Om Fredrik i EU

Samhällsengagerad EU-medborgare som har rötter både i djupa svenska bruksbygder som i pulserande storstäder i Europa. Ett stort intresse för människor och deras påverkan på världen.

Vem ska jag tro på, tro på…?

Valrörelsen har satt igång. Det märks i radio, på TV, i media över huvud taget. Min första reaktion, efter övriga brandhärdar som funnits under sommaren, är att jag funderar över hur media resonerat tidigare. Fanns inget intresse för hur partierna tänkt jobba, förutom ”vem tar vem”-syndromet? Det tar sig lite nu, med bara knappt tre veckor till valdagen.

I bilden ovan finns ett ljus, något positivt som många borde ta till sig. Positivism istället för problemfokusering brukar ofta hjälpa till att hitta lösningar på svårigheter.

Media har i mitt tycke ett sätt att granska som går ut på att hitta alla fel, att ifrågasätta det som politiker vill och försöker belysa och satsa på. Det har skapat en rädsla hos många politiker att vilja sticka ut och just satsa. En demokrati bygger på att olika idéer ska få stötas och blötas mot varandra, för att mynna ut i beslut och stöd. Jag är uppväxt i en miljö som tillät och främjade just diskussion, även om alla INTE var ense. Om allt manglas ner till en gröt som ingen förstår, då blir det som min rubrik antyder, ”vem vågar man tro på”?

Jag har själv länge varit lokalpolitiskt engagerad, och även nosat på rikstäckande strukturer. Jag vet att saker och ting inte är enkla, men jag vet också att även om det behöver ställas krav, så behöver man också ge idéer och tankar större spelrum såväl inom partistrukturer som utifrån. Det är absolut nödvändigt om vi ska fortsätta att ha en respekterad demokrati och ett samhälle som vi i mångt och mycket tar för givet. Vi kan inte ta det för givet. Det är livsfarligt, och det finns tillräckligt många exempel på andra länder som inte har motsvarande samhälle, och det finns tillräckligt många historiska bevis för att en demokrati inte klarar sig utan omvårdanad.

Så; vem ska jag tro på? För ett antal år sedan ställde Thomas Di Leva den frågan i en låt han skrev och sjöng.

Jag tror att många svenska medborgare ställer sig den frågan idag. Tyvärr. Förhoppningsvis reder de kommande veckorna ut det, så att vi kan komma vidare ur det vakuum som landet befunnit sig i under snart fyra år. Oavsett vem som tar makten. Jag själv vill tro på att de politiker vi har faktiskt vill landets väl och också vill utveckla det.

Annonser

Sommaren 2018 – Äkta, genuin, ”trohet” mot sig själv och mot andra?

Sitter och filosoferar, ett lugn har inträtt i sinnet, trots att jag har jobbat fyra dagar i sträck, efter flera veckor med mindre av den varan.

Hjortron

Lugnet kommer nog från det faktum att jag nu ska vara ”ledig” igen, över helgen och in i nästa vecka. Att jag varit ledig från absoluta måsten under andra hälften juli. Lugn måste ofta mogna fram, precis som de bär på bilden här ovan. Omogna smakar de inte alls bra. Omogenhet är tyvärr något vi har alltför mycket av i dagens samhälle.

Jag är augustibarn. Jag har alltid gillat den månaden. På många sätt. Det är en mogen månad. Visserligen kallas juli/augusti rötmånaden, men sköter vi det hela rätt, har vi i augusti nått fram till att sommaren mognat, men inte vissnat. Bär (utom jordgubbarna då möjligen) och frukt tar form och kan skördas. Den värsta hetsen inför sommaren -då allt ska tas igen efter den mörka tiden- har lagt sig. Vissa kanske t.o.m har blivit lite mätta (ve och fasa) på att må bra och njuta.
Samtidigt har vi ännu inte nått fram till hösthypnosen, för att inte säga depressionen. Med det menar jag inte att höst bara är pest och pina, men hösten är ett annat kapitel. Den behandlar jag inte idag.

Detta vårt nordiska arv blir ännu tydligare när man som jag bott längre söderut och upplevt både och.

”Sommaren är kort”, som väldigt många minns som en låt som alltid plockades fram i sommartid. I år har jag dock inte hört den alls nästan… Tomas Ledin, vet även yngre människor vem det är. Ikväll råkade jag ramla in på ett program om när just Tomas Ledin, bördig från Sandviken i Gävleborg, fick ta sig an sina favoritlåtar långt nere i Medelhavet. Det vackra San Michele på Capri. Jag hyser väldigt stor respekt för Tomas Ledin. Jag upplever honom som genuin och äkta. Visst, artist men äkta. Det sken igenom i detta program där han reflekterar tillsammans med programledaren över hur hans musik formats och tagit intryck av andra. (Se det på ”Play” om ni kan)

Den här sommaren, liksom den förra faktiskt, har inte varit, och är inte som många andra. I vår globaliserade värld kanske vissa inte reflekterar så mycket över det, man reser ju ändå ”hej vilt” över jordens alla klimatzoner. När sommaren väl tar slut, för det gör den till slst, har vi dels haft en längre sommar än många kan minnas. Vi har också haft skogsbränder som knappt ens Medelhavsländer känt på, eftersom vi har en annan typ av natur. Vi har fått lära oss att vi inte är skyddade från naturkatastrofer som vi ofta antagit ”inte händer här”. Mitt Hälsingland där jag som ung fiskade med min far och mina franska kompisar har stått i lågor i en omfattning som är svår att ta in.

Jag efterlyser nu en hyfsad och mogen ton i debatt och samhälle när svallvågorna sakta lägger sig och går över i det som ska bli vår framtid. Ingen vinner på kortsiktig upptrissad intill falsettliknande tonart för att ”slå på andra” och visa sig på styva linan.

Jag vill att vi alla ska kunna visa upp lite mer mognad och eftertanke för vårt klot och samhälle, för att nå längre i en lyckad framtid som genuint sträcker sig lite längre än ”våra barn och barnbarn” som det brukar heta. Jag vill ha äkta vilja att åstadkomma något som sträcker sig längre än att i förtäckt skepnad försvara sin egen taburett och välbefinnande.

Kommer det att uppfyllas? Ärligt – jag vet inte. Men jag kommer att drömma moget om det de kommande dagarna och nätterna, när jag tänker fortsätta uppleva vårt fantastiska land.

Ta hand om våra medborgare? Längtan efter sommartid…

Igår ett tragiskt öde i den sydligaste delen av mitt andra hemland.

Caunes Minervois

En hjälte till polisman genomför utväxling med en i gisslandramat en bit utanför den historiskt gamla staden Carcassonne. Idag lever denne polisman inte längre.

Bilden ovan är inte min, men tagen i samma by som jag var i för ca 1,5 år sedan tillsammans med en mycket god vän som har anknytning till till just den byn och området. Det besöket är en helt annan historia än den som jag funderar över ikväll, men sommartid var det, både tidsmässigt och säsongsmässigt då. Caunes ligger ca 25 km från den lilla ort där gisslandramat utspelades.

Om tre och en halv timme går vi in i just sommartid, enligt klockan. Jag önskar mig lite mer sommartid, symboliskt, på rätt många plan. Jag hoppas att vi i vårt land kunde tina upp den strama sidan om att ”man nog får klara sig själv”, och istället främja människor som tar ansvar, som bryr sig om. Inte bara väntar på att någon annan ska göra det.
Lite finsk Sisu och lite franskt courage.

Vi har i vårt ofta extremt hög svansföring när det gäller att tala om hur duktiga vi är och hur solidariskt och omtänksamt vi fungerar. Jag anser att detta inte längre gäller som det gjorde (på gott och ont) när jag växte upp. Jag kunde vara stolt utomlands över en väldigt stor del av Sveriges s.k. system och samhällsfunktioner. Inget är någonsin perfekt, men väldigt var mycket bra.

Idag känner jag svag tillit till framtiden. Väldigt mycket som sker känns inte som att det främjar våra medborgare, vilket borde vara ett lands första skyldighet.

Tar man inte hand om sina egna, kan man heller inte hjälpa andra.

Det är ett slags fundament på många plan. Jag författar detta epos mellan extremt upptagna stunder i vårt samhälles press på att prestera avslut och resultat. Ofta kortsiktiga sådana, och inte alltid de bästa.
Låt sommartiden komma och tina upp den kyliga atmosfär vi i många stycken lever i idag, som äter sönder oss inifrån.

Bonne nuit d’heure d’été

DÖdsdansen…

Ikväll är jag ledsen, jo jag må ha varit naiv. Jag är besviken, känner mig sviken och arg. Jag är övertygad om att rätt många borgerliga väljare har ungefär samma känsla.

                                                              ”Alliansen”

Jag har inte bloggat på rätt länge, även om jag haft god lust ett antal gånger. Senast var i april och då inte här, utan på annan blogg. (MED bloggen)

Idag har den allians jag kämpat för i två valrörelser, röstat på i en tredje trots det som skett tidigare (se ovan i MED-bloggen) en gång för alla tappat mig och mitt förtroende. En misstroendeförklaring från min sida är för länge sedan obsolet, det finns ingen återvändo. Den alliansen finns inte längre, inte i mina ögon, och säkerligen inte hos många andra borgerliga heller.

Om jag ska vara tydlig, som det brukar heta bland politiker, så handlar det för mig inte om försvarsministerns vara eller inte vara, det är en helt annan diskussion. För mig handlar det om att en s.k. opposition är förmögen att agera just opposition, att agera som Allians. Varför var det så viktigt att rusa iväg och flagga för misstroendevotum, OM man nu inte är beredd att genomföra den? Det blir ju rent pinsamt. Då borde man hellre låtit bli, enligt mitt sätt att se på saken. ”Stor i orden liten på jorden”, var ett uttryck jag fick lära mig redan som barn. Jag har inte hört det på länge…

Efter två och ett halvt långa år, har Dödsryckningarna upphört och jag tror inte skinnet kommer att kunna vare sig skyla eller hålla ihop denna konstellation längre. Istället för ett stödparti till den rödgröna regeringen, har vi nu i praktiken tre stycken stödpartier. För det är det som blir sluteffekten av detta sammanbrott idag.
– hur ska väljarna, de presumtiva, tro på att de fyra ska kunna vara ense i en regeringsställning som dessutom troligast får anses vara i minoritet, dvs behöva stöd från annat håll?
– hur ska väljarna veta vilken politik som egentligen kommer att föras?

Det är så dåligt och så taffligt skött, att jag skäms över att ha röstat på dem i senaste valet. Det troliga är att de aldrig någonsin mer får min röst.

Nej, vad vi idag bevittnar är ett ytterligare maktöverlåtande. Kapitulation, vad man än vill få det till. Socialdemokraterna har vunnit (dock inte förtjänat) regeringsstyret i Sverige för ytterligare minst 5 år, antagligen 9 år. Grattis Stefan Löfven.

 

Därför tog jag min (M)ats ur skolan 2016

Tanken hade vuxit fram till att inse att det var dags att klippa banden till det traditionella partipolitiska engagemanget…

Jag hade satsat ett antal år av min tid, närmare bestämt 14 år, och positivt blev det när man ställde upp med bil och bensin, kvällstimmar och obetalt arbete för att kränga ut information på alla möjliga och omöjliga sätt. Positivt blev det inte när man förväntade sig att få vara med och påverka, förutom om man nickade och stödde den/de som hade makt att ytterst bestämma.

Detta kan låta hårt, och självklart är det en generalisering, det fanns personer som inte levde efter denna måttstock. Tyvärr tycks inte de personerna alltid vara tongivande, och många andra förändras med tiden. ”Makt korrumperar” brukar det heta.

Tyvärr har jag med flera andra upplevt det.
Jag tvingades lämna mina kommunpolitiska uppdrag 2012 på grund av anklagelser om felaktigheter kring ersättningar. Utredningen friade mig från alla sådana misstankar, men efter det som hände har det varit omöjligt för mig att komma tillbaka. Gammalt groll och mobbingfasoner håller mig borta från möjligheten att bidra till samhället genom partipolitiken, anledningen till att jag engagerade mig från första början, att vilja förändra och förbättra för medborgarna.

Jag tilläts ställa upp i den så kallade försöksnomineringen inför valet 2014, gick igenom alla procedurer och hamnade t.o.m. på valbar plats till Kommunfullmäktige, dvs. jag skulle ha fått en plats i fullmäktige om inget oväntat inträffade. Men i slutfasen plockades jag bort från samtliga listor utan någon förklaring eller kontakt med mig. Partiet nominerade mig 2015/16 inte ens till fortsatt uppdrag som nämndeman i Förvaltningsrätten/Migrationsdomstolen, trots vakanser på de kvoterade posterna.

Det känns ironiskt efter att ha suttit i Barn och Ungdomsnämnden i mitten av 00-talet och då varit med och infört ett vetenskapligt baserat antimobbingprogram i våra skolor.

Jag är uppväxt i ett öppet samhälle, där diskussion inte kvävs, snarare tvärtom. För mig är det viktigt att lyssna, ta in och reflektera. Inte nödvändigtvis svälja och acceptera, men respektera.
För mig är det därför svårt att förstå att man skall behöva frångå sina ideal och strömlinjeformas bara för att få vara kvar aktivt i engagemanget. Detta är i mina ögon, och inte i huvuddelen av medborgarnas heller, en äkta demokrati.

I en demokrati är det nödvändigt att man sluter upp kring en linje som stöds av en majoritet. Beslut behöver fattas, av en majoritet, även om man kan komma till en punkt där dessa beslut behöver omvärderas. En demokrati är definitivt inte statisk. Det är inte ens en diktatur.

Däremot är det för mig helt obegripligt och oacceptabelt att en minoritet ska få ”skruva på verkligheten” och kräva att en tyst majoritet ska omfamna denna utan diskussion. Endast en diskussion som går i linje med den redan förutbestämda verkligheten godtas, och t.o.m. kanske hånar andra varianter. Detta förekommer såväl på lokal nivå som på högre nivåer i politiken.
Samtidigt springer man med håven hos väljarna, och ”lyssnar in, för att politikutveckla”. Vad betyder det egentligen?

För mig, som numera f.d. aktiv, blir det ungefär som i titeln på en av artisten Danny Saucedos senare låtar; ”Hör vad du säger men jag har glömt vad du sa
Minskat politikerförakt får man inte genom sättet man agerar på.
Detta är i mina ögon, och i huvuddelen av medborgarnas sinne, inte en äkta demokrati.

De s.k. etablerade partierna, en omskrivning för alla i Riksdagen utom Sverigedemokraterna, vurmar alla för fler medlemmar. (Sverigedemokraterna verkar få det automatiskt) Samtidigt är såvitt jag vet antalet partimedlemmar det lägsta på mycket, mycket länge. Hur ska man legitimera den representativa demokratin där relativt små kretsar sitter och utser varandra och sig själva till uppdrag, och ofta har många flera uppdrag på en gång. Är det då konstigt att samhällsengagerade människor vänder sig från den politiska världen?

Ingen har under 2016 hört av sig från föreningen om varför jag inte betalt medlemsavgiften, från Länsförbundet i Sthlm har det endast kommit ett par oavslutade telefonsamtal, där man aldrig kommit fram till något återvärvningsförsök.
Varför ska man stödja ett parti som så tydligt är ointresserat av vissa medlemmar, som inte kan tänka sig erbjuda annat än gratisarbete för en del medlemmar, och det värsta, att man inte ska få vara sig själv?

Jag är den jag är, kommer alltid att vara i grunden borgerlig, men är inte för fin för att diskutera med olika politiska sidor. Passar inte det, finns heller inget incitament, ingen morot, till att betala in medlemsavgiften.

Det känns ledsamt efter att ha varit medlem och verksam i Moderaterna en så lång tid. Men jag väljer istället att fortsätta mitt engagemang i Borgerligt alternativ inom Svenska kyrkan. Där känner jag mig både uppskattad och respekterad.

Vart är vi på väg…

var säkert frågan många ställde sig framför herrar Luuk och Lindströms nunor på statstelevisionen igår kväll. Det är ett program jag ofta ser på själv för att jag är både road, intresserad och rätt bra på geografi. Jag får dock tillstå att det ofta är svåra frågor och att jag går bet där framför TV:n. Nu gryr dagen i den gamla anrika staden Sigtuna, och jag samlar mina tankar inför dagen.

20170218_071457

Under den senaste tiden, inte minst den senaste veckan, har jag funderat över frågor som bottnar i den frågeställningen, men kanske på ett mer filosofiskt plan. Det var länge sedan jag skrev här, alltför länge, men jag har känt mig så vilsen sedan den senaste s.k. postningen här, både positivt och negativt sett.

Jag har upplevt en massa saker, varit utanför Europa -på Sri Lanka- med familjen, tagit upp kontakten med gamla värdefulla vänner runt om i världen, botaniserat och prospekterat i mitt andra hemland Frankrike, värnat om mina kära föräldrar i både glada och svåra tider. Tyvärr har jag även förlorat en av mina äldsta klasskamrater som jag fortfarande har haft kontakt med.

Samtidigt upplever jag en vilsenhet i vår värld som får mig att känna uppgivenhet och frustration. Som samhällsengagerad person har jag svårt att stänga skeenden ute. Skeenden som skrämmer mig, eller stimulerar mig. Som sporrar mig eller som får mig att tro att jag inte kommer att få återuppleva den ganska glada värld jag kände fanns för ett par decennier sedan.

Jag är i grunden en positiv person, som hellre ser framåt än ältar det gamla. I dagens värld uppfattar jag dock tyvärr att man inte kan eller får se framåt med tillförsikt. Det har blivit fullt i ”hjärnkontoren”, man orkar inte längre ta tag i saker utan att leverera klyschor som saknar substans. Allt var bättre förr, och framtiden ser bara hopplös och mörk ut. Vi får höra att det finns ”utamaningar” överallt, men väldigt få vanliga medborgare i västvärlden upplever att det görs något åt dessa. De representativt valda kastar paj på varandra.
Snöbollen rullar liksom vidare och blir större och större… Vi reser som aldrig förr, men upplever på något sätt samtidigt globaliseringens riktigt stora baksmälla. Demokratin, som vi har skapat den, rister i sina fogar. Den har minskat förtroende. Jag nämner inget men glömmer heller inget.

Nu är det dags att ta sig upp och konferera lite inom själsligt liv. Det kan vara nog så viktigt att reflektera lite över vad själen kan göra, och inte. Min uppfattning är att det smutskastas mycket på andlighet s.k. religiösa ritualer, men samtidigt är vårt land sökande och andligt i allt störrre utsträckning. Så fort det ”krisar” på något sätt, förväntas det att olika former av krisgrupper ska ta vid och hjälpa till. Vi som idag dyrkar den s.k. hållbarheten. Är detta hållbart i längden?
Med den lilla funderingen önskar jag er en skön lördag i februari 2017.

Käftsmällen åt hela världen…Brexit del 1

Idag är det midsommarafton, en dag jag brukar tycka mycket om, i likhet med många många andra svenskar.

Denna midsommarafton blev något annorlunda…i min smak en något fadd dag. När jag slog på nyheterna fick jag höra att Storbritannien med liten marginal sagt nej till EU.

 

EU avklädningJag har läst och funderat mycket idag, mellan och under gräsklippning och annat på min barndoms gård. Stället vi hade som fast punkt då vi bodde utomlands, men även senare.

Gamla minnen kommer åter. De långa bilresorna, farligt nära järnridån (mer bekant som ”Muren”) visa pass ett antal gånger mellan Hälsingland och Paris. Ett antal olika valutor att hålla reda på, både praktiskt och i minnet för att veta hur mycket man betalade.

Jag hade tänkte skriva lite mer om det som folkomröstningen åstadkommit, men jag orkar inte ikväll… Jag går och läser en bok istället.

Godnatt världen.

DN, DN2

Jag och min Far…

Igår fick vi veta att Olle Ljungström avlidit. Alldeles för ung, endast 54 år. Han skrev originalet till den låt som Magnus Uggla arrangerade så lyckosamt i programmet ”Så mycket bättre” hösten 2012. En väldigt fin och sentimental version som spelats ett otal gånger sedan dess. En text som blottar människan Magnus Uggla.

liljekonvalj

Idag befinner jag mig i min egen fars ”baby”…det gamla timmerhuset från slutet av 1700-talet. Huset som jag sprungit i och utanför sedan jag var 4 år gammal och inte ens hade något syskon än. Huset som varit vår familjs knutpunkt i Sverige, inte minst de åren vi bodde utomlands som barn och tonåringar, vi tre bröder. Likaså när vi under senare år levt utspridda över Europa. Här har vi mötts och blötts i många olika sammanhang, ända tills Pappa och Mamma för drygt 5 år sedan bestämde att de inte längre orkade hålla huset. För mig var det då mer eller mindre en självklarhet att behålla det och låta det leva inom familjen.

Ovan ser ni en liljekonvalj, min pappas favoritblomma. Sådana finns det här om några veckor här ute. Ikväll vill jag sända ett fång sådana ända ner till Frankrike, vi som ska besöka honom och mamma på onsdag kväll. Fått besked om att han under dagen idag blivit svag på något märkligt sätt. En något oklar åkomma ännu så länge. Det förtog glädjen att vara här uppe i hans skapelse lite grand.
Jag har dock förstått att han är väl omhändertagen på sjukhus. Frankrike har mycket bra vård, så jag är förtröstansfull. Men ändå.

Jag skulle ha pratat med honom ikväll var det tänkt. Ni vet, ställa lite frågor om huset och annat, som är så värdefullt för honom och för mig. Oftast vet jag numera redan svaren och kanske kommer inte ens något svar som i grunden ändrar min egen uppfattning om läget. Ändå känns det så skönt att ställa frågorna, ja ni vet nog.

Just nu önskar jag bara min Far en god natt och bon rétablissement! Vi ska ju ses på onsdag och ha några trevliga dagar tillsammans!

Aprilskämt…eller inte..?

En kväll som denna…inte blivit lurad ännu…eller det är väl kanske en definitionsfråga. Men just idag är jag stark, som Hammarbyfansen brukar sjunga…har inte gått på något regelrätt aprilskämt vad jag vet.

image

Mycket i dagens samhälle tycker jag dock är ett skämt just nu. Livet känns lite skämt, (som dålig mat) faktiskt.

På väldigt kort tid har vi fått en situation i Sverige där väldigt många undrar vart vi är på väg. Näe, vi har det inte dåligt …ännu. Vi, eller de flesta i Sverige, har mer än väldigt många i världen. Samtidigt är det väl inte alla uppnådda ”välfärdsindikatorer” som ska göra oss till ett folk som går omkring och känner oss illa till mods, med dåligt samvete? Ska vi ifrågasätta uppnådda jämställdhetslägen genom att plötsligt acceptera att samhället på vissa områden vänder åt andra hållet igen? Ja kan inte förstå det.
”Plötsligt så händer det”, eller? Jag säger bara, låt inte detta hända. Låt det vara ett aprilskämt. Inget annat.

Detta är inlägg 11   #Blogg100

Är religion en fara, eller ett stöd?

Detta ämne diskuteras ju väldigt ofta, och i vårt s.k. sekulariserade och jämställda land har det tagit extra fart i och med det senaste decnniets utveckling med att Svenska kyrkan skilts från staten och att vi fått ta emot ett antal för oss nya religioner genom folkströmmarna. Jag hävdar att Sverige egentligen inte alls är så sekulariserat som många vill påskina, men det är en annan diskussion.

religion

I mitt uppdrag inom Sollentuna församling, möter jag både människor och tillställningar som ger mig kvitto på att kyrkan behövs.

Även det är det många som ifrågasätter, och eftersom vi lever i en demokrati så står det folk fritt att tycka så. Men det måste också vara i sin ordning att tycka det motsatta, att väldigt många har både stöd och trygghet av kyrkan.

Igår var jag på årsmöte i stiftet för den nomineringsgrupp (folkligt sagt partigruppering i kyrkopolitiken) som jag tillhör, inne i Stockholm. Vi hade nöjet att få lyssna till domprosten Hans Ulfvebrand som filosoferade lite kring religion.

Det som fastnade hos mig, var just det han ”predikade” om

När blir religion ond?

Hans Ulfvebrand listade fem saker;

  1. När man inom en religion gör anspråk på absolut sanning
  2. När det uppstår blind lydnad (när blir toleransen intolerant?)
  3. Etablerandet av den fulländade tiden
  4. Att förklara ”heligt krig”
  5. När ändamålen helgar alla medel

Jag tycker dessa tillstsånd är rätt talande. Något att ta med sig till reflektion när man drar gränser mellan vad man tycker om religion och sekularisering.

Detta är inlägg 17 i #Blogg100