Lång fredag i tidig vårsol efter vårregn…

Årets långa fredag lider mot sitt slut. Det har varit en dag av lantluft, lokala möten, och påskshopping. Det är fortfarande mycket tidig vår här i Hälsingeriket, den här bilden

torrt gräs

 

får symbolisera lite hur det ser ut i trädgården, men den är lånad. Kanske blir det någon ”äkta” imorgon. Vi skriver idag 18 april och i denna landsände är det bra nog på väg att bli vår, även om vi sett snörester kvar på skuggiga bergssidor. I andra delar av landet verkar det vara full vinter men solig skotersäsong.

Sådana här dagar, som avslutades i kvällssolen som sjönk bakom berget och skogen, i den lite kyligt men väldigt ljusa luften, finns det verkligen tid för reflektion i en storstadsbos lätt stressade hjärnbark. Jag är inte helt övertygad om att människan är skapt för det tempo som, självpåtaget eller inte, hon tycks vilja ha och leva i både professionellt och privat. Man förväntas vara ständigt ”på hugget”, och ständigt påkopplad. Det är bara det att hjärnan fungerar inte riktigt så. Den behöver stänga av och bearbeta. Plötsligt fick jag en bild från TV-serien ”Äkta Människor” på näthinnan; de varelserna behövde också ”ladda batterierna”, fast med sladd… Ibland tycker jag det verkar som om vi i dagens samhälle inte tror att vi behöver ladda…

När man kommer ut i ”regionerna” i Sverige, märker man att tempot oftast är lite lugnare än i storstaden. Jag fick t.o.m. ett sms idag, långfredag, från ett projekt jag är del i där man önskade Glad Påsk, men samtidigt tryckte på att det var så viktigt att man rapporterade in vartefter som saker blir färdiga…då kan man undra vem som är stressad…?

Jag nåddes idag av oroväckande besked/läsning om gamla kollegor inom det offentliga livet i Sverige, men har just nu ingen lust att ta upp den tråden alls. Lyssnar på nattradion, där jag själv för några år sedan jobbade ibland. Det hade sin charm. De spelar just nu gamla 80-talsgruppen ABC, och jag inser att det var bra, och att det är väldigt länge sedan…

När jag var ute och gjorde kvällsrensningen, för att eventuellt tända en liten påskbrasa imorgon, visserligen två dagar sent enligt västsvensk tradition, plockade jag ”egenodlat” påskris från tomten. En viss livskvalitet i det. Att elda egen ved i kakelugn och öppen spis.

Nu är det strax dags att dra sig tillbaka efter lite te och calvados. Imorgon en ny dag, kanske lite eldning, förhoppningsvis njuta av tillvaron m.m. Lite påskägg av olika slag också. Så jag säger Godnatt, och på återhörande.

 

 

 

Annonser

Petzell. Ett inlägg som kopplar till ett som inte ens publicerats…ännu.

Det kan låta klyschigt, och konstruerat. Det är dock sant. Jag hoppas att det blir publicerat, att tiden och sinnet spelar med mig. För även det inlägget har ett viktigt budskap.

Ikväll nås vi av budskapet att William Petzell, f.d. Sverigedemokratisk riksdagsledamot, numera politisk vilde, har avlidit. Se länkar till s.k. gammelmedia nedan.

Det sägs inte varför och hur, men väldigt många antar en massa saker. Den s.k. fårskocksbeteendet sätter igång igen, delvis pådrivet av media. Alla måste tycka något, alla måste beklaga, visa sin empati. Missförstå mig rätt, jag tror inte alls att alla som skriver något, har ”orent” mjöl i påsen, tvärtom.

Däremot tycker jag att det är tragiskt -och beklagligt- att det ska behöva gå så långt som att en person med klara missbruksproblem ska behöva dö för att många ska engagera sig med emfas.

Man kan tycka vad man vill om personens i fråga åsikter, tidigare beteende i olika situationer, och hans agerande i den mening att han vägrade lämna sin plats för att han (enl. uppgift) inte längre ”var önskvärd” hos sitt parti Sverigedemokraterna. Det hör liksom inte hit i diskussionen om hur vi ser människor, eller inte. Hur vuxna vi ”vuxna” är i vårt eget agerande mot andra vuxna människor.

Det går ganska enkelt att konstatera att han varit utsatt för ett antal olika krypskyttar, mobbning på högre nivå osv. Partiet, demokratiskt valt till Riksdagen, har fått utstå spott och spe för det mesta, och om det kan man hålla med eller inte. Alla i partiet, liksom andra demokratiskt valda partier, ska behandlas som människor. De är valda av folket i ett riksdagval.

De senaste veckorna i mitt liv, har det smugit sig på en hel del upplevelser som idag får mig att tänka på unge Petzell. Vad visste vi om honom egentligen? Som Jan Ericson skriver på Facebook ikväll,

”Jag tycker det var ovärdigt att behandla en politiker så som faktiskt var invald av svenska folket. Alla förtjänar respekt som människor, oavsett vilket parti man valt att stödja och även om man hoppar av sitt parti och blir politisk vilde. ”

Hur många gånger funderar vi ärligt över vad som finns bakom en människas yta och fasad? En fasad som kanske inte ens denna person själv skapat utan har fått påklistrad av andra eftersom den personen ”borde ses som sådan”, Jag avskyr denna låga gen hos människan, och Erik Laakso tog upp det i ett inlägg på Uppstudsbloggen häromkvällen. Läs och begrunda. Vad vill vi egentligen veta om andra?

I min omedelbara närhet, i släkten, har jag idag haft minst fyra fall av grav alkoholism som jag vet om. Alla som känner mig, vet att jag inte är förespråkare eller tror på moralpredikningar om alkohol osv. På samma sätt som det inte betyder att jag inte ser -och har sett- dess verkningar, både självupplevt och utifrån observerat. Som uppväxt i Frankrike och Centraleuropa, har jag fått en delvis annorlunda bild av hur hantera alkohol än den som oftast anses vara den politiskt korrekta i vårt land. Jag anser att den i många fall fungerar mycket bättre.

Det första fallet blev mig knappt inte bekant förrän personen i fråga avled. Varför då? Jo därför att det var en sådan oerhörd tabu att det inte diskuterades av någon utanför hans allra närmaste. Att detta är ett par decennier sedan, påverkar så klart också sättet som det hanterades på. Hans ingifta svågrar och svägerskor visste inte ens, eller insåg det i alla fall inte.  En smärre chock för mig, eftersom jag umgåtts en hel del i yngre år med honom.

Det andra fallet står mig ännu närmre, i den bemärkelse att det finns blodsband med i bilden. Här är det inget som förvånat mig så mycket, när det väl uppdagats. Jag har ju sett vilken typ av liv man har fört, men de sista stegen över tröskeln, hade nog inte ens jag som relativt observant person noterat. Han lever än idag, men är oerhört skraltig, vilket jag vet många har svårt att hantera. Nästan så att man inte får ta upp frågan. Själv tycker jag man ska försöka leva med honom, så länge han finns här på jorden.

Det tredje fallet, stod mig väldigt mycket närmre, men där fanns inga blodsband och kontakten finns inte heller längre kvar av helt andra skäl. Personen i fråga skämde ut sig på fester, pga okänsla för hur mycket densamma kunde inta i form av s.k. rusdrycker. Oerhört pinsamt, något jag har haft oerhört svårt för hela livet. Men återigen, ett tecken på ensamhet, obalans, sjukdom.

Det fjärde fallet står mig fortfarande oerhört nära. Personen lever, men har inga spärrar kvar tyvärr. Familjen lider, men älskar personen som bara en familj av kött och blod kan göra. Samtidigt är det i stort sett omöjligt att leva ett normalt liv med en sådan person. Hur det kommer att sluta, både när det gäller familj och hälsa, vågar jag inte ens tänka på. Tyvärr är det möjligt att oddsen inte särkilt goda i mina ögon, och då ska man veta att jag är en seg och rätt obotlig optimist i vanliga fall. Jag  har i alla fall inte tagit min hand ifrån personen, men måste skydda mig själv och min egna omgivning från att inte bli ”uppäten”.

Vad är då sensmoralen av detta ganska långa inlägg? Jo, att det är så lätt att döma, att placera, att välja den enkla vägen. Att inte vilja eller våga se. Att instället hänga på flocken, som vi som flockdjur så ofta gör i vår strävan efter att tillhöra en grupp, att bli bekräftade.

När det är för sent, är det också för sent för att beklaga sig och komma med all möjlig åsikt om hur det stod till i själva verket. Vänta inte, gör vad du mäktar med medan tid är. DET är respekt för andra människor.

SvD, DN, GP, HD,

Bloggar gör; Mikael Andersson, Dennis Nilsson,

Vad är en människa? Att slås av eftertanke om att allt inte är givet oss.

Jag slås idag på morgonen att Göran Skytte har skrivit en krönika i Svenska Dagbladet. Jag har saknat hans stundtals både kloka och eftertänksamma ord, men inte vetat vart han tagit vägen.

Härligt att han skriver igen, tänker jag inför denna dag av putsning på den fastighet som är lite väl överflödig i sammanhanget om man ska leva ett liv både praktiskt och ekonomiskt. Dessutom också ha ett fritidshus att ge tid, och njuta av.

Jag tror, inte minst med facit i hand när det gäller hur ett hus ska se ut när man ska visa det, såväl i press som på nätet eller i verkligheten, att vi idag lever i någon slags chimär om hur saker ”ska vara”. Många stressar sönder sig totalt i kampen om att uppfylla normen, att ha och leva ett liv som ”man ska leva”, inte det liv man själv vill och orkar leva. Precis som Göran Skytte tar upp, är det så mycket vi tar för givet i livet. Egentligen är INGENTING givet alls. Det kan bli ett svårt och hårt fall när man upptäcker det.

Huset bör vara rensat på samtliga lösa prylar, det ska se vackert ut, inte ha intrycket av att människor vistas där, som om det vore en tavla att hänga på väggen…kan man bo i en tavla? Jag vet inte. Kanske…men tänk när glaset spricker, vad händer då? Har man tur kanske man kan klamra sig fast vid ramen, men har man det motsatta, otur, kanske man faller pladask på golvet.

Livet är skört, det har vi fått erfara de senaste två veckorna genom offentliga personer som tragiskt ryckts ur livet på olika sätt, ingen nämnd, ingen glömd. Orättvist? Ja, men det finns ingen rättvisa i egentlig mening. Därför är bl.a dessa ord av Skytte så starka;

Jag tror att det är en gåva att någon gång få vara nära att dö. I bästa fall ökar det känslan av värdet i att leva. Det självklara är inte längre självklart.

Den som vågar ta till sig dem, och försöka leva därefter, tror jag gör sig själv och sina nära en tjänst. Det gäller att ha en balans i sin vardag, sitt liv. Klyscha? Ja, kanske, men jag har träffat den gamle ”68-revolutionären” Skytte. Han är ingen klyscha, det kan jag lova er!

Önskar en god natt och att ni vaknar upp till ännu en dag av vår gåva som heter livet.

SvD idag, SvD2, Skanskan,

Intressant ?