Årets näst sista dag…

Mycket vatten har runnit under broarna idag, och även fallit från himlen. På något sätt symboliserar det också att året skulle börja knytas ihop.

En vacker bild från en vacker del av sommaren. Under ett mindre vackert år. De som känner sig manade kan ju gissa varifrån den kommer…

Har tillbringat kvällen med att slappna av framför kakelugnen och TV:n där jag lyssnat på två olika klassiska inspelningar av symfonier, dels från Göteborg, dels från London. Kontemplerat lite. ”Pratat” med en del vänner och bekanta över nätet. En så långt bort som i Guatemala. Det är framsidan av dagens uppkopplade ssamhälle och värld. Det finns många baksidor också, men jag lämnar dem därhän ikväll.

Det ska bli skönt med en nystart på något vis, inte för att det kommer att vara så annorlunda på lördag, men att vi får lämna 2020 bakom oss tror jag många välkomnar. I min värld skulle det bli ett bra år. Vi vet alla hur det blev. Inte så bra.

Vi har lätt att glömma de små positiva sidor som ändå fanns för att 2020 varit så diametralt skilt från det de flesta av oss i västvärlden över huvud taget känt till och upplevt. Som jag skrev på Facebook ikväll, finns det visst postitiva sidor under 2020, men det som trummats ut till allt och alla har liksom lagt en våt filt över hela världen.

Nu hoppas jag på att vi ska orka se ljusen som finns, och komma ur det vakuum som skapats under pandemin, även om en total omställning nog inte är önskvärd. Jag tror på förändring under ansvar, ingen nämnd ingen glömd. Det finns strömningar som försöker dra otäck nytta av pandemin. Dessa hoppas jag att vi kan stävja. Ansvar är också att inte kasta allt vi lärt oss över bord i någon slags iver att bräcka andra. Ansvar är att vara lyhörd och utveckla det vi hela tiden lär oss, genom vår egen och andras forskning och kreativitet.
Nu tänker jag sova på det, och återkommer de närmsta dagarna med andra reflektioner.

 

Framtid i Sverige, diskuteras och funderas det kring

så även jag och många med mig. Det känns såväl dystert som i viss mån hoppfullt. Jag tror dock inte att det kommer att bli som förr, eller inte heller enkelt.
I dagens Agenda finns både Maria Wetterstrand fd. språkrör i Miljöpartiet och Anders borg, fd finansminister under 8 år, bl.a. under den s.k. finanskrisen 2008.

Jag begränsar mig till Sverige just idag, nuläget rör ju egentligen mer eller mindre hela världen, och det finns mycket att reflektera kring.
Det enda vi faktiskt vet, är att det kommer inte att bli som före Coronautbrottet, dvs i dec/januari. Kanske är det bra också, kanske har vi fått oss en liten tankeställare, och börjar tänka mer på vad vi gör. Ta färre saker för givna. Det har nog funnits lite för mycket av det under en längre period. Både Maria Wetterstrand på länk från Helsingfors, och Anders Borg i studion är inne på det spåret, men med lite olika infallsvinklar. Jag kan inte bedöma vem som har mest rätt, men ansatsen är från båda håll både återhållsam och lugn. Det tycker jag är bra.

Tyvärr tror jag, som Anders Borg också tar fram, att det kommer at tbli i många fall en smärtsam erfarenhet för många. Jag har själv gått igenom rätt smärtsamma omställningar, så därför skriver jag lättare om det. Jag vet att det är kontroversiellt och svårt att ”ta in”. Samtidigt tror jag att det är det enda sättet att angripa framtiden, och helst med en positiv inställning att om vi vill och kämpar för det, kan det också komma något gott ur det.
Många kommer att bli av med både jobb och uppdrag. Jag har blivit det. Jag känner ett antal vänner som har det tufft. Ingen inkomst förrän i höst…hur skulle det kännas? Det är tyvärr verklighet för många. En av mina bättre vänner kommer nu i veckan börja köra ”likbil” som vännen i fråga uttryckte det. Det till förhållandevis låg lön. Vi som har gått igenom liknande erfarenheter, vi vet hur det kan kännas. Vi vet också att om man försöker se tiden an med något slags kreativ blick, blir det lättare att se möjligheter i all dysterhet.

Mina värmländska rötter fick sig en kick i bilen hem från Ica tidigare ikväll. Jag vet att det är ungefär lika fint att nämna dem som det var att nämna ABBA på 1970-talet.
Jag måste säga att det sprudlar av glädje i deras låt som jag tänker ladda upp nedan. Det är väl närmast rockmusik de producerar i klassisk svensk landsortsstil. Detta klipp från Liseberg visar verkligen på spelglädjen….Tyvärr finns inte Sven Erik Magnunsson längre, men jag såg dem live i Karlstad 2011 i samband med ett evenemang jag deltog i.

”Säg ja, inte nej, följ med mig, det blir en sommar i Sverige igen”

 

Låt oss göra den kommande sommaren till en bra sådan, trots att den blir ”lite annorlunda” jämfört med det vi är vana vid.
Nu önskar jag god natt!

Alarmist-Realist-Positivist-Dysterkvist ?

Det är svårt att hitta inspiration att skriva dessa veckor…jag har påbörjat en positiv och reflekterande post häromdagen, men den är inte färdig. Trots uteblivna uppdrag, och låg aktivitet med få resor inom länet, finns det liksom dåligt med tid att inte försöka sondera framtid, utföra det man fortfarande bör och samtidigt tänka positivt. Man förväntas ju inte heller röra på sig för mycket.

Som de flesta noterar, kommenterar och sörjer, ställs i princip alla arrangemang och tillfällen till musik och kultur samt träning/sport i sommar in. Året 2020 känns ur många synvinklar förlorat. Det är det väl förhoppningsvis inte helt, men jag tror vi alla får inse att det vi varit vana vid, och tagit för givet, inte längre kommer att vara det.

Det kanske på sätt och vis är bra, men jag hävdar ändå att en s.k. omställning bör absolut inte gå till på detta vis. Man kan inte, utan stora konsekvenser, stanna världen på det sätt som nu skett.

Vilken är lösningen, kan man undra? Ja, det tror jag ingen vet just nu, men ett är säkert, vi måste försöka få ekonomierna i världen att komma igång igen, många människor kommer annars att få lida oerhört. Vi i Sverige kanske klarar oss någorlunda, även om många verksamheter kommer att slås ut. Men i utvecklingsländerna finns inga hängslen och livremmar. När hela den utvecklade världen är fullt upptagen att söka skydd och måna om sig själv, kommer en stor del av den mer fattiga världen att lida enormt. De behöver handel och utbyten.
Samtidigt tror jag att vi också kommer att få acceptera en massa saker som ingen har behövt acceptera under den s.k. efterkrigstiden, dvs. 1945 och framåt.

Så fastfruset som det känns i världen just nu kan man ju bara önska sig att isarna ska börja smälta även i år… På återhörande, i positivare ordalag.

Det misshandlade valet…

Igår och idag rann dropparna över för mig. Alla illusioner är som bortblåsta. Jag trodde och hoppades länge på att vi skulle kunna få ett val med sakpolitiskt innehåll. Sverige är en del av Europa, och Europa är oavsett vad man tycker om unionen livsviktigt för oss. Att tro att vi skulle klara oss utan vår s.k. gamla kontinent är för mig så verklighetsfrånvänt som det kan bli.

 

Den brustna bron i Genua

I en demokrati kan vi diskutera upplägg och lagar, hur vi ska hantera och utveckla både det ena och det andra. Vi har en benägenhet att ta det för givet i vårt land. Tyvärr är det inte det. Vi behöver inte resa särskilt långt österut t.ex. för att människor bara kan drömma om de friheter, och för den delen rättigheter och skyldigheter som vi åtnjuter i vår västvärld.

Bilden ovan får symbolisera min önskan om att inte ständigt riva broar, vilket vi åsett ett antal exempel på under eftervalstiden under höst vinter och vår. Jag hade väl även kunnat lägga upp en bild på Suckarnas bro, från Venedig, men att sucka som just nu många med mig gör, skapar inte något konstruktivt.

För mig som delvis växt upp i Mellaneuropa, och samtidigt i ”myllan” i våra svenska brukssamhällen, och sett hur Europa öppnats såväl under min vistelse i Frankrike, som efter återkomsten till Sverige, och t.ex. Berlinmurens fall, finns ingen återvändo mot ett mer slutet samhälle.

Jag minns hur vi som barn stod vid relingen på färjan som angjorde Travemünde, och kunde se över till gamla Östtyskland, kallat DDR, och vakttorn mot väst.

Likaledes när vi åkte motorvägen mellan Hannover och Göttingen, då vi bodde i München, ett halvt decennium innan muren föll. På några ställen var det bara kilometer till Östsidan. För mig var det något skrämmande overkligt att en så stark gräns fanns och gjorde världen så olik, så delad. Det är inget jag längtar tillbaka till.

När jag nu ser och hör hur debatten i samtliga olika läger i Sverige sjunker till så låg nivå, där allt går ut på att puckla på andra med skrämsel, nedsvärtning och underminerande argument, undrar jag hur det står till bland våra s.k. folkvaldas moral och intelligens. Man har ju fullständigt minimerat valet som borde innehålla visioner och förslag, låt vara olika och ibland motsatser (det är just det demokrati handlar om), till att bli en simpel sandlåda i form av dålig inrikespolitik. Många kandidater undrar jag faktiskt  över hur de hamnat på listorna. ett fullständigt underbetyg till de valberedningar som vaskat fram dem. Vad vill de, räknar de med att tillföra något till EU? Är de endast en förlängning av den katastrofala situation som höstens riksdagsval gav? Då är i alla fall inte jag med. Jag har flera gånger sagt att detta blir mitt svåraste demokratiska val jag upplevt sedan jag blev myndig, och eftersom jag inte längre är 30, blir det några stycken…

I min värld åstadkommer man inte framsteg och utveckling genom förtal, att be andra motståndare ”ta avstånd” från ditt eller datt, att desperat fiska efter skandaler i syfte att smutskasta motståndare för att därigenom tro sig vinna fördelar.

Nej, skärp er /alla/ dessa sista dagar före valet. Berätta om vad ni vill, inte om andras tillkortakommanden. Jag kommer att nagelfara de kandidater jag överväger ordentligt i sömmarna, det har inget med mina gamla eventuella partilojaliteter att göra hur jag slutligen röstar.

 

Alliansens begravning, scen 1

Jag har inte skrivit här på väldigt länge…jag har helt enkelt inte funnit inspiration, och har den funnits, så har tiden inte kunnat hittas. En lång period av politisk frustration och ett dödläge av sällan skådat slag har pågått under månader. Fyra närmare bestämt.

Idag har jag dock fått fart på tangenterna…även om det blir ett moratorium fram till söndag i politiskt tyckande efter detta lilla epos ikväll.

Låt oss konstatera, det som många med mig har sagt i månader nu. Alliansen är ett dött skal, som ett ömsat skinn efter en orm som krupit ur det för trånga höljet. Den kan vi nu lägga till historien.

Varför ens hyckla om att ”bibehålla ett gott klimat med alliansvännerna” längre? Eller som Martin Ådahl (C) sade i Aktuellt, att man inte skulle vifta bort samarbete mellan allianspartierna. Man brukar prata om att både äta kakan och ha den kvar…
Jag har ingen synpunkt på om huruvida det är bra eller dåligt, med tanke på de senaste månadernas harvande om att ”Alliansregering är det man satsar på”, men att hävda att det fortfarande finns en Allians är för mig att hyckla. Dagens nackskott från Centerpartierts sida borde definitivt undanröja alla hinder för begravningens inledning. Konkret samarbete lär nog dröja en längre tid, om det som idag presenterades går igenom diverse råd och riksdag.

Vad man än säger från politiskt håll, tror jag att det finns en enorm besvikelse och bitterhet från en majoritet borgerliga väljare. Man ville inte ha detta. Partisterna jublar eller svär, beroende på vilket läger man tillhör. Vanliga väljare tror jag inte har det lika lätt. Fortsättning följer imorgon lördag, med förtroenderåd hos Centern, och söndag med Liberalernas partiråd.

Bilden nedan är redan en klassiker, och rätt talande för ”vart vi är på väg”, som det heter på TV-språk dessa veckor.

Kreativiteten i landet dras upp med ROTen…

Idag bar det av mot Uppsala i ottan, klockan 06.22 från hemmastationen närmare bestämt. Det var dags för ”Vakna Uppsala”, en frukost organiserad i Uppsala Konsert och Kongress. Upplägget är mingelfrukost med en massa spännande och möjliga möten.

rot-avdrag

Dagens talare var Teo Härén som pratade om kreativitet. Jag har hört honom för flera år sedan, numera har han slagit sig till ro vid Dalälven uppe i Älvkarleby.
Efter ett alltigenom stimulerande och nätverkande pass på två timmar, med en del mentalt smältande under dagen, känns det extra frustrerande att ikväll läsa en artikel om hur det utvecklat sig i tjänstesektorn efter årsskiftet, i och med att ROTavdragen minskats. Skatteverket redovisar en rejäl minskning av såväl utförare som av kunder för dessa tjänster jämfört med februari 2015. Branschorganisationerna befarar att en stor del av detta nu vänder mot svartarbete.
Vad innebär detta då? Jo, att staten får in mindre skattepengar till välfärdssektorn. Att färre vita jobb blir kvar, och att personal antagligen kommer att sägas upp.
Men, säger de som förespråkar ett borttagande av det man kallar ”subventionerade renoveringar”, ”det är ju inte mer än rättvist, folk kan betala…” Samhället ska inte subventionera sådan verksamhet…

Vänta nu säger jag….”subventionera”? Då innebär det att man anser att skattenivån är statisk och att den delen av inkomsterna ”ägs av staten”. Vad man glömmer att säga är att skatt är lånade pengar  av medborgare och företag för att bekosta det gemensamma vi bestämmer att vi ska ha i vårt samhälle. Om folk inte anser att det är värt att köpa vita tjänster, dvs. undanhållla pengar från det gemensamma systemet, betyder det med största sannolikhet att man anser att andelen skatter som ska betalas på tjänster är för hög i vårt land.

Resultatet blir /istället/ för högre skatteintäkter (minskade s.k. subventioner) lägre inkomster för staten, sämre villkor för de som ev. utför svartjobb, inga pensionspoäng m.m.

Vad har då det med kreativitet att göra undrar vissa säkert då, det är väl inte beroende av skatter? Jo, tänk att det är det. Småföretag startas allt som oftast ur kreativa projekt. De flesta är eniga om att tjänstesektorn är den del av samhället som ska skapa de flesta nya jobben och företagen i vårt land. Om det blir alltför tungt att starta företag, administrativt och kostnadsmässigt, ja då kommer man antingen inte starta företag, eller så flyttas företagsamheten utanför landets gränser. I värsta fall blir svartsektorn den stora vinnaren, och på det vinner vare sig företag eller privatpersoner på längre sikt.

DN,

Inlägg nr 003 i #Blogg100

Mars månad …första s.k. vårmånaden…och nu ”Blogg100”. Vi börjar med ett vårljus.

Bloggutmaningen börjar igen….den som jag testat ett par gånger men aldrig gått i mål på. Vi får se hur det går i år.

blogg100logo

Idag är det tretton delstater som har primärval i USA idag. Primavera…vår. Kommer presidentvalskampanjen att ge oss någon vår? Jag vet inte. Jag får säkert anledning att återkomma till det, eftersom jag ju tänkte försöka rösta i det stora valet i höst. Ett val som direkt eller indirekt påverkar allas vår vardag. Jag har reagerat över hur mycket fokus svensk, och säkert europeisk också, media ger Donald Trump, och Hillary Clinton. Samtidigt är det intressant att se hur ungefär samma tendenser driver människor till missnöjesyttranden genom att stödja partier eller kandidater som inte tillhör etablissemangent. Demokratin är satt i gungning genom dem som normalt säger sig värna demokratin. Ingen nämnd, ingen glömd.

Tittar vi på vår närmare värld, dvs. Europa och Medelhavet, kan vi skönja samma sak där också. Av den ”arabiska våren” blev i stort intet. Istället har vi tusentals och åter tusentals människor som av olika skäl söker sig till Europa. Jag kommer att återkomma till det.
Jag tror att vi behöver fundera allvarliigt över hur vi vill ha vår demokrati, om vi vill ha den fortsatt. Den erosion som nu pågår lite varstans, som ger resultatet politikerförakt,

Igår mötte jag en syrier på Arlanda i mitt jobb där. Han var på väg tillbaka till Libanon där han hade sin familj sedan några år. Han hade givit upp. Han fick bekosta sin resa tillbaka helt själv. Han hade betalat en mindre förmögenhet för att komma hit. Till vad?
Detta möte är ett möte jag lovat flera bekanta att berätta mer om. Jag kommer att göra det, men det tar tid att smälta. Det var ett möte jag kommer att minnas många, många år. Troligtivis så länge jag har en friskt minne.
Situationen är inte så svart eller vit som media, och en del debattörer och lobbyister gärna vill få den till. Detta oavsett vad man anser om olika saker och skeenden.

Detta var mitt första #Blogg100 inlägg i år. Inte så upplyftande kanske. Det kommer andra gladare inllägg också, men detta skrivs i realtid och påverkat av gårdagen.

12715660_10153570374173935_428762680228488841_n

Nr 1 av 100 i #Blogg100

DN, SvD,

 

Rötter och reflektion, samt vänskap…

Denna dag har inneburit diskussioner, resor och organisation. Det mesta har fungerat även om ett moment fick skjutas på framtiden. Så kan det vara men behöver inte innebära att saker blir fel i slutänden. Vi lever i ett prestations och ibland ångestfyllt samhälle. Jag har mött en god vän som ger mig inspiration i livet och jag tror att jag ger honom det också. Vi har rätt snarlika upplevelser av många saker i livet, trots att vi levt rätt olika liv som helhet. Kreativa tankar sprutar när vi träffas och detta blandat med skön samvaro ger en väldigt fin utväxling.

Dagen började med administrativt pyssel med min bil som skulle in för åtgärd på garantin, översvämning i ”underredet” kanske man kan kalla det, under golvmattan. Detta pga nedfall igenproppade dräneringskanaler från vindrutan. Efter det var det dags att ta tag i en del diskussion kring mitt projekt i Uppsala och dess avslut.

Därpå tågresa genom det genom ett sädesgult Sverige till en mindre ort i Västmanland, om än i Örebro län, där jag skulle plocka upp en ”ny” begagnad bil åt min gode vän. Denna resa blev också resa i nutida Sverige, Sverige förändras i raskt takt och man hinner reflektera över det en sådan dag. Inte minst genom det man ”ser”. Lite senare under dagen konstaterade vi just att denna förändring är inte självklar för de styrande, då än mindre för de s.k. gräsrötterna ute i landet. Fast på olika sätt. De osynliga diken som grävs i samhället idag, riskerar att rasera saker i väldigt raskt takt och skapa en tillvaro utan den tillit och empati som trots allt genomsyrat vårt land under många decennier nu.

wpid-20150828_125907.jpg

Efter att ha kollat av bilen och klarat av det administrativa, var det dags att tanka och röra sig mot vårt mötesställe. Eftersom jag faktiskt var väldigt nära min farfars rötter, den lilla by eller håla, kalla det vad ni vill, som också fått ge oss vårt efternamn, tänkte jag att det vore väl tusan om jag inte svängde förbi på vägen, när jag var så nära. Sagt och gjort, och bilderna kan ni se här. Vilken av gårdarna som farfar föddes på får jag nog ta hjälp att reda ut.

 

wpid-20150828_125911.jpgDet var ingen jätterik bygd, och farfar drog sig ut på USA-praktik innan han bosatte sig i Värmland. Visserligen finns ett bruk i närheten, Frövifors, men det var till Edsvalla Bruk han kom, strax väster om Karlstad för er som inte är så väl bevandrade i geografin.

 

wpid-20150828_130038.jpg

Jag skulle vilja gå in och besöka den rätta om jag i så fall vet vilken den är.

Bilen gick som en klocka och strax mötte jag Erik i Linköping, efter att ha kört på delar av de vägar jag cyklade på i juni. wpid-20150828_180650.jpg

Vi gick igenom papper och brev som kan röra bilen. Och vi pratade. Vi var ganska eniga om hur viktigt det är med rötter, harmoni och stabilitet i mänskliga liv. Att det inte är något man skapar ”över en natt”. Först då man har det kan man prestera och driva kreativa saker framåt. Vi har båda två några rätt tuffa år bakom oss, och han hade just fått ett otroligt positivt besked om ett uppdrag/arbete han ser fram emot mot mycket. Vi har båda reflekterat mycket de senaste åren och hoppas de ska gagna oss i fortsättningen.

Efter en alltför kort men trevlig stund i Östergötland, styrde vi kosan åt varsitt håll, jag mot Uppland och Erik mot Småland. Vänskap går inte att köpa, inte heller rötter, något som är väl värt att fundera över i dessa oroliga tider.

Ibland blir man mållös…vissa gör självmål, andra försöker försvara målet…

Sent igen, och egentligen inte alls tid att skriva, men jag har ikväll sett och hört saker som gör mig både chockad och upprörd, trots att jag redan varit det i flera omgångar.

självmål

 

Utan att gå in på detaljer, dem kan ni hitta själva i SvT Aktuellt, Aftonbladet och SvD t.ex., så måste jag påstå att ovan seriestrip har en del liknelser med nuvarande läge i svensk politik. Jag hör och ser, som f.d. aktiv förtroendevald, hur diket mellan de styrande och de som ska välja de styrande blir större och större. Ytterst få av de styrande verkar inse att så är fallet. Ikväll stod en moderat riksdagsledamot, Finn Bengtsson, och pratade på ett sätt som det var länge sedan jag hörde någon prata i de kretsarna. På ett sätt som jag faktiskt tror att väljare kan förstå och resonera kring. Inte ett ”politikersnack” som säger allt och ingenting på samma gång. För att ingen ska kunna sticka kniven i ryggen efteråt.

Det är bara det att sådant språk eroderar förtroende, tillit och intresse för både styre och politik. ”Det spelar ju liksom ingen roll vem jag röstar på, antingen ljuger de, eller så gör de ändå inte som de sagt från början”, hör jag ofta sägas. Löften bryts på tveksamma grunder, som inte förstås av väljare, diverse luddiga förklaringar som man ibland undrar om de själva förstår, levereras.

Många behöver våga bli tydliga och stå upp för det de tror på. Först då kan man nå mål utan en massa vänsterfötters insparkar…

SvD, SvD2, DN,