DÖdsdansen…

Ikväll är jag ledsen, jo jag må ha varit naiv. Jag är besviken, känner mig sviken och arg. Jag är övertygad om att rätt många borgerliga väljare har ungefär samma känsla.

                                                              ”Alliansen”

Jag har inte bloggat på rätt länge, även om jag haft god lust ett antal gånger. Senast var i april och då inte här, utan på annan blogg. (MED bloggen)

Idag har den allians jag kämpat för i två valrörelser, röstat på i en tredje trots det som skett tidigare (se ovan i MED-bloggen) en gång för alla tappat mig och mitt förtroende. En misstroendeförklaring från min sida är för länge sedan obsolet, det finns ingen återvändo. Den alliansen finns inte längre, inte i mina ögon, och säkerligen inte hos många andra borgerliga heller.

Om jag ska vara tydlig, som det brukar heta bland politiker, så handlar det för mig inte om försvarsministerns vara eller inte vara, det är en helt annan diskussion. För mig handlar det om att en s.k. opposition är förmögen att agera just opposition, att agera som Allians. Varför var det så viktigt att rusa iväg och flagga för misstroendevotum, OM man nu inte är beredd att genomföra den? Det blir ju rent pinsamt. Då borde man hellre låtit bli, enligt mitt sätt att se på saken. ”Stor i orden liten på jorden”, var ett uttryck jag fick lära mig redan som barn. Jag har inte hört det på länge…

Efter två och ett halvt långa år, har Dödsryckningarna upphört och jag tror inte skinnet kommer att kunna vare sig skyla eller hålla ihop denna konstellation längre. Istället för ett stödparti till den rödgröna regeringen, har vi nu i praktiken tre stycken stödpartier. För det är det som blir sluteffekten av detta sammanbrott idag.
– hur ska väljarna, de presumtiva, tro på att de fyra ska kunna vara ense i en regeringsställning som dessutom troligast får anses vara i minoritet, dvs behöva stöd från annat håll?
– hur ska väljarna veta vilken politik som egentligen kommer att föras?

Det är så dåligt och så taffligt skött, att jag skäms över att ha röstat på dem i senaste valet. Det troliga är att de aldrig någonsin mer får min röst.

Nej, vad vi idag bevittnar är ett ytterligare maktöverlåtande. Kapitulation, vad man än vill få det till. Socialdemokraterna har vunnit (dock inte förtjänat) regeringsstyret i Sverige för ytterligare minst 5 år, antagligen 9 år. Grattis Stefan Löfven.

 

Annonser

Därför tog jag min (M)ats ur skolan 2016

Tanken hade vuxit fram till att inse att det var dags att klippa banden till det traditionella partipolitiska engagemanget…

Jag hade satsat ett antal år av min tid, närmare bestämt 14 år, och positivt blev det när man ställde upp med bil och bensin, kvällstimmar och obetalt arbete för att kränga ut information på alla möjliga och omöjliga sätt. Positivt blev det inte när man förväntade sig att få vara med och påverka, förutom om man nickade och stödde den/de som hade makt att ytterst bestämma.

Detta kan låta hårt, och självklart är det en generalisering, det fanns personer som inte levde efter denna måttstock. Tyvärr tycks inte de personerna alltid vara tongivande, och många andra förändras med tiden. ”Makt korrumperar” brukar det heta.

Tyvärr har jag med flera andra upplevt det.
Jag tvingades lämna mina kommunpolitiska uppdrag 2012 på grund av anklagelser om felaktigheter kring ersättningar. Utredningen friade mig från alla sådana misstankar, men efter det som hände har det varit omöjligt för mig att komma tillbaka. Gammalt groll och mobbingfasoner håller mig borta från möjligheten att bidra till samhället genom partipolitiken, anledningen till att jag engagerade mig från första början, att vilja förändra och förbättra för medborgarna.

Jag tilläts ställa upp i den så kallade försöksnomineringen inför valet 2014, gick igenom alla procedurer och hamnade t.o.m. på valbar plats till Kommunfullmäktige, dvs. jag skulle ha fått en plats i fullmäktige om inget oväntat inträffade. Men i slutfasen plockades jag bort från samtliga listor utan någon förklaring eller kontakt med mig. Partiet nominerade mig 2015/16 inte ens till fortsatt uppdrag som nämndeman i Förvaltningsrätten/Migrationsdomstolen, trots vakanser på de kvoterade posterna.

Det känns ironiskt efter att ha suttit i Barn och Ungdomsnämnden i mitten av 00-talet och då varit med och infört ett vetenskapligt baserat antimobbingprogram i våra skolor.

Jag är uppväxt i ett öppet samhälle, där diskussion inte kvävs, snarare tvärtom. För mig är det viktigt att lyssna, ta in och reflektera. Inte nödvändigtvis svälja och acceptera, men respektera.
För mig är det därför svårt att förstå att man skall behöva frångå sina ideal och strömlinjeformas bara för att få vara kvar aktivt i engagemanget. Detta är i mina ögon, och inte i huvuddelen av medborgarnas heller, en äkta demokrati.

I en demokrati är det nödvändigt att man sluter upp kring en linje som stöds av en majoritet. Beslut behöver fattas, av en majoritet, även om man kan komma till en punkt där dessa beslut behöver omvärderas. En demokrati är definitivt inte statisk. Det är inte ens en diktatur.

Däremot är det för mig helt obegripligt och oacceptabelt att en minoritet ska få ”skruva på verkligheten” och kräva att en tyst majoritet ska omfamna denna utan diskussion. Endast en diskussion som går i linje med den redan förutbestämda verkligheten godtas, och t.o.m. kanske hånar andra varianter. Detta förekommer såväl på lokal nivå som på högre nivåer i politiken.
Samtidigt springer man med håven hos väljarna, och ”lyssnar in, för att politikutveckla”. Vad betyder det egentligen?

För mig, som numera f.d. aktiv, blir det ungefär som i titeln på en av artisten Danny Saucedos senare låtar; ”Hör vad du säger men jag har glömt vad du sa
Minskat politikerförakt får man inte genom sättet man agerar på.
Detta är i mina ögon, och i huvuddelen av medborgarnas sinne, inte en äkta demokrati.

De s.k. etablerade partierna, en omskrivning för alla i Riksdagen utom Sverigedemokraterna, vurmar alla för fler medlemmar. (Sverigedemokraterna verkar få det automatiskt) Samtidigt är såvitt jag vet antalet partimedlemmar det lägsta på mycket, mycket länge. Hur ska man legitimera den representativa demokratin där relativt små kretsar sitter och utser varandra och sig själva till uppdrag, och ofta har många flera uppdrag på en gång. Är det då konstigt att samhällsengagerade människor vänder sig från den politiska världen?

Ingen har under 2016 hört av sig från föreningen om varför jag inte betalt medlemsavgiften, från Länsförbundet i Sthlm har det endast kommit ett par oavslutade telefonsamtal, där man aldrig kommit fram till något återvärvningsförsök.
Varför ska man stödja ett parti som så tydligt är ointresserat av vissa medlemmar, som inte kan tänka sig erbjuda annat än gratisarbete för en del medlemmar, och det värsta, att man inte ska få vara sig själv?

Jag är den jag är, kommer alltid att vara i grunden borgerlig, men är inte för fin för att diskutera med olika politiska sidor. Passar inte det, finns heller inget incitament, ingen morot, till att betala in medlemsavgiften.

Det känns ledsamt efter att ha varit medlem och verksam i Moderaterna en så lång tid. Men jag väljer istället att fortsätta mitt engagemang i Borgerligt alternativ inom Svenska kyrkan. Där känner jag mig både uppskattad och respekterad.

Den första dagen som kyrkvärd. Sedan jobb.

Det var lite segt att gå upp efter jubileumsmiddagen igår…men samtidigt svårt att sova…förmodar att det är ett åldersfenomen.
Idag skulle jag då begå premiär som kyrkvärd i det distrikt jag är förtroendevald i, Edsberg. Lite pirrigt är det alltid då man påbörjar något nytt.

Edsbergskyrkan

Jag tog bilen dit, för att slippa tillbringa alltför mycket tid på transport i ottan, det räcker på vardagarna…
Idag var det en temagudstjänst med Alf Pröysen som ”objekt”. Vår präst Kjell Dellert hade gjort mycket fina tolkningar, där inga översättningar fanns.

En av texterna var översatt av Bosse Westling, och ska jag välja någon så är det den. Den är både fin och sorglig. Säger mycket även idag, för många av oss.

Mannen på hållplatsen

Jag kom ifrån arbetet, jäktad och trött. 

Du stod där i hörnet och titta´ förstrött 

Jag skulle ta buss nummer ett

Då stanna´ jag till när du mötte min blick

Jag sjönk i ett hav, och jag steg mot en himmel som plötsligt blev klarblå och lätt

Och vardagens grå fick ett rosenrött skimmer

så där försvann buss nummer ett.

 

Jag stod med portföljen och folk trängde på

Jag tänkte ”Nu blir jag försenad ändå”

Jag måste ta buss nummer två

Då såg jag dig åter och ögonen log

Jag sjönk i ett hav, och jag steg mot en himmel

men insåg nog inte ens då

att chanser som dessa så lätt kan försvinna

Och därmed gick buss nummer två.

 

Ett ögonblick tyckte jag världen stod still

och utan att ens märka hur det gått till

så stod jag på buss nummer tre

Då såg jag på avstånd; du slutade le

Nu fanns inget hav, och nu fanns ingen himmel

Blott vardagens melankoli

Men ännu idag kan jag ångra att jag ej

lät buss nummer tre gå förbi…

Resten av dagen är historia, jobb på Arlanda, väntande på hållplatser och sen kväll.

Detta är inlägg nummer 6 i #Blogg100

 

Kreativiteten i landet dras upp med ROTen…

Idag bar det av mot Uppsala i ottan, klockan 06.22 från hemmastationen närmare bestämt. Det var dags för ”Vakna Uppsala”, en frukost organiserad i Uppsala Konsert och Kongress. Upplägget är mingelfrukost med en massa spännande och möjliga möten.

rot-avdrag

Dagens talare var Teo Härén som pratade om kreativitet. Jag har hört honom för flera år sedan, numera har han slagit sig till ro vid Dalälven uppe i Älvkarleby.
Efter ett alltigenom stimulerande och nätverkande pass på två timmar, med en del mentalt smältande under dagen, känns det extra frustrerande att ikväll läsa en artikel om hur det utvecklat sig i tjänstesektorn efter årsskiftet, i och med att ROTavdragen minskats. Skatteverket redovisar en rejäl minskning av såväl utförare som av kunder för dessa tjänster jämfört med februari 2015. Branschorganisationerna befarar att en stor del av detta nu vänder mot svartarbete.
Vad innebär detta då? Jo, att staten får in mindre skattepengar till välfärdssektorn. Att färre vita jobb blir kvar, och att personal antagligen kommer att sägas upp.
Men, säger de som förespråkar ett borttagande av det man kallar ”subventionerade renoveringar”, ”det är ju inte mer än rättvist, folk kan betala…” Samhället ska inte subventionera sådan verksamhet…

Vänta nu säger jag….”subventionera”? Då innebär det att man anser att skattenivån är statisk och att den delen av inkomsterna ”ägs av staten”. Vad man glömmer att säga är att skatt är lånade pengar  av medborgare och företag för att bekosta det gemensamma vi bestämmer att vi ska ha i vårt samhälle. Om folk inte anser att det är värt att köpa vita tjänster, dvs. undanhållla pengar från det gemensamma systemet, betyder det med största sannolikhet att man anser att andelen skatter som ska betalas på tjänster är för hög i vårt land.

Resultatet blir /istället/ för högre skatteintäkter (minskade s.k. subventioner) lägre inkomster för staten, sämre villkor för de som ev. utför svartjobb, inga pensionspoäng m.m.

Vad har då det med kreativitet att göra undrar vissa säkert då, det är väl inte beroende av skatter? Jo, tänk att det är det. Småföretag startas allt som oftast ur kreativa projekt. De flesta är eniga om att tjänstesektorn är den del av samhället som ska skapa de flesta nya jobben och företagen i vårt land. Om det blir alltför tungt att starta företag, administrativt och kostnadsmässigt, ja då kommer man antingen inte starta företag, eller så flyttas företagsamheten utanför landets gränser. I värsta fall blir svartsektorn den stora vinnaren, och på det vinner vare sig företag eller privatpersoner på längre sikt.

DN,

Inlägg nr 003 i #Blogg100

Dagen efter supertisdagen…blev en superonsdag för många.

Det blir inte mycket skrivet, jag ska vara i Uppsala kl. 07 imorgon bitti.
Dagen efter superprimärvalet i ett antal stater, har inte räknat, har det stötts och blötts om vem som vann, och hur säkert det är att Mr Trump (som media älskar att hata) och att Mrs Clinton (som media vill ska vinna) blir de slutliga kandidaterna till presidentposten i november.

american glas
Jag har idag inga synpunkter på det, mer än igår, och behöver reflektera lite mer på vad som sades. Jag måste säga att Johan Ingerös kommentarer i SvTs Aktuellt var min höjdpunkt i dagens flora (i det lilla jag sett) av spekulationer.

Det andra superba för en del av Sverige, och väldigt många journalister uppenbarligen, var Kronprinsessans nedkomst med ett liten prins. Prins Daniel fick spinna vidare på sina rätt charmiga ”fiskehistoria” även ikväll. Jag gratulerar dem till Prinsessan Estelles lillebror!

Prins D

Bilden från Estelles födelse

Själv ska jag imorgon bitti gå på en stimulerande föreläsning inkluderat mingel med Teo Härén, återkommer med rapport från det ämnet. Just nu tänker jag fördjupa mig lite i en av mina passioner, nämligen bilar och nyheter från bilsalongen som pågår i Genève innan jag sluter ögonen. Även den kommer jag nog kommentera.
Godnatt från Uppland.

Detta är blogginlägg nr 002 i #Blogg100

SvD, DN, GP,

Lilljulafton …heter det visst

En kväll efter en lång dag som började kl. 03.45. Jo ni läste rätt, hade ett morgonpass.

lilljulafton

Alla önskar God Jul, jag väljer att göra det nu i samband med tolvslaget.

Bilder florerar hela dagen med mat, granar, paket m.m. Alla förväntningar paketeras och överträffas. Jag har ju levt några år och sett det på olika sätt, i olika faser. Julen är mycket av en prestationshögtid i det moderna samhälllet. Det vilar en aura av bekräftelsemani över helheten. Jag tänker nu inte polemisera mer över det, har själv varit del av den många gånger, önskar nu istället att de flesta finner lugn och frid efter bästa förmåga. På var och ens egna sätt. För jag tror vi behöver det. Alla.

Jag behöver själv sova pga av ovan nämnd anledning. Därför återkommer jag längre fram. En riktigt skön och god julafton önskar jag nu.

SvD

 

Landet utan kompass… ?

Åter från en resa till ”Peking” över dagen, ja inte Kina då utan den stad som går under namnet som även Kinas huvudstad har, Norrköping. En bra och givande dag på sitt sätt, och en liten flykt från det dagliga ekorrhjulet i Uppland.

En bilfärd ger mig ofta möjlighet och anledning att reflektera lite över tillvaro, skeenden och saker som händer, eller inte händer. Dessutom är jag en van och bra (jag vet det får man inte säga i Sverige) bilförare, lite nörd såväl rörande bilar som geografi. I bilens navigationssystem finns både kart och kompass, rätt fascinerande utveckling som skett det senaste decenniet på den fronten.

kompass

En fin gammal Silva

Min undran just nu är om det finns någon kompass som guidar de som styr, eller aspiererar på att styra Sverige. Jag tvivlar.

Jag tycker det är frustrerande, som den samhällsengagerade person jag är, att behöva se hur så mycket rasar samman i vårt så välstrukturerade samhälle. Visst, lite mår ett system bra av att skakas om, men det som alla säger sig vurma så för är nog ganska anfrätt och hotat inom ett 5-10 års perspektiv. ”Men det har ju inte hänt något”, det bara knakar lite i belastningen menar många. Jo, så kanske det är, men följderna är då inte medräknade, för de kan eller vill ingen överblicka just nu. Det är ungefär samma resonemang som en del torgför när det gäller klimatfrågan. Det spelar ingen roll, vi ser ju inga större förändringar, eller gör vi det?

(så långt kom jag igår…)

Vi är faktiskt bortskämda i detta land, vi har under många år inte behövt göra många uppoffringar, det ”mesta har löst sig” ändå, med smärre justeringar, och lite högre skatt här och lite mer kompensation där i form av avdrag, bidrag eller vad det nu må vara. Svensken är av hävd en tålig ras, ingen revolution här inte… Det är till en viss gräns en styrka och en dygd att kunna knyta näven i byxfickan och gå vidare, och ett drag man från myndigheter och styrande bör vara rädd om, värna.

Som alltid finns dock gränser för vad en ärlig människa står ut med och känner sig beredd att leva med innan den bryter sig loss från systemet på något sätt. Det kan jag nog komma att diskutera på annat sätt längre fram, medan jag idag nöjer mig med att konstatera att jag är bekymrad över vart vi är på väg i dagens Sverige. Det finns egentligen inte någon särskild politisk vinkel på det just nu, som många säkert kan tänka eftersom det är jag som skriver.
Nej, det är en generell reflektion, en oro för att vi i en värld som är rätt orolig och globaliserat förändrad, inbillar oss att det går att ”köra på” som inget förändrats. Risken blir, som redan sett i vissa fall, att man sedan gör panikåtgärder, s.k. brandskårsutryckningar, som blir ännu svårare att förklara. Detta leder till ännu mer vilsenhet. Jag tror heller inte det gagnar de ideal vi normalt sett har i vårt samhälle vi byggt upp under en 60-70 års tid.

Vad är då lösningen? Jag funderar mycket, har inte heller alla svar, men jag tror att större respekt för olika saker och åsikter är en nödvändighet. Att faktiskt värdera lojalitet och strävan, men samtidigt lyssna på riktigt när de som är basen för demokratin är oroliga. Inte köra över dem som en Dynapac ångvält, även om de inte har en s.k. politiskt korrekt åsikt.
Diket mellan folk och styrande får inte bli djupare, det är riktigt allvarligt. Alla har ett ansvar för att ett samhälle utvecklas framåt, och det innebär att man inte helt sonika bland de styrande kan anse sig bättre andra och samtidigt ”gillar olika”.

Frågor som engagerar och oroar utgör ett slags kompass för vad man som ”förtroendevald”, företagsledare och myndighetsperson måste ta hänsyn till, förutsatt att man vill ha ett fortsatt lojalt, samhällsbyggande folk.

 

Lojalitet

 

December i september…december i november?

Vad betyder det? Visserligen har det varit en synnerligen homogen sommar (?) temperaturmässigt. Men att hoppas på en temperatur på 15 grader i november/december då nästa års budget klubbas är nog att överskatta klimatförändringarna i vårt land. Snarare tror jag att hela situationen kylt ner vår demokrati och ekonomi rejält.

Tyvärr, för den är ovärderlig. Att vara så långt från fotfolk och s.k. gräsrötter som större delen av politiken befinner sig just nu är direktantändligt bränsle för vårt lands styre.

pingvin

 

Jag är genuint orolig för hur fortsättningen kommer att formas. Den s.k. decemberöverenskommelsen tänker jag inte diskutera detaljerna i här ikväll, det kräver lite längre tid.

Vad jag däremot vill ta upp idag är hur viktigt det är att snabbt återupprätta medborgarnas förtroende för vår så omskrivna demokrati. Man börjar i utlandet nagelfara och kommentera det tidigare så stabila och trygga landet i norr som varit så välordnat.  Nu senast i helgen fick jag höra om UK där man enl uppgift kommit mycket längre med adekvat migration. Det vill säga trots ett stundtals hårt samhälle, lyckats bra mycket bättre att integrera dem som kommer dit.
Det är inte utan att ett svenskt hjärta med stor del franskhet i sig, gör ont. Detta Sverige som i mångt och mycket stått modell  för flera andra länder. Ska det tillåtas rasa?
Många resenärer jag ”överhör” på t.ex terminal 4 och 5 i mitt jobb på Arlanda, funderar över hur det kan vara snudd på förbjudet att tycka och än mindre att gå utanför området som är ”acceptabelt” i den politiska verkligheten. Man undrar om man inte längre ska ”få något för all skatt” man betalar in…

Här finns en enorm utmaning att ta tag i, att återfå tilltron till systemet. ”In Sweden we have a system”… för hur länge till ställer sig många frågan. Systemets ifrågasätts från både det ena och det andra hållet, t.o.m. från generaldirektörer.

Jag önskar att man vaknar upp och börjar nysta i det som berör och bekymrar folk, på ett seriöst sätt. Det finns inga enkla lösningar, men vi vill väl inte hamna drivandes på ett smältande isflak, eller?

Rötter och reflektion, samt vänskap…

Denna dag har inneburit diskussioner, resor och organisation. Det mesta har fungerat även om ett moment fick skjutas på framtiden. Så kan det vara men behöver inte innebära att saker blir fel i slutänden. Vi lever i ett prestations och ibland ångestfyllt samhälle. Jag har mött en god vän som ger mig inspiration i livet och jag tror att jag ger honom det också. Vi har rätt snarlika upplevelser av många saker i livet, trots att vi levt rätt olika liv som helhet. Kreativa tankar sprutar när vi träffas och detta blandat med skön samvaro ger en väldigt fin utväxling.

Dagen började med administrativt pyssel med min bil som skulle in för åtgärd på garantin, översvämning i ”underredet” kanske man kan kalla det, under golvmattan. Detta pga nedfall igenproppade dräneringskanaler från vindrutan. Efter det var det dags att ta tag i en del diskussion kring mitt projekt i Uppsala och dess avslut.

Därpå tågresa genom det genom ett sädesgult Sverige till en mindre ort i Västmanland, om än i Örebro län, där jag skulle plocka upp en ”ny” begagnad bil åt min gode vän. Denna resa blev också resa i nutida Sverige, Sverige förändras i raskt takt och man hinner reflektera över det en sådan dag. Inte minst genom det man ”ser”. Lite senare under dagen konstaterade vi just att denna förändring är inte självklar för de styrande, då än mindre för de s.k. gräsrötterna ute i landet. Fast på olika sätt. De osynliga diken som grävs i samhället idag, riskerar att rasera saker i väldigt raskt takt och skapa en tillvaro utan den tillit och empati som trots allt genomsyrat vårt land under många decennier nu.

wpid-20150828_125907.jpg

Efter att ha kollat av bilen och klarat av det administrativa, var det dags att tanka och röra sig mot vårt mötesställe. Eftersom jag faktiskt var väldigt nära min farfars rötter, den lilla by eller håla, kalla det vad ni vill, som också fått ge oss vårt efternamn, tänkte jag att det vore väl tusan om jag inte svängde förbi på vägen, när jag var så nära. Sagt och gjort, och bilderna kan ni se här. Vilken av gårdarna som farfar föddes på får jag nog ta hjälp att reda ut.

 

wpid-20150828_125911.jpgDet var ingen jätterik bygd, och farfar drog sig ut på USA-praktik innan han bosatte sig i Värmland. Visserligen finns ett bruk i närheten, Frövifors, men det var till Edsvalla Bruk han kom, strax väster om Karlstad för er som inte är så väl bevandrade i geografin.

 

wpid-20150828_130038.jpg

Jag skulle vilja gå in och besöka den rätta om jag i så fall vet vilken den är.

Bilen gick som en klocka och strax mötte jag Erik i Linköping, efter att ha kört på delar av de vägar jag cyklade på i juni. wpid-20150828_180650.jpg

Vi gick igenom papper och brev som kan röra bilen. Och vi pratade. Vi var ganska eniga om hur viktigt det är med rötter, harmoni och stabilitet i mänskliga liv. Att det inte är något man skapar ”över en natt”. Först då man har det kan man prestera och driva kreativa saker framåt. Vi har båda två några rätt tuffa år bakom oss, och han hade just fått ett otroligt positivt besked om ett uppdrag/arbete han ser fram emot mot mycket. Vi har båda reflekterat mycket de senaste åren och hoppas de ska gagna oss i fortsättningen.

Efter en alltför kort men trevlig stund i Östergötland, styrde vi kosan åt varsitt håll, jag mot Uppland och Erik mot Småland. Vänskap går inte att köpa, inte heller rötter, något som är väl värt att fundera över i dessa oroliga tider.