02022020 – 20200202

Siffernörd…?  Jo, på många sätt har jag genom livet varit väldigt appelerad till siffror. Kanske inte så mycket matematik när vi hade flyttat till Frankrike, för trots att jag var bland de bästa i matte i min klass i Sverige, fick jag kämpa som ”en gnu” i min skola i Frankrike för att över huvud taget få godkänt i studentexamen, men jag fixade det.

Siffror som alltid fascinerat mig är registreringsnummer…

Så här såg registreringsskyltarna ut när vi flyttade ut, vi hade då XA12033 på den bil vi sålde men skulle fått FFW något i det nya systemet om jag inte minns fel. Gävleborgs län hade då X, länsbokstaven som fortfarande finns på t.ex lokaltrafik osv. Ovanstående skylt är hämtad från Stockholms län.

I Frankrike hade man under hela min uppväxt och studenttid nedan utseende på skyltarna

Som den bil och skyltnörd jag då var, fick vi på vår första bil därnere 3350 JT 78, där 78 står för motsvarande våra län, departementet kallat. Detta har precis som i Sverige fast mycket senare, anonymiserats och skyltarna följer bilen, byts inte om man flyttar eller säljer bilen till annan ort. Fransmännen har dock velat behålla identiteten så att man kan utläsa varifrån bilen kommer, och fått igenom att man har en dekal kvar på skyltarna som visar departementet,

Varför denna långa utläggning? Jo, därför att jag hade tänkt skriva lite om dagens datum och det palindrom som det har.

Jag har dock tappat sugen, pga både det ena och det andra av idag, så jag nöjer mig med att konstatera det  i rubriken och relatera till det genom mina minnen ovan beskrivna.

Önskar en god natt och att vi vaknar till lite sundare tankegångar i vårt land. Inget nämnt inget glömt.

 

20 dagar av 2020 har gått…

Jag känner mig rätt nöjd med 2020 hittills, som jag skrev någonstans, 2019 är lagt till historien och nu ser jag framåt. Lär återkomma till det.

Samtidigt måste jag erkänna att jag känner mig vilsen i samhället idag. Mycket är i mitt tycke förkastligt, annat är sunt. Jag tror många med mig känner igen sig. Däremot tror jag inte på panikreaktioner och alltför högt tonläge, det brukar inte ge (önskat) resultat. Jag har just avslutat -nåja under trettonhelgen- en bok jag tyckte mycket om, Anna Takanens ”Sörjen som blev”.  En mycket fin och intressant bok om ett finskt krigsbarn och hans dotter. Tänkvärd, inte minst för oss med blandad bakgrund.

Samtidigt läser jag sedan ett tag Henrik Berggrens ”Landet utanför”, som behandlar Sverige under begynnande 2a världskrig, ur ett historiskt perspektiv. En rätt tung bok, men oerhört bra för att förstå mer om hur vårt land är ihopskruvat. Flera kapitel behandlar just relationen till vårt östra grannland, som jag f.ö har stor respekt för av flera olika anledningar.

Jag nöjer mig ikväll med att åter poängtera hur viktig historien är för att sätta saker och skeenden i sammanhang. Vi behöver mer av den varan, inte mindre, för att kunna se framåt och (inget nämnt, inget glömt) undvika olika ”minfält” som finns i vår värld.
Önskar en god natt!

Moviken, 2 januari 2020 -> 2019 Adieu…

Ingen krönika ikväll, men en lätt sömndrucken insikt om att…här är det skönt.

Så här vackert är det inte nu, på tok för milt, men landskapsvyn finns här.

Nio veckor sedan sist, alldeles för länge…men kanske var det meningen….att rensa ut 2019 först.
Året med så många bekymmer och slitsamma ageranden för att komma framåt
Konstaterar ikväll, efter en rätt fin färd i januariljus, att

  • Det finns två fräscha duschrum, det t.o.m. doftar nytt i dem
  • Visserligen ett par små justeringar i form av krokar som ska upp, men ändå
  • Visserligen har inte rördragningen för att motverka frysning av vattenledning till köket à la 2019 kommit till, hantverkare är ett speciellt släkte uppenbarligen, men övriga rör är nu i prima skick.
  • Visserligen är det jobbigt att under mer än ett års tid ”jaga” fram slutresultat när man inte bor nästgårds, men nu är det nya ytskikt i form av tapeter och mattor i välkomnande färgtoner.
  • Visserligen är det besvärligt att driva ärenden som involverar försäkringsbolag, men nu är alla utestående fakturor betalda, och bara några små ersättningsbelopp kvar.

Hälsingeriket…det tar emot en även när man är så ohemult utarbetad oich trött som jag känner mig efter året 2019. Nu ska jag inta viloposition och njuta av tystnad.

Ja, 2020 blir ett bättre år. På återhörande snart igen!

Tomasnatten bakom oss…. 2020 är snart här.

Det var rätt länge sedan jag skrev här. Av många olika anledningar.
Nu har det vänt, ljuset alltså, enligt ovan rubrik. Vi går återigen mot vårt nordiska ljus. Jämför med nedan siffror för min hemkommun, sista kolumnen är det som räknas som natt…18 timmar. Mörkt när man går hemifrån i normal arbetstid, lika mörkt när man kommer hem.

22 08:46 14:47 6h 1m 17h 59m

Jo, jag vet, många i Sydsverige längtar efter snö och ”riktig” vinter. Det kan väl jag också göra ibland, men inte så mycket just i år. Det har varit ett besvärligt år, och just nu önskar jag mig mest frid och vila. Lite oklart om det kommer i rask takt eller om jag får vänta till efter årsskiftet. (jobbet spökar tyvärr) Som tur är har ett antal ”surdegar” arbetats bort under hösten, bara några delar finns kvar att dra i.

De flesta tycks ta en lång ledighet, det är s.k. arbetstagarhelg, tar man 5 dagar ledigt, får man i år på normal arbetsplats hela 17 dagar sammanhängande ledighet. Det är som det brukar heta, bara att gratulera.

Själv faller jag inte inom den gruppen tyvärr, men jag jobbar på att förändra min situation ordentligt. Jag är ibland en ”siffermänniska”, ser symbolik i nummer. Jag har haft det med mig sedan barnsben. År 2019 tilltalade mig aldrig estetiskt, inte vet jag om det har påverkat min upplevelse av året, men det känns onekligen som ett tungt och om inte förlorat år, så väldigt bångstyrigt. Förhoppningsvis har hösten borgat för ett mycket bättre år i 2020, som dessutom tilltalar mig mycket mer numeriskt. Det må vara ett år då en hel del annan symbolik kommer att inträffa, ett nytt decennium med allt vad det innebär, men jag väljer att inte se det som negativt.

2020, jag planerar inför din ankomst, vi ses snart. Bara 9 dagar kvar, med en del intjänat välbefinnande och reflektion även om jag tvingas arbeta en del.

”Håll Sverige Rent”, del 1

Idag har det pågått städning, i Sverige och över världen.

För mig är det rätt naturligt att man inte slänger skräp på marken. Man tar det åtminstone med sig till närmsta papperskorg. Jag är uppväxt med ”Herr Lortman” i Hälsingland, innan vi flyttade till Frankrike. Vem var herr Lortman undrar säkert många… Jo, det var en figur, en gubbe,  med smuts och skräp omkring sig, en modell i stort format, som skjutsades runt i Sverige av Håll Sverige Rent organisationen för att statuera exempel på hur man inte ska bete sig utomhus t.ex.

Sopor

Just nu finns det ganska mycket man kan tycka att vi borde hålla rent ifrån, men om vi håller oss till detta idag bearbetade område, måste jag ändå säga att det för mig är otroligt hur man t.ex. tydligen kastar skräp ifrån sig när man vandrar upp till Kebnekaises topp…

Jag kan inte riktigt köpa dessa fenomen med att ”nu ska det kampanjas” i en dag eller två, eller en vecka, för att sedan mer eller mindre glömmas bort i ett år igen. Varför kan man inte hålla rent ”framför egen farstu” kontinuerligt? Är det så svårt? Alla människor har rätt att misslyckas, men att systematiskt INTE tänka på naturen och närmiljön, när det t.ex. just nu skickas ut meddelande efter meddelande om ”klimatförändringar”, hur vi människor förstör vår planet osv. Är det den s.k. Nånannanismen som styr? Det vill säga att det är andra som ska sköta den biten, jag själv behöver inte bry mig så mycket..

Jag har inget bra svar, men jag tycker det finns rätt mycket av enkel vardagsstädning och undvikande av nedskräpning som borde ta plats i tillvaron, istället för att framtvinga sådana här samlade räddningskampanjer. (Som parentes kan ju noteras att man idag använde plastpåsar för att samla skräpet i…det bara några dagar efter att vår regering föreslagit en kraftigt höjd skatt på just plastpåsar )

Jag tänker fortsätta att regelbundet samla skräpet och källsortera det så gott det går varje dag. För att travestera att annat känt uttryck, ”en liten anstängning för en människa i vardagen men en avsevärd landvinning för den långsiktiga hälsan hos vår hyresvärd, planeten”

Önskar en god natt och återkommer på ämnet ”Håll Sverige Rent”

30 år sedan muren föll….

Den senaste veckan har varit innehållsrik, och lite väl tröttande. Som tur var fick helgen tillbringas i mitt kära Hälsingerike. Låt vara att solen inte kom fram förrän det i princip var dags att fara hemåt…

Fönstermålningen kommer att behöva skjutas på till 2020…trist men det är nog ett faktum. Detta år har inte varit på nära håll så torrt som ifjol, grönskan har hållit sig längre än jag varit med om på länge. Gräset är t.o.m grönt och växer fortfarande däruppe. Naturen har en förmåga att kompensera sina egna brister över tid. Låt vara att vi upplever en del kraftigare svängningar än vi varit vana vid.

Idag tycker jag vi ska minnas hur muren mellan Öst och Väst raserades. Det var inte på något sätt något självklart. Jag upplevde som tonåring en otroligt skrämmande bild av två länder som varit ett, två länder som delades med ”barbelés” (taggtråd) och vakttorn… Jag tänker idag på hur många i västliga värld som aldrig varit med om detta, upplevt det som för 33 år sedan då jag tågluffade, var en stark begränsning i hur man lade sin rutt. Idag är det med största sannolikhet något som väldigt många i 35 årsåldern och yngre, inte reflekterar över alls.

Frihet är ingen självklarhet, frihet och demokrati är något som behöver vårdas och tas ansvar för. Låt oss alla bidra med det vi kan för att också göra det.

Reflektion…nödvändig bristvara i dagens värld.

Just hemkommen från ännu en musikkväll i Dellenbygden, kanske undrar ni vart tredje delen av min berättelse om Hälsingevind tog vägen? Kanske bryr sig vissa av er inte alls om ifall den kommer eller inte…

…den kommer kan jag berätta, men inte ikväll. Det blev nämligen så känslomässigt starkt att jag var tvungen att smälta den under några dagar, under tiden att jag både gjorde saker i den vardagliga ledigheten, och också tog mig tid till att fundera.

Eftertanke…finns det idag? Ibland undrar jag om det är mindre fint att tänka lite innan man öser ur sig en massa åsikter, agerar överilat eller bara anser sig ha rätt uttala en massa invektiv över ”Gud och hela världen”.

Nej, jag tänkte i bli politisk ikväll, heller, -jag försöker låta bli det- utan lyfta mina funderingar till en annan våning denna sommar. Visserligen kan man med rätta ofta säga att det mesta faller tillbaka på politik på ett eller annat sätt, men jag låtsas inte om det.

Alldeles nyss gjorde en god bekant på Facebook en kommentar, ledsen sådan, om att citat;
”…Utan nödvändigt ska vräka ur sig hånfullheter, invektiv och förakt. Oavsett om de är frän höger eller vänster”

Vad är det för samhällssituation vi har fått? Varför detta behov av att ”hata” eller vad man nu vill kalla det? Jag är uppväxt med att respektera även dem man har diametralt motsatta åsikter till. Att det faktiskt kan vara utvecklande att lyssna till och försöka förstå hur andra tänker. Att gemensamma diskussioner kan verka för att komma framåt, oavsett åsikter.

I denna del av världen, Hälsingland, och med en viss avkoppling i kombination med musikframträdanden, OCH vackert väder, ges tid för reflektion och utvecklande tankar. Tänk så fruktsamt!

Hälsingevind, del 2…

Väl anlända till det vackra berget, i Bässjö som det uttalas lokalt, genom dalgången ni kan se nedan på en av mina redan publicerade bilder, fascinerades jag av hur rätt jag kom till parkeringen.

/Mitt lokalsinne är som en karta, kanske är det därför jag alltid gillat geografi, eller så är det tvärtom, jag har genom mitt geografiska intresse, tränat mitt lokalsinne. Jag har ibland kallats epitet som brevduva odyl. Har jag en gång varit på ett ställe, hittar jag oftast tillbaka…Blir jag däremot nersläppt ”i blindo” någonstans, kan det ta rätt lång tid innan jag får kompassen rätt och riktig. Det senaste praktexemplet på det är Umeå som jag mig veterligen aldrig rest till utom från luften, och första gången mitt i mörka vintern, och det har tagit mig åtskilliga gånger innan jag äntligen kommit underfund med geografins väderstreck…/

Efter denna lilla filosofiska omväg, s det kände srätt märkligt att efter säkert +/- 35 år hitta mer eller mindre rakt på parken. Visst jag har åkt förbi Bergsjö sedan dess, men inte besökt Hundskinnet.

Då vi förhandsbokat biljetter via näthandel -långt från dåtidens system☺️- var det mycket enkelt (så länge telefonen var laddad) att få sin stämpel innanför handleden och trava in i den värmande solen. 

Arrangemanget var snyggt, en strikt inhägnad gårdsdel för förtäring, lokalproducerat det mesta och Helsinge Ångbryggeri-bussen stod som en stängselvägg. Jag blir glad när jag ser så välorganiserad och dessutom trevligt genomförd enkel restaurangverksamhet. Utanför inhägnaden fanns kaffevagn, kiosk och lite annat. Hälsingevind hade dessutom som lokal sponsor en av länets bilhandelskedjor som fanns på plats för såväl demonstration och tävling. Att man sedan delade ut muggar med popcorn hela kvällen var inte mindre värdefullt, kreativ företagsamhet.

Efter en trevlig stund i mycket värmande kvällssol, började den musikaliska delen av kvällen, Sofia Karlsson, en mycket skicklig musiker som tillsammans med två ytterst kompetenta kvinnor utformade ett ”förband” som Sofia Karlsson själv blygsamt kallade det lite senare. Lugn musik, med lika stränginstrument, vacker sommarkväll, mitt hälsingehjärta blev mer och mer känslosamt. Solen stod först så högt -klockan 19:45/fascinerande- att det blev motljus mot scenen i vissa vinklar, också påpekat av huvudpersonen. Det störde dock mest fotograferande. 

Efter nästan en timmes spelning, misstänker att den yngre publiken tyckte att det var lite för långsam stil, blev det dags för första mellanakten, med trollkonstnär främst just för den nämnda delen av de närvarande.

Därför lämpar det sig för mig att göra likadant här, jag formar en trilogi av denna underbara hälsingekväll.

Fortsättning följer….

Hälsingevind…del 1

Första dagen i ”Riket”.

En dag då vädrets vindar blåste åt rätt håll, dvs nästan inte alls, eller från sydväst. Min brorson och brorsdotter skulle göra en kort s.k. roadtrip över dagen till gamla barnbenstrampade marker, besöka en känd keramikverkstadsbutik i trakten, och helst Gränsfors bruk (smide av yxor och andra saker). Sedan hälsa på här vid Norra Dellen. Jag var skeptisk rörande tidsramar från början (enkel resa ca 350 km) och hade erbjudit övernattning, vilket de villigt tackat ja till, jag menar första gången de besökte huset sedan ”farmor och farfar” hade det.

Dagen inleddes med gräsklippning efter tre veckors frånvaro, pyssel med diverse småsaker och lunch under den av mina föräldrar planterade linden på gården i väntan på besöket. Det visade sig att brorsbarnen börjat dagen med bilbyte pga ett punkterat däck vid avfärd. Pappas (bror alltså, på semester vid Medelhavet) bil fick hastigt och lustigt ”lösas ut” från Södermalm och resan blev fördröjd i tre timmar, nästan tiden det tar att komma hit, så Gränsfors inställt.

I väntan på deras ankomst, promenad ner till Norra Dellens nordligaste spets och där, vid hamnen, träffade vi gamla grannar från barndomen i Iggesund, den ena yngsta dotter till en av pappas gamla kollegor på bruket och numera ofta i byn och deras hus här, och den andre en gammal klasskamrat till mig, båda med respektive. Det blev spontankaffe vid rastborden i hamnen och trevligt samspråk, gamla minnen radades upp. Lite framtid för byn hanns också med, och plan för träff imorgon. Vi var ju på väg till Bergsjö och ”Hundskinnet”, dvs folkparken där jag som 20-åring introducerat några av mina franska kompisar till varannan damernas, med skräckblandad förtjusning. 😂 Ikväll var det Hälsingevind som skulle ha sista stoppet på landsskapsturnén där.

Vi fick erbjudande om efterfest i övre delen av byn, trevligt, men jag insåg att det inte skulle bli tid för det efter hemresan genom skogen och över de grönblå bergen som skiljer Dellenbygden från dalgången där vattendraget skurit genom norra Hälsingland och Bergsjö. Den ena källan finns långt uppe i nordvästra hörnet av Hälsingland, nordväst om Hassela, Kölån, den andra ”tarmen” rinner upp in de sydligaste delarna av Medelpad, i Storulvsjön mellan tre naturreservat, sydväst om Stöde. Vattendraget speglar ”de två bergen” som finns beskrivna i låtarna av Engmans kapell, och heter där kyrkbyån, som rinner rakt igenom Bergsjö mellan Älgeredssjön i nordväst och Kyrksjön i öster, för att leta sig ner mot kusten och Strömsnäsbruk vid Bottenhavet.

Den kortaste resan från oss, är ca halva vägen jämfört med att åka bättre vägar, via Hassela eller Ilsbo, men tar ändå ca 30 minuter för 30 km. Utsikten från ”Hundskinnet” är bedårande, även om den nog inte kan konkurrera ut vyn över Dellensjöarna.

Fortsättning följer….

Att inte räcka till…

I natt befinner jag mig i ”Hälsingeriket”, en skön känsla trots att de senaste månaderna, nästan ett helt år faktiskt, känts som en lång uppförsbacke som aldrig tar slut… en nära liknelse för oss cyklister är den långsugande uppförsbacke man kan möte i t.ex. Vättternrundan, seg backe som knappt känns, men som fortsätter bakom nästa kurva, och ofta kommer en ännu brantare del, där bakom skogsbrynet. Jag startade senast i den för nästan precis fem veckor sedan. Jag genomförde min 16e runda.

Ni som följer mig här och på Facebook, vet hur mycket Norrland och i detta fall Södra Norrland, betyder för mig. Därför är det så tungt att det senaste året blivit så sönderhackat, och att det tre, av kanske totalt åtta, gånger sedan september inneburit nattligt arbete med att ta hand om vatten som läckt ur sprungen säkerhetsventil, tina och laga en frusen vattenledning bakom kylskåpet, konstatera att ett duschrum till har fått förstört golv pga vattenläckan tidigare.

Om det hade varit det enda, men nej, en frustration och ständig kamp mot klockan, som jag inte vunnit någon gång. (sjukdom på tjänsteresa, div utredningar pga detta, en vår kantad av nya hälsobekymmer på flera fronter i familjen. Kanske återkommer jag till det, längre fram, men just nu vill jag bara komma ner i ett semestertillstånd. (i min arbetssituation kan man dock inte stänga allt i två veckor, köra ner det på sparlåga får det bli)

Nu tänker jag ta mörkret utanför (är det molnigt, eller har det blivit så mörkt sedan sist, för tre veckor sedan? Tror inte det är så stor skillnad än…) på allvar och låta bilden ovan sjunka in i sinnet och drömma om att ”jag har faktiskt ridit ut det mesta hittills under detta senaste år, även om en hel del återstår…”

Godnatt från Hälsingeriket.