Påskafton…natt mot Påskdagen

Någon skrev att påsken är den mest kravlösa helgen på året. Kanske är det så, vårt samhälle är så sekulariserat att många inte minns vad påskens högtid bottnar i. Jag har inga synpunkter på hur folk vill leva sin påskhelg, men tycker ibland det är tråkigt när man blir för historielös generellt sett. Historia är så viktigt att ha med sig, det visar sig inte minst i just dessa tider. Jag har hyfsat bra kunskaper i historia, men skulle gärna förkovra mig mer. Genom historien förstår vi såväl oss själva som andra mycket bättre.

Just ikväll hade jag egentligen velat bevista Norrbo kyrkas påsknattsmässa, men orkade inte riktigt ta mig samman för det. Jag får göra det en annan helg här uppe.
Denna påsk sammanfaller med årsdagarna för hur vi kämpade för att få ”hem” pappa till fädernesriket ifjol. Det hela föll ut väl, men var inte helt enkelt pga ett antal omständigheter, vissa rådde vi på, andra kunde vi inte påverka. Det var brinnande pandemi, och pappa bodde på äldreboende i Louveciennes (ca 15 km väster om centrala Paris) där våra föräldrar bott i ca 15 år innan han inte kunde bo kvar hemma längre 2019.
Mamma hade lämnat oss 9 månader tidigare, i juli 2020, och pappa kände sig alltmer ensam. ”Projektet” innebar att ordna med rullstolsassistans på flygplatserna, ambulanstaxi till Roissy Charles de Gaulle, och Samtrans från Arlanda till Näsby Park som skulle bli hans nya hem. Dessutom var vi tvungna att ta in på hotell under tre nätter eftersom den tredje brodern hade ockuperat föräldrarnas lägenhet i förstaden…tänk att familjeproblem så ofta ska störa arv och eftermälen här i världen… Som lök på laxen var vi tvungna att ha ett färskt PCR-test för att visa att vi inte var Corona-sjuka.

Allt gick väl, och pappa fick drygt 6 månader i sitt nya hem. Många besök och han hittade sin ”hemma-känsla” där. En oerhört skön känsla för oss, min bror och mig, så här efteråt, även om ledsamheten över att han inte fick uppleva åtminstone ett helt år med alla årstider där, kommer till ytan både nu och då.

Påsk är en fin tid, våren är i annalkande, även om det varit segt i år trots den sena tidpunkten för påsk. Rensa tomten på döda grenar, föryngra häckar och trädbuskage. Kanske lite borstning av husvägg för att kunna rödfärga nu eller senare i vår.

Imorgon blir det båtklubbsmöte i styrelsen, besök på strandrestaurangen i Fönebo, som har extra öppet denna helg, och eftermiddagsfika hos vänner för att gå på ”lammsafari” hos dem. Årets kull är redan uppe i 26 stycken tydligen, och fler kommer. Förhoppningsvis en dag som hjälper till att vila både kropp och själ från ganska betungande gångna månader.

Jag önskar er en fridfull påsknatt, på återhörande.

Blåst från nordväst, kall sol, distansjobb och om pappa i drömmar och funderingar

Ett fönster mot en solig framtid?

Befinner mig i ett Norra Hälsingland som inte kan bestämma sig för vår eller vinter. Imorgon får vi sommartid, det blir ännu ljusare kvällar. Det blåser kuling i denna förhatliga nordvästvind. Jo den är förhatlig för den sveper ner över norra bergskedjan runt sjöarna och kyler ner både hus och luft till den grad att våren nu inte kan skönjas längre. ( jo jag vet att det inte är läge för vår än på ett tag, men det får man ju inte säga, för då är man pessimist…) Dessutom har vi haft alldeles för mycket av den blåsten det senaste året, grenar flyger åt alla håll och det är allmänt o-skönt ute.

Pappa älskade att vara här, och trots att han sedan snart 5 månader inte finns bland oss i jordelivet längre, blir han i många situationer här så påtaglig för mig. Många småsaker har vi gjort och fixat här genom åren, och sedan han lämnat över huset har han ändå varit delaktig i husets fortsatta levnad. På gott och ont har det framkommit små detaljer som man (jag t.ex.) kan fråga sig varför han valde att ”göra så här, eller snåla in på där”. Både charm och irritation. Jag kommer sedan ett drygt år ofta på mig med att jag skulle vilja fråga honom om detaljer, eller saker, men att det nu inte längre går, eller under den senare tiden av hans dagar inte längre var just det han var så alert på att fundera kring, trots att han nästan intill slutet var väldigt klar och med på mycket. Han njöt dock av att få se bilder på blomster och andra till huset kopplade bilder.

Ni som känner mig närmre, vet att det eftermäle vi nu går igenom. främst jag och min yngste bror, lämnar mycket över att önska. Det går nästan inte en dag utan att man tänker, kan inte detta få ta ett värdigt slut snart? Så att goda minnen kan få blomstra igen, och alldeles oavsett en människas för och nackdelar, ta överhanden.

Det är en oerhörd tillgång att kunna få arbeta på distans, inte minst härifrån. Även om jag vurmar för personliga möten också efter dessa två väldigt annorlunda och delvis besvärliga år. Samtidigt fick jag igår verkligen känna av att just arbeta på distans…det blev inte mycket tid över för annan tankeverksamhet som jag hade hoppats på. Tog till slut min telefon och promenerade ner längs allén till hamnen och insöp lite luft.

Efter handlings- och gynna konditoriet-på-våffeldagen-runda, orkade jag inte mer än att lyssna lite radio, läsa några rader och sova på soffan av och till. Idag ska jag försöka göra sådant som ger mer energi än suger musten ur en. Då orkar man även med en och annan måstesyssla.

Njut lördagen och på återhörande.

Nio veckor och två dagar har gått …vintern verkar tappa greppet, vår i antågande? Vågar vi tro på det?

Det känns som en evighet, men är det det? För ca två månader sedan genomgick jag det största ingrepp i min kropp som jag varit med om i mitt medelålders liv. Det var en lätt skräckblandad upplevelse, inte minst med tanke på de två pandemiåren och deras påverkan på livet och familjen.

Jag fick mitt operationsbesked mitt i de sista förberedelsena inför pappas begravning. Vi hade i april lyckats flytta honom från hans och mammas hemma i de västra förorterna utanför Paris, till hans nya hemma i de norra förorterna till Stockholm. Han hade verkligen funnit sig tillrätta i den fina omgivningen vid Norra Värtans västra strand, närmare oss söner. Han hade haft såväl släktbesök som besök av vänner, men tyvärr fick han inte mer än sex månader i sitt nya boende. En sorg i sig för oss i familjen.

Att då få ett besked på självaste Luciadagen om att jag själv måste tas om hand medicinskt, var inte direkt lätt att hantera. Men det fanns inget val. Processen satte igång med diverse besök på Danderyds sjukhus, skiktröntgen, samtal och ny kompletterande undersökning där man konstaterade att ”det blir operation”, vilket delgavs mig samma dag som begravningen hölls i Edsbergskyrkan i Sollentuna.

Bilden nedan är den jag haft för ögonen ett antal eftermiddagar de senaste veckorna när kroppen inte riktigt orkat med det tempo hjärnan vill. Vila är viktigt har jag verkligen blivit varse är nödvändig när man genomgått ingrepp av liknande slag. Fysisk trötthet är ett inslag som ör så svår att förstå när man inte tycker att man ansträngt sig.

Nu börjar jag orka mer, jag har fått uppleva längdskidåkning för två veckor sedan, och kroppen klarade det. En dag åkte vi 4,5 resp 9 kilometer med god vän på Norra Dellen i Hälsingland.

Jag är anmäld till Vätternrundan i juni, men cykling får vänta ett tag till. Rullgrus är inte att leka med. Kanske kommer hybridcykeln ut om ett par veckor vädret fortsätter vara varmt nog på dagarna. Långfärdsskridskorna förblev troligtvis dock oanvända denna säsong.

Denna helg består av vårvinterpromenad längs Mälaren och lite avkoppling före den konferens jag ska delta i söndag eftermiddag till måndag inom mitt uppdrag för kommunens församling. Det handlar om framtid och organisation, viktigt inte minst med utgångspunkt från det stöd pappa fick från bl.a. diakonin och samtal. Vi var oerhört tacksamma för det i somras, pappa fick möjlighet att samtala och må bättre. Jag tror att många inte är medvetna om vilket stöd som finns att nyttja i olika typer av livssituationer genom församlingsverksamheter.

Nu hoppas jag på en solig och långsam vår, med lagom med vårregn för att rena natur och gynna växtlighet, såväl konkret som bildligt, i denna tid av postpandemi och krigsoro i en omfattning ingen av oss upplevt tidigare. Ta hand om varandra om låt oss ta tillbaka livet på ett fruktsamt sätt.

Nytt år, nya erfarenheter, uppföljning och fortsättning …

Idag är det 6 veckor sedan jag fick komma hem från Danderyds sjukhus. Det känns både väldigt länge sedan och samtidigt som att det gått frustrerande fort utan att jag kunnat göra så mycket. Jag har behövt göra en massa, men har fått prioritera hårt. Främst har orken satt stopp för mina dagar. Även om det har känts bra på förmiddagen, har jag ”däckat” på eftermiddagen, och behövt vila en, två eller kanske tre timmar. Ändå är kroppen en fantastisk ”maskin” som i de flesta fall läker ihop fint och snyggt. Sjuksköterskan som tog bort ”agrafferna”, dvs. de klamrar de ”sytt ihop” mig med ujtvärtes, istället för att använda ”nål och tråd”, var nöjd. Det var totalt 20 stycken.

En av mina absoluta favoritblommor

Jag får nog säga att jag är nöjd också, vi får se hur ”snittet”, den lite längre öppningen de gjorde för att få ut den bit av tarmen de tog bort, utvecklar sig. Jag har använt kirurgtejp över ärren en tid, främst de som sitter i midjehöjd där byxlinningar skaver mot dem. De två mindre högre upp, varav det ena var titthålet för själva tumörområdet, har jag nu frigjort från tejp.

Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, och det får bli lite efter minne och känsla för stunden (ja, jag kommer att skriva vid fler tillfällen). Jag är väldigt tacksam över hur mycket vänner och bekanta bryr sig om hur min hälsa rör sig framåt, och jag får ibland dåligt samvete för att jag inte hinner, orkar eller kan höra av mig. Jag hoppas alla känner att jag verkligen uppskattar er omtänksamhet.

Vi lever en turbulent tid, som tydligen bara ska trappas upp ännu mer, och det påverkar verkligen hur olika människor hanterar olika situationer. En del stänger in sig, andra tar chansen och lever ut nu när restriktionerna släppts. Själv har jag som sagt inte haft tid eller ork att ”leva ut”. Jag har gjort en del, och börjat träffa några av mina nätverkskamrater. Så mycket annat socialt har det inte funnits tid eller ork för. Hälsingeriket har inte besökts på nu hela 7 veckor. Om allt går som det ska, blir det en tur i mitten av kommande vecka. Det ska bli skönt och jag hoppas kunna träna min kropp med lite skidåkning på mina fina nya skidor från i januari. Enligt min kirurg, och kiropraktorn, ska det vara bra och uppbyggande träning i lagom dos. Nu har jag ju inte längre svårt att rör mig, men känner att jag får ont i bukmusklerna vid ärren om jag tar i för mycket/länge. Idag gick jag en promenad på 2-3 kilometer i ganska rask takt. Det gick bra men tog på krafterna.

Jag är så nöjd med hur vården har hanterat min situation, från första början i december fram till senast nu i veckan. Jag kommer att berätta mer om det i ett annat inlägg, men just denna trygghet är ovärderlig under en tid av rehabilitering.

Idag tände jag ett ljus för mor och far i kyrkan, och för alla tappra människor i Ukraina. De senare imponerar starkt på mig, jag hoppas innerligt att deras natt inte blir olidlig.
”Good night wherever you are” som det hette i en amerikansk deckare ( ”En röst i natten” på svenska) i början av 90-talet.

Nya erfarenheter 2022, en uppdatering i korthet

Ett hälsingeljus att drömma sig tillbaka till.

Åter kväll, denna kväll för två veckor sedan förberedde jag mig för inläggning på Danderyds sjukhus. En lätt nervös känsla, med direktiv om vad jag skulle göra på kvällen och sedan på morgonen.

Det blir inte så mycket skrivet dessa dagar, men jag kommer att samla fler tankar.
Idag har jag avverkat några digitala möten, och känner att det var på gränsen till vad jag orkar med just nu. Tur man kan sitta hemma och göra det.

Tröttheten är det som genomsyrar min tillvaro så här 10 dagar efter att jag fått komma hem från sjukhuset. ”Mat och sovklockan” är starkare än jag någonsin upplevt i mitt liv, och då är jag som sagt ändå rätt van att lyssna på min kropp. Om jag inte tar mig ett mellanmål -äter frukost, lunch och middag- blir jag oftast lätt skakig, det känns nästan som när man får feber, fast jag inte har det. Jag får oftast lägga mig och vila på eftermiddagen, och det innebär i regel också att jag somnar en timme eller två. Läkningsprocessen i kroppen kräver sin kraft och energi, det är helt uppenbart.

Nu är det dags att sova lite, förhoppningsvis utan alltför många avbrott pga drömmar och krav på besök ”i badrummet” som amerikanerna skulle säga…
På återhörande.

Nytt år, nya erfarenheter, fortsättning …

Här kommer ett kort inlägg för att delge er lite mer om hur jag mår, jag känner ett visst sug efter information på håll och kanter, tack för att ni bryr er om det! Förhoppningsvis lite mer imorgon.

Blodförtunnande mot proppar efter operation.

Jag fick alltså komma hem sent söndag eftermiddag, det var skönt men lite nervöst, inte minst för att jag skulle behöva ”sticka” mig själv med sprutor mot ev blodproppar. I hela fyra veckor efter operationen ska jag hålla på…

Det är ungefär som en diabetiker gör, men eftersom jag aldrig gjort något sådant har det varit en hög tröskel. Jag fick hjälp på sjukhuset, men sista kvällen lyckades jag själv med instruktion. Före operationen var jag så harig att jag bad om en tid hos sjuksköterska på husläkarmottagningen…

Min smärta avtar och jag kallar det mer ömhet och sårläkning nu. De har ju tagit hål på mig på fem ställen. Mer om det i ett annat inlägg, det är ganska intressant hur teknik och vetenskap utvecklas. Jag har alltså kunnat trappa ner på morfinbaserad smärtlindring ganska snabbt, hoppas det håller! Nu tar jag rätt starka doser paracetamol några gånger om dygnet. Jag sover bra, och tarmsystemet kom äntligen igång på måndagen, symptomatiskt nog efter att jag ringt kontaktsjuksköterskorna. Däremot är jag mycket, mycket trött av och till, vilar ofta ett par, tre timmar under dagen. Jag har fått det beskrivet som att det är läkningen som kräver stora mängder energi, vilket också visar sig på mitt sug efter mat och mellanmål. Ungefär i klass med den mängd de tyckte att jag skulle inta inom den forskningsstudie jag blev ”indragen i” före operationen, Kan jag bidra med något för kirurgiforskningen, betalar jag gärna tillbaka med det.

Nu behöver jag gå och sova, på återhörande!

Nytt år, nya erfarenheter, gamla sorger.

Jag har inte skrivit här på ett år och två veckor. Det har funnits ett antal tillfällen under 2021 då jag hade velat skriva, men det har helt enkelt inte blivit. Det finns nästan lika många anledningar som det finns dagar på en månad.

Nu har livet kommit till en punkt där jag faktiskt tänker skriva ner en del olika saker, för min egen skull men även för andras. Jag tror, eller snarare är fast övertygad om, att vi alla kan lära oss av varandra. Världen har under de senaste två åren ändrat karaktär på ett sätt som vi inte har sett under de flestas livstid, och vem vet vart det tar vägen?

Jag befinner mig en sista kväll för denna gång -jag har lärt mig att man kan inte utesluta en annan gång- på Danderyds sjukhus, avdelningen för vård av kirurgi tarmsjukdomar. Det hade jag inte tänkt mig då jag för lite drygt 2 månader tog farväl av min pappa på den palliativa avdelningen för internmedicin. Tänk så lite man vet. Tänk så lite vi visste om 2020 och 2021…

Jag har alltså drabbats av en elak liten förändring i tjocktarmen, som jag inte hade en aning om att den fanns, men som de upptäckte därför att jag under de senaste månaderna -kanske året- hade känt en viss oro över som jag upplevde det en konstig mage. Inget jättedramatiskt, men ändå, inte som jag känner min kropp. Nu sade kirurgen under samtalet före jul att det troligen inte fanns något samband mellan mina magproblem och den tidiga tumören.

Tack vare min husläkare blev jag remitterad till en s.k. koloskopi hemma i Sollentuna, dvs man undersöker hela tarmen nerifrån med ett slags slang med kamera i. (Man kan även göra endoskopi, uppifrån för att gå ner i matstrupen till magsäck och tolvfingertarm)
Hittar man något misstänkt kan man ofta via slangen plocka bort detta invärtes. Jag fick denna undersökning i början av december, mitt under förberedelser för pappas begravning, den julledighet jag och min omgivning så väl behövde, och slutspurten av den höst som jag kallar postpandemi-ketchupeffekten… Ni kan nog förstå den känslan inom mig när jag fick det telefonsamtalet, som jag visste att jag skulle få, men inte visste vad det faktiskt skulle innehålla… Nu vet vi alla att vi hade ändå inte nått postpandemin i höst ändå, därav min retoriska fråga om ”vem som vet vart det tar vägen” högre upp.

På självaste Lucia fick jag ett samtal från just Danderyds sjukhus som hade fått ta över från specialisten i Sollentuna, bara det misstänkt, och de ville sätta igång en utredning för trolig operation sade de. Som skrivet ovan, inte vad jag räknat med 8 dagar före pappas begravning och 11 dagar före jul. En ”cirkus” av olika möten med läkare, röntgenundersökning m.m. satte fart och det kändes lite som ”varför har jag förtjänat det här på toppen av dessa två rätt plågsamma år?” En del av er som läser detta vet vad jag och min familj har gått igenom under pandemiåren. Jag vet att många andra haft det väldigt svårt också, men det kändes rätt orättvist. Flera av mina vänner har drabbats olika (miss)öden de senaste åren, vilket återigen motiverar min fråga om ”vem vet vad som komma skall?”

Bilden häruppe symboliserar min känsla för hur jag blivit behandlad under dessa veckor, jag opererades på dagen en månad efter mitt första allvarliga besked. Jag mår idag, drygt två dygn efter uppvaknande, oförskämt bra om man jämför med vad jag har kunnat se på avdelningen. Jag är oerhört tacksam för att ha blivit omhändertagen så snabbt-det är inte över än, men det värsta är förhoppningsvis historia. Imorgon blir det hemfärd och återhämtning. Jag stannar här för ikväll, men kommer att återkomma med fler textdelar rörande livet- och döden.

Ni som tycker att det är för personligt skrivet kan ju bara strunta i att läsa. Jag anser själv att vi inom rimliga ramar har allt att vinna på att berätta för varandra och därigenom lära oss om oss själva, agera i förväg istället för när det kanske redan är för sent.

Tack Danderyds sjukhus så här långt. På återhörande. Ska nu försöka sova.

Årets näst sista dag…

Mycket vatten har runnit under broarna idag, och även fallit från himlen. På något sätt symboliserar det också att året skulle börja knytas ihop.

En vacker bild från en vacker del av sommaren. Under ett mindre vackert år. De som känner sig manade kan ju gissa varifrån den kommer…

Har tillbringat kvällen med att slappna av framför kakelugnen och TV:n där jag lyssnat på två olika klassiska inspelningar av symfonier, dels från Göteborg, dels från London. Kontemplerat lite. ”Pratat” med en del vänner och bekanta över nätet. En så långt bort som i Guatemala. Det är framsidan av dagens uppkopplade ssamhälle och värld. Det finns många baksidor också, men jag lämnar dem därhän ikväll.

Det ska bli skönt med en nystart på något vis, inte för att det kommer att vara så annorlunda på lördag, men att vi får lämna 2020 bakom oss tror jag många välkomnar. I min värld skulle det bli ett bra år. Vi vet alla hur det blev. Inte så bra.

Vi har lätt att glömma de små positiva sidor som ändå fanns för att 2020 varit så diametralt skilt från det de flesta av oss i västvärlden över huvud taget känt till och upplevt. Som jag skrev på Facebook ikväll, finns det visst postitiva sidor under 2020, men det som trummats ut till allt och alla har liksom lagt en våt filt över hela världen.

Nu hoppas jag på att vi ska orka se ljusen som finns, och komma ur det vakuum som skapats under pandemin, även om en total omställning nog inte är önskvärd. Jag tror på förändring under ansvar, ingen nämnd ingen glömd. Det finns strömningar som försöker dra otäck nytta av pandemin. Dessa hoppas jag att vi kan stävja. Ansvar är också att inte kasta allt vi lärt oss över bord i någon slags iver att bräcka andra. Ansvar är att vara lyhörd och utveckla det vi hela tiden lär oss, genom vår egen och andras forskning och kreativitet.
Nu tänker jag sova på det, och återkommer de närmsta dagarna med andra reflektioner.

 

Livet …. efter livet….walk of life, livets väg…

Sitter och reflekterar en lördag kväll i september detta konstiga år, 2020, Coronaåret. Förra veckan när resan gick upp till det kära Hälsingeriket, spelades denna gamla hitlåt nedan på radion, önskad av en lyssnare.

Detta år har verkligen visat på hur livet har en krokig väg, och det för alla. Pandemi som världen inte stod rustad för, otydliga signaler, panikartade åtgärder, som ibland var korrekta, ibland helt felaktiga. En tvärnit för hela jordklotet på olika sätt, som egentligen inte ens tagit slut så här ett drygt halvår senare.
Hur länge kommer det att pågå frågar sig väldigt många allt oftare…svaret är att ingen vet. Vad jag vet för min egen del. är att det betytt förlorade uppdrag, flygverksamheten har ju inte precis lyft efter sin kraschlandning i mars/april.

Många med mig kommer att den vägen vandra, och får hanka sig fram på olika sätt. Jag hade tur i oturen att ha hittat ett kommunalt deltidsuppdrag redan före pandemins explosion. Ett uppdrag som inte alls fyller min plånbok tillräckligt. Samtidigt påverkas ju alla verksamheter, oavsett offentliga eller privata av den grasserande virussjukan.

Lagom till pandemins början här i Europa, skulle min mamma opereras för cancer. Ett relativt enkelt ingrepp sades det från början. Det är bara det att har denna best till sjukdom fått grepp om kroppen, kan det finnas metastaser…och det var precis vad som hänt. Cellgifter är tufft för en människokropp och det blir inte lättare att fördra när man nått 80 årsåldern. Mamma svarade inte på behandlingarna och i slutet av juli var stegen på livets väg här på klotet definitivt avslutade.
Vi hann som tur var besöka henne i Frankrike innan hon somnade för gott. Det svåra var ju att under hela hennes behandling fick vi ingen möjlighet att komma och stödja henne under den svåra tid hon vandrade igenom. Telefon ersätter på inga sätt fysiskt besök.
”Walk of life”… är det lätt eller svårt? Vore det för lätt, skulle människan nog inte må så bra heller, så kallat tuggmotstånd brukar oftast stimulera till ett bättre resultat. Ett sån’t lidande som min mor och många med henne fått genomlida unnar jag dock ingen. Även om det är livets väg.

Nu ser jag fram emot att få summera mammas steg här på jorden de kommande två veckorna, med ljusa minnen och vacker musik, samt de personer som betytt mycket för hennes ganska varierade liv i olika världsdelar.