Om Fredrik i EU

Samhällsengagerad EU-medborgare som har rötter både i djupa svenska bruksbygder som i pulserande storstäder i Europa. Ett stort intresse för människor och deras påverkan på världen.

Därför tog jag min (M)ats ur skolan 2016

Tanken hade vuxit fram till att inse att det var dags att klippa banden till det traditionella partipolitiska engagemanget…

Jag hade satsat ett antal år av min tid, närmare bestämt 14 år, och positivt blev det när man ställde upp med bil och bensin, kvällstimmar och obetalt arbete för att kränga ut information på alla möjliga och omöjliga sätt. Positivt blev det inte när man förväntade sig att få vara med och påverka, förutom om man nickade och stödde den/de som hade makt att ytterst bestämma.

Detta kan låta hårt, och självklart är det en generalisering, det fanns personer som inte levde efter denna måttstock. Tyvärr tycks inte de personerna alltid vara tongivande, och många andra förändras med tiden. ”Makt korrumperar” brukar det heta.

Tyvärr har jag med flera andra upplevt det.
Jag tvingades lämna mina kommunpolitiska uppdrag 2012 på grund av anklagelser om felaktigheter kring ersättningar. Utredningen friade mig från alla sådana misstankar, men efter det som hände har det varit omöjligt för mig att komma tillbaka. Gammalt groll och mobbingfasoner håller mig borta från möjligheten att bidra till samhället genom partipolitiken, anledningen till att jag engagerade mig från första början, att vilja förändra och förbättra för medborgarna.

Jag tilläts ställa upp i den så kallade försöksnomineringen inför valet 2014, gick igenom alla procedurer och hamnade t.o.m. på valbar plats till Kommunfullmäktige, dvs. jag skulle ha fått en plats i fullmäktige om inget oväntat inträffade. Men i slutfasen plockades jag bort från samtliga listor utan någon förklaring eller kontakt med mig. Partiet nominerade mig 2015/16 inte ens till fortsatt uppdrag som nämndeman i Förvaltningsrätten/Migrationsdomstolen, trots vakanser på de kvoterade posterna.

Det känns ironiskt efter att ha suttit i Barn och Ungdomsnämnden i mitten av 00-talet och då varit med och infört ett vetenskapligt baserat antimobbingprogram i våra skolor.

Jag är uppväxt i ett öppet samhälle, där diskussion inte kvävs, snarare tvärtom. För mig är det viktigt att lyssna, ta in och reflektera. Inte nödvändigtvis svälja och acceptera, men respektera.
För mig är det därför svårt att förstå att man skall behöva frångå sina ideal och strömlinjeformas bara för att få vara kvar aktivt i engagemanget. Detta är i mina ögon, och inte i huvuddelen av medborgarnas heller, en äkta demokrati.

I en demokrati är det nödvändigt att man sluter upp kring en linje som stöds av en majoritet. Beslut behöver fattas, av en majoritet, även om man kan komma till en punkt där dessa beslut behöver omvärderas. En demokrati är definitivt inte statisk. Det är inte ens en diktatur.

Däremot är det för mig helt obegripligt och oacceptabelt att en minoritet ska få ”skruva på verkligheten” och kräva att en tyst majoritet ska omfamna denna utan diskussion. Endast en diskussion som går i linje med den redan förutbestämda verkligheten godtas, och t.o.m. kanske hånar andra varianter. Detta förekommer såväl på lokal nivå som på högre nivåer i politiken.
Samtidigt springer man med håven hos väljarna, och ”lyssnar in, för att politikutveckla”. Vad betyder det egentligen?

För mig, som numera f.d. aktiv, blir det ungefär som i titeln på en av artisten Danny Saucedos senare låtar; ”Hör vad du säger men jag har glömt vad du sa
Minskat politikerförakt får man inte genom sättet man agerar på.
Detta är i mina ögon, och i huvuddelen av medborgarnas sinne, inte en äkta demokrati.

De s.k. etablerade partierna, en omskrivning för alla i Riksdagen utom Sverigedemokraterna, vurmar alla för fler medlemmar. (Sverigedemokraterna verkar få det automatiskt) Samtidigt är såvitt jag vet antalet partimedlemmar det lägsta på mycket, mycket länge. Hur ska man legitimera den representativa demokratin där relativt små kretsar sitter och utser varandra och sig själva till uppdrag, och ofta har många flera uppdrag på en gång. Är det då konstigt att samhällsengagerade människor vänder sig från den politiska världen?

Ingen har under 2016 hört av sig från föreningen om varför jag inte betalt medlemsavgiften, från Länsförbundet i Sthlm har det endast kommit ett par oavslutade telefonsamtal, där man aldrig kommit fram till något återvärvningsförsök.
Varför ska man stödja ett parti som så tydligt är ointresserat av vissa medlemmar, som inte kan tänka sig erbjuda annat än gratisarbete för en del medlemmar, och det värsta, att man inte ska få vara sig själv?

Jag är den jag är, kommer alltid att vara i grunden borgerlig, men är inte för fin för att diskutera med olika politiska sidor. Passar inte det, finns heller inget incitament, ingen morot, till att betala in medlemsavgiften.

Det känns ledsamt efter att ha varit medlem och verksam i Moderaterna en så lång tid. Men jag väljer istället att fortsätta mitt engagemang i Borgerligt alternativ inom Svenska kyrkan. Där känner jag mig både uppskattad och respekterad.

Vart är vi på väg…

var säkert frågan många ställde sig framför herrar Luuk och Lindströms nunor på statstelevisionen igår kväll. Det är ett program jag ofta ser på själv för att jag är både road, intresserad och rätt bra på geografi. Jag får dock tillstå att det ofta är svåra frågor och att jag går bet där framför TV:n. Nu gryr dagen i den gamla anrika staden Sigtuna, och jag samlar mina tankar inför dagen.

20170218_071457

Under den senaste tiden, inte minst den senaste veckan, har jag funderat över frågor som bottnar i den frågeställningen, men kanske på ett mer filosofiskt plan. Det var länge sedan jag skrev här, alltför länge, men jag har känt mig så vilsen sedan den senaste s.k. postningen här, både positivt och negativt sett.

Jag har upplevt en massa saker, varit utanför Europa -på Sri Lanka- med familjen, tagit upp kontakten med gamla värdefulla vänner runt om i världen, botaniserat och prospekterat i mitt andra hemland Frankrike, värnat om mina kära föräldrar i både glada och svåra tider. Tyvärr har jag även förlorat en av mina äldsta klasskamrater som jag fortfarande har haft kontakt med.

Samtidigt upplever jag en vilsenhet i vår värld som får mig att känna uppgivenhet och frustration. Som samhällsengagerad person har jag svårt att stänga skeenden ute. Skeenden som skrämmer mig, eller stimulerar mig. Som sporrar mig eller som får mig att tro att jag inte kommer att få återuppleva den ganska glada värld jag kände fanns för ett par decennier sedan.

Jag är i grunden en positiv person, som hellre ser framåt än ältar det gamla. I dagens värld uppfattar jag dock tyvärr att man inte kan eller får se framåt med tillförsikt. Det har blivit fullt i ”hjärnkontoren”, man orkar inte längre ta tag i saker utan att leverera klyschor som saknar substans. Allt var bättre förr, och framtiden ser bara hopplös och mörk ut. Vi får höra att det finns ”utamaningar” överallt, men väldigt få vanliga medborgare i västvärlden upplever att det görs något åt dessa. De representativt valda kastar paj på varandra.
Snöbollen rullar liksom vidare och blir större och större… Vi reser som aldrig förr, men upplever på något sätt samtidigt globaliseringens riktigt stora baksmälla. Demokratin, som vi har skapat den, rister i sina fogar. Den har minskat förtroende. Jag nämner inget men glömmer heller inget.

Nu är det dags att ta sig upp och konferera lite inom själsligt liv. Det kan vara nog så viktigt att reflektera lite över vad själen kan göra, och inte. Min uppfattning är att det smutskastas mycket på andlighet s.k. religiösa ritualer, men samtidigt är vårt land sökande och andligt i allt störrre utsträckning. Så fort det ”krisar” på något sätt, förväntas det att olika former av krisgrupper ska ta vid och hjälpa till. Vi som idag dyrkar den s.k. hållbarheten. Är detta hållbart i längden?
Med den lilla funderingen önskar jag er en skön lördag i februari 2017.

Käftsmällen åt hela världen…Brexit del 1

Idag är det midsommarafton, en dag jag brukar tycka mycket om, i likhet med många många andra svenskar.

Denna midsommarafton blev något annorlunda…i min smak en något fadd dag. När jag slog på nyheterna fick jag höra att Storbritannien med liten marginal sagt nej till EU.

 

EU avklädningJag har läst och funderat mycket idag, mellan och under gräsklippning och annat på min barndoms gård. Stället vi hade som fast punkt då vi bodde utomlands, men även senare.

Gamla minnen kommer åter. De långa bilresorna, farligt nära järnridån (mer bekant som ”Muren”) visa pass ett antal gånger mellan Hälsingland och Paris. Ett antal olika valutor att hålla reda på, både praktiskt och i minnet för att veta hur mycket man betalade.

Jag hade tänkte skriva lite mer om det som folkomröstningen åstadkommit, men jag orkar inte ikväll… Jag går och läser en bok istället.

Godnatt världen.

DN, DN2

Jag och min Far…

Igår fick vi veta att Olle Ljungström avlidit. Alldeles för ung, endast 54 år. Han skrev originalet till den låt som Magnus Uggla arrangerade så lyckosamt i programmet ”Så mycket bättre” hösten 2012. En väldigt fin och sentimental version som spelats ett otal gånger sedan dess. En text som blottar människan Magnus Uggla.

liljekonvalj

Idag befinner jag mig i min egen fars ”baby”…det gamla timmerhuset från slutet av 1700-talet. Huset som jag sprungit i och utanför sedan jag var 4 år gammal och inte ens hade något syskon än. Huset som varit vår familjs knutpunkt i Sverige, inte minst de åren vi bodde utomlands som barn och tonåringar, vi tre bröder. Likaså när vi under senare år levt utspridda över Europa. Här har vi mötts och blötts i många olika sammanhang, ända tills Pappa och Mamma för drygt 5 år sedan bestämde att de inte längre orkade hålla huset. För mig var det då mer eller mindre en självklarhet att behålla det och låta det leva inom familjen.

Ovan ser ni en liljekonvalj, min pappas favoritblomma. Sådana finns det här om några veckor här ute. Ikväll vill jag sända ett fång sådana ända ner till Frankrike, vi som ska besöka honom och mamma på onsdag kväll. Fått besked om att han under dagen idag blivit svag på något märkligt sätt. En något oklar åkomma ännu så länge. Det förtog glädjen att vara här uppe i hans skapelse lite grand.
Jag har dock förstått att han är väl omhändertagen på sjukhus. Frankrike har mycket bra vård, så jag är förtröstansfull. Men ändå.

Jag skulle ha pratat med honom ikväll var det tänkt. Ni vet, ställa lite frågor om huset och annat, som är så värdefullt för honom och för mig. Oftast vet jag numera redan svaren och kanske kommer inte ens något svar som i grunden ändrar min egen uppfattning om läget. Ändå känns det så skönt att ställa frågorna, ja ni vet nog.

Just nu önskar jag bara min Far en god natt och bon rétablissement! Vi ska ju ses på onsdag och ha några trevliga dagar tillsammans!

Aprilskämt…eller inte..?

En kväll som denna…inte blivit lurad ännu…eller det är väl kanske en definitionsfråga. Men just idag är jag stark, som Hammarbyfansen brukar sjunga…har inte gått på något regelrätt aprilskämt vad jag vet.

image

Mycket i dagens samhälle tycker jag dock är ett skämt just nu. Livet känns lite skämt, (som dålig mat) faktiskt.

På väldigt kort tid har vi fått en situation i Sverige där väldigt många undrar vart vi är på väg. Näe, vi har det inte dåligt …ännu. Vi, eller de flesta i Sverige, har mer än väldigt många i världen. Samtidigt är det väl inte alla uppnådda ”välfärdsindikatorer” som ska göra oss till ett folk som går omkring och känner oss illa till mods, med dåligt samvete? Ska vi ifrågasätta uppnådda jämställdhetslägen genom att plötsligt acceptera att samhället på vissa områden vänder åt andra hållet igen? Ja kan inte förstå det.
”Plötsligt så händer det”, eller? Jag säger bara, låt inte detta hända. Låt det vara ett aprilskämt. Inget annat.

Detta är inlägg 11   #Blogg100

Är religion en fara, eller ett stöd?

Detta ämne diskuteras ju väldigt ofta, och i vårt s.k. sekulariserade och jämställda land har det tagit extra fart i och med det senaste decnniets utveckling med att Svenska kyrkan skilts från staten och att vi fått ta emot ett antal för oss nya religioner genom folkströmmarna. Jag hävdar att Sverige egentligen inte alls är så sekulariserat som många vill påskina, men det är en annan diskussion.

religion

I mitt uppdrag inom Sollentuna församling, möter jag både människor och tillställningar som ger mig kvitto på att kyrkan behövs.

Även det är det många som ifrågasätter, och eftersom vi lever i en demokrati så står det folk fritt att tycka så. Men det måste också vara i sin ordning att tycka det motsatta, att väldigt många har både stöd och trygghet av kyrkan.

Igår var jag på årsmöte i stiftet för den nomineringsgrupp (folkligt sagt partigruppering i kyrkopolitiken) som jag tillhör, inne i Stockholm. Vi hade nöjet att få lyssna till domprosten Hans Ulfvebrand som filosoferade lite kring religion.

Det som fastnade hos mig, var just det han ”predikade” om

När blir religion ond?

Hans Ulfvebrand listade fem saker;

  1. När man inom en religion gör anspråk på absolut sanning
  2. När det uppstår blind lydnad (när blir toleransen intolerant?)
  3. Etablerandet av den fulländade tiden
  4. Att förklara ”heligt krig”
  5. När ändamålen helgar alla medel

Jag tycker dessa tillstsånd är rätt talande. Något att ta med sig till reflektion när man drar gränser mellan vad man tycker om religion och sekularisering.

Detta är inlägg 17 i #Blogg100

Moralpanik kommer inte att lösa detta.

Vad skapar vår idol- och sexfixerade kultur egentligen? Det finns säkert de som kommer att hugga ner mig för detta inlägg, men låt det vara så då. Jag är lika oroad över olika strömningar som de flesta andra, och jag tror att det finns rätt många anledningar till att detta krupit fram. Citerar DN igår;

Tafsandet pågår överallt, varje dag, hela tiden

moralpanik

Jag tycker vi har fått en otäck tendens till att plötsligt inte acceptera sådant som vi värkt fram under decennier, för att det kan finnas personer som blir kränkta, eller att man provocerar de nyanlända till vårt samhälle.
Det finns alltid sätt att vända och vrida på saker, men vi har ändå en slags norm som vi har byggt upp här hemma, och att nu plötsligt kasta den över bord känns ”inte okej” för att använda en numera bevingad term…

Att på något sätt tala om för framförallt flickor och kvinnor att de måste anpassa sig efter nya regler, kan jag aldrig acceptera. Självklart ska alla använda sunt förnuft, vilket jag lärt mig från tonåren utomlands, och inte göra dumheter i onödan. Men därifrån till att skylla på att vi inte ”håller på oss” tillräckligt, eller lockar fram ondheter från dem som inte är vana vid vår kultur, det är att gå över fem åar för vatten.
Jag säger bara ”Stå upp för det vi är stolta över och har bygggt under en lång tid.” Inget är någonsin perfekt, men att rata saker i någon slags omtänksamhet, naiv sådan, för att möta dem som egentligen inte skriver under på vårt sätt att leva. Nej tack!

DN,

Inlägg 16 i #Blogg100

Skattesmitarlandet??

I morse vaknade jag till en förvånande nyhet…eller är den det?

betalstationer-essingeleden

Folk stannar i kontrollfickor längs leden för att invänta lägre taxa på Essingeledens nya skatt. Det finns inget som försvara att bete sig trafikfarligt på våra vägar, vilket ju detta kan vara. Samtidigt är jag inte ett dugg förvånad. Människor är som maskrosor i asfalten och hittar alltid kryphål för att överleva och komma bättre ut…jämför med flyktingarna (och nu kommer den s.k. PK-eliten rycka ut och säga att ”så kan man väl inte jämföra…”, men det är precis vad man kan göra) som till varje pris hittar vägar att komma förbi hinder för att nå det som det tror är en bättre framtid.

Vårt land håller åter på att bli ett land där männiksro hittar alla anledningar till att komma runt skatter som man tycker är för höga eller omotiverade.
I Essingeledens fall, precis som i Görteborg f.ö., finns det inget rimligt alternativ till att åka förbi Stockholm utana att betala skatt på vardagarna. Utomlands är det kutym att det finns ett alternativ som bekostas av de vanliga resp. vägskatterna.

I år har man sänkt nivån på ”ROT-avdrag” och begränsat RUT-avdrag. Då säger vän av ordning att det har de som köper tjänsterna ändå råd att betala…(i min värld en grov generalisering) Är det därdör man redan nu från Skatteverket konstaterat en minskning i antalet jobb som det begärs ROTavdrag för? Är det därför det florerar artiklar om ökad svart marknad för tjänster av de slagen?

Än en gång, jag försvarar definitivt inte trafikfarligt beteende, men förvånad? Näe…

 

Inlägg nr 11 i #Blogg100

P4Sthlm, DN,

Den första dagen som kyrkvärd. Sedan jobb.

Det var lite segt att gå upp efter jubileumsmiddagen igår…men samtidigt svårt att sova…förmodar att det är ett åldersfenomen.
Idag skulle jag då begå premiär som kyrkvärd i det distrikt jag är förtroendevald i, Edsberg. Lite pirrigt är det alltid då man påbörjar något nytt.

Edsbergskyrkan

Jag tog bilen dit, för att slippa tillbringa alltför mycket tid på transport i ottan, det räcker på vardagarna…
Idag var det en temagudstjänst med Alf Pröysen som ”objekt”. Vår präst Kjell Dellert hade gjort mycket fina tolkningar, där inga översättningar fanns.

En av texterna var översatt av Bosse Westling, och ska jag välja någon så är det den. Den är både fin och sorglig. Säger mycket även idag, för många av oss.

Mannen på hållplatsen

Jag kom ifrån arbetet, jäktad och trött. 

Du stod där i hörnet och titta´ förstrött 

Jag skulle ta buss nummer ett

Då stanna´ jag till när du mötte min blick

Jag sjönk i ett hav, och jag steg mot en himmel som plötsligt blev klarblå och lätt

Och vardagens grå fick ett rosenrött skimmer

så där försvann buss nummer ett.

 

Jag stod med portföljen och folk trängde på

Jag tänkte ”Nu blir jag försenad ändå”

Jag måste ta buss nummer två

Då såg jag dig åter och ögonen log

Jag sjönk i ett hav, och jag steg mot en himmel

men insåg nog inte ens då

att chanser som dessa så lätt kan försvinna

Och därmed gick buss nummer två.

 

Ett ögonblick tyckte jag världen stod still

och utan att ens märka hur det gått till

så stod jag på buss nummer tre

Då såg jag på avstånd; du slutade le

Nu fanns inget hav, och nu fanns ingen himmel

Blott vardagens melankoli

Men ännu idag kan jag ångra att jag ej

lät buss nummer tre gå förbi…

Resten av dagen är historia, jobb på Arlanda, väntande på hållplatser och sen kväll.

Detta är inlägg nummer 6 i #Blogg100

 

Livet står inte still, vad vi än vill…en 50årskväll

Lördag…en dag utan arbete  på flygplatsen. Detta till trots var det flygande fläng på eftermiddagen  för att ordna en del praktiska saker inför kvällen. En mycket god vän fyller 50 idag. Det ska firas. Temat går i Trikolorens tecken, alltså franska flaggan.
Igår var det jobb och sen ”bildmiddag”, men som skrivet mycket trevlig.

Idag blir det såväl Systembolag, Akademibokhandel och ICA…för rekvisita och presenter. Lite konfererande med festföremålets man.

image

En mycket trevlig buffé efter välkomstdrink väntade, i Scoutstugan Kupan i Norrviken. En mycket bra och trevlig lokal för sådana tillställningar. Gott vin, Muscadet sur Lie och ett rött vin från Sydfrankrike, kanske kan värden och värdinnan komplettera med producent…
Stämningen var hög, tal och sång avlöstse varandra och många intressanta diskussioner därtill.
Somnar ovaggad i natt….

Inlägg nr 5 i #Blogg100