Varför ska man lyssna på Jimmie Åkesson?

Så kom då SDs stora framträdande denna sommar. Deras dag i Almedalen det s.k. supervalåret 2014. På grund av olika tillfälligheter i mitt liv kom jag själv hit denna dag, och funderade naturligtvis över vilka sammankomster jag skulle låna mitt intresse till.

Åkesson

Tack för lån av bild Expressen.se

Låt mig först och främst tydliggöra att just denna bloggpost inte är reklam för något enda politiskt parti, utan syftet är att försöka lyfta diskussionen till en nivå över den propagandistiska, för samhällets skull och för framtidens skull. Detta trots att jag har ett förflutet inom kommunalpolitiken och fortfarande är i allra högsta grad samhällsengagerad. Väljer ni ändå att sluta läsa, varsågoda, jag prackar aldrig på någon mina texter, men önskar för demokratins skull att vi tillåts diskutera saker och skeenden i vår värld utan att med ett enkelt tangenttryck, avfärda meningsmotståndare.

Partiledartalen är ju liksom ett arv från ursprunget, (S)ocialdemokraterna pratar gärna om när Olof Palme klev upp på ett lastbilsflak och talade till folket. Det var 1968 och jag kan inte påstå att jag var så politiskt upplyst då, men född var jag. Jag har genom åren hört mycket gliringar från borgerliga sympatisörer, inkl. från egna släktingar, om att det där var fjantigt eller något liknande.

Idag är läget något helt omvänt. Alla, och jag menar då inte bara politiker, vill vara här. Det har blivit ett evenemang som både är en enorm möjlighet och en utmaning i att fokusera på om man vill vara ”seriös” eller ”bara glida runt på en s.k. räkmacka”. I och för sig tror jag man ska tillåta sig lite av båda, för reflektion är alltid viktig.

Efter denna lilla utvikning, nu åter till ämnet; varför lyssna på partiledartalen? Jo, därför att jag tror att det är en grund till att förstå hur politik och samhälle fungerar. Oavsett om man är beslutsfattare eller ”bara” väljare är det viktigt. Sedan kan man följa det övriga här i olika omfattning, men är man här och väljer att inte lyssna på vissa partiledare, får man inte plus i kanten från min sida i alla fall.

Alltså, enligt detta resonemang skulle jag lyssna på herr Åkesson igår. Jag ångrar det inte, och kommer likaså att lyssna på Åsa Romson (Mp) ikväll, och Fredrik Reinfeldt (M) imorgon. Antagligen är jag inte kvar på fredag, men skulle jag mot förmodan vara det, lyssnar jag även på Jonas Sjöstedt (V).

Jimmie Åkesson är en duktig man, och återigen, tänk bort partisympatier nu. Han är retoriskt duktig, jo jag tycker det, för folk förstår vad han säger. Det är inte alltid fallet med övriga partiledare. Han är städad och har lärt sig framträdande. Han använder alla övriga partier för att marknadsföra sina och sitt partis idéer och politik. Men han gör det på ett sätt som skiljer sig från övriga partier. Om det är smart eller inte kan man diskutera, men känslan igår var att det inte är fel metod. Egentligen borde jag lyssna igen på talet för att ge några exempel, men tyvärr finns inte den tiden just nu. Ni kan själva hitta både innehåll och uttryckssätt, samt åsikter från andra via tidningar och sociala medier. Lägger upp länkar vartefter jag hittar, se vidare nedan.

Hans tal igår har nagelfarits och analyserats överallt redan och jag har bara läst en mikrodel av dessa analyser. För min egen lämnade jag Almedalsparken med en olustig känsla i kroppen, inte pga Åkesson själv utan pga allt som pågick runt omkring, givetvis också kopplat till hans framträdande. Man kan avfärda honom och hans parti hur mycket man vill,av hundratals olika anledningar, det som stod på vägen bakom honom som ni kan läsa på bilden ovan; ”Det är på riktigt”. För det är det, och har faktiskt varit så sedan den 19 september 2010 när partiet på demokratisk väg valdes in i Sveriges Riksdag. De är på riktigt, Sverigedemokraterna.

Allt annat, inte minst bl.a. det som skanderades i parken på sina håll, ”inga nazister på våra gator”, (för att nämna ett exempel)  är bara fruktlösa och omogna, naiva ageranden som snarast är kontraproduktiva och tvärtom spelar just Sverigedemokraterna i händerna. Jag befarar att man genom att fortsätta behandla SD på det sätt man gjort generellt sedan valet för snart fyra år sedan, kommer att driva dem till rekordnivåer i september. Jag såg och hörde flera som sade så igår på olika ställen i olika medier. Jag säger det igen, de är demokratiskt valda. De som säger att de ogillar partiet, vad säger de till alla dem som lagt sin röst på dem 2010, och framförallt vad kommer de säga till dem efter den 14 september i år om partiet blir rekordstort? Är man villig att prata med dem?

Min inställning är att vi alla måste kunna diskutera saker och ting på ett helt annat sätt i vårt land, det finns inte en sanning, en politiskt korrekt syn på saker och ting. Även om jag aldrig kommer att stödja antidemokratiska rörelser på någon kant, anser jag att demokratin hotas av att man inte tillåter folk uttrycka sig, så länge de rör sig inom lagens ramar. En lagbrytare ska alltid straffas. Om Gudrun Schymans F.I. kommer in i riksdagen msåte man givetvis tala med dem, oavsett vad man tycker om deras politik. Tillräckligt många svenskar har valt att lägga sin röst på dem, och just därför har vi också en spärr på 4% för att i möjligaste mån omöjliggöra för partier som inte har ett folkligt stöd att ta plats i landets högst beslutande organ.

Nu måste jag ”rusa” vidare, men kommer att uppdatera detta inlägg med fler tankar och länkar vartefter. Det är ett ämne som är för viktigt att fnysa åt.

Den som säger att ”vissa kan man dissa”, tror jag biter sig själv i självgodhetens tunga.

Blogg;  Ulf Bjereld,

Annonser

”We are the world”….

Dagen idag startade som så ofta i Stockholmsområdet, med tågkaos i norrort. Någon hade bestämt sig för att lämna den här världen medelst järnvägsspåren, med resultat att all tågtrafik stannade mellan Ulriksdal och Häggvik, senare ända upp till Rotebro eftersom strömförsörjningen stryptes under insatsen vid Sollentuna station. Massor av missade möten, säkerligen, pendlare som kom sent till arbetet, resenärer till och från Arlanda sena…Jag drabbades själv av att inte kunna närvara på ett möte i Stockholm på morgonen.

Medan jag tog mig till en protokollsjustering i just Sollentuna, inträffade uppenbarligen dagens stora händelse, scoopet för Expressen och publiceringen om Sverigedemokraten och riksdagsledamoten Erik Almqvists tilltag mot  bl.a. Soran Ismail, komiker, på Kungsgatan på kvällen efter en fest på sommaren för två år sedan. Jag tycker det räcker med kommentarer och s.k. analyser som gjorts i media, och gräver inte ner mig i argument och motargument. Jag har berört det tidigare, och kommer säkert att återvända till frågan, den är inte död bara för att det bjudits på stridsteater utan ridå från SD, och Expressens möjlighet att utöka antalet skalper man fått..osv.

Alldeles oavsett själva uppträdandet från herrn ifråga, är det tid att vi faktiskt börjar ta detta på allvar i Sverige och inte bara ropar på ”rasistkortet”, som någon uttryckte det i sociala medier någonstans. Hela Sverige reser sig som det vore den fotbollsmatch som ikväll utspelats på -jag har svårt för namnet- Friends Arena i Solna…och i den landslagsmatchen spelar just en svenskinvandrarpôjk” laget till seger mot the roaring Lions ;-)…

Att det ska vara så svårt att inse att vi är uppblandade, att världen blir alltmer global, att segregation inte bara handlar om integration, och att olika personligheter och karaktärer berikar. Så länge vi håller på att prata om att ”Vi gillar olika” m.m., har det i grunden inte sjunkit in i sinnet. Olikhet inom nationsgräsen är också viktig.

I bilen tidigare ikväll, i min fantastiskt klarrena Bose-ljudanläggning,  råkade jag komma att få in den gamla 80-talslåten där nedan text finns med. I all sin amerikanskhet, har den än idag en hel del att säga oss…

We can’t go on pretending day by day
That someone, somewhere will soon make a change
We’re all a part of God’s great big family
And the truth
You know love is all we need
(CHORUS)
We are the world, we are the children
We are the ones who make a brighter day so let’s start giving   There’s a choice we’re making we’re saving our own lives

It’s true we’ll make a better day just you and me

Vi måste börja med oss själva, det är inte andra andar som ska göra jobbet…

GP, GP2,

Peter Högberg, Mina Moderata Karameller, Erik på Uppstuds,

Annie Lööf och Almedalen 4 1/2. Hemresan har börjat.

Så väntar jag på det sista partiledartal jag kommer att höra på plats i Almedalen denna gång. fyra stycken blir det sammanlagt.

Annie Lööf ska äntra scenen och, som media fokuserar på, göra ett tal pressat av dåliga opinionssiffror. Hur det är med den saken, får vi väl höra.

Jag har nu samlat ihop mina saker, blivit avsläppt på Hamnplan för att ställa min väska temporärt hos Västerbotten där jag ska lyssna på Eriks Laaksos sista spaning ikväll. Just bokat båten, den går 00.50, så jag har lite tid att fördriva fram tills dess.

Jag kommer som jag skrivit, återkomma till mer specifika kommentarer till dem jag hört, men det har varit en spännvidd och en intressant variation på kommentarerna kring talen. Dock har inget riktigt stuckit ut, verkar de flesta tycka.

På återhörande! Nu ska jag njuta sista kvällen i Visbyvimlet.

DN, SvD, Gp, HD,

Det är inte tradition som gör det…

Efter en mycket trevlig kväll hos god vänner med många intressanta diskussioner -politiska som opolitiska- i det fashionabla Stockholms ”Västerort” öppnar jag några hemsidor av olika slag…

Nåja, fashionabla. Jag är själv gammal Brommabekant, dels genom mina morföräldrar som avlutande sina liv här på jorden i den stadsdelen, dels före min tid som Sollentunabo, då jag levde ett knappt decennium i den del av Bromma som ligger närmast Stockholms innerstad och Kungsholmen. Även den senare en stadsdel jag uppskattat under flera år, framförallt under studenttiden. Många av mina vänner visste ”på den tiden” knappt vad Kungsholmen var. En gammal arbetarstadsdel, innan den blev ”hipp”, med gatunamn som Hantverkargatan, Arbetargatan, Garvargatan, Parmmätargatan, Industrigatan, Svarvargatan, Gjutargatan osv.

Varför skriver jag nu allt detta? Jo, som väntat vann den s.k. arbetaren, vänsterpartisten och f.d. EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt kampen om posten som efterträdare till tågmästaren Lars Ohly. Med anknytning till våra diskussioner under kvällen, kan jag klart dementera att vi 6 vuxna hade någon slags värdering på olika typer av ”arbeten”, vilket jag betvivlar att den gode Sjöstedt inte har.

Jag får anledning att återkomma lite till mer av analys av herr Sjöstedt själv, vissa saker -rätt eller fel- kan ni läsa i delar av de länkar till bloggar och artiklar jag har nedan, men jag måste ändå säga att jag undrar hur han ska kunna hitta fotfäste med det sätt han angriper den politiska vardagen. Jag tror inte det går hem hos en större del av dagens svenskar. Visst, det finns ett s.k. ”guldläge” för honom i det faktum att det (S)tora partiet har den splittrade situation man har. Och visst kan man säkert plocka en och annan vänstermiljöpartist, men ”jag är skeptisk” som en känd skådespelare ofta deklarerade.

Jag tror ändå inte att det är traditionen som kommer att ge honom ”tronen i sitt liv”, en ledande plats i en regering.

Citerar DNs ledare (läs hela nedan)

Lars Ohly har varit tydlig med att den viktigaste delen av det arv han lämnar efter sig är enighet. Den splittring som tidigare rådde mellan förnyare och traditionalister har försvunnit. Och det är tydligt att han har rätt. Förnyarna har antingen lämnat partiet, eller själva blivit traditionalister.”

Med detta menar jag inte att det per definition alltid är rätt att förnya okritiskt, det gäller även Alliansen, men en omdaning av världsbild och politik är nog livsviktig för att följa med i globalisering och tidsanda…

SvD, SvD2, SvD3DN, DN2GP, GP2, SR, SvT, HD, HD2, HD3, Sydsvenskan,

Jinge, Johan W., Peter Högberg,

Thomas B., Den hälsosamme Ekonomisten, Kent P., Rolf E., Tokmoderaten, Mikael Andersson, B.Holm, Maria Hagbom,

Grodan Juholt…

Jag tänkte jag skulle skriva om annat ikväll, men av två skäl blir det inte så. Det kommer nästa gång istället.

1) Jag är så trött och sliten att jag somnade i TV-soffan bredvid min liberala sambo som tittade på amerikansk dussin-TV (skräp…i min smak), egentligen skulle jag ha skickat e-post med offerter o.dyl. – jo de kom senare när jag ”power-nappat” tillvaron.-

2) Jag tittar på några nätsidor, inkl. några bloggar, och inser att Juholt varit ute…IGEN. Den mannen är enl. min mening helt sanslös. Jag har inget personligt mot honom, som en del andra tycks ha. Jag har sedan länge slutat skriva om honom i raljerande ton, se mitt inlägg från oktober, men nu kan jag inte hålla mig längre…

Inte nog med att mannen i gårdagens Aktuellt stod och sade att det ”inte var så konstigt att man hade högre förtroende (titta på intervjun med honom efter inslaget med Sven-Erik Österberg på SvT Play) för en moderatledd regering eftersom många medborgare inte hade upplevt något annat”…alltså…ingen kommentar.

Idag har han tydligen spelat in medverkande i Skavlans program för imorgon, och brister ut i självförtroende som jag undrar hur det kan understå sig komma från en socialdemokratisk mun på det sättet…

”- Nu tycker ju omgivningen och partiet att jag är den bäste, och då tycker jag att de har rätt.”

…det finns mer i artikeln…

Som Anybody’s Place skriver, och jag hört från annat håll,

”I helgen samlas socialdemokraternas förtroenderåd .. 120 ombud från distrikten och distriktens ordförande, partistyrelsen, representanter från sidoorganisationerna och riksdagsgruppen mfl.—”

Det blir en intressant tillställning, och intressant blir det att följa kommentarerna efteråt.

Dessutom har han tydligen pratat med italienare på svenskars vis i Gävle…Böhlmark känner ju till Gävle, läs hans inlägg nedan. Det är inte lätt med oväntat besök i Gevalias hemstad

Jag stannar där…som det ibland heter på föreningsmötesspråk…

Bloggar

Havets blogg, Tokmoderaten, Mikael Andersson, Johan Westerholm,  Thomas Böhlmark,

DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, GP, HD, Skanskan,

Häxjakt med underliga undertoner…

Jag kan inte låta bli att tycka synd om det Kristdemokratiska partiet just nu. Varför låter man sig dras in på denna offentliga gladiator-estrad som media så gärna vill få till när det gäller personkulten eller persona-non-grata-attityden som ska gå igenom i rubriksättningen på tidningarna?

vitt eller svart...det är frågan.

I dagens lördagsintervju i Sveriges Radio P1, attackeras Göran Hägglund ganska hårt av Tomas Ramberg. Bara titeln på programmet säger ”Är det Hägglunds tur att gå?”

Det må vara hur det vill med det, just det är inte min sak att bedöma, som även kollegan Kent P. i Örebro skriver. Dock undrar jag om det är just den lösningen som ska ”rädda Kristdemokraterna”.

Just nu verkar patentlösningen ”byt partiledare” råda bland journalister och förstå-sig-påare. Samtidigt har man inte bara en gång kritiserat  personfixering istället för sakfrågeinriktning. Frågan infinner sig…vad vill man egentligen ha?

Först ut gick drevet mot Maud Olofsson, och det höll på i flera månader. Hennes huvud på ett fat verkade vara det som gällde. När så beskedet kom, strax före midsommar, vandrade man vidare i listan.

Miljöpartiet kunde man ju hoppa över eftersom där handlade det mest om ”vem av kvinnorna skulle vinna”. Ingen fick stanna, alla skulle bytas.

Näst på tur var då herr Ohly, som utsattes för en en bred antikampanj, inte minst under Almedalsveckan. I augusti kom så beskedet…han ställer inte upp längre.

Nu när dammet kring den ”öppna processen” i Centerpartiet lagt sig, börjar hyenorna springa efter nästa villebråd, Göran Hägglund. Vem blir nästa lerduva att träffa? Förmodligen Jan Björklund eftersom ”hans” siffror inte är särskilt lysande. Därefter är det dags att börja se om man inte kan komma åt självaste statsministern…han har trots allt suttit nästan tio år, och ”är han inte lite trött och sliten…?” Frågeställningarna har redan väckts mellan raderna under sommaren.

Nu tänker jag inte ge mig in mer i diskussionen idag än att konstatera att jag tror den mediedebatt och exponering som Kristdemokraterna delvis själva faktiskt bidragit till, är förkastlig för dem själva.

Göran Hägglund själv välkomnar en öppen och renhårig utmaning/konkurrens. Det är ingen självklarhet att ta över partiet, och vill man inte dö sotdöden definitivt, bör man nog ta sig både en och två funderare internt i partiet, och då inte inför öppen ridå. Jag tror i dagens samhälle inte alls på den slutna process vi sett inom socialdemokratin, även nu i fråga om inriktning osv. (blir ämne för annat inlägg), med det finns gränser för vad man ska utsätta ledare och kandidater för.

De ”undersökandes” metoder är sällan undersköna…

Nej, mitt tips, fäll upp cabrioleten (KD), det är som Göran Hägglund påpekade för snart tre år sedan, mindre snålblåst om man inte alltid kör utan tak med full insyn, den fina och varma hösten till trots…och ingen kan spotta på en.

DN, HD, HD2, Expressen,

Bloggar i ämnet

Ekonomisten, Martin Moberg, Peter A., Peter Soilander, Thomas B., Tokmoderaten,

Solen skiner…kan tänka mig att maskrosen gör lika i Finland.

Läser återigen om DN-Synnovates undersökning om förtroende och politik. För det är vad det handlar om, förtroende. Gå in på grafiken och läs de två diagrammen…jag gör två korta analytiska betraktelser;

– stöd blande de egna; om vi bortser från den relativa storleken på resp. parti vilket också har en viss betydelse, (den gör resultaten för (S) och (M) extra kryddade) kan vi konstatera tre kategorier.
(jag använder det gamla relativa betygssystemets skala, alla andra liknelser för stunden ovidkommande)
* Kategori 1, de som kan känna sig nöjda, Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt, Maria Wetterstrand och Göran Hägglund.
* Kategori 3, Lars Ohly, Jan Björklund och Peter Eriksson
* Kategori 5, Mona Sahlin

I kategori 3 kan man ju undra varför inte herrar Ohly, Björklund och Eriksson inte förmår att bli mer omtyckta av sina egna.
I kategori 5 är väl de flesta kommentarer överflödiga, icke godkänt.

Vissa hävdar då att det inte är personen som gör politiken. Nej visst inte enbart, men läs den enl. min mening mycket balanserade analysen av professor Tommy Möller, och som kopplar tillbaka till just förtroende.

– partiledarnas placeringar i förtroende i valmanskåren;

* ser man där på den procentuella siffran, finns det väl egentligen bara två som kan vara nöjda, nämligen (Mp)s partiledare, möjligen även Göran Hägglund (Kd) som gått lätt uppåt.

* ser man däremot på placering, finns det två lysande stjärnor, Fredrik Reinfeldt och Maria Wetterstrand.
Trean Maud Olofsson ligger rel. stabilt på plats 3, men har ingen särskild hög siffra.
Mona Sahlin har en sjunkande trend.
Femman Peter Eriksson kan klassas lite som hoppjerka, är det han eller någon annan som drar?
Plats 6 och 7, Göran Hägglund och Jan Björklund kan nog inte vara helt nöjda med trenden.
Siste man, nummer 8, Lars Ohly har nog alla anledning att fundera över vad som händer…ganska fast förankrad i botten, med ett undantag för ett år sedan, månaderna efter att han fått komma med i den röd-gröna överenskommelsen..

Många skriver om undersökningen denna soliga morgon, men jag undrar om inte den som lyser mest är maskrosen borta på andra sidan Ålands Havsis…
Frågan är vad den tilltänkta ledaren av det rödgröna experimentet känner idag…? Hon som skulle skapa en
(s)maklig (s)allad… Inte hade hon räknat med att spriten i den röda vodkan skulle dunsta, att maskrosens blad skulle sprida sig så, och blomman dessutom lysa med en sådan kraft! Låt vara att den andra maskrosroten i rabatten mest känns dammig och verkar ha vuxit fast i en Norrbottnisk mosse…valarbetare eller ej.