Ikväll far vi österut, ”On the East front plenty of news every week…”

Tar en paus i diskussionen om vår demokrati och vårt samhälle. Det pockar på lite från Öst, och har gjort så ett tag nu. Det är ingen duvunge som leker med våra vatten och vårt luftrum österifrån…

ryss

Jag har aldrig varit mycket för att ”ropa på vargen”, men i dagens läge, med vad som hänt under 2014, undrar jag hur länge det ska dröja innan vi på allvar börjar omvärdera situationen i vår världsdel. Under ytan har det säkert redan skett på vissa håll, frågan är; ”hinner vi i tid?”

Jag blir beklämd (för att inte säga mer) av att läsa nedan artiklar. Läs dem, mycket seriösa och inte spekulerande för att sälja lösnummer. Att ha filthandskar på sig nu, gäller inte. Mannens ögon ”ler aldrig”, som jag läst i några artiklar den senaste veckan.

Det har förekommit strömavbrott och hackade/överbelastade servrar hos bl.a. Telia. En del tror att det kan vara attacker från ovälkommet håll. Överträdelserna i luftrummen har väl alla läst om? Det börjar bli för mycket för att viftas bort. Jag tänker på de stackars Baltstaterna som säkerligen inte känner sig alls trygga… Misstänker att Finland också håller sig för skratt, under ytan.

Med allt prat om demokrati och fria samhällen, bör vi fundera över hur vi vill ha vår framtid…

DN, SvD, Expressen,

Annonser

Det blir nästan aldrig som man tänkt sig…och kanske är det bra? #BLOGG100

En kväll som denna (åter)upptäcker ”man” att vi är väldigt små… Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, och då ska man veta att jag tillhör dem som normalt är rätt skeptiskt och obekvämt lagda, dvs. inte sväljer allt som vi matas med. Självklart har även jag mina fel och brister, det är mänskligt, men nyhetsflödet idag har verkligen slagit in en dörr som jag tror att många inte ens trodde fanns. ”Det var ju en vägg där, ingen dörr.”

Jag vet, jag talar i bilder, men det får ni leva med. Vad är då detta, #blogg100 ? Jo det är en utmaning skapad för tredje gången av Fredrik Wass, för att bloggare ska kunna skriva regelbundet, ”peppa” varandra och utvecklas. Var och en på sitt sätt. 

Min blogg har funnits ett bra tag, och har varit mer eller mindre aktiv, pga många olika saker i livet, men den finns. Och kanske ännu mer nu, vi får se. Mer utförlig beskrivning kommer i kommande inlägg.

Jag hade här velat ha en bild av något relaterat till Ukraina, men internet verkar helt ur slag,  tidningarnas hemsidor går nästan inte att ladda upp, så det blir att skriva i bilder istället.

Som sagt, skeendena i Ukraina tog överhanden från det jag egentligen hade tänkt inleda denna serie med. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, mer än att jag känt detta komma. Under flera år. Det finns en så naiv inställning i västvärlden ibland, och inte minst i vårt egna land. ”Vi behöver inte något försvar längre”, tycks man tro. Jag säger inte att vårt försvar är den allena rådande lösningen, men utan den minsta förmåga till att mota ev. fienden i grinden eller åtminstone ha allierade som hjälper till att göra det, kan vi ju säga att det är är fritt att komma och ta oss. Vi kommer inte att bråka. Att vi skulle vara ointressanta som land och geografi, tror jag inte ett ögonblick på. Det vore att förminska oss själva till löjlig Jante-nivå.

Jag läser ikväll på många sociala medier hur ”man inte kan förstå vad som händer och vad som rör sig i huvudet på herr Putin”. Nej, just det, det kan vi inte. Det finns många i världen som man inte kan förstå hur de tänker, för de har inte vår kultur, de lever inte enligt vår ”norm”. Svårt att förstå? Kanske.

Dialog och en lagom dos skepticism, i kombination med realism som kan verka i en positiv riktning, tror jag på. Men då måste man ha ett öppet sinne, även för sådant som inte är lätt att förstå, sådant som verkar främmande och sådant som inte ”passar in” hos oss. Det betyder inte att man behöver svälja det och acceptera det. Detta kan appliceras på väldigt många områden, ikväll är det Ukraina som ligger mitt i objektivets lins. Studera och ta in. Lär och hoppas på att vändningarna inte blir som vi kanske just nu tror och befarar.

Möjligen kommer det något gott ur det på. På sikt.

Mark Klamberg i DN

Detta är post #001 i #Blogg100

Nationell stolthet och Europeisk viktig dag, med stark koppling till Calvados

Idag är det den 6 juni, och det har med rätta påpekats att det finns en massa orsaker till att komma ihåg den. Jag väljer idag att komma ihåg två olika saker.

1944_NormandyLST

Landstigningen i Normandie, för 69 år sedan, och Sveriges numera nationaldag, som kallades Svenska Flaggans Dag då jag var barn och tonåring. En del av den tiden bodde jag i Frankrike, och det fanns ingen svensk nationaldag. Var det 6 juni…eller var det rent av midsommarafton?

6 juni

Mina franska kompisar undrade varför vi inte hade någon ”14 juillet” som man där högtidlighåller med ledighet och alla möjliga firanden av olika slag. För dem var det en väldigt märklig sak att vi inte firande en nationell helgdag för landets skull. Jag lyckades aldrig förklara det, utan pratade om hur fantastisk midsommar var, oavsett om vi firade den hemma i Sverige eller i svenskkolonin i Parisområdet. Inte sällan var vi faktiskt ute i det historiskt laddade och väldigt bördigt vackra Normandie.

I de länkade artiklarna nedan kan man läsa både det ena och det andra, men jag tänkte inte skriva så mycket om innehållet i dem alla. Jag funderade redan igår över traditioner och skeenden i Sverige och andra länder i och med att så många då ”sprang ut” från gymnasier och ”tog” studenten. Jag tog studenten i Frankrike, som ni kan förstå av ovan nämnda saker, och även om jag också har svenska i studentbetyget, var det en fransk-internationell studentexamen, med prov som man i Sverige avskaffade 1968. Jag tänkte nu inte polemisera över det heller, utan bara konstatera att det firande man idag ser här i Sverige, skiljer sig mellan s.k. invandrade svenskar och mer infödda svenskar. Det finns en stolthet i de förstas uttryck som är svår att beskriva. Den genomsyras av en glädje och en stolhet jag skulle vilja se lite mer av i de senares brölande och drickande på diverse flak som körs runt, ofta till irritation bland kontor och trafikanter.

Min slutledning av ovan och även av den nationaldag vi haft idag, som jag sett hos oss lokalt i Edsbergsparken i Sollentuna, är att vi har att lära av invandrade svenskar och av andra nationer. Vi behöver kunna erkänna oss stolta över vårt egna land, inte för att nedvärdera andra, utan för att vi bor i ett fint och för det mesta välmående land.

Ett land som kom ganska helskinnat ur det fruktansvärda andra världskrig  vars slut inleddes delvis genom ”Operation Overlord” med den armada av människor och materiel som slussades över kanalen natten tidigt den 6 juni 1944. Det blir 70 år sedan om ett år. Låt oss aldrig glömma den dagen! Tusentals människor gjorde ett fantastiskt arbete för friheten i Europa, män och kvinnor slogs handgripligen eller under ytan för att Nazityskland inte skulle fortsätta dominera världen och vår världsdel. Utan den enorma envishet och vilja hade Europa sett helt annorlunda ut idag, är helt övertygad om det. Den tycker jag vi ska minnas idag, när många anser att EUropas framtid står vid ättestupan och att vi inte behöver EU-samarbetet. Lär av andra länders erfarenheter. Inse att tillsammans är vi starka, inte oeniga i en globaliserad värld.

Att det sedan finns en massa olikheter inom kontinenten är som det ska vara, men det kommer an på oss alla, inklusive de styrande, att överbrygga det sämre, och gemensamt se till att vi aldrig mer ska behöva offra så många liv som gick till spillo på olika sätt under tiden 1939 – 1945.

Jag firar slutet på denna dag, i ljusets och försommarens tecken, med reflektion och ett glas Calvados, som faktiskt härstammar från ”departementet” (de franska länen) med samma namn, där invasionen landsattes för 69 år sedan i morse.

Media, intressant betraktelse av SvDs Therese Larsson Hultin, SvD2, SvD3, DN, DN2, DN3, Helsingborgs Dagblad, Skanskan,