Reflektion…nödvändig bristvara i dagens värld.

Just hemkommen från ännu en musikkväll i Dellenbygden, kanske undrar ni vart tredje delen av min berättelse om Hälsingevind tog vägen? Kanske bryr sig vissa av er inte alls om ifall den kommer eller inte…

…den kommer kan jag berätta, men inte ikväll. Det blev nämligen så känslomässigt starkt att jag var tvungen att smälta den under några dagar, under tiden att jag både gjorde saker i den vardagliga ledigheten, och också tog mig tid till att fundera.

Eftertanke…finns det idag? Ibland undrar jag om det är mindre fint att tänka lite innan man öser ur sig en massa åsikter, agerar överilat eller bara anser sig ha rätt uttala en massa invektiv över ”Gud och hela världen”.

Nej, jag tänkte i bli politisk ikväll, heller, -jag försöker låta bli det- utan lyfta mina funderingar till en annan våning denna sommar. Visserligen kan man med rätta ofta säga att det mesta faller tillbaka på politik på ett eller annat sätt, men jag låtsas inte om det.

Alldeles nyss gjorde en god bekant på Facebook en kommentar, ledsen sådan, om att citat;
”…Utan nödvändigt ska vräka ur sig hånfullheter, invektiv och förakt. Oavsett om de är frän höger eller vänster”

Vad är det för samhällssituation vi har fått? Varför detta behov av att ”hata” eller vad man nu vill kalla det? Jag är uppväxt med att respektera även dem man har diametralt motsatta åsikter till. Att det faktiskt kan vara utvecklande att lyssna till och försöka förstå hur andra tänker. Att gemensamma diskussioner kan verka för att komma framåt, oavsett åsikter.

I denna del av världen, Hälsingland, och med en viss avkoppling i kombination med musikframträdanden, OCH vackert väder, ges tid för reflektion och utvecklande tankar. Tänk så fruktsamt!

Annonser

Hälsingevind, del 2…

Väl anlända till det vackra berget, i Bässjö som det uttalas lokalt, genom dalgången ni kan se nedan på en av mina redan publicerade bilder, fascinerades jag av hur rätt jag kom till parkeringen.

/Mitt lokalsinne är som en karta, kanske är det därför jag alltid gillat geografi, eller så är det tvärtom, jag har genom mitt geografiska intresse, tränat mitt lokalsinne. Jag har ibland kallats epitet som brevduva odyl. Har jag en gång varit på ett ställe, hittar jag oftast tillbaka…Blir jag däremot nersläppt ”i blindo” någonstans, kan det ta rätt lång tid innan jag får kompassen rätt och riktig. Det senaste praktexemplet på det är Umeå som jag mig veterligen aldrig rest till utom från luften, och första gången mitt i mörka vintern, och det har tagit mig åtskilliga gånger innan jag äntligen kommit underfund med geografins väderstreck…/

Efter denna lilla filosofiska omväg, s det kände srätt märkligt att efter säkert +/- 35 år hitta mer eller mindre rakt på parken. Visst jag har åkt förbi Bergsjö sedan dess, men inte besökt Hundskinnet.

Då vi förhandsbokat biljetter via näthandel -långt från dåtidens system☺️- var det mycket enkelt (så länge telefonen var laddad) att få sin stämpel innanför handleden och trava in i den värmande solen. 

Arrangemanget var snyggt, en strikt inhägnad gårdsdel för förtäring, lokalproducerat det mesta och Helsinge Ångbryggeri-bussen stod som en stängselvägg. Jag blir glad när jag ser så välorganiserad och dessutom trevligt genomförd enkel restaurangverksamhet. Utanför inhägnaden fanns kaffevagn, kiosk och lite annat. Hälsingevind hade dessutom som lokal sponsor en av länets bilhandelskedjor som fanns på plats för såväl demonstration och tävling. Att man sedan delade ut muggar med popcorn hela kvällen var inte mindre värdefullt, kreativ företagsamhet.

Efter en trevlig stund i mycket värmande kvällssol, började den musikaliska delen av kvällen, Sofia Karlsson, en mycket skicklig musiker som tillsammans med två ytterst kompetenta kvinnor utformade ett ”förband” som Sofia Karlsson själv blygsamt kallade det lite senare. Lugn musik, med lika stränginstrument, vacker sommarkväll, mitt hälsingehjärta blev mer och mer känslosamt. Solen stod först så högt -klockan 19:45/fascinerande- att det blev motljus mot scenen i vissa vinklar, också påpekat av huvudpersonen. Det störde dock mest fotograferande. 

Efter nästan en timmes spelning, misstänker att den yngre publiken tyckte att det var lite för långsam stil, blev det dags för första mellanakten, med trollkonstnär främst just för den nämnda delen av de närvarande.

Därför lämpar det sig för mig att göra likadant här, jag formar en trilogi av denna underbara hälsingekväll.

Fortsättning följer….

Hälsingevind…del 1

Första dagen i ”Riket”.

En dag då vädrets vindar blåste åt rätt håll, dvs nästan inte alls, eller från sydväst. Min brorson och brorsdotter skulle göra en kort s.k. roadtrip över dagen till gamla barnbenstrampade marker, besöka en känd keramikverkstadsbutik i trakten, och helst Gränsfors bruk (smide av yxor och andra saker). Sedan hälsa på här vid Norra Dellen. Jag var skeptisk rörande tidsramar från början (enkel resa ca 350 km) och hade erbjudit övernattning, vilket de villigt tackat ja till, jag menar första gången de besökte huset sedan ”farmor och farfar” hade det.

Dagen inleddes med gräsklippning efter tre veckors frånvaro, pyssel med diverse småsaker och lunch under den av mina föräldrar planterade linden på gården i väntan på besöket. Det visade sig att brorsbarnen börjat dagen med bilbyte pga ett punkterat däck vid avfärd. Pappas (bror alltså, på semester vid Medelhavet) bil fick hastigt och lustigt ”lösas ut” från Södermalm och resan blev fördröjd i tre timmar, nästan tiden det tar att komma hit, så Gränsfors inställt.

I väntan på deras ankomst, promenad ner till Norra Dellens nordligaste spets och där, vid hamnen, träffade vi gamla grannar från barndomen i Iggesund, den ena yngsta dotter till en av pappas gamla kollegor på bruket och numera ofta i byn och deras hus här, och den andre en gammal klasskamrat till mig, båda med respektive. Det blev spontankaffe vid rastborden i hamnen och trevligt samspråk, gamla minnen radades upp. Lite framtid för byn hanns också med, och plan för träff imorgon. Vi var ju på väg till Bergsjö och ”Hundskinnet”, dvs folkparken där jag som 20-åring introducerat några av mina franska kompisar till varannan damernas, med skräckblandad förtjusning. 😂 Ikväll var det Hälsingevind som skulle ha sista stoppet på landsskapsturnén där.

Vi fick erbjudande om efterfest i övre delen av byn, trevligt, men jag insåg att det inte skulle bli tid för det efter hemresan genom skogen och över de grönblå bergen som skiljer Dellenbygden från dalgången där vattendraget skurit genom norra Hälsingland och Bergsjö. Den ena källan finns långt uppe i nordvästra hörnet av Hälsingland, nordväst om Hassela, Kölån, den andra ”tarmen” rinner upp in de sydligaste delarna av Medelpad, i Storulvsjön mellan tre naturreservat, sydväst om Stöde. Vattendraget speglar ”de två bergen” som finns beskrivna i låtarna av Engmans kapell, och heter där kyrkbyån, som rinner rakt igenom Bergsjö mellan Älgeredssjön i nordväst och Kyrksjön i öster, för att leta sig ner mot kusten och Strömsnäsbruk vid Bottenhavet.

Den kortaste resan från oss, är ca halva vägen jämfört med att åka bättre vägar, via Hassela eller Ilsbo, men tar ändå ca 30 minuter för 30 km. Utsikten från ”Hundskinnet” är bedårande, även om den nog inte kan konkurrera ut vyn över Dellensjöarna.

Fortsättning följer….

Att inte räcka till…

I natt befinner jag mig i ”Hälsingeriket”, en skön känsla trots att de senaste månaderna, nästan ett helt år faktiskt, känts som en lång uppförsbacke som aldrig tar slut… en nära liknelse för oss cyklister är den långsugande uppförsbacke man kan möte i t.ex. Vättternrundan, seg backe som knappt känns, men som fortsätter bakom nästa kurva, och ofta kommer en ännu brantare del, där bakom skogsbrynet. Jag startade senast i den för nästan precis fem veckor sedan. Jag genomförde min 16e runda.

Ni som följer mig här och på Facebook, vet hur mycket Norrland och i detta fall Södra Norrland, betyder för mig. Därför är det så tungt att det senaste året blivit så sönderhackat, och att det tre, av kanske totalt åtta, gånger sedan september inneburit nattligt arbete med att ta hand om vatten som läckt ur sprungen säkerhetsventil, tina och laga en frusen vattenledning bakom kylskåpet, konstatera att ett duschrum till har fått förstört golv pga vattenläckan tidigare.

Om det hade varit det enda, men nej, en frustration och ständig kamp mot klockan, som jag inte vunnit någon gång. (sjukdom på tjänsteresa, div utredningar pga detta, en vår kantad av nya hälsobekymmer på flera fronter i familjen. Kanske återkommer jag till det, längre fram, men just nu vill jag bara komma ner i ett semestertillstånd. (i min arbetssituation kan man dock inte stänga allt i två veckor, köra ner det på sparlåga får det bli)

Nu tänker jag ta mörkret utanför (är det molnigt, eller har det blivit så mörkt sedan sist, för tre veckor sedan? Tror inte det är så stor skillnad än…) på allvar och låta bilden ovan sjunka in i sinnet och drömma om att ”jag har faktiskt ridit ut det mesta hittills under detta senaste år, även om en hel del återstår…”

Godnatt från Hälsingeriket.

 

EU klart-slut?

Ikväll var det så den s.k. slutdebatten i SvT rörande valet till Europaparlamentet. Jag tittade/lyssnade medan jag följde upp lite andra saker. Jag kan inte säga att jag var imponerad.

Visst, det gavs en del besked om vad den ena och den andre tycker, eller reps. parti tycker. Någon poängterade att personvalssidan kom bort lite. Samtidigt efterlystes en del mellan kombattanterna vad de faktiskt och aktivt avsåg göra om de blev invalda. Väldigt få konkreta svar tycker jag. Politisk retorik helt enkelt.

Vad värre var, enlig min mening, var den retorik som flera använde. Jag skäms faktiskt å landets vägnar över vuxna människor som står och pucklar på varandra med diverse slag om inte under bältet så väldigt nära den nivån. (för er som inte läst mitt förra inlägg, kan jag rekommendera det så förstår ni mer vad jag syftar på.)

Jag kommer att skriva något mer imorgon, lite mer reflekterande utifrån artiklar jag sett bl.a. idag. Ikväll är jag för trött och dessutom ska jag leda en cykelträningsgrupp imorgon, förhoppningsvis utan regn och blåst.

Önskar god natt, och påminner om att detta faktiskt är ett utpräglat personval, även om listorna tyvärr ger partivikt, så man bör ju också tänka över om man kan leva med att stödja det parti man lägger sin röst på. Jo, jag tycker man ska rösta!

 

Det misshandlade valet…

Igår och idag rann dropparna över för mig. Alla illusioner är som bortblåsta. Jag trodde och hoppades länge på att vi skulle kunna få ett val med sakpolitiskt innehåll. Sverige är en del av Europa, och Europa är oavsett vad man tycker om unionen livsviktigt för oss. Att tro att vi skulle klara oss utan vår s.k. gamla kontinent är för mig så verklighetsfrånvänt som det kan bli.

 

Den brustna bron i Genua

I en demokrati kan vi diskutera upplägg och lagar, hur vi ska hantera och utveckla både det ena och det andra. Vi har en benägenhet att ta det för givet i vårt land. Tyvärr är det inte det. Vi behöver inte resa särskilt långt österut t.ex. för att människor bara kan drömma om de friheter, och för den delen rättigheter och skyldigheter som vi åtnjuter i vår västvärld.

Bilden ovan får symbolisera min önskan om att inte ständigt riva broar, vilket vi åsett ett antal exempel på under eftervalstiden under höst vinter och vår. Jag hade väl även kunnat lägga upp en bild på Suckarnas bro, från Venedig, men att sucka som just nu många med mig gör, skapar inte något konstruktivt.

För mig som delvis växt upp i Mellaneuropa, och samtidigt i ”myllan” i våra svenska brukssamhällen, och sett hur Europa öppnats såväl under min vistelse i Frankrike, som efter återkomsten till Sverige, och t.ex. Berlinmurens fall, finns ingen återvändo mot ett mer slutet samhälle.

Jag minns hur vi som barn stod vid relingen på färjan som angjorde Travemünde, och kunde se över till gamla Östtyskland, kallat DDR, och vakttorn mot väst.

Likaledes när vi åkte motorvägen mellan Hannover och Göttingen, då vi bodde i München, ett halvt decennium innan muren föll. På några ställen var det bara kilometer till Östsidan. För mig var det något skrämmande overkligt att en så stark gräns fanns och gjorde världen så olik, så delad. Det är inget jag längtar tillbaka till.

När jag nu ser och hör hur debatten i samtliga olika läger i Sverige sjunker till så låg nivå, där allt går ut på att puckla på andra med skrämsel, nedsvärtning och underminerande argument, undrar jag hur det står till bland våra s.k. folkvaldas moral och intelligens. Man har ju fullständigt minimerat valet som borde innehålla visioner och förslag, låt vara olika och ibland motsatser (det är just det demokrati handlar om), till att bli en simpel sandlåda i form av dålig inrikespolitik. Många kandidater undrar jag faktiskt  över hur de hamnat på listorna. ett fullständigt underbetyg till de valberedningar som vaskat fram dem. Vad vill de, räknar de med att tillföra något till EU? Är de endast en förlängning av den katastrofala situation som höstens riksdagsval gav? Då är i alla fall inte jag med. Jag har flera gånger sagt att detta blir mitt svåraste demokratiska val jag upplevt sedan jag blev myndig, och eftersom jag inte längre är 30, blir det några stycken…

I min värld åstadkommer man inte framsteg och utveckling genom förtal, att be andra motståndare ”ta avstånd” från ditt eller datt, att desperat fiska efter skandaler i syfte att smutskasta motståndare för att därigenom tro sig vinna fördelar.

Nej, skärp er /alla/ dessa sista dagar före valet. Berätta om vad ni vill, inte om andras tillkortakommanden. Jag kommer att nagelfara de kandidater jag överväger ordentligt i sömmarna, det har inget med mina gamla eventuella partilojaliteter att göra hur jag slutligen röstar.

 

Alliansens begravning, scen 2

Moratoriet är över, Liberalernas partiråd har sammanträtt och haft omröstning. (Centerns partiråd sade som väntat, sånär som på två ynka studentröster, ”ja” till partistyrelsens förslag igår, lördag)

Utfallet blev en dryg kvalificerad majoritet för partiledningens förslag (62 av 90 mandat) till stöd för att ”tolerera” Stefan Löfven som regeringschef för en andra mandatperiod. Alltså en mycket mer splittrad bild än för Centern.

Lite historia.

Min pappa föddes 1932, han blev 86 år i december som gick. Han har genom åren pratat och berättat mycket om politik och samhälle under hans uppväxt och krigsåren/efterkrigstiden. Min farfar var tydligen mycket respekterad kommunpolitisk s.k. högerman, och dessutom mycket aktiv i olika (idrotts) föreningar i Edsvalla 2,5 mil väster om Karlstad i Värmland, där pappa föddes in i ett brukssamhälle. Farfar var ingenjör på pappersbruket som numera är nerlagt.
Farfar härstammar från en bondefamilj utanför Frövi, på gränsen mellan Västmanland och Närke. Jag hade otaliga politiska diskussioner och brevväxlingar med min farmor såväl ”IRL” som det heter på modern svenska, som på avstånd när vi bodde i Frankrike.

Man brukar ofta säga att just 1932 var inledningen på den Socialdemokratiska makthegemonin i Sverige. Sedan dess har (S) alltid varit det största politiska partiet, även om dess stöd i princip konstant minskat, och sånär tappade positionen nr 1 till Moderaterna 2010. Faktum är att i september 2018 fick partiet för första gången ett valresultat på under 30 % sedan 1920. Nästan 100 år tillbaka i tiden.

Under hela 18 mandatperioder av totalt 25 har Sverige letts av Socialdemokraterna, antingen själva eller i konstellation med resp. med stöd av annat parti. Då ska vi räkna bort ytterligare 2 perioder mellan 1940 och 1948, då Sverige hade samlingsregering pga Andra världskriget.

Kvar blir 5 mandatperioder då de borgerliga haft regeringsmakten, 1976-82, 1991-94 och nu senast 2006-2014. Känn på det, en femtedel (20 %) av de 86 åren. Nu är man och nosar på en 19e mandat period, bl.a med hjälp av Liberalerna (f.d. Folkpartiet)

Min mammas släkt har också berättat en del om politik och samhälle, så egentligen är det inte så konstigt att jag själv blev samhällsengagerad. Morfar var en stor humanist och läkare på Långbro sjukhus (södra Stockholm där det numera bara finns bostäder) medan det fanns kvar. Märk väl att ingen någonsin försökte ”pracka på” vare sig mig eller mina syskon och kusiner någon åsikt, hur mycket man än uttryckte sin egen.

Varför skriver jag nu allt detta, kanske någon undrar?

Jo därför att det alltid funnits ett stort engagemang för frihet och liberalistisk tro på individen, såväl på pappas sida som på mammas dito.
Jag vet att man uttryckt stor beundran för t.ex. såväl Bertil Ohlin (gammal berömd folkpartiledare 1944-1967, och pappa till Carl Bildts finansminister Anne Wibble 1991-94) som Jarl Hjalmarsson (partiledare för dåvarande Högerpartiet 1950-61, numera Moderaterna), som jag minns som min barndoms landshövding i Gävleborg. (ni vet, mitt ”Hälsingerike”)
Jag vet också att mormor åtminstone en gång röstat på Bertil Ohlin, om det uteslutande berodde på hans politik eller på att hon charmats av honom förtäljer inte historien…jag har hört lite olika versioner. Han tog Folkpartiet från 12,9% 1944 till 24,4% 1952. Han beundras generellt av de flesta liberaler jag känner, och för drygt ett år sedan skrevs i Liberala NU följande artikel;

http://www.tidningen.nu/darfor-blev-bertil-ohlin-inte-statsminister/

Läs den och begrunda.
Det finns lite liknande tendenser 50-60 år senare. Förutom att Jan Björklunds valresultat måste ses som rätt katastrofala i partiets historia, endast ett år har man haft sämre siffror  än under Björklunds ledarskap, nämligen 1998. Detta i sviterna efter Maria Leissners korta period som Lars Leijonborg inte förmådde räta upp förrän senare. (13,4% 2002, och 7,5% 2006, faktum är att Björklund aldrig kommit upp i Leijonborgs siffror)

Det som sker nu ställer väldigt många borgerliga väljare, inklusive mig själv, fullständigt vilsna. Dessa ord om att (Jan Björklund) ”Allianssamarbetet pausar” och att (Annie Lööf) hon minsann ska ”hedra arbetet med sina alliansvänner” under de kommande åren, är bland de mest märkliga som uttryckts på länge.
Om man ”vänt på steken”, och ledarna för M och KD hade sagt liknande saker i det fall de själva satt i beslutsfattande position. Vilka hade deras kommentarer då varit?

Att bara skylla på den politiska situationen i landet är att göra det väldigt enkelt för sig. Man (L och C) verkar vara väldigt rädd för den parlamentariska makten, som bör vara grundbulten i en demokrati, och inte låta den verka.
Självklart har främst Moderaterna också en hemläxa att göra, och det kommer jag att ta upp i en kommande skrift, dock inte idag.

Även jag har röstat på Liberalerna i något riksdagsval ska jag tillstå, men med det som skett den senaste tiden, har jag väldigt svårt ”att se” att jag någonsin kommer att göra det igen under min livstid som väljare. Det finns en frustration ute bland väljarna med hur de politiska partierna uppträder idag, ingen nämnd ingen glömd, och det är direkt skadligt för demokratin. DET bör alla som vill kalla sig för förtroendevalda tänka över, inte EN gång, utan flera.

 

Alliansens begravning, scen 1

Jag har inte skrivit här på väldigt länge…jag har helt enkelt inte funnit inspiration, och har den funnits, så har tiden inte kunnat hittas. En lång period av politisk frustration och ett dödläge av sällan skådat slag har pågått under månader. Fyra närmare bestämt.

Idag har jag dock fått fart på tangenterna…även om det blir ett moratorium fram till söndag i politiskt tyckande efter detta lilla epos ikväll.

Låt oss konstatera, det som många med mig har sagt i månader nu. Alliansen är ett dött skal, som ett ömsat skinn efter en orm som krupit ur det för trånga höljet. Den kan vi nu lägga till historien.

Varför ens hyckla om att ”bibehålla ett gott klimat med alliansvännerna” längre? Eller som Martin Ådahl (C) sade i Aktuellt, att man inte skulle vifta bort samarbete mellan allianspartierna. Man brukar prata om att både äta kakan och ha den kvar…
Jag har ingen synpunkt på om huruvida det är bra eller dåligt, med tanke på de senaste månadernas harvande om att ”Alliansregering är det man satsar på”, men att hävda att det fortfarande finns en Allians är för mig att hyckla. Dagens nackskott från Centerpartierts sida borde definitivt undanröja alla hinder för begravningens inledning. Konkret samarbete lär nog dröja en längre tid, om det som idag presenterades går igenom diverse råd och riksdag.

Vad man än säger från politiskt håll, tror jag att det finns en enorm besvikelse och bitterhet från en majoritet borgerliga väljare. Man ville inte ha detta. Partisterna jublar eller svär, beroende på vilket läger man tillhör. Vanliga väljare tror jag inte har det lika lätt. Fortsättning följer imorgon lördag, med förtroenderåd hos Centern, och söndag med Liberalernas partiråd.

Bilden nedan är redan en klassiker, och rätt talande för ”vart vi är på väg”, som det heter på TV-språk dessa veckor.

Vem ska jag tro på, tro på…?

Valrörelsen har satt igång. Det märks i radio, på TV, i media över huvud taget. Min första reaktion, efter övriga brandhärdar som funnits under sommaren, är att jag funderar över hur media resonerat tidigare. Fanns inget intresse för hur partierna tänkt jobba, förutom ”vem tar vem”-syndromet? Det tar sig lite nu, med bara knappt tre veckor till valdagen.

I bilden ovan finns ett ljus, något positivt som många borde ta till sig. Positivism istället för problemfokusering brukar ofta hjälpa till att hitta lösningar på svårigheter.

Media har i mitt tycke ett sätt att granska som går ut på att hitta alla fel, att ifrågasätta det som politiker vill och försöker belysa och satsa på. Det har skapat en rädsla hos många politiker att vilja sticka ut och just satsa. En demokrati bygger på att olika idéer ska få stötas och blötas mot varandra, för att mynna ut i beslut och stöd. Jag är uppväxt i en miljö som tillät och främjade just diskussion, även om alla INTE var ense. Om allt manglas ner till en gröt som ingen förstår, då blir det som min rubrik antyder, ”vem vågar man tro på”?

Jag har själv länge varit lokalpolitiskt engagerad, och även nosat på rikstäckande strukturer. Jag vet att saker och ting inte är enkla, men jag vet också att även om det behöver ställas krav, så behöver man också ge idéer och tankar större spelrum såväl inom partistrukturer som utifrån. Det är absolut nödvändigt om vi ska fortsätta att ha en respekterad demokrati och ett samhälle som vi i mångt och mycket tar för givet. Vi kan inte ta det för givet. Det är livsfarligt, och det finns tillräckligt många exempel på andra länder som inte har motsvarande samhälle, och det finns tillräckligt många historiska bevis för att en demokrati inte klarar sig utan omvårdanad.

Så; vem ska jag tro på? För ett antal år sedan ställde Thomas Di Leva den frågan i en låt han skrev och sjöng.

Jag tror att många svenska medborgare ställer sig den frågan idag. Tyvärr. Förhoppningsvis reder de kommande veckorna ut det, så att vi kan komma vidare ur det vakuum som landet befunnit sig i under snart fyra år. Oavsett vem som tar makten. Jag själv vill tro på att de politiker vi har faktiskt vill landets väl och också vill utveckla det.