Ett rum utan insikt…?

Just nu är ”landet godhet” en tummelplats för allehanda diskussioner för och emot, svartmålning och till skyarna höjandes. Gemensamt är, som faktiskt jag kom till insikt om idag genom en stunds samvaro med en god vän och sparringpartner, att många torgför sina teser idag utan någon som helst källkritik. Man driver sina idéer och tankar genom att plocka bitar som passar in i ens pussel, och tror att ingen ska ifrågasätta den. Skulle någon ”mot förmodan” göra det, så sätts artilleriet in med all möjlig kraft för att nedvärdera och rasera ”motståndaren”. Inte sällan tar man fram ovederhäftiga och grymma argument.

Mitt i allt finns styrande och media i en salig blandning, som inte heller verkar veta vad som är in eller ut. Media driver på, vilket de ska göra, men ofta undrar jag i vilken riktning? De har makt, och borde då ha makt att inte bara springa de s.k. politiskt korrekta ärendena. Politikerna å sin sida, verkar inte heller veta vilken fot de ska stå på. Finns insikt, visar man i alla fall inte den. Verkligheten verkar just nu ha snabbare fötter än våra ledare.

Samtidigt som jag skriver ihop dessa fåtaliga rader, ser jag på det sista avsnittet av ”Krigets hjärtan”, den tyska serien om Andra Världskrigets fruktansvärda liv och erfarenheter. Jag vill att fler ska se dessa bilder, vi ska aldrig återuppleva detta, och för att nå det målet krävs idag än mer samling vid pumpen än i EUs linda.

Krig finns lite varstans, det är EN av anledningarna till att vi idag är åskådare till det vi numera inte bara har som utsikt.
Det är en dock inte den enda. Världen är oerhört komplicerad och global idag, på ett sätt vi aldrig tidigare upplevt. Soldaten i serien, som mer el. mindre deserterat, bad en annan man skicka ett kort till sina ungdomsvänner från före kriget per post innan han stålsatte sig och trotsade det ryska kulregnet med given utgång. Dagens desertörer har mobiltelefon med smarta funktioner, åtminstone de som lyckas ta sig till Europa. Vad övriga har får vi nog aldrig veta. Inte minst för att smugglarna inte är intresserade av dem.

Med ovan bild, tack Berglin, vill jag symbolisera det faktum att jag och många med mig, är rejält oroliga för hur vi ska ro iland situationen på vår halvö. Strömmen över Östersjön sinar aldrig, och ledarna vi har tilldelats, oavsett partifärg, verkar med några få undantag inte vilja ha ledartröjan på sig. Finns de några som vågar ta på sig den, jagas de med text och bild på flykt, likt en Gustav Vasa som ingen trodde på för några sekel sedan. Inte innan folket skidade ikapp honom och hämtade tillbaka ledarskapet för en tid. Låt oss slippa denna liknelse och gör istället så att de som är satta att leda, också vågar göra det, även om allt kanske inte blir rätt från början.

Vi måste våga agera. Sätt gränser som följer det som vi faktiskt har lagar och överenskommelser för. Endast det kan också göra tillvaron i framtiden dräglig i vårt land såväl som på den övriga europeiska kontinenten. Låt inte gamla tider komma åter genom att låta det uppnådda slås sönder och samman genom passivitet. Ingen är betjänt av det, allra minst de som söker fristad hos oss.

 

Uppdatering lördag 7 nov.

Richard Swartz kommenterar från Österrike om sitt hemlands situation i dagens DN

En vilsen värld

Sitter i lördagssoffan…”slösurfar” som det heter på modernt språk. Tittar samtidigt lite på TV. Ledig dag, välbehövd efter en tid av alldeles för mycket slit och stress. Det renderade igår ett besök på Husläkarcentralen, och nya/ändrade piller för blodtrycket. Bestående eller inte, det vet jag inte. Líka lite som jag vet om vår värld är beständig. Vår välfärd. Vårt liv som vi är vana att se det och ha det. Ni som tror att detta är något slags skrift mot något kan sluta läsa nu.

Jag är generellt inte motvalls, men anser att realism är ett verktyg man måste kunna använda sig av just för att kunna vara för det man kämpar för eller tror på. Just nu vet jag inte riktigt vad vår värld tror på eller kämpar för.

Kanske håller jag på att bli äldre och mindre idealistisk? Det vet jag heller inte. När man trubbas av genom långvarigt slit och dessutom några gånger desavouerats, är det inte längre så lätt att hålla fanan högt i den anda man är van att verka. Jag gör en ansats till att plocka ner lite tankar som vuxit under de senaste veckornas tystnad från min sida här. Vi får se om jag lyckas fortsätta längre fram i höst.

Just nu visas serien från Tyskland som heter ”Krigets unga hjärtan”, vilket är en ypperlig serie,  och den manar till eftertanke. Tyvärr visas den alldeles för sent på kvällen. Fler behöver se den. (kan förvisso ses på SvT Play) Den speglar just det fruktansvärda som krig och oro innebär. För dem som tvingas ut i strid, oavsett position. För dem som drabbas direkt eller indirekt. Det spelar egentligen ingen roll i vilken roll man befinner sig.

Vi behöver påminnas om detta, utan fasadfärg i form av glättiga dramaturgier som inte ger annat än förströelse. Serien har fått stort genomslag, inte minst hemma i Tyskland. (detta är en repris från 2013)

När nöden pockar på dörren, finns inga hinder längre i människans natur. Hon är trots allt däggdjur och börjar hennes tillvaro skakas om, blir det naturliga att adrenalinet slår till och hennes överlevnadsinstinkt tar över. Då är hon inte så vacker.

Jag är orolig för att vi i eftersvallet av den ”godhet” som utgivits de senaste veckorna både hemma i Sverige, och i den paneuropeiska stödrörelsen, kommer att få ett likgiltigt samhälle, inte minst om man intar den avvaktande rollen där ledarskap vattnas ur genom den vilsenhet som råder.

Krig är fasansfullt, ocn terrordåd, i vårt sätt att se på saken, ett ålderdomligt sätt att visa att man är med någon grupp som inte har kapacitet att använda ord och diplomati för att driva sina frågor och möjligen nå framgång. Samtidigt kan underlåtenhet och en överdrivet naiv känsla att ”alla ska ställa upp” och då blir allt bra i slutänden, skapa enorma  konvulsioner och i förlängningen driva fram nödvändigheten att anvälda just våld för att inte själv gå under.

En avslutande mening i TV-serien var ”det finns två val just nu, ljuga eller dö” fritt översatt. Detta sagt av en förtvivlad fänrik som kämpat i ett hopplöst läge på fronten mot Ryssland, sett en stor del sina mannar dö, själv nästan dött och rymt ut i skogen där han överlevde som en typ Robinson Crusoe. Detta tills han hittades av medsoldater (tyskar i detta fall) och ställdes inför rätta, med dom att arkebuseras pga krigsförräderi.
image Höstljus

Jag önskar att vi, realistiskt, kryper ur våra mest idealistiska drömmar, försöker se positivt och kreativt på det vi faktiskt kan göra, för att vårda och värna det goda samhälle de flesta av oss tror på. Tankens kraft kan ihop med realism övervinna mycket, kanske kan lite ljus som igår sken över vårt land ge inspiration till att se saker ur en nyktrare vinkel, komma ur den vilsenhet som tycks råda på väldigt många nivåer.

Jag vet inte, men jag hoppas. Jag vill inte ge upp, men för att komma dit tror jag det kommer att krävas stora ansträngningar. Just nu ser jag mest en stor snöboll som rullas framåt och riskerar sluta med en stor istid om vi jämför med det vi egentligen säger oss vilja ha.

SvD Tove Lifvendahl, Maria Rankka Sthlms Handelskammare

Rötter och reflektion, samt vänskap…

Denna dag har inneburit diskussioner, resor och organisation. Det mesta har fungerat även om ett moment fick skjutas på framtiden. Så kan det vara men behöver inte innebära att saker blir fel i slutänden. Vi lever i ett prestations och ibland ångestfyllt samhälle. Jag har mött en god vän som ger mig inspiration i livet och jag tror att jag ger honom det också. Vi har rätt snarlika upplevelser av många saker i livet, trots att vi levt rätt olika liv som helhet. Kreativa tankar sprutar när vi träffas och detta blandat med skön samvaro ger en väldigt fin utväxling.

Dagen började med administrativt pyssel med min bil som skulle in för åtgärd på garantin, översvämning i ”underredet” kanske man kan kalla det, under golvmattan. Detta pga nedfall igenproppade dräneringskanaler från vindrutan. Efter det var det dags att ta tag i en del diskussion kring mitt projekt i Uppsala och dess avslut.

Därpå tågresa genom det genom ett sädesgult Sverige till en mindre ort i Västmanland, om än i Örebro län, där jag skulle plocka upp en ”ny” begagnad bil åt min gode vän. Denna resa blev också resa i nutida Sverige, Sverige förändras i raskt takt och man hinner reflektera över det en sådan dag. Inte minst genom det man ”ser”. Lite senare under dagen konstaterade vi just att denna förändring är inte självklar för de styrande, då än mindre för de s.k. gräsrötterna ute i landet. Fast på olika sätt. De osynliga diken som grävs i samhället idag, riskerar att rasera saker i väldigt raskt takt och skapa en tillvaro utan den tillit och empati som trots allt genomsyrat vårt land under många decennier nu.

wpid-20150828_125907.jpg

Efter att ha kollat av bilen och klarat av det administrativa, var det dags att tanka och röra sig mot vårt mötesställe. Eftersom jag faktiskt var väldigt nära min farfars rötter, den lilla by eller håla, kalla det vad ni vill, som också fått ge oss vårt efternamn, tänkte jag att det vore väl tusan om jag inte svängde förbi på vägen, när jag var så nära. Sagt och gjort, och bilderna kan ni se här. Vilken av gårdarna som farfar föddes på får jag nog ta hjälp att reda ut.

 

wpid-20150828_125911.jpgDet var ingen jätterik bygd, och farfar drog sig ut på USA-praktik innan han bosatte sig i Värmland. Visserligen finns ett bruk i närheten, Frövifors, men det var till Edsvalla Bruk han kom, strax väster om Karlstad för er som inte är så väl bevandrade i geografin.

 

wpid-20150828_130038.jpg

Jag skulle vilja gå in och besöka den rätta om jag i så fall vet vilken den är.

Bilen gick som en klocka och strax mötte jag Erik i Linköping, efter att ha kört på delar av de vägar jag cyklade på i juni. wpid-20150828_180650.jpg

Vi gick igenom papper och brev som kan röra bilen. Och vi pratade. Vi var ganska eniga om hur viktigt det är med rötter, harmoni och stabilitet i mänskliga liv. Att det inte är något man skapar ”över en natt”. Först då man har det kan man prestera och driva kreativa saker framåt. Vi har båda två några rätt tuffa år bakom oss, och han hade just fått ett otroligt positivt besked om ett uppdrag/arbete han ser fram emot mot mycket. Vi har båda reflekterat mycket de senaste åren och hoppas de ska gagna oss i fortsättningen.

Efter en alltför kort men trevlig stund i Östergötland, styrde vi kosan åt varsitt håll, jag mot Uppland och Erik mot Småland. Vänskap går inte att köpa, inte heller rötter, något som är väl värt att fundera över i dessa oroliga tider.

Aldrig mera krig…

… känns tyvärr alldeles för långt borta just nu. Efter att ha suttit mer eller mindre klistrad framför den franska TV-serien ”Un village francais”, som man översatt till ”En liten fransk stad” (i mitt tycke inte helt optimalt), kommer tankarna som formats bl.a genom min uppväxttid i Mellaneuropa. Norrmän och danskar, samt finländare har nog lättare att förstå och känna detta än många ”svenskar”. Krig händer ju inte i Sverige, det vet vi ju sedan 200 år…

Fredriksten

 

Denna serie visar hur fasansfullt det är när ingen vet vem man kan lita på, och hur man tar till vilka medel som helst för att få människor att svika, ljuga, och ange. Detta försiggår inte alls så långt från våra gränser, men jag tror inte många törs fundera över detta. Till och med politiker drar sig för att diskutera de mer jordnära utmaningarna, om det skriver bl.a. Andreas Cervenka i dagens SvD.

Det finns inga enkla lösningar om vi vill behålla våra ideal.Varje dag kommer det smuggelbåtar genom Medelhavet till t.ex. Sicilien och Italien. Folk därnere är förtvivlade, de lever med det varje dag, och ogillar inte att ta ett humanistiskt ansvar, men de är oroliga för vart det ska ta vägen. Arbetslösheten är hög, många kan redan som det är nu inte försörja sig själva. En man jag såg i ett inslag, poängterade just detta att EU måste ta i med krafttag för att lösa detta bekymmer, som riskerar bli ett stort hot mot våra tankar om fri rörlighet och annat som vi idag ser som självklarheter i vår del av världen. Jag kunde rabbla hur många större eller mindre hot och utmaningar, de flesta vet redan om dem. Låt oss inte kasta bort det fina vi uppnått, och låt oss utveckla det vidare. Det finns inget status quo, ingen väntetid, den som tror det har inlett marschen mot avgrunden.

Europe, too nice to hate.

Jag brukar inte inleda mina inlägg på engelska, men frångår den principen idag av två skäl,

dels för att jag nyss sett första delen av den brittiska deckarserien ”Grantchester”, och åter fallit och njutit av det djup med humor som engelsk och europeisk TV-film ofta har,

dels för att engelskan ”drar” i Sverige.

GrantchesterDet var en fröjd att titta på serien, små ”knorrar” här och där, och ett vackert landskap att titta på. När jag ser och hör sådant, saknar jag just ”mitt Europa”, jag har alldeles för lite med det att göra för närvarande. Europa, med alla sina fel och brister (som Sverige och svenskar understundom alltid måste påpeka) är en sådan enorm tillgång och ”backyard” att ösa ur. Å ena sidan tas den för given, å andra sidan ”kackas” det på den i tid och otid.

Jag kan njuta så av att möta såväl tyskar, fransmän som greker på Arlanda i det jobbet jag utför där. Känslan blir allt som oftast ”jag vill ju och kan ju samverka så bra med er, varför ges mig inte den möjligheten i större grad?” Kanske kommer den möjligheten tillbaka fortare än jag tror och ingen skulle vara gladare än jag! Efter att ha den korrelerande funktionen i många av mina uppdrag och anställningar, känns det som om jag vissnar inifrån när jag inte får utlopp för sådant mer.

Jag har ofta funderat över Sveriges ofta lite naiva och distanserade hållning till den europeiska kontinenten som vi ju tillhör, trots Östersjön och Öresund. Jag är ju för dem som inte vet det, uppväxt in i det mångkulturella samhället, via framförallt Frankrike under tonåren. En intressant och ibland svår tid, men inget jag skulle vilja ha ogjort. Hela tiden när Sverige var i stort sett ”orört i den multikulturella grytan” (sånär som på alla italienare och ex-jugoslaver som kom hit för ca 50 år sedan), har jag lärt mig om en annan värld, ändå så nära. När man t.ex. hört kommentarer i stil med ”negrer, ja de finns ju bara i Stååck’ålm”, då är det inte så underligt att det blir en kulturell ”härdsmälta” i ett stort litet land under det inflytande som invandring av de slag som pågått sedan sekelskiftet eller lite längre. Att vissa som anser sig veta bättre och ”tycker” en massa om detta fenomen, hjälper ju liksom inte upp situationen. Det krävs mer respekt för en människa med mindre insyn för att denna person ska kunna förstå och försöka anpassa/bjuda på sig under rådande omständigheter generellt sett i t.ex. vårt land.

I gårdagens Svenska Dagbladet, läser jag en mycket viktig och tänkvärd krönika av Hynek Pallas. ”Vi borde ha tagit intergrationsfrågan på allvar redan för 25 år sedan” är budskapet och rubrik, och det känns för mig som en seger att någon äntligen vågar skriva det. Jag har själv sett det här komma, försökt påverka (med magert resultat) och få människor att inse det, men det har bara viftats bort. En ickefråga, tabu på något sätt. Varför? Snöbollen rullar och den blir inte lättare med tiden. I värsta fall går den i delar och det blir ett antal bollar som rullar parallellt…

För mig är ovanstående krönika balsam för själen, även om det inte är så upplyftande läsning. Jag citerar

I dagens Sverige är det fortfarande rätt outforskat och förbisett vad det innebär att ha flera språk och fler länder att röra sig i – det jag lever och andas varje morgon från det att jag vaknar och har ett jävla sjå att förklara för mina egna barn”

Varför är det så? Engelskan är jätteviktig i världen, men den är INTE allena regerande.

Läs krönikan, det står så mycket i den just om hur det är att ta sig in i ett slutet samhälle som faktiskt Sverige varit väldigt länge, och delvis fortfarande är.

Jag själv har liksom sett symptomen från andra sidan jämfört med Hynek Pallas, själv född utomlands, men återinvandrade som 2 åring, och flyttade sedan ut i världen igen som 12-åring. Att göra en sådan resa som Pallas beskriver, eller som jag själv varit med om, och kanske en dag skriver en bok om, märker en person ända in i roten. När man som jag sedan ”hemma i Sverige” blir ifrågasatt för hur och varför jag tänker eller gör vissa saker på ett sätt som man inte gör ”här hemma”, blir det ju också ”kortslutning” eftersom jag ser så svensk ut…ingen kan ju tänka sig in i bilden att jag skulle fungera annorlunda. Det blir lite som en inverterad (alltså omvänd) situation från en mörkhyad ”andra generationens svensk” eller adopterad, som gör alla förvånade genom att öppna munnen och tala perfekt uttalad svenska… I mina bättre stunder tas jag på så sätt för inföding både i Frankrike och Tyskland.

Vi har mycket att lära oss, inte minst från övriga Europa. Vi kan lära ut andra saker.

 Europe is simply too nice to hate

SvD

Hur kunde det bli så här…?

Oh là, my goodness, oh mein Gott….hur kunde vi hamna här i denna milda vinter som inte riktigt vet vart den ska vända sig…frysa på eller fortsätta vara fuktig och både mild och råkall. Är det en förkylning eller är det värre?

förkylning

lånat från finsk upplysning

 

Vad är det som pågår? Har vi drabbats av virus, eller av bakterier?

Jag vet inte, och jag har tyvärr förutspått det länge, men väldigt få har velat ta till sig resonemang. För att kunna runda gropar i vägen måste man kunna styra sitt fordon, men om man inte smörjer kuggar och annat i mekanismen, så kommer allt att låsa sig. Till slut kan man inte rubba färdriktningen, och skulle det släppa, riskerar man att gira så kraftigt att man hamnar i diket.

Det som försiggår i vårt land nu kan beskrivas på många sätt, och det skrivs redan spaltmeter om det i olika forum. Det som jag ser som det mest allvarliga är att det finns en osynlig ”åsiktskorridor” som bl.a. Per Gudmundson tog upp igår i SvD.

Om man inte får testa och utforska nya rön inom medicin, kommer nya utvecklingar inte att göras möjliga. Om man hela tiden möter tiden med samma mediciner, kommer bacillerna till slut bli resistenta och få fäste. Ett bra recept ska vidmakthållas, men låt det inte förstöras genom att göra kosttallriken fastlåst i en enkelspårig fåra med bara en riktning. Då rískerar vi att hamna i en återvändsgränd med ett elakt bakhåll.

Vad jag önskar mig till jul, är att vi alla tillåter oss att ventilera saker lite mer in och ut, så att våra kläder blir lite mer vädrade och inte medger att löss fastnar i vecken. Det är inte farligt att lufta ideer och tankar. När blev det så? Varför tror så många att bara för att lite frisk luft ska framkalla en höststorm? Jag är inte ute efter att blåsa bort allt vi har, tvärtom.

Vi går in i fjärde advent, och jag väntar förhoppningsfullt (naivt) på att vi ska smörja vårt samhällsmaskineri så att vi inte hamnar i baklås och sitter fastspända i baksätet när vårt fordon i full fart kör över kanten. Inte ens moderna miljöbilar klarar den explosion som följer den färden.

Novus

Är loppet kört nu…?

…eller kommer det en halvmara i väster om Stockholm om sådär ett decennium, innan man släpper på trafiken i tunnlar och broar i den då byggda Förbifarten som tidigare hette Västerleden? Igår sprangs det i alla fall i Norra Länkens tunnelsystem mellan Norrtull och Värtan om jag är rätt informerad.

tunnelloppet

Jag hoppas verkligen att den är rätt dimensionerad i motsats till Södra länken som var för sparsamt tilltagen då den öppnades för nästan precis tio år sedan.

Toppbild_forstasidan_ny [2]

När man försöker lyssna på vad regeringsrepresentanten i form av Karin Svensson Smith säger i Agenda, undrar i alla fall jag hur man ska kunna respektera en sådan hantering av våra skattepengar. ”Stockholm ska ha andrum”….jag men vad ska man andas då menar hon? Stånkande köer i stan och på Essingeleden?
Gudrun Schymans penningabränning i Visby är bara ett glödkorn i jämförelse. Samtidigt klagas det på resursbrister i andra områden i samhället.

Jag säger då; bestäm er, lägg ner definitivt (med allt vad det nu innebär…) eller kör igång bygget igen. Jag såg Per Bolund (Mp) beklaga sig på Facebook över nyheterna ikväll, bl.a. då Agenda. Detta svamlande, otydliga uttryckssätt som bl.a. statsministern själv använder, ger mig rysningar längs ryggen. Tala klarspråk, bestäm då hellre att den infrastrukturen INTE ska byggas, men var också beredd på konsekvenserna! Det är faktiskt inte bara en lokal Stockholmsfråga.

Tillönskar en god natt nu!

VLT, Expressen,

Ska vi radera ut alla traditioner…

och trevliga inslag i livet som barn, unga och vuxna? Detta blir inget långt inlägg, tandläkaren väntar imorgon, och det är mer jobb på gång.

zwarte pietJag kan inte förstå denna västerländska, väldigt mycket svenska, trend att bryta ner gamla traditioner för att det finns ”värderingar som har ändrats i dem”. Om jag inte är helt ute och cyklar, vill man i den svenska skolan lära elever att vara kritiskt tänkande…

Det som nu utspelar sig, både här och på andra platser, är att man sätter igång en icke underbyggd, historielös diskussion utifrån ett perspektiv  många idag har. Man suddar och tillrättalägger; Pippi Långstrump, det har pratats om TIntin, i denna ovan den holländska traditionen med Jultomtens medhjälpare som ibland tar sig ner genom skorstenen för att lämna julklappar. Återigen, om jag inte missminner mig, så har man liknande berättelser i den anglosaxiska världen, att tomten i det fallet kliver ner genom skorstenen på natten mellan den 24e och den 25e december. Det är kanske bättre att en mer eller mindre överviktig, för att inte säga fet, vit (för tomten verkar var vit, medelålders…) medelålders man fastnar i skorstenen med julklappar i högsta hugg? Kanske kan tomtemor vara behjälplig?

Jag skräms av denna historielösa, okritiskt/icke reflekterande sida som vi börjar få som norm. Att vi inte ska kunna le åt gamla texter eller serier, och njuta av perspektiv på olika samhällen. Allt är inte farligt, och allt är inte kränkande. Det börjar alltmer likna George Orwells bok ”1984”.

De afrosvenskar som fördömer den holländska klubben (SvD), tror jag inte läst på historien (se nedan i Wikipedia) om Zwarte Piet särskilt väl…jag har levt i den holländska världen med ena benet under många år. Under den tiden såg jag ingen fara illa av att träffa Zwarte Piet…

Goede Nacht!

Wikipedia,

Cykla eller inte cykla. Idag en rundtur på ön. Europa är vackert.

15 juli morgon

Detta är min morgonvy idag, innan det blir dags att gå ner och äta frukost i den medelhavska ”bersån” utanför hotellet. En lugn stilla morgon vid Pollensa-bukten, även om det ser ut som om en liten morgonbris lyfter från sydost och Alcudiahållet. Om jag fick önska skulle det blåsa lite mindre idag, vädret har varit bra, men vindarna har varit lite märkliga. På cykelturen i söndags, blev det rejäl motvind på hemvägen och man hade gott kunnat ”cykelsegla”. Kite-surfarna fräste fram i vattnet, och vindsurfingbrädorna var inte långt från vattenplaning på deras sätt.

En vecka i ”mitt Europa” gör som sagt gott för själen. Min själ. Öppnar man sitt sinne och själ för intryck på en sådan här tur, får man så oerhört mycket tillbaka. Igår pratade jag med en engelsman som kom med samma transferbuss och var den enda förutom vi som klev av vid detta hotell. En äldre man som uppenbarligen varit här ett antal gånger. Han har svårt att gå, använder käpp som stöd för det mesta, men åker ändå ensam ut på en sådan resa. ”I don’t go far from Pollensa” sade han bl.a. till mig, när vi diskuterade utflyktsmål m.m. ”Nej, tänkte jag, men du åker i alla fall hit”… Jag vet inget om hans familjesituation, förutom att han har vuxna barn som tidigare varit med hit.

Vi kan idag göra så mycket som man i tidigare generationer bara kunde drömma om. När jag var i ton- och studentåren, var tågluffning väldigt mycket ”på tapeten”. (se där ett uttryck som med ålderns vishet börjar kännas snudd på gammalt) Jag reste själv iväg på en ”luff” runt stora delar av Europa, en av mina bästa upplevelser genom livet hittills, som jag senare även använde som huvuddel i en tenta jag fick Väl godkänt på. (”VG” var på den tiden bäst, varken ”Mycket väl godkänt” eller dagens bokstavsskala fanns ”på kartan” på den tiden).

Jag har flera gånger hört vår demokrati- och europaminister, Birgitta Ohlsson, prata om just detta. Fria rörelser över världen. Hon är ändå ett decennium yngre än jag, född på 1970-talet och jag på 60-talet, men påpekar just vilken otrolig känsla det var på den tiden att få resa och lära känna eller studera i annat land. Idag tycker vi det är en självklarhet att kunna röra oss, gärna med flyg, runt hela jordklotet. Jag tror att vi behöver värdera denna känsla lite högre och öppna våra sinnen för fler intryck utifrån för att kunna fortsätta utveckla världen. För min egen del skulle jag önska att vi kunde kombinera flygandet bättre med tåget. Det är ett väldigt behagligt sätt att resa, och man upplever väldigt mycket.

På samma sätt tar vi idag för givet att vi kan kommunicera hela tiden, och med alla. I denna lilla betraktelse tänker jag inte ”gnälla”, som en del av mina gamla barndomsvänner ironiskt kallar det när jag kommenterar något jag är mindre förtjust i via de s.k. sociala medierna. Det finns baksidor på allt, även resandet, men idag ser jag det positiva och vill förmedla det. För lite fantastiskt är det ändå att när jag igår satt och avslutade några hederliga gamla vykort till familj och vänner, så behövde jag inte ”konsultera” vare sig adressbok eller minnet för att hitta exakt adress, utan kunde på ett par minuter slå upp dessa via internet. Jo, jag hör till dem som uppskattar att skicka vanlig post, både till jul och vid speciella tillfällen, som t.ex. detta. Det blir ändå något konkret som hamnar i handen på dem man tänkt på under en semester eller inför en högtid.

Jag tror på att fortsätta utveckla samhället, ta vara på det som naturen och kulturen ger oss, men reflektera mer över vad vi gör och ser i en tid där allt snurrar fortare och ingen egentligen vet varför och till vilken nytta. Dessutom finns det alldeles för många oroshärdar som kryper allt närmre. Om ett år är det 70 år Europa gick ur Andra världskriget, vi får aldrig glömma och vi ska inte tillbaka dit.

”Carpe Diem” –Fånga Dagen- var ett uttryck som ofta användes för snart två decennier sedan i samband med att filmen ”Döda Poeters Sällskap” hade sin storhet i modern tid. Det är lika viktigt nu som då. Både i vardagen och i mer avslappnade tider av ens liv.

EUropa angår oss i allra högsta grad

På söndag är det val till det europeiska parlamentet. Vi ska välja 20 representanter från Sverige, och tack och lov verkar valdeltagandet öka, kanske t.o.m till över 50% i år om det vill sig väl. Fler än någonsin har förtidsröstat, om det sedan betyder att färre kommer att rösta på själva valdagen, eller om vi faktiskt får ett ökat deltagande, får vi vänta med att få reda på till efter söndagskvällen. Klockan 21.00 stänger vallokalerna.

EU-valet

Om två veckor är det vår nationaldag, 6 juni. Samma dag är det exakt 70 år sedan ”Dagen D”, dvs. de allierades invasion av de oerhört vackra stränderna i Normandie.

d-day-4

En heroisk insats både i ”frontlinjen och bakom densamma”, där ett stort antal människoliv gick till spillo, både hos de allierade och hos Tyskland.

Låt oss aldrig, aldrig glömma detta. Aldrig mera krig måste vara vårt motto inför framtiden. Vi kan förlora oss i detaljer och små beslut som egentligen inte har så värst stor betydelse i det långa loppet. Vad som verkligen har betydelse för oss, är just det att vi haft fred i en längre tid än på väldigt länge i vår världsdel. Samtidigt tornar ett antal orosmoln upp sig, inte alls långt från oss.

Alldeles oavsett vad vi tycker politiskt, och då mer på lokal nivå, låt oss alla värna grundidén med EU, och kämpa för att få behålla freden och också sträva framåt för ett bättre samarbete inom unionen. Vi är till för att hjälpa, inte stjälpa, varandra. Därför går vi och röstar på söndag om vi inte redan gjort det.