Rötter och reflektion, samt vänskap…

Denna dag har inneburit diskussioner, resor och organisation. Det mesta har fungerat även om ett moment fick skjutas på framtiden. Så kan det vara men behöver inte innebära att saker blir fel i slutänden. Vi lever i ett prestations och ibland ångestfyllt samhälle. Jag har mött en god vän som ger mig inspiration i livet och jag tror att jag ger honom det också. Vi har rätt snarlika upplevelser av många saker i livet, trots att vi levt rätt olika liv som helhet. Kreativa tankar sprutar när vi träffas och detta blandat med skön samvaro ger en väldigt fin utväxling.

Dagen började med administrativt pyssel med min bil som skulle in för åtgärd på garantin, översvämning i ”underredet” kanske man kan kalla det, under golvmattan. Detta pga nedfall igenproppade dräneringskanaler från vindrutan. Efter det var det dags att ta tag i en del diskussion kring mitt projekt i Uppsala och dess avslut.

Därpå tågresa genom det genom ett sädesgult Sverige till en mindre ort i Västmanland, om än i Örebro län, där jag skulle plocka upp en ”ny” begagnad bil åt min gode vän. Denna resa blev också resa i nutida Sverige, Sverige förändras i raskt takt och man hinner reflektera över det en sådan dag. Inte minst genom det man ”ser”. Lite senare under dagen konstaterade vi just att denna förändring är inte självklar för de styrande, då än mindre för de s.k. gräsrötterna ute i landet. Fast på olika sätt. De osynliga diken som grävs i samhället idag, riskerar att rasera saker i väldigt raskt takt och skapa en tillvaro utan den tillit och empati som trots allt genomsyrat vårt land under många decennier nu.

wpid-20150828_125907.jpg

Efter att ha kollat av bilen och klarat av det administrativa, var det dags att tanka och röra sig mot vårt mötesställe. Eftersom jag faktiskt var väldigt nära min farfars rötter, den lilla by eller håla, kalla det vad ni vill, som också fått ge oss vårt efternamn, tänkte jag att det vore väl tusan om jag inte svängde förbi på vägen, när jag var så nära. Sagt och gjort, och bilderna kan ni se här. Vilken av gårdarna som farfar föddes på får jag nog ta hjälp att reda ut.

 

wpid-20150828_125911.jpgDet var ingen jätterik bygd, och farfar drog sig ut på USA-praktik innan han bosatte sig i Värmland. Visserligen finns ett bruk i närheten, Frövifors, men det var till Edsvalla Bruk han kom, strax väster om Karlstad för er som inte är så väl bevandrade i geografin.

 

wpid-20150828_130038.jpg

Jag skulle vilja gå in och besöka den rätta om jag i så fall vet vilken den är.

Bilen gick som en klocka och strax mötte jag Erik i Linköping, efter att ha kört på delar av de vägar jag cyklade på i juni. wpid-20150828_180650.jpg

Vi gick igenom papper och brev som kan röra bilen. Och vi pratade. Vi var ganska eniga om hur viktigt det är med rötter, harmoni och stabilitet i mänskliga liv. Att det inte är något man skapar ”över en natt”. Först då man har det kan man prestera och driva kreativa saker framåt. Vi har båda två några rätt tuffa år bakom oss, och han hade just fått ett otroligt positivt besked om ett uppdrag/arbete han ser fram emot mot mycket. Vi har båda reflekterat mycket de senaste åren och hoppas de ska gagna oss i fortsättningen.

Efter en alltför kort men trevlig stund i Östergötland, styrde vi kosan åt varsitt håll, jag mot Uppland och Erik mot Småland. Vänskap går inte att köpa, inte heller rötter, något som är väl värt att fundera över i dessa oroliga tider.

Sverige har fått en ROTlös regering…vart är vi på väg?

Nej detta är inte i första hand en politisk brandfackla. Det är en relativt kort reflektion över det som återigen tog fart idag.

En sorgens dag när det gäller flygtrafiken, en mycket allvarlig olycka i det vackra området Alpes de Haute Provence i södra Frankrike. Ett tyskt trafikflygplan formligen pulveriserades på 2000 m.ö.h. rakt in i bergsmassiven.

Seyne les Alpes

En sorgens dag när det gäller utvecklingen i den svenska politiken också. Regeringen ter sig för mig helt rotlös, och det är allvarligt. En minoritetsregering som kallar sig för samarbetsregering, men som agerar som en vindflöjel när det gäller att luta sig på olika parter och åsikter. Nu har man enligt finansminister Magdalena Andersson bestämt sig för att skära ner ROT-avdraget i kommande höstbudget. Detta trots att man inte tänkte ändra den reformen enligt löften före och efter valet.

Man säger att man ska bekosta nybyggnationer av hyresrätter med den besparingen. Förfaller i år.Jaha? Tror man på fullt allvar att det kommer att bli tillräckligt med pengar i systemet? Det tror inte jag. Vidare kallar finansministern att det ”blivit för dyrt för skattebetalarna” att så många använder sig av ROT-avdraget (och RUT, min anm.).

För dyrt för skattebetalarna? Har man inte fått lite om bakfoten då? Skattebetalarna har väl inte så mycket med skattkistan att göra? Denna reducerade skatt, har ju faktiskt möjliggjort att många jobb gått från svarta till vita, med allt vad det innebär för samhälle och individ. Exempelvis innebär det att individen åter kan riskera att få jobba utan skydd och försäkring

Det som statsministern och finansministern kallar för ”skenande kostnader”, i själva verket faktiskt är ganska enögt sett. Man utgår från att en sänkt skatt är en kostnad, det betyder i så fall att man ser på medborgarnas pengar som statsegendom som ska portioneras ut med politikernas goda vilja. Vad man glömmer, eller väljer att inte se, är att dessa sänkta omkostnader, också genererar intäkter till staten i form av sociala avgifter på arbete som  utförs, moms från införskaffat material osv.
De skenade kostnaderna ska omvandlas till byggande av hyresrätter…fast då glömmer man återigen att det inte är någon garanti att de pengar man hoppas få in genom att ta bort det vissa kallar en subvention (hur nu en sänkt skatt kan bli en subvention…se ovan) återinträder systemet. Det är snarare ganska stor risk att de kommer att försvinna ur systemet och bli natura, dvs. byte av tjänster utanför alla välfärdssystem. Människan ser i första hand till sig själv.

Nej, vi har fått en regering och en politik generellt sett, som är alltför rotlös. Man känner inget ansvar, och ingen lojalitet med sina medborgare. Man vänder kappan efter vinden, och verkar inte ha någon långsiktig lins på periskopet…det handlar mer om att känna av hur det blåser och fånga det som kommer farande i vinden. Något roder har man tydligen inte. Tragiskt.

Jag kommer att plocka upp ämnet i ett annat inlägg.

 

DI, Reuters, Svd, SvD2, DN, Aftonbladet,

 

Pension åt alla?

På slutet av 1980-talet och framåt har man vurmat för att man ska spara till sin pension, skattemässigt gynnsamma system infördes under tider med höga marginalskatter.

Idag visar TV4 Nyheternas ekonomidel att Pensionsmyndigheten är orolig för vad som håller på att hända, eftersom många väljer att avsluta sitt pensionssparande i och med

pensionde nya reglerna sedan årsskiftet. Jag frågar mig vad politikerna vill? Vill man inte längre att folk ska kunna spara på ett vettigt sätt? Även om man kunde hävda att inte alla hade råd att spara till en pensionsförsäkring privat, så fyllde den möjligheten en stor funktion både pedagogiskt och kapitalmässigt.

Vad händer nu? Ska ingen spara längre utan endast förlita sig till statens kapacitet till att ordna pensionsmedel tillräckligt för att kunna leva enligt vår sociala modell även när man blir äldre och pensionerad.?

Jag tror att vi nu har tappat ett viktigt instrument i samhällsekonomin och är inte ett dugg förvånad över utvecklingen. Minns att det var Anders Borg i Alliansen som kläckte idén med avskaffat avdrag för ungefär ett år sedan…

 

Detta är post #3 i #Blogg100. Den post som egentligen skulle skrivas idag hinns inte med pga tufft arbetsschema. Bättre lycka imorgon.

 

 

Europe, too nice to hate.

Jag brukar inte inleda mina inlägg på engelska, men frångår den principen idag av två skäl,

dels för att jag nyss sett första delen av den brittiska deckarserien ”Grantchester”, och åter fallit och njutit av det djup med humor som engelsk och europeisk TV-film ofta har,

dels för att engelskan ”drar” i Sverige.

GrantchesterDet var en fröjd att titta på serien, små ”knorrar” här och där, och ett vackert landskap att titta på. När jag ser och hör sådant, saknar jag just ”mitt Europa”, jag har alldeles för lite med det att göra för närvarande. Europa, med alla sina fel och brister (som Sverige och svenskar understundom alltid måste påpeka) är en sådan enorm tillgång och ”backyard” att ösa ur. Å ena sidan tas den för given, å andra sidan ”kackas” det på den i tid och otid.

Jag kan njuta så av att möta såväl tyskar, fransmän som greker på Arlanda i det jobbet jag utför där. Känslan blir allt som oftast ”jag vill ju och kan ju samverka så bra med er, varför ges mig inte den möjligheten i större grad?” Kanske kommer den möjligheten tillbaka fortare än jag tror och ingen skulle vara gladare än jag! Efter att ha den korrelerande funktionen i många av mina uppdrag och anställningar, känns det som om jag vissnar inifrån när jag inte får utlopp för sådant mer.

Jag har ofta funderat över Sveriges ofta lite naiva och distanserade hållning till den europeiska kontinenten som vi ju tillhör, trots Östersjön och Öresund. Jag är ju för dem som inte vet det, uppväxt in i det mångkulturella samhället, via framförallt Frankrike under tonåren. En intressant och ibland svår tid, men inget jag skulle vilja ha ogjort. Hela tiden när Sverige var i stort sett ”orört i den multikulturella grytan” (sånär som på alla italienare och ex-jugoslaver som kom hit för ca 50 år sedan), har jag lärt mig om en annan värld, ändå så nära. När man t.ex. hört kommentarer i stil med ”negrer, ja de finns ju bara i Stååck’ålm”, då är det inte så underligt att det blir en kulturell ”härdsmälta” i ett stort litet land under det inflytande som invandring av de slag som pågått sedan sekelskiftet eller lite längre. Att vissa som anser sig veta bättre och ”tycker” en massa om detta fenomen, hjälper ju liksom inte upp situationen. Det krävs mer respekt för en människa med mindre insyn för att denna person ska kunna förstå och försöka anpassa/bjuda på sig under rådande omständigheter generellt sett i t.ex. vårt land.

I gårdagens Svenska Dagbladet, läser jag en mycket viktig och tänkvärd krönika av Hynek Pallas. ”Vi borde ha tagit intergrationsfrågan på allvar redan för 25 år sedan” är budskapet och rubrik, och det känns för mig som en seger att någon äntligen vågar skriva det. Jag har själv sett det här komma, försökt påverka (med magert resultat) och få människor att inse det, men det har bara viftats bort. En ickefråga, tabu på något sätt. Varför? Snöbollen rullar och den blir inte lättare med tiden. I värsta fall går den i delar och det blir ett antal bollar som rullar parallellt…

För mig är ovanstående krönika balsam för själen, även om det inte är så upplyftande läsning. Jag citerar

I dagens Sverige är det fortfarande rätt outforskat och förbisett vad det innebär att ha flera språk och fler länder att röra sig i – det jag lever och andas varje morgon från det att jag vaknar och har ett jävla sjå att förklara för mina egna barn”

Varför är det så? Engelskan är jätteviktig i världen, men den är INTE allena regerande.

Läs krönikan, det står så mycket i den just om hur det är att ta sig in i ett slutet samhälle som faktiskt Sverige varit väldigt länge, och delvis fortfarande är.

Jag själv har liksom sett symptomen från andra sidan jämfört med Hynek Pallas, själv född utomlands, men återinvandrade som 2 åring, och flyttade sedan ut i världen igen som 12-åring. Att göra en sådan resa som Pallas beskriver, eller som jag själv varit med om, och kanske en dag skriver en bok om, märker en person ända in i roten. När man som jag sedan ”hemma i Sverige” blir ifrågasatt för hur och varför jag tänker eller gör vissa saker på ett sätt som man inte gör ”här hemma”, blir det ju också ”kortslutning” eftersom jag ser så svensk ut…ingen kan ju tänka sig in i bilden att jag skulle fungera annorlunda. Det blir lite som en inverterad (alltså omvänd) situation från en mörkhyad ”andra generationens svensk” eller adopterad, som gör alla förvånade genom att öppna munnen och tala perfekt uttalad svenska… I mina bättre stunder tas jag på så sätt för inföding både i Frankrike och Tyskland.

Vi har mycket att lära oss, inte minst från övriga Europa. Vi kan lära ut andra saker.

 Europe is simply too nice to hate

SvD

13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.

Idag för 20 år sedan vi bestämde oss för delaktighet i EU

Hade tänkt  skriva om något helt annat, men väl hemma efter min rundtur med jobb  i Storstockholm idag, kom jag på att det är ett jubileum idag. Det vill jag fira med en  bild från i somras.

image

 

Enligt en undersökning som SvT gjort, är idag ändå 57% positiva till EU, och nedast 23 % emot. För mig som Europavän kan jag inte förstå hur vi annars skulle organisera oss i den globaliserade världen. Ensam är inte alltid stark.

Denna bild visar hur vackert det var att vakna på Mallorca i juli. Bilden får symbolisera rubriken. Ett favoritställe att vara på.

Det finns många fina ställen, men jag mår bra av att inhämta de europeiska vibrationerna. Livet är ofta en blandning av känsla, hunger, nöje, missnöje, drömmar och klagomål. Jag tycker det är fascinerande att se hur mycket många svenskar idag tar stora delar av EUs fördelar för givna och samtidigt klagar friskt på EU. Fast det går lite i linje med ”problemglasögonen” som jag skrev om häromdagen.
Nej, låt oss ta vara på det som är bra, utveckla det som är mindre bra, och framförallt sluta drömma om en svunnen tid som aldrig kan komma tillbaka.

SvD,

Gunnar Hökmark,

 

Eftermiddag, väder-, semester- och andra observationer…

På Hotel Eolo i Puerto de Pollensa om man stavar det på spanska (och inte på mallorkinska) Börjar komma ner i ”semestermode” som en del skulle kalla det. Själv skulle jag väl kalla det välkommet avbrott i tillvaron och miljöombyte. Det har varit en hektisk tid, men inte bara negativt sett, efter den ”förlorade majmånaden” då jag bl.a. fick uppleva och testa den svenska sjukvården på sjukhus. Reflektion kommer ofta då man får tid att inte tänka på alla måsten som man själv och möjligen också omgivningen lägger på ens axlar.

cafè Eolol

Eftermiddagsnjutning i Puerto de Pollensa

 

Just nu i skrivande stund, på Caféet utanför hotellet, 29 grader, en ”farlig bris” på så sätt att man inte känner av hur solen bränner. En session på stranden på ett par timmar tidigare idag får räcka. Solskydd inhandlat för en stund sedan, samt vykort. Vanliga hederliga vykort. Kan man tänka sig…..Fast jag är av den sorten som uppskattar både att få kort och att skicka den gamla sortens post/kort.

Tänkte skriva lite uppdateringar här i min blogg också, dels för att jag inte kan släppa samhällsengagemanget, dels för att det är ett bra och modernt sätt att dela med sig av upplevelser och funderingar, mina reflektioner helt enkelt.

Resan igår startade ju på en av mina arbetsplatser, Arlanda, fick t.o.m. njuta av Loungen innan det var dags att gå ombord. Själva resan var vacker sånär som på den molntäckta delen, mellan ungefär Hamburg i Tyskland och någonstans strax söder om Grenoble, där Alperna börjar plana ut i Provence. Såg Marseille och dess långa hamnområde högt uppe ifrån luften. Det Azurblå havet tog vid innan vi girade ner över Balearernas största ö efter att ha sett Menorca åt öster.

Transfer med buss upp till norra spetsen på ön Mallorca med buss. Det är  f.ö. andra gången jag vistas på en stor ö på två veckor…förra veckan Gotland. Jag satt och insöp atmosfären på bussen, kvällning bland vägar runt Palma, och sedan berg och medelhavsvegetation mellan byar och bergstoppar. Konstaterar åter att mitt hjärta brinner för Europa. Det är så skönt i vår världsdel, det finns så mycket att se, det är både vackert och behagligt. Är man öppen för intryck och kommunikation, kan man både se och lära mycket om vår ”gamla värld”.

Att bli emottagen av hotellägarinnan och hennes dotter, med genuint intresse för sina gäster. Det må vara i businessens intresse, men det var absolut inte påklistrat”. Företagare är ett beundransvärt släkte, mer om det i kommande inlägg.

Jag  kanske är stöpt i en latinsk -eller halvlatinsk åtminstone- miljö, ni som läser mig vet att jag brukar kommentera om brist på kommunikativ förmåga, tysthet och blyghet som tyvärr ofta slår igenom i vår nordliga del av Europa. Förvisso har det ofta blivit bättre, men sökandet efter det finns i mitt blod på något sätt. Jag ”anklagas” ofta för att ”prata för mycket med folk” av en del vänner i Svedala. Men gör man inte det, och gömmer sig bakom sin fasad, stänger man ute så mycket information, så mycket livsglädje och så mycket förståelse för andra, även om man inte alltid samtycker. Jag mår inte bra av att vara borta från Central- och Sydeuropa för länge. Kunde helt klart konstatera det igår kväll redan.

Idag har vi mötts av både den manliga ägaren, fler ur personalen och det är väldigt trevligt att bli bemött med intresse och service. Därav önskan att tillbringa den trevliga stunden som bilden ovan visar. Nu är det dags för lite promenad på stan, utforska affärslivet och lite senare antagligen middag här på Hotell Eolo.

På återhörande, avser uppdatera med fler intryck, bilder och upplevelser, från ”mitt Europa”. Både här och via mina övriga kanaler.

 

SvD, SvD2,

Almedalen dag 3, fossilfri?

Godmorgon, mellan två olika seminarier, och i processen att välja bort en del för att frigöra tid för möten. Rubriken här ovan har flera utvikningar, en blir ett särskilt inlägg rörande gårdagens partiledar, f’låt språkrörstal här i Dalen, Åsa Romson.

fossilfritt

Om en liten stund ska jag gå på en sammankomst rörande med drivmedelsbranschens valutfrågning till politikerna hur de ska underlätta branschens omställning från fossilt till förnyelsebart. Det är den som ska göra det, men det krävs också förutsättningar att göära det långsiktigt och hållbart. För brukare, näringsliv och samhället. Med ett förflutet inom bilbranschen vet jag hur långsiktighet är nödvändig. På återhörande lite senare….

– – – – –

Eftermiddag med sämre väder.

Seminariet enligt ovan gav inte särskilt mycket, mest som en debatt på Public Service där två parter, å ena sidan Cecilie Tenfjord Toftby (M) och Anna-Karin Hatt (C) och å andra sidan Karin Svensson Smith f.d. (V) numera (Mp) och Jennie Nilsson (S) propagerade för sin egen bild av läget. Dessutom fanns då en panel av representanter från drivmedelsbranschen, ingen nämnd ingen glömd. Dessa ställde frågor till politikerna via en moderator. Visst sades ett och annat av värde, men vi kan konstatera att Sverige gör mycket för att konvertera, men politikerna har olika åsikter om takt och prioriteringar.

På det hela verkar dagen idag, och kanske faktiskt en stor del av veckan gå i ”miljöns och klimatets tecken”. Jag och Per Hagwall var på ett lunchseminarium hållet av träregion Småland, som tog upp hållbarheten och återvinningsfördelarna med träkonstruktioner och hur de jobbar för att få in det mer i byggandet igen.

Efter det lyckades jag träffa en gammal kollega från bilbranschen, som numera finns inom skolvärlden, och uppe i Jämtland. För kort, men vi beslutade ses och prata mer nästa gång i Stockholm. Skolvärlden har ju som sagt behov av lite hållbarhet också, inte minst av de senaste månadernas diskussioner.

Hur det än är önskar jag att man skapar lite mer långsiktighet för landets invånare. Lappa och laga och kvartalsreaktioner inom ekonomi och klimat är inget att hänga i Wunderbaumet. Nu ska jag gå till #Oresundshuset och lyssna på en jämförelse mellan Öresundsregionen och Mälardalen. Intressant.

På gjensyn.

SvD,

 

 

Almedalen, Visby 2014 – dag 1

Så var man här igen. Just nu är huvudet fullt av massor av intryck samt ett rätt stort mått av sömnbrist efter de senaste dygnens både intensiva projektjobbande och andra administrativa saker, samt försök till ett vanligt liv.

Almedalen

 

Anlände hit kl.10.15 med morgonbåten från Nynäshamn. En dimmig färd och tyvärr inte möjlighet till sömn heller pga en rätt fulltecknad båt. Dilemmat ”antal eluttag” ombord på färjan blir mer och mer påtagligt. I vår drift att ständigt vara uppkopplade, använda digitala instrument för i stort sett allt vi gör, håller vi på att bygga in oss i något som jag undrar om vi verkligen överblickar. Utan att gå in i detaljer på vem och varför, många goda kålsupare finns det, kunde jag konstatera att laddning var det brist på och dessutom är ”Nätet” helt dött ute på havet fortfarande, om man inte för dyra pengar köper sig uppkoppling via färjan.

För ett antal år sedan började vi prata om det papperslösa samhället, hur gick det med det? Jag konstaterar bara att de flesta här verkar tycka att den tjocka programboken för ”Dalens” program i år är jättebra, även om man också använder hemsidesprogrammet som funnits och förfinats så länge jag varit här.

Samma fråga kan man ju ställa sig rörande elbehov och tillgång, hur ska vi får det att minska? Vill vi över huvud taget det? Vad är vi villiga att betala för el när det gäller maskiner och digitala tillbehör? Jag tror att man ser den tillgången som alldeles för mycket av ”given” idag. Det finns ett antal seminarier som tangerar och berör dessa frågor här, har jag tur hinner jag gå på något eller några av dem under min korta tid på Öjn i år.

Strax ska Jimmie Åkesson tala. Jag ska lyssna, jag kommer att lyssna på Åsa Romson också, och på så många av de tongivande politikerna jag kan. Den som säger att ”vissa kan man dissa”, tror jag biter sig själv i självgodhetens tunga.

På återhörande och gjensyn, säger jag som bl.a. arbetar med danskar.

 

Så fullbordades ytterligare ett svek… borgerligt denna gång.

Ikväll nås jag av ”nyheten”, en passant som det heter, att Riksdagen klubbat det nya förslaget om höjd trängselskatt, och utökat skatteunderlag.

essingeskatt

Så var vi tillbaka till – det som tidigare brukade kallas kassako och skattkista av borgerliga politiker – nämligen bilen. Vägskatt, bensin/dieselskatt, koldioxidskatt, försäkringsskatt, moms på skatten, m.m, m.m..

Jag tror inte att vi idag är emot att olika saker bär sina kostnader för vad de ställer till med eller sliter på i samhället. Problemet är att det fordon och verktyg som många använder för sin inkomst (arbetslinjen) eller för att utföra sina tjänster som småföretagare (också arbetslinjen), eller att underlätta för småbarnsföräldrar att hinna med sina yrken (arbetslinjen), ständigt smutskastas och belastas med orimligt stora delar av bördan. Samtidigt finns det andra delar av samhällsruljansen som inte alls straffas på samma sätt.

Missförstå mig rätt, jag är inte emot att tekniken utvecklas, jag är inte emot att åka kollektivt (gör det i stort sett varje dag), men jag är emot att man under vända-kappan-efter-politisk-opportunistisk-vind, missbrukar möjligheten att dammsuga medborgarna på skattebaser.

Jag minns fortfarande när den borgerliga, och delar av den socialdemokratiska sidan, slogs med näbbar och klor för att det inte skulle bli några ”biltullar”. Utan att gå ner i en massa detaljer, kan vi lätt konstatera att allt det där pratet numera ter sig djupt nergrävt eller dränkt i Strömmen när det gäller Stockholm. Beträffande Göteborg, blir det ju t.o.m. en folkomröstning i höstens val. Vad den ska ge har jag inte riktigt klart för mig, ska jag ärligt erkänna. Dock vet jag man där inte kan åka förbi staden utan att bli belagd med trängselskatt.

Detta utökade skatteunderlag vill man nu införa även i Stockholm från 2016, alltså avgiftsbelägga Essingeleden, den idag enda rimliga möjligheten att åka förbi huvudstaden Stockholm öster om Strängnäs/Enköping utan extraskatt. Man klipper av en av Sveriges pulsådror i form av E4:an, och alla som kör förbi Stockholm ska betala för att ”inte köra in i staden”, detta INNAN man har skapat  alternativet Förbifarten (som vissa partier inte ens vill ha, en diskussion i sig). Trängselskattens syfte var ju att minska trängseln inne i staden, inte på Essingeleden, eller har jag missförstått något?

För mig som uppväxt utomlands ungefär halva min ungdomstid, där jag upplevt ett antal avgiftsbelagda vägar, kan jag inte få in i mitt huvud att man, med hänsyn tagen till alla ovan nämnda avgifter, inte ska kunna ha ett avgiftsfritt alternativ att köra förbi huvudstaden, eller för den delen den andra största staden i Sverige, Göteborg.

Utomlands finns, med några undantag eventuellt, alltid ett alternativ till ”Autoroute à péage”, som det kallas i Frankrike t.ex., låt vara att det kan vara sämre, vilket ju är själva vitsen

peage

med att betala en tull, avgift eller vad man nu väljer att kalla det. Det avgiftsbelagda alternativet ska innebära en tidsvinst eller en säkrare resa.

I detta fall väljer man alltså att avgiftsbelägga en befintlig led, som är överbelastad och byggd för 50 år sedan. Detta för att finansiera tunnelbanebygget i Stockholm. Jag väljer att avstå från ytterligare epitet på den styrande majoriteten i Stockholm och i landet, men jag kommer aldrig att förlåta dem detta steg. Alldeles oavsett att man i samhället behöver kompromissa för att nå lösningar. Man kan argumentera hur man vill, det är för många med mig inget annat än ett svek. Det är helt enkelt inte renhårigt finansierat, krona för krona, ändamål för ändamål.

GP,

Denna post är nr #026 av #Blogg100

En Lingströmsk epok i graven.

Läser i Mitt i Sollentuna om att den fina Edsbacka Bistro bytt regi fr.o.m. den 1 mars i år. Det hade jag helt missat. Känner en viss ledsamhet över att vår f.d. stjärnkrog nu lämnat

LingströmSollentunaarenan. Han blev den förste som tog hem två stycken stjärnor Michelinguiden i Norden, en bedrift i sig. Hans Edsbacka Krog förgyllde krogvärlden i över 20 år, ovanligt i den branschen. Krogen lever kvar, men heter idag Edsbacka Värdshus. Om jag tolkar artiklarna jag sett rätt, kommer hans Bistro i Strängnäs att leva kvar. Jag är imponerad över att sätt att driva företag, och inte jobba efter ”kvartalskapitalism”.

Som tur var tog vi oss tid att besöka Bistron i vintras, och åt en underbart god Kalvlever Anglais, med både förrätt och smaskigt tilltugg till kaffet. Vi kommer att sakna dig, men du finns förhoppningsvis kvar i  Strängnäs.

Jag önskar den nya regin lycka till, och hoppas man förvaltar och utvecklar detta fina varumärke. Självklart kommer jag att besöka Bistron framöver.

Denna post är nr #018 av #Blogg100