också tagit ansvar på riktigt för densamma.

Detta har tillsammans med en massa andra mer eller mindre obekväma beslut, eller halvfärdiga sådana, sopats under en matta för att kortsiktigt inte förlora på allt detta i opinionen. Det är bara det att vi kan inte sopa detta under mattan längre. OM vi vill behålla vårt fina välfärdssamhälle, behöver det dras upp visioner och riktlinjer för hur detta ska kunna överleva i takt med en förändrad värld, som kryper allt närmre inpå. I en globaliserad värld, är vi inte längre -och ska inte var- en litet isolerat land uppe i ”den stora Norden”. Mer om detta, hur gå framåt/vidare, i ett följande inlägg.

Grundstenen i vår demokrati, om vi vill ha den kvar i det skick som vi vant oss vid -vilket jag inte tror många vill ifrågasätta- måste bli att ansvariga och förtroendevalda i möjligaste mån försöker förklara och resonera kring de utmaningar vi har. Gör man inte det, gräver man just det dike som, likt en jordbävning, tsunami eller liknande börjar skönjas mellan styrande och väljande idag. Det är högst olyckligt, och det finns en otrolig fara i detta. Då kan man inte bara skyla över det med argumentet ”att vi måste förstå att det är den bästa lösningen”, eller den minst dåliga för den delen.
Acceptera ”nödvändigheter”, det är svenskar generellt sett lite för bra på, men gummisnodden håller inte hur långt som helst. Låt den inte brista, det är min önskning inför 2015.

DN, SvD, SvD 2

Filten som (nästan) släckte branden i riksdagen…men inte glöden ute i landet. En krönika över ”gammåret” Del 1

Först och främst. För mig är demokratin det allra högst stående i vårt samhälle och statsskick. En individ = en röst. Tänkte det var bäst att förtydliga detta, innan jag ger mig ut i en ansats att reflektera runt det som hänt i Sverige de senaste dagarna.

dec ök

En liten, rätt harmlös bild får illustrera den så omdiskuterade tilldragelsen i svensk politik i december. Hur kunde det kunde hända och framför allt, hur ska vi kunna gå vidare? Det senare blir ämnet för en del 2.

Jag har under hösten varit inne på hur det kunde bli så här, men riktigt så illa trodde jag nog inte att det skulle fortsätta att bli.

Låt mig först förtydliga, att jag tillhör de s.k. föredettingarna, så jag bör ju inte uttala mig, om jag förstått saken riktigt. Så med all respekt, de som tror på den dogmen, har mitt tillstånd att sluta läsa här. Jag har ju bara sådär 14 års erfarenhet av kommunal och regional politik i vuxen ålder. (även om jag tror att det ändå kan vara rätt nyttigt att reflektera, även för dem)

Min filosofi är att ”alla behövs” i ett samhälle. Att alla har något att tillföra, men i olika faser och sammanhang. Unga, gamla, medelålders, kvinnor, män, barn…och jag höll på att säga hundar, men det hade blivit för oseriöst. För seriös, det är ju vad man anser sig vara. Men seriös på ”rätt sätt”.

Det som oroar mig mest i dagens Sverige, är att vi har fått en tendens att mer och mer ”facka in människor” -detta har då inget med fackföreningar att göra- samtidigt som det graderas i bättre och sämre fack. Det senare sägs sällan uttryckligen, för en fasad av tolerans och ”vi gillar olika” måste ju finnas. Det ingår i bilden av det ”fina samhället”, den svenska modellen.

Den åsiktsfilt som mer och mer breder ut sig över vårt land, den som den s.k. eliten har bestämt är den rätta -och det kan tydligen ingen debatt rucka på- den ska man följa och linda in sig i. Oavsett bakgrund eller utbildning, oavsett politisk åskådning. För mig är inte det åsiktsfrihet längre.

Demokrati är det som vi enligt vår grundlag har definierat som att ”all makt utgår från folket”, och detta håller på att kraftigt eroderas genom det jag beskriver ovan.

Om vi begränsar oss till året 2014, finns det två alldeles särskilda händelser som märkt utvecklingen till det vi nu hamnat i, och den s.k. överenskommelsen.

  • Åsa Romsons tal i Almedalen, som jag lyssnade på ”live”, och som fullständigt gjorde ner alla som kan kallas vita, medelålders heterosexuella män.
  • Fredrik Reinfeldts sommartal, där han frankt deklarerade att alla svenskar ombads öppna sina hjärtan, och inse att situationen i vår omvärld medför att vi kommer att få leva med kraftigt ökade kostnader. Dessa kan vi vare sig påverka, eller förhindra att de beskär våra möjligheter att i närtid genomföra några större reformer i vårt land.

Man (det ordet är snart inte heller politiskt korrekt) får inte tycka vissa saker. Gör man det ändå, ska man motas in i fållan tills man tycker rätt. Missförstå mig rätt, jag är väl medveten om att man i en demokrati till syvende og sidst behöver fatta beslut och komma framåt. Det har jag deltagit i mina förtroendeuppdrag, åtskilliga gånger. Dock ska man aldrig glömma vem som är uppdragsgivaren, hela tiden, inte bara vart fjärde år, när man ”kampanjar för att vinna uppdragsgivarens röst”, dvs. väljarens, medborgarens.

Jag är nog delvis uppväxt i fel land och miljö, men för mig är det en outgrundlig fråga hur man kan tro att vi ska kunna utvecklas om saker inte får diskuteras. Det har bara blivit värre och värre, och som min utomlands boende far helt spontant yppade vid middagsbordet häromkvällen, när vi traditionsenligt skulle äta lutfisk;

”man får nog säga att den förra regeringen tappade kontakten med verkligheten i sin ”fulländning”, den gick inte längre i takt med sina väljare, sitt folk. Hur bra den än var på vissa saker”

Jag tror, efter att ha läst spaltkilometer de senaste dagarna, att det är här vi börjar närma oss pudelns kärna. Den åsiktsstorm som uppstått, handlar väldigt mycket om den bristande kontakten med väljarna, ett spel som med medias hjälp har rullats upp inför förvånade och desillusionerade ögon. Medborgarnas ögon. Då hjälper inte hur rätt de olika parterna anser sig ha, hur mycket man försöker förklara varför vissa ska vara med och andra inte. Märk väl, då har jag i detta fall inte ens berört vilka som sagt (eller inte sagt) vad eller ens hur.

Man kan inte på det viset som skett, helt bortse från åsikter som folk kan tänkas ha, eller som de ”de facto” har, utan att först ge sig i kast med att förklara och resonera. Då gräver man ett dike, en skyttegrav, mellan ”elit” och folk, som ingen jul i världen kan överbrygga, något som ju tydligen skedde på Västfronten julen 1914, den första under Första världskriget.

Den indignation och von oben-attityd som visats gentemot ”fel åsikter” i diverse artiklar och inlägg i både s.k. gammelmedia som i sociala medier, är för mig skrämmande. Det är ett tecken på att man egentligen inte är riktigt trygg i sig själv, alldeles oavsett mål och önskan att komma framåt med landet på olika sätt. Det gör mig både ledsen och orolig.

Hur ska vi då komma framåt? Ja, det blir ämnet för nästa inlägg, det är sent nu. Jag får även komplettera med ev. länkar lite senare.