Käftsmällen åt hela världen…Brexit del 1

Idag är det midsommarafton, en dag jag brukar tycka mycket om, i likhet med många många andra svenskar.

Denna midsommarafton blev något annorlunda…i min smak en något fadd dag. När jag slog på nyheterna fick jag höra att Storbritannien med liten marginal sagt nej till EU.

 

EU avklädningJag har läst och funderat mycket idag, mellan och under gräsklippning och annat på min barndoms gård. Stället vi hade som fast punkt då vi bodde utomlands, men även senare.

Gamla minnen kommer åter. De långa bilresorna, farligt nära järnridån (mer bekant som ”Muren”) visa pass ett antal gånger mellan Hälsingland och Paris. Ett antal olika valutor att hålla reda på, både praktiskt och i minnet för att veta hur mycket man betalade.

Jag hade tänkte skriva lite mer om det som folkomröstningen åstadkommit, men jag orkar inte ikväll… Jag går och läser en bok istället.

Godnatt världen.

DN, DN2

Annonser

Ett rum utan insikt…?

Just nu är ”landet godhet” en tummelplats för allehanda diskussioner för och emot, svartmålning och till skyarna höjandes. Gemensamt är, som faktiskt jag kom till insikt om idag genom en stunds samvaro med en god vän och sparringpartner, att många torgför sina teser idag utan någon som helst källkritik. Man driver sina idéer och tankar genom att plocka bitar som passar in i ens pussel, och tror att ingen ska ifrågasätta den. Skulle någon ”mot förmodan” göra det, så sätts artilleriet in med all möjlig kraft för att nedvärdera och rasera ”motståndaren”. Inte sällan tar man fram ovederhäftiga och grymma argument.

Mitt i allt finns styrande och media i en salig blandning, som inte heller verkar veta vad som är in eller ut. Media driver på, vilket de ska göra, men ofta undrar jag i vilken riktning? De har makt, och borde då ha makt att inte bara springa de s.k. politiskt korrekta ärendena. Politikerna å sin sida, verkar inte heller veta vilken fot de ska stå på. Finns insikt, visar man i alla fall inte den. Verkligheten verkar just nu ha snabbare fötter än våra ledare.

Samtidigt som jag skriver ihop dessa fåtaliga rader, ser jag på det sista avsnittet av ”Krigets hjärtan”, den tyska serien om Andra Världskrigets fruktansvärda liv och erfarenheter. Jag vill att fler ska se dessa bilder, vi ska aldrig återuppleva detta, och för att nå det målet krävs idag än mer samling vid pumpen än i EUs linda.

Krig finns lite varstans, det är EN av anledningarna till att vi idag är åskådare till det vi numera inte bara har som utsikt.
Det är en dock inte den enda. Världen är oerhört komplicerad och global idag, på ett sätt vi aldrig tidigare upplevt. Soldaten i serien, som mer el. mindre deserterat, bad en annan man skicka ett kort till sina ungdomsvänner från före kriget per post innan han stålsatte sig och trotsade det ryska kulregnet med given utgång. Dagens desertörer har mobiltelefon med smarta funktioner, åtminstone de som lyckas ta sig till Europa. Vad övriga har får vi nog aldrig veta. Inte minst för att smugglarna inte är intresserade av dem.

Med ovan bild, tack Berglin, vill jag symbolisera det faktum att jag och många med mig, är rejält oroliga för hur vi ska ro iland situationen på vår halvö. Strömmen över Östersjön sinar aldrig, och ledarna vi har tilldelats, oavsett partifärg, verkar med några få undantag inte vilja ha ledartröjan på sig. Finns de några som vågar ta på sig den, jagas de med text och bild på flykt, likt en Gustav Vasa som ingen trodde på för några sekel sedan. Inte innan folket skidade ikapp honom och hämtade tillbaka ledarskapet för en tid. Låt oss slippa denna liknelse och gör istället så att de som är satta att leda, också vågar göra det, även om allt kanske inte blir rätt från början.

Vi måste våga agera. Sätt gränser som följer det som vi faktiskt har lagar och överenskommelser för. Endast det kan också göra tillvaron i framtiden dräglig i vårt land såväl som på den övriga europeiska kontinenten. Låt inte gamla tider komma åter genom att låta det uppnådda slås sönder och samman genom passivitet. Ingen är betjänt av det, allra minst de som söker fristad hos oss.

 

Uppdatering lördag 7 nov.

Richard Swartz kommenterar från Österrike om sitt hemlands situation i dagens DN

En vilsen värld

Sitter i lördagssoffan…”slösurfar” som det heter på modernt språk. Tittar samtidigt lite på TV. Ledig dag, välbehövd efter en tid av alldeles för mycket slit och stress. Det renderade igår ett besök på Husläkarcentralen, och nya/ändrade piller för blodtrycket. Bestående eller inte, det vet jag inte. Líka lite som jag vet om vår värld är beständig. Vår välfärd. Vårt liv som vi är vana att se det och ha det. Ni som tror att detta är något slags skrift mot något kan sluta läsa nu.

Jag är generellt inte motvalls, men anser att realism är ett verktyg man måste kunna använda sig av just för att kunna vara för det man kämpar för eller tror på. Just nu vet jag inte riktigt vad vår värld tror på eller kämpar för.

Kanske håller jag på att bli äldre och mindre idealistisk? Det vet jag heller inte. När man trubbas av genom långvarigt slit och dessutom några gånger desavouerats, är det inte längre så lätt att hålla fanan högt i den anda man är van att verka. Jag gör en ansats till att plocka ner lite tankar som vuxit under de senaste veckornas tystnad från min sida här. Vi får se om jag lyckas fortsätta längre fram i höst.

Just nu visas serien från Tyskland som heter ”Krigets unga hjärtan”, vilket är en ypperlig serie,  och den manar till eftertanke. Tyvärr visas den alldeles för sent på kvällen. Fler behöver se den. (kan förvisso ses på SvT Play) Den speglar just det fruktansvärda som krig och oro innebär. För dem som tvingas ut i strid, oavsett position. För dem som drabbas direkt eller indirekt. Det spelar egentligen ingen roll i vilken roll man befinner sig.

Vi behöver påminnas om detta, utan fasadfärg i form av glättiga dramaturgier som inte ger annat än förströelse. Serien har fått stort genomslag, inte minst hemma i Tyskland. (detta är en repris från 2013)

När nöden pockar på dörren, finns inga hinder längre i människans natur. Hon är trots allt däggdjur och börjar hennes tillvaro skakas om, blir det naturliga att adrenalinet slår till och hennes överlevnadsinstinkt tar över. Då är hon inte så vacker.

Jag är orolig för att vi i eftersvallet av den ”godhet” som utgivits de senaste veckorna både hemma i Sverige, och i den paneuropeiska stödrörelsen, kommer att få ett likgiltigt samhälle, inte minst om man intar den avvaktande rollen där ledarskap vattnas ur genom den vilsenhet som råder.

Krig är fasansfullt, ocn terrordåd, i vårt sätt att se på saken, ett ålderdomligt sätt att visa att man är med någon grupp som inte har kapacitet att använda ord och diplomati för att driva sina frågor och möjligen nå framgång. Samtidigt kan underlåtenhet och en överdrivet naiv känsla att ”alla ska ställa upp” och då blir allt bra i slutänden, skapa enorma  konvulsioner och i förlängningen driva fram nödvändigheten att anvälda just våld för att inte själv gå under.

En avslutande mening i TV-serien var ”det finns två val just nu, ljuga eller dö” fritt översatt. Detta sagt av en förtvivlad fänrik som kämpat i ett hopplöst läge på fronten mot Ryssland, sett en stor del sina mannar dö, själv nästan dött och rymt ut i skogen där han överlevde som en typ Robinson Crusoe. Detta tills han hittades av medsoldater (tyskar i detta fall) och ställdes inför rätta, med dom att arkebuseras pga krigsförräderi.
image Höstljus

Jag önskar att vi, realistiskt, kryper ur våra mest idealistiska drömmar, försöker se positivt och kreativt på det vi faktiskt kan göra, för att vårda och värna det goda samhälle de flesta av oss tror på. Tankens kraft kan ihop med realism övervinna mycket, kanske kan lite ljus som igår sken över vårt land ge inspiration till att se saker ur en nyktrare vinkel, komma ur den vilsenhet som tycks råda på väldigt många nivåer.

Jag vet inte, men jag hoppas. Jag vill inte ge upp, men för att komma dit tror jag det kommer att krävas stora ansträngningar. Just nu ser jag mest en stor snöboll som rullas framåt och riskerar sluta med en stor istid om vi jämför med det vi egentligen säger oss vilja ha.

SvD Tove Lifvendahl, Maria Rankka Sthlms Handelskammare

Aldrig mera krig…

… känns tyvärr alldeles för långt borta just nu. Efter att ha suttit mer eller mindre klistrad framför den franska TV-serien ”Un village francais”, som man översatt till ”En liten fransk stad” (i mitt tycke inte helt optimalt), kommer tankarna som formats bl.a genom min uppväxttid i Mellaneuropa. Norrmän och danskar, samt finländare har nog lättare att förstå och känna detta än många ”svenskar”. Krig händer ju inte i Sverige, det vet vi ju sedan 200 år…

Fredriksten

 

Denna serie visar hur fasansfullt det är när ingen vet vem man kan lita på, och hur man tar till vilka medel som helst för att få människor att svika, ljuga, och ange. Detta försiggår inte alls så långt från våra gränser, men jag tror inte många törs fundera över detta. Till och med politiker drar sig för att diskutera de mer jordnära utmaningarna, om det skriver bl.a. Andreas Cervenka i dagens SvD.

Det finns inga enkla lösningar om vi vill behålla våra ideal.Varje dag kommer det smuggelbåtar genom Medelhavet till t.ex. Sicilien och Italien. Folk därnere är förtvivlade, de lever med det varje dag, och ogillar inte att ta ett humanistiskt ansvar, men de är oroliga för vart det ska ta vägen. Arbetslösheten är hög, många kan redan som det är nu inte försörja sig själva. En man jag såg i ett inslag, poängterade just detta att EU måste ta i med krafttag för att lösa detta bekymmer, som riskerar bli ett stort hot mot våra tankar om fri rörlighet och annat som vi idag ser som självklarheter i vår del av världen. Jag kunde rabbla hur många större eller mindre hot och utmaningar, de flesta vet redan om dem. Låt oss inte kasta bort det fina vi uppnått, och låt oss utveckla det vidare. Det finns inget status quo, ingen väntetid, den som tror det har inlett marschen mot avgrunden.

Diskussionen DÖr aldrig…

Idag har jag haft ett antal bra och kreativa möten, imorgon tidigt upp och jobba igen. Trött efter dagen, men ännu mer trött på diskussionerna kring den s.k. Decemberöverenskommelsen som av många försvaras med näbbar och klor…dvs. många borgerliga sympatisörer. Lika många verkar kritisera den. Vänstersidan sitter mest tyst av vad jag kan se, men det är fullt naturligt, eftersom den i nuläget gynnas av överenskommelsen.

PK

Tack till ”matprat.se”

Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet skrev i helgen en ledare om att man borde låta överenskommelsen dö. Enligt vad Tove L själv skrev, har hon fått enorm respons på den. Hon lade upp en diskussion på Facebook, som sedan fick vissa att ”go bananas” som det heter, från båda håll. Det är för sent för mig att gå i någon djupare reflekterande retorik om denna överenskommelse ikväll, men det är slående hur mycket man krumbuktar sig för att försvara den. Det blir till slut genomskinligt i mitt tycke, och det är inte positivt för Alliansen själv.

Hur det än blir med det hela, skräms jag av hur det som anses politiskt korrekt får uttalas och det andra brännmärks. Vad är det för demokrati? Jag kan inte förstå hur man i demokratins namn kan argumentera för att vissa saker inte får ifrågasättas eller diskuteras.

Jag länkade upp en artikel från Aftonbladet på Facebook den 22 mars, (alltså drygt tre veckor) om politikens hederlighet, som hittills har delats av över 100 personer och gillats av drygt 4.300 (ja ni läste rätt, fyra tusen trehundra) personer. Jag har aldrig varit med om liknande. Jag har haft lite för mycket att göra den senaste tiden, men har för avsikt att plocka upp det mycket viktiga ämnet i denna blogg. Jag tror nämligen att vi är inne på en mycket, mycket farlig väg just nu med demokratin. Där är tyvärr den s.k. DÖk en stenbumling i vägbanan.

SvD, DN,

Europe, too nice to hate.

Jag brukar inte inleda mina inlägg på engelska, men frångår den principen idag av två skäl,

dels för att jag nyss sett första delen av den brittiska deckarserien ”Grantchester”, och åter fallit och njutit av det djup med humor som engelsk och europeisk TV-film ofta har,

dels för att engelskan ”drar” i Sverige.

GrantchesterDet var en fröjd att titta på serien, små ”knorrar” här och där, och ett vackert landskap att titta på. När jag ser och hör sådant, saknar jag just ”mitt Europa”, jag har alldeles för lite med det att göra för närvarande. Europa, med alla sina fel och brister (som Sverige och svenskar understundom alltid måste påpeka) är en sådan enorm tillgång och ”backyard” att ösa ur. Å ena sidan tas den för given, å andra sidan ”kackas” det på den i tid och otid.

Jag kan njuta så av att möta såväl tyskar, fransmän som greker på Arlanda i det jobbet jag utför där. Känslan blir allt som oftast ”jag vill ju och kan ju samverka så bra med er, varför ges mig inte den möjligheten i större grad?” Kanske kommer den möjligheten tillbaka fortare än jag tror och ingen skulle vara gladare än jag! Efter att ha den korrelerande funktionen i många av mina uppdrag och anställningar, känns det som om jag vissnar inifrån när jag inte får utlopp för sådant mer.

Jag har ofta funderat över Sveriges ofta lite naiva och distanserade hållning till den europeiska kontinenten som vi ju tillhör, trots Östersjön och Öresund. Jag är ju för dem som inte vet det, uppväxt in i det mångkulturella samhället, via framförallt Frankrike under tonåren. En intressant och ibland svår tid, men inget jag skulle vilja ha ogjort. Hela tiden när Sverige var i stort sett ”orört i den multikulturella grytan” (sånär som på alla italienare och ex-jugoslaver som kom hit för ca 50 år sedan), har jag lärt mig om en annan värld, ändå så nära. När man t.ex. hört kommentarer i stil med ”negrer, ja de finns ju bara i Stååck’ålm”, då är det inte så underligt att det blir en kulturell ”härdsmälta” i ett stort litet land under det inflytande som invandring av de slag som pågått sedan sekelskiftet eller lite längre. Att vissa som anser sig veta bättre och ”tycker” en massa om detta fenomen, hjälper ju liksom inte upp situationen. Det krävs mer respekt för en människa med mindre insyn för att denna person ska kunna förstå och försöka anpassa/bjuda på sig under rådande omständigheter generellt sett i t.ex. vårt land.

I gårdagens Svenska Dagbladet, läser jag en mycket viktig och tänkvärd krönika av Hynek Pallas. ”Vi borde ha tagit intergrationsfrågan på allvar redan för 25 år sedan” är budskapet och rubrik, och det känns för mig som en seger att någon äntligen vågar skriva det. Jag har själv sett det här komma, försökt påverka (med magert resultat) och få människor att inse det, men det har bara viftats bort. En ickefråga, tabu på något sätt. Varför? Snöbollen rullar och den blir inte lättare med tiden. I värsta fall går den i delar och det blir ett antal bollar som rullar parallellt…

För mig är ovanstående krönika balsam för själen, även om det inte är så upplyftande läsning. Jag citerar

I dagens Sverige är det fortfarande rätt outforskat och förbisett vad det innebär att ha flera språk och fler länder att röra sig i – det jag lever och andas varje morgon från det att jag vaknar och har ett jävla sjå att förklara för mina egna barn”

Varför är det så? Engelskan är jätteviktig i världen, men den är INTE allena regerande.

Läs krönikan, det står så mycket i den just om hur det är att ta sig in i ett slutet samhälle som faktiskt Sverige varit väldigt länge, och delvis fortfarande är.

Jag själv har liksom sett symptomen från andra sidan jämfört med Hynek Pallas, själv född utomlands, men återinvandrade som 2 åring, och flyttade sedan ut i världen igen som 12-åring. Att göra en sådan resa som Pallas beskriver, eller som jag själv varit med om, och kanske en dag skriver en bok om, märker en person ända in i roten. När man som jag sedan ”hemma i Sverige” blir ifrågasatt för hur och varför jag tänker eller gör vissa saker på ett sätt som man inte gör ”här hemma”, blir det ju också ”kortslutning” eftersom jag ser så svensk ut…ingen kan ju tänka sig in i bilden att jag skulle fungera annorlunda. Det blir lite som en inverterad (alltså omvänd) situation från en mörkhyad ”andra generationens svensk” eller adopterad, som gör alla förvånade genom att öppna munnen och tala perfekt uttalad svenska… I mina bättre stunder tas jag på så sätt för inföding både i Frankrike och Tyskland.

Vi har mycket att lära oss, inte minst från övriga Europa. Vi kan lära ut andra saker.

 Europe is simply too nice to hate

SvD

Kultur spelar roll, även som motpol till svensk.

”Kultur” är ett omskrivet och bevingat ord inom ”tyckar-eliten”. Jag tänkte nu inte prata om muséer och tavlor, eller teater. Jag tänkte fortsätta på spåret som så många är inne på just nu. Blandning av kulturer genom att folk rör på sig, migrerar.

kultur

Ikväll blev jag återigen glad vid utpassagen genom spärren till pendeltåget. Det är ingen överdrift att konstatera att de flesta som vaktar spärren hos oss, som även hanterar folk som ska till och från Kista, är av ursprung utanför Sverige och för det mesta utanför Europa också. Eftersom jag tillbringat en större del av mina yngre år utanför Sverige, är inte ens född i Sverige till mångas förvåning, har jag en viss känsla för kontakten med den typen av människor, om jag nu ska generalisera.

Flera av dem är så genomtrevliga och alerta, i synnerhet om man visar dem ärligt intresse och inte bara surt ber att få köpa reskassa eller kort, för att man är så illa tvungen. Otacksamt är det ofta att sitta där, det märks. Samtidigt tar de sig an uppgiften på fullaste allvar.

När man som jag kommer hem från ett jobb kl. 21.45,  behövs det inte mycket vänlighet och igenkännande för att jag ska bli glad. Han som satt där ikväll, vinkade och log stort. Han har tidigare hjälpt mig med både busstider, när tåget segat, och med borttappad present på försommaren. Det senare har även en annan av hans kollegor.

Mycket av vår trulighet i Sverige, som jag upplevt den, sitter enligt mig och en del andra i vår karga och kalla vinterperiod samt en rädsla för det främmande som är djupt rotad.  Vi lär oss sakteliga att förändra beteenden och attityd. Pröva att höja blicken, prata med vem som helst som du av någon anledning möter. I Frankrike är man van att prata och lyssna på främmande människor, utan annan baktanke. Det ger inte sällan oanade kontaktmöjligheter, och inte minst en ljusare tillvaro än den vi nu beskådar i november…

Bonne nuit.

Vem sticker ut idag? Det går inte, det får man inte.

Efter en helg av mestadels återhämtning och trots gråväder, promenader i Sörmland, är jag åter i hemmiljö. Har ordnat lite praktiskt inför veckan, men egentligen inte lyft många fingrar. Nu lyfter jag några för att förmedla lite tankar kring ett ämne som just nu är mångfaldigt i vårt land.

Kopplar det i första hand till en söndagsintervju med Lottie Knutsson, fd Fritidsresor,  i Sveriges Radio P4 som Ulf Elfving gjorde. I en intervju i DN för några veckor sedan, efterlyser hon människor och personligheter som vågar sticka ut.

sticka ut

Att evigt ”följa John”, kommer inte att skapa något nytt, och kommer inte att stimulera till stordåd. Nu är jag en ”Iphone-vägrare”, men helt klart har Steven Jobs en poäng här…
Mitt motto, sedan barnsben i Frankrike där jag fick lära mig det, har alltid varit ”att kan man inte fråga och ifrågasätta, kan man heller aldrig utveckla och komma vidare.

Det skadliga blir att saker exploderar om de undertrycks för länge…ungefär som en tryckkokare. Det går inte en dag just nu utan att det skrivs om migrationsfrågan, det är bara att slå upp tidningar, bloggar och andra sociala medier. Bra så, det är på tiden att saken debatteras konstruktivt. Tyvärr är det väldigt sent påkommet och hur välvillig man än vill vara i frågan, är jag orolig för att situationen håller på att glida landet ur händerna. Just därför att det vilat ett sådant tabu kring en fråga som i andra länder diskuterats och agerats kring i decennier. Vi kan inte rå för idag, de flesta av oss, att ett antal lätt naiva misstag begåtts i tron att samhället såg ut som under 60- och 70-talet, men vi kan ta ansvar för att göra vårt bästa för att de som faktiskt kommer hit för att stanna under nutid också får den bästa möjliga framtid som går att skapa. Det innebär att landet måste ”hålla ihop” -och då är inte det en sliten klyscha- och det duger inte att olika ansvariga sticker huvudet i sanden och låtsas som om inget hänt. Jag sitter själv i Migrationsdomstolen och vet hur svårt det kan vara att avgöra en del mål. Ofta känner jag mig som efter en tenta när jag kommer ut efter en muntlig förhandling, fullständigt urkramad.

Nej, det vill till att vi diskuterar saken på ett vuxet sätt, utan en massa låsningar. Att vi skiljer på sak och person….

Dilsa Demirbag Sten

Som om inte alla mänskliga bekymmer vore nog…kommer nu rapporter om att människans tröstebröd, chokladen, håller på att bli bristvara… Och om ni undrar, jag var för trött att skriva klart igår. Jag stannar här för idag. Det finns dock mer att säga.

 

Inte imponerad…

…i kvällens Agenda. Ja, nu blir jag tvungen att skriva något negativt om vår nye statsminister. Och ja, det finns andra politiker, inkl. på den borgerliga sidan, som uttrycker sig slarvigt och krångligt, men så svamligt och otydligt som Löfven uttrycker sig ikväll var det länge sedan jag hörde någon prata på TV. Han får ju prata helt själv. Ingen förutom Camilla Kvartoft stör honom.

agenda

Mycket ska man återkomma till, och återkomma till…när det gäller arbetslösheten finns det ju faktiskt andra än unga arbetslösa. Dem pratar han inte om. Jag tycker visst att det är viktigt med framtidstro hos unga, och att de som kan arbeta och inte vill studera ska ges den möjligheten. Men att tvinga ungdomar att studera kan inte vara en vettig och motiverande lösning. Hur tänker de ta hand om kompetens som finns hos alla oss som har några år på nacken? Inte ord om det. Industrisamhället lär inte lösa det i alla fall. Företagandet? Hur ska det främjas?

Återigen, Alliansen var dålig på att staka ut nya mål och framtiden de senaste månaderna. Men detta? Är det mer konkret? Jag blir väldigt besviken om de luddiga formuleringar ska upprepas om och om igen. Samtal, ingångsvärden, kommer i mål, inom den tid,m.m., m.m. Konkretisera lite snälla nå’n.

Nu går jag och sover, så att jag kan utföra mitt riktiga, icke subventionerade men lågavlönade jobb i ottan imorgon. Uppgång kl. 04.15. Godnatt tillönskas alla.

SvD, DN,