Aldrig mera krig…

… känns tyvärr alldeles för långt borta just nu. Efter att ha suttit mer eller mindre klistrad framför den franska TV-serien ”Un village francais”, som man översatt till ”En liten fransk stad” (i mitt tycke inte helt optimalt), kommer tankarna som formats bl.a genom min uppväxttid i Mellaneuropa. Norrmän och danskar, samt finländare har nog lättare att förstå och känna detta än många ”svenskar”. Krig händer ju inte i Sverige, det vet vi ju sedan 200 år…

Fredriksten

 

Denna serie visar hur fasansfullt det är när ingen vet vem man kan lita på, och hur man tar till vilka medel som helst för att få människor att svika, ljuga, och ange. Detta försiggår inte alls så långt från våra gränser, men jag tror inte många törs fundera över detta. Till och med politiker drar sig för att diskutera de mer jordnära utmaningarna, om det skriver bl.a. Andreas Cervenka i dagens SvD.

Det finns inga enkla lösningar om vi vill behålla våra ideal.Varje dag kommer det smuggelbåtar genom Medelhavet till t.ex. Sicilien och Italien. Folk därnere är förtvivlade, de lever med det varje dag, och ogillar inte att ta ett humanistiskt ansvar, men de är oroliga för vart det ska ta vägen. Arbetslösheten är hög, många kan redan som det är nu inte försörja sig själva. En man jag såg i ett inslag, poängterade just detta att EU måste ta i med krafttag för att lösa detta bekymmer, som riskerar bli ett stort hot mot våra tankar om fri rörlighet och annat som vi idag ser som självklarheter i vår del av världen. Jag kunde rabbla hur många större eller mindre hot och utmaningar, de flesta vet redan om dem. Låt oss inte kasta bort det fina vi uppnått, och låt oss utveckla det vidare. Det finns inget status quo, ingen väntetid, den som tror det har inlett marschen mot avgrunden.

Annonser

Fransosen fick sitt elixir ikväll…

Dags att koja.  Jag har både jobbat, fixat och sett på ”kultur” dvs fransk tv-serie och film. En liten fransk stad som man döpt den till på svenska, är för mig både historia och kultur. En oväntad vänskap,  eller Intouchables,  har jag hört om men inte sett.

ladda ned

 

Den senare innehåller så mycket att fundera över, att det är för sent att plocka upp ämnena. Det finns både charm och allvar. Min franska sida vaknar till liv.

Med det önskar jag god natt och på återhörande!

Europe, too nice to hate.

Jag brukar inte inleda mina inlägg på engelska, men frångår den principen idag av två skäl,

dels för att jag nyss sett första delen av den brittiska deckarserien ”Grantchester”, och åter fallit och njutit av det djup med humor som engelsk och europeisk TV-film ofta har,

dels för att engelskan ”drar” i Sverige.

GrantchesterDet var en fröjd att titta på serien, små ”knorrar” här och där, och ett vackert landskap att titta på. När jag ser och hör sådant, saknar jag just ”mitt Europa”, jag har alldeles för lite med det att göra för närvarande. Europa, med alla sina fel och brister (som Sverige och svenskar understundom alltid måste påpeka) är en sådan enorm tillgång och ”backyard” att ösa ur. Å ena sidan tas den för given, å andra sidan ”kackas” det på den i tid och otid.

Jag kan njuta så av att möta såväl tyskar, fransmän som greker på Arlanda i det jobbet jag utför där. Känslan blir allt som oftast ”jag vill ju och kan ju samverka så bra med er, varför ges mig inte den möjligheten i större grad?” Kanske kommer den möjligheten tillbaka fortare än jag tror och ingen skulle vara gladare än jag! Efter att ha den korrelerande funktionen i många av mina uppdrag och anställningar, känns det som om jag vissnar inifrån när jag inte får utlopp för sådant mer.

Jag har ofta funderat över Sveriges ofta lite naiva och distanserade hållning till den europeiska kontinenten som vi ju tillhör, trots Östersjön och Öresund. Jag är ju för dem som inte vet det, uppväxt in i det mångkulturella samhället, via framförallt Frankrike under tonåren. En intressant och ibland svår tid, men inget jag skulle vilja ha ogjort. Hela tiden när Sverige var i stort sett ”orört i den multikulturella grytan” (sånär som på alla italienare och ex-jugoslaver som kom hit för ca 50 år sedan), har jag lärt mig om en annan värld, ändå så nära. När man t.ex. hört kommentarer i stil med ”negrer, ja de finns ju bara i Stååck’ålm”, då är det inte så underligt att det blir en kulturell ”härdsmälta” i ett stort litet land under det inflytande som invandring av de slag som pågått sedan sekelskiftet eller lite längre. Att vissa som anser sig veta bättre och ”tycker” en massa om detta fenomen, hjälper ju liksom inte upp situationen. Det krävs mer respekt för en människa med mindre insyn för att denna person ska kunna förstå och försöka anpassa/bjuda på sig under rådande omständigheter generellt sett i t.ex. vårt land.

I gårdagens Svenska Dagbladet, läser jag en mycket viktig och tänkvärd krönika av Hynek Pallas. ”Vi borde ha tagit intergrationsfrågan på allvar redan för 25 år sedan” är budskapet och rubrik, och det känns för mig som en seger att någon äntligen vågar skriva det. Jag har själv sett det här komma, försökt påverka (med magert resultat) och få människor att inse det, men det har bara viftats bort. En ickefråga, tabu på något sätt. Varför? Snöbollen rullar och den blir inte lättare med tiden. I värsta fall går den i delar och det blir ett antal bollar som rullar parallellt…

För mig är ovanstående krönika balsam för själen, även om det inte är så upplyftande läsning. Jag citerar

I dagens Sverige är det fortfarande rätt outforskat och förbisett vad det innebär att ha flera språk och fler länder att röra sig i – det jag lever och andas varje morgon från det att jag vaknar och har ett jävla sjå att förklara för mina egna barn”

Varför är det så? Engelskan är jätteviktig i världen, men den är INTE allena regerande.

Läs krönikan, det står så mycket i den just om hur det är att ta sig in i ett slutet samhälle som faktiskt Sverige varit väldigt länge, och delvis fortfarande är.

Jag själv har liksom sett symptomen från andra sidan jämfört med Hynek Pallas, själv född utomlands, men återinvandrade som 2 åring, och flyttade sedan ut i världen igen som 12-åring. Att göra en sådan resa som Pallas beskriver, eller som jag själv varit med om, och kanske en dag skriver en bok om, märker en person ända in i roten. När man som jag sedan ”hemma i Sverige” blir ifrågasatt för hur och varför jag tänker eller gör vissa saker på ett sätt som man inte gör ”här hemma”, blir det ju också ”kortslutning” eftersom jag ser så svensk ut…ingen kan ju tänka sig in i bilden att jag skulle fungera annorlunda. Det blir lite som en inverterad (alltså omvänd) situation från en mörkhyad ”andra generationens svensk” eller adopterad, som gör alla förvånade genom att öppna munnen och tala perfekt uttalad svenska… I mina bättre stunder tas jag på så sätt för inföding både i Frankrike och Tyskland.

Vi har mycket att lära oss, inte minst från övriga Europa. Vi kan lära ut andra saker.

 Europe is simply too nice to hate

SvD

Vem sticker ut idag? Det går inte, det får man inte.

Efter en helg av mestadels återhämtning och trots gråväder, promenader i Sörmland, är jag åter i hemmiljö. Har ordnat lite praktiskt inför veckan, men egentligen inte lyft många fingrar. Nu lyfter jag några för att förmedla lite tankar kring ett ämne som just nu är mångfaldigt i vårt land.

Kopplar det i första hand till en söndagsintervju med Lottie Knutsson, fd Fritidsresor,  i Sveriges Radio P4 som Ulf Elfving gjorde. I en intervju i DN för några veckor sedan, efterlyser hon människor och personligheter som vågar sticka ut.

sticka ut

Att evigt ”följa John”, kommer inte att skapa något nytt, och kommer inte att stimulera till stordåd. Nu är jag en ”Iphone-vägrare”, men helt klart har Steven Jobs en poäng här…
Mitt motto, sedan barnsben i Frankrike där jag fick lära mig det, har alltid varit ”att kan man inte fråga och ifrågasätta, kan man heller aldrig utveckla och komma vidare.

Det skadliga blir att saker exploderar om de undertrycks för länge…ungefär som en tryckkokare. Det går inte en dag just nu utan att det skrivs om migrationsfrågan, det är bara att slå upp tidningar, bloggar och andra sociala medier. Bra så, det är på tiden att saken debatteras konstruktivt. Tyvärr är det väldigt sent påkommet och hur välvillig man än vill vara i frågan, är jag orolig för att situationen håller på att glida landet ur händerna. Just därför att det vilat ett sådant tabu kring en fråga som i andra länder diskuterats och agerats kring i decennier. Vi kan inte rå för idag, de flesta av oss, att ett antal lätt naiva misstag begåtts i tron att samhället såg ut som under 60- och 70-talet, men vi kan ta ansvar för att göra vårt bästa för att de som faktiskt kommer hit för att stanna under nutid också får den bästa möjliga framtid som går att skapa. Det innebär att landet måste ”hålla ihop” -och då är inte det en sliten klyscha- och det duger inte att olika ansvariga sticker huvudet i sanden och låtsas som om inget hänt. Jag sitter själv i Migrationsdomstolen och vet hur svårt det kan vara att avgöra en del mål. Ofta känner jag mig som efter en tenta när jag kommer ut efter en muntlig förhandling, fullständigt urkramad.

Nej, det vill till att vi diskuterar saken på ett vuxet sätt, utan en massa låsningar. Att vi skiljer på sak och person….

Dilsa Demirbag Sten

Som om inte alla mänskliga bekymmer vore nog…kommer nu rapporter om att människans tröstebröd, chokladen, håller på att bli bristvara… Och om ni undrar, jag var för trött att skriva klart igår. Jag stannar här för idag. Det finns dock mer att säga.

 

Midsommar – lite eld ett måste i år

Äntligen kom solen -igen- för den kom igår kväll också, på väg upp till Hälsingeriket. Vissa av er har sett den brinnande himlen jag fotograferade och lade upp på Facebook igår. brinnande himmel Ikväll är det dock en kyligare sol, men en fantastisk Hälsingskt ljus kväll…det blir aldrig mörkt, och imorgon är det sommarsolståndet.

Imorgon är det även vår, i mitt gamla kompisgäng, traditionella midsommardagsfest. Det blir 35-års jubileum i år, visserligen har dagen fått maka på sig ett par gånger pga av värdens andra åtaganden, men den har alltid blivit av. Själv har jag endast missat den första, då jag tog studenten i La France, och två gånger till (om jag minns rätt, ett av dem var just när man bytte datum) pga omöjliga lägen. Världen finns fortfarande, och glöden finns fortfarande hos oss som träffas. Det är ett slags kitt för livet, även om man ofta bara träffar varandra en gång om året. Ifjol var några av oss och såg Bruce Springsteen i maj i Stockholm.

När det gäller glöd, ska nog se till brasan förresten, saknar vi det i vårt land tycker jag, och faktiskt i hela den ”gamla världen”, som jag fick lära mig att vår världsdel heter när jag gick i gymnasiet i Frankrike. Inte minst mitt ”andra hemland” skulle behöva lite mer glöd, utanför fotbollsplanen då. Det som pågår i samhället och i den styrande delen av detsamma, gör mig rätt nedslagen och ledsen. Jag saknar glöden. glödOavsett var man står politiskt, tror jag man kan skriva under på att trots att det eldas på med olika slags bränslen detta s.k. supervalår för att få fart på diskussionerna om vårt lands framtid, hur man bör göra, eller inte, om var de olika parterna står och vilken medicin man bör använda för att få vårt eget land, eller för den delen Europa, att ta fart och återfinna lite mer av den glans som fanns tidigare, så lyfter det liksom inte. Jag har funderat mycket över detta, inte minst som som samhällsengagerad.

Tyvärr upplever jag att de flesta parterna, media, politiker och många tjänstemän, samt tyvärr även en del medborgare, målat in sig i hörn av rävsaxar varifrån man inte ens längre törs sticka ut fingrarna. Diskussion tystas och debatten får bara föras på ett visst sätt. Hur vill man då kunna komma vidare, undrar jag stilla?

Jag lär återkomma till det, men en sådan här kylig midsommarafton nöjer jag mig med att konstatera att det behövs stödglöd i år. Värmen infinner sig inte självmant, tyvärr, och med mindre än en timme kvar till midsommardagen och sommarsolståndet, hoppas jag på lite mer av ett gnistregn det andra halvåret 2014. För allas vår framtid.

SvD, DN, DN2, GP, Skånskan,

EUropa angår oss i allra högsta grad

På söndag är det val till det europeiska parlamentet. Vi ska välja 20 representanter från Sverige, och tack och lov verkar valdeltagandet öka, kanske t.o.m till över 50% i år om det vill sig väl. Fler än någonsin har förtidsröstat, om det sedan betyder att färre kommer att rösta på själva valdagen, eller om vi faktiskt får ett ökat deltagande, får vi vänta med att få reda på till efter söndagskvällen. Klockan 21.00 stänger vallokalerna.

EU-valet

Om två veckor är det vår nationaldag, 6 juni. Samma dag är det exakt 70 år sedan ”Dagen D”, dvs. de allierades invasion av de oerhört vackra stränderna i Normandie.

d-day-4

En heroisk insats både i ”frontlinjen och bakom densamma”, där ett stort antal människoliv gick till spillo, både hos de allierade och hos Tyskland.

Låt oss aldrig, aldrig glömma detta. Aldrig mera krig måste vara vårt motto inför framtiden. Vi kan förlora oss i detaljer och små beslut som egentligen inte har så värst stor betydelse i det långa loppet. Vad som verkligen har betydelse för oss, är just det att vi haft fred i en längre tid än på väldigt länge i vår världsdel. Samtidigt tornar ett antal orosmoln upp sig, inte alls långt från oss.

Alldeles oavsett vad vi tycker politiskt, och då mer på lokal nivå, låt oss alla värna grundidén med EU, och kämpa för att få behålla freden och också sträva framåt för ett bättre samarbete inom unionen. Vi är till för att hjälpa, inte stjälpa, varandra. Därför går vi och röstar på söndag om vi inte redan gjort det.

 

En dag av perspektiv framåt och bakåt…

Trött och färdig för för sängen efter en både bra och lite avslagen dag, mellan uppdragen och andra göromål. Så trött att den bloggpost jag skrev igår, inte blir publicerad idag…En dag av reflektion och lite struktur, samt inspiration.

I en Svenska Dagbladet-bilaga med Bil och Motor från slutet januari, som jag tyvärr inte kan hitta på nätet, fann jag lite nostalgi som är ca 40 år gammal. Den blev Årets Bil 1973. Audi 80

Audi 80

Det var en bil mina föräldrar var lite intresserad av när vi skulle flytta till Frankrike, när pappa kommit fram till att den Saab 99 han beställt för att privatexportera, trots allt inte var aktuell. På den tiden hade inte Saab slagit rot ordentligt i Frankrike ännu.

Saab99

Till slut blev det en av de tre franska bilar som de velade mellan, en Citroën GS 1220 Club Kombi, eller Break som fransmännen kallade dem på den tiden. De övriga två kan jag berätta om en annan gång.

GS Club

En ganska charmig bil, med klassisk enarmad ratt och gasvätskefjädring.

På lucnhen idag var jag på ett seminarium på Timbro, där Mona Sahlin och Mikael Sandström (samordningssekreterare i statsrådsberedeningen i Alliansregeringen) deltog för att kommentera  den bok Stefan Fölster och Nima Sanandaji skrivit om renässansen för reformer i samhället. Har ni tid, titta på webupptagningen. Mycket intressant.

Vad som kan konstateras är att det behövs mer långsiktighet i politiken, och mer besked till väljarna, först i EU-valet och sedan till höstens stora svenska valomgång. Tål att tänka på för dem som har siktet på att styra landet.

Hur ser Europa ut om 40 år? Ja, har jag tur (?) får jag uppleva det. Hoppas jag i så fall vill det.

Nu är det dags att knyta ihop säcken för den s.k. arbetslinjen imorgon bitti, ute på Arlanda kl. 07. Önskar en skön natt.

SvD 1, DN,

Denna post är nr #004 av #Blogg100

Husby – var ligger det? Kapitel 1

 Ja, Husby, vad är det för ställe, undrar säkert många dessa dagar? Bilden av denna förort, eller stadsdel i Stockholm som staden kallar sina olika kommundelar, är nog inte riktigt den som invånarna önskar få kablad ut över hela världen. Jag tänker lite på vilket rykte Malmvägen  i Sollentuna har fått, och hur svårt man har att få bort den stämpel som etsats  fast genom åren.

Egentligen hade jag inte alls tänkt skriva om Husby, men idag var bägaren rågad. Det får vara nog nu!

Titta på bilden nedan. En ganska vanlig svensk förort, med en hel del lummighet insprängd.

Husby

Kartan här bredvid visar var det ligger, mellan Kista och Akalla längs blå tunnelbanelinje, och Sollentuna åt nordost. Det är ca 15-20 km in till centrala Stockholm. Alltså inte särskilt avskilt, utan snarare angränsande till Järvafältet, med både skog och fält.

Rinkeby_Kista

Mer och mer kan man fundera över om det börjar likna Tottenham i London, sommaren 2011, eller Clichy-sous-Bois utanför Paris 2005.

”Nej, det kan inte hända i Sverige”, var kommentarerna jag fick höra överallt redan för 7,5 år sedan, hösten 2005. Jo, det kan det visst, framhärdade jag. Nu har vi beviset.

Allt detta gör mig dyster, men jag är obotlig optimist, och jag vill tro att vi kan lösa detta i en framtid. Dock rätt avlägsen, tyvärr.

Vem är jag att uttala mig då?, kan jag säkert få slängt i ansiktet… Jo, faktiskt rätt mycket på fötterna.

Jag är född i USA, även om jag inte minns det pga att jag var för ung när vi flyttade därifrån, så har det präglat min uppväxt genom intresse och möten. Jag bodde i Frankrike, utanför Paris, hela tonårsperioden och jag har arbetat och bott i södra Tyskland som 22-åring. Genom giftermål har jag lärt känna Nederländerna under en tioårsperiod.

Man pratar rätt mycket om frustration dessa dagar. Just det kan jag känna av när jag ser hur det kommenteras och bevakas på olika sätt, ingen nämnd, ingen glömd.

Det finns inget att vinna på att försöka vinna politiska poänger på det som sker, det är snarare kontraproduktivt. Menar man allvar med de ideal man normalt målar upp i vårt Sverige, då bör man nog vara beredd på rätt mycket nytänkande och rätt mycket mindre av politiskt korrekta floskler. Ja, tyvärr, ni läste rätt, floskler. De är nämligen det enklaste sättet att frånsäga sig ansvar, det ansvar som vi alla har. ALLA oavsett bakgrund.

På återhörande.

Sveriges Radio, DN, DN2, UNT, Skånska dagbladet,

Bloggar  Mary X J, Dennis Nilsson – Ett liv

”Tillsammans-det är det hele…”

Just sett den fina franska filmen som man på svenska kallar ”Tillsammans är man mindre ensam” med Audrey Tautou (alias Amélie från Montmartre) i en av huvudrollerna.

Förutom att jag mår bra av att se sådan fransk film med så mycket botten och ändå charm och glädje, kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket vi missar i vårt stressade samhälle, där allt ska vara så strömlinjeformat och lika. ”Vi gillar olika” var ju en slogan för ett par år sedan… ”You wish” säger jag på svengelska, för att konfrontera min franska avslutning på den här kvällen.

ensemble-c-est-tout

Tänk att dessa kvalitetsfilmer alltid ska visas så sent så att normala människor, -alltså inte jag då, som är lite halvknäpp- inte får se dem, eftersom det är vardag även nästa dag. Senast för två veckor sedan var det likadant, och det skriver jag också om. Dock ej färdigredigerat ännu.

Det är ju så att det som visas på prime-time oftast är just strömlinjeformat och dussinvara…tyvärr. Men det är väl så även public-service vill ha det. Dessutom ska man ta betalt för det och sponsra det ”i smyg”, jag blir inte klok på mediepolitiken ibland. Och som många påpekat den gångna veckan, Radiotjänst gör faktiskt bara sitt jobb enligt lagstiftningen. Vill man får till stånd en ändring, får man se till att politikerna lagstadgar annorlunda….

Så länge vi inte kan leva upp till mottot att vi gillar olika, eller åtminstone respekterar och ser värdet i olikheter, kommer  vi inte att kunna sluta kalla oss för främlingsfientliga. Vi kommer heller inte att kunna lösa många av de utmaningar som pågår i såväl näringsliv som i samhället i stort. Tänk att de ska vara så svårt att bli accepterad om man inte följer normen till punkt och pricka…

SvD, Skanskan, DN, DN 2,

Intressant

– Franska skatter består inte bara av ost och baguette. Satsa på ostronen istället.

Ja, så kunde man kanske kalla den ”nye” franske presidentens inställning till hur man ska ta sig ur den ekonomiska bekymmer man har i landet. Som många kanske inte vet, är just bröd en gammal måttstock på ekonomi och hushåll i Frankrike. Jag citerar Franska Matkompaniet

”Brödet har en speciell roll i Frankrike, ända sedan revolutionen 1789. Då var en huvudfråga priset på medborgarens ”dagliga bröd”, och än idag används priset på baguette som politiskt slagträ vid ekonomiska diskussioner, och priset på baguetten som måttstock för inflationen.”

I Frankrike vill man alltid ha bröd till maten, inte då som i Sverige att man äter sin brödbit med smör -kanske ihop med sallad- före huvudrätten, utan som ackompanjemang till hela måltiden, rakt igenom.

Nu handlar det inte så mycket om fransmännens dagliga baguette efter Francois Hollandes första 100 dagar som president i ”Mariannes” hemland. Nej det handlar mer om ”det stora svarta hålet” som inte minst de franska socialförsäkringarna gröper ur landets ekonomi. Det är inte lätt att i Frankrike göra något åt, dvs. spara in på, skenande läkemedelskostnader, gamla dåtida förmåner för t.ex. järnvägsanställda m.m.

Den förre presidenten, Nicolas Sarkozy, hade ambitionen att skaka om landet och försöka utveckla det i positiv riktning. Man kan nog inte säga att han lyckades, utan gick in och styrde för mycket i vad regeringen skulle göra och inte. Ministrarna blev vilsna och osäkra på om hur och vad de skulle få göra. Det franska stasskicket är ju rätt annorlunda, den s.k. 5:e republiken (La Cinquième République”) skapades av Charles de Gaulle just för att ge möjlighet till kontinuitet och stabilitet efter en ”salig röra” under efterkrigsåren. Presidenten, en av världens mäktigaste statschefer, fick sju år som mandatperiod och parlamentet fick fem år. Presidenten skulle stå över parlamentet, och således inte heller vara del i det dagliga regeringsarbetet i landet.

Utan att gå in på varför, och alla turer under Francois Mitterands och Jacques Chiracs tid som presidenter, har man nu fem års mandatperiod för både president och parlament, dessutom väljs de samma år, efter varandra. Jag tror inte det kommer att kunna fortsätta så på sikt, men det blir en framtida diskussion.

Det som nu sker, med ekonomin i Frankrike är mycket allvarligt. Tidigare i somras meddelas att hela 8.000 personer kommer att sägas upp från PSA-koncernen, Peugeot och Citroën-bilarna görs av den. En hel fabrik i Aulnay norr om Paris inte långt från Roissy-flygplatsen (mer känd som Charles de Gaulle) avses stänga ner.

Francois Hollande har gått ut hårt med löften om att dra åt svångremmen för de rika. Här pratar vi också om de verkligt höga lönerna, se vidare i artiklarna nedan, men det är även ett antal andra signaler till fransmännen som alltid värnar sina egendomar, som inte är lätta att svälja. Budskapet att tidigarelägga pensionsåldern igen för vissa grupper, kommer inte heller att vara gratis.

Detta märks redan nu i opinionen där Hollande hamnat på defensiven. Han höll i söndags ett tal till landet, och lät sig intervjuas att den franska statliga televisionen på bästa sändingstid. Självfallet måste han och hans nya regering, det blev ju även socialistisk majoritet i parlamentet i junivalet, få en tid på sig att verka. Med min erfarenhet från landet, kan jag dock säga att han har ingen lätt tid framför sig, och inte folket heller.

Precis som för Sverige är man inte längre oberoende av vad som sker utanför landets gränser, även om det ibland förespeglas med  nationalistiska förtoner på div. områden. Att beskatta ostron eller baguetter, spelar ingen avgörande roll. Det kommer att behövas mer genomgående förändringar i landet, och det kommer att ta tid.

SvD, SvD2, DN, GP, HD,