Därför tog jag min (M)ats ur skolan 2016

Tanken hade vuxit fram till att inse att det var dags att klippa banden till det traditionella partipolitiska engagemanget…

Jag hade satsat ett antal år av min tid, närmare bestämt 14 år, och positivt blev det när man ställde upp med bil och bensin, kvällstimmar och obetalt arbete för att kränga ut information på alla möjliga och omöjliga sätt. Positivt blev det inte när man förväntade sig att få vara med och påverka, förutom om man nickade och stödde den/de som hade makt att ytterst bestämma.

Detta kan låta hårt, och självklart är det en generalisering, det fanns personer som inte levde efter denna måttstock. Tyvärr tycks inte de personerna alltid vara tongivande, och många andra förändras med tiden. ”Makt korrumperar” brukar det heta.

Tyvärr har jag med flera andra upplevt det.
Jag tvingades lämna mina kommunpolitiska uppdrag 2012 på grund av anklagelser om felaktigheter kring ersättningar. Utredningen friade mig från alla sådana misstankar, men efter det som hände har det varit omöjligt för mig att komma tillbaka. Gammalt groll och mobbingfasoner håller mig borta från möjligheten att bidra till samhället genom partipolitiken, anledningen till att jag engagerade mig från första början, att vilja förändra och förbättra för medborgarna.

Jag tilläts ställa upp i den så kallade försöksnomineringen inför valet 2014, gick igenom alla procedurer och hamnade t.o.m. på valbar plats till Kommunfullmäktige, dvs. jag skulle ha fått en plats i fullmäktige om inget oväntat inträffade. Men i slutfasen plockades jag bort från samtliga listor utan någon förklaring eller kontakt med mig. Partiet nominerade mig 2015/16 inte ens till fortsatt uppdrag som nämndeman i Förvaltningsrätten/Migrationsdomstolen, trots vakanser på de kvoterade posterna.

Det känns ironiskt efter att ha suttit i Barn och Ungdomsnämnden i mitten av 00-talet och då varit med och infört ett vetenskapligt baserat antimobbingprogram i våra skolor.

Jag är uppväxt i ett öppet samhälle, där diskussion inte kvävs, snarare tvärtom. För mig är det viktigt att lyssna, ta in och reflektera. Inte nödvändigtvis svälja och acceptera, men respektera.
För mig är det därför svårt att förstå att man skall behöva frångå sina ideal och strömlinjeformas bara för att få vara kvar aktivt i engagemanget. Detta är i mina ögon, och inte i huvuddelen av medborgarnas heller, en äkta demokrati.

I en demokrati är det nödvändigt att man sluter upp kring en linje som stöds av en majoritet. Beslut behöver fattas, av en majoritet, även om man kan komma till en punkt där dessa beslut behöver omvärderas. En demokrati är definitivt inte statisk. Det är inte ens en diktatur.

Däremot är det för mig helt obegripligt och oacceptabelt att en minoritet ska få ”skruva på verkligheten” och kräva att en tyst majoritet ska omfamna denna utan diskussion. Endast en diskussion som går i linje med den redan förutbestämda verkligheten godtas, och t.o.m. kanske hånar andra varianter. Detta förekommer såväl på lokal nivå som på högre nivåer i politiken.
Samtidigt springer man med håven hos väljarna, och ”lyssnar in, för att politikutveckla”. Vad betyder det egentligen?

För mig, som numera f.d. aktiv, blir det ungefär som i titeln på en av artisten Danny Saucedos senare låtar; ”Hör vad du säger men jag har glömt vad du sa
Minskat politikerförakt får man inte genom sättet man agerar på.
Detta är i mina ögon, och i huvuddelen av medborgarnas sinne, inte en äkta demokrati.

De s.k. etablerade partierna, en omskrivning för alla i Riksdagen utom Sverigedemokraterna, vurmar alla för fler medlemmar. (Sverigedemokraterna verkar få det automatiskt) Samtidigt är såvitt jag vet antalet partimedlemmar det lägsta på mycket, mycket länge. Hur ska man legitimera den representativa demokratin där relativt små kretsar sitter och utser varandra och sig själva till uppdrag, och ofta har många flera uppdrag på en gång. Är det då konstigt att samhällsengagerade människor vänder sig från den politiska världen?

Ingen har under 2016 hört av sig från föreningen om varför jag inte betalt medlemsavgiften, från Länsförbundet i Sthlm har det endast kommit ett par oavslutade telefonsamtal, där man aldrig kommit fram till något återvärvningsförsök.
Varför ska man stödja ett parti som så tydligt är ointresserat av vissa medlemmar, som inte kan tänka sig erbjuda annat än gratisarbete för en del medlemmar, och det värsta, att man inte ska få vara sig själv?

Jag är den jag är, kommer alltid att vara i grunden borgerlig, men är inte för fin för att diskutera med olika politiska sidor. Passar inte det, finns heller inget incitament, ingen morot, till att betala in medlemsavgiften.

Det känns ledsamt efter att ha varit medlem och verksam i Moderaterna en så lång tid. Men jag väljer istället att fortsätta mitt engagemang i Borgerligt alternativ inom Svenska kyrkan. Där känner jag mig både uppskattad och respekterad.

Käftsmällen åt hela världen…Brexit del 1

Idag är det midsommarafton, en dag jag brukar tycka mycket om, i likhet med många många andra svenskar.

Denna midsommarafton blev något annorlunda…i min smak en något fadd dag. När jag slog på nyheterna fick jag höra att Storbritannien med liten marginal sagt nej till EU.

 

EU avklädningJag har läst och funderat mycket idag, mellan och under gräsklippning och annat på min barndoms gård. Stället vi hade som fast punkt då vi bodde utomlands, men även senare.

Gamla minnen kommer åter. De långa bilresorna, farligt nära järnridån (mer bekant som ”Muren”) visa pass ett antal gånger mellan Hälsingland och Paris. Ett antal olika valutor att hålla reda på, både praktiskt och i minnet för att veta hur mycket man betalade.

Jag hade tänkte skriva lite mer om det som folkomröstningen åstadkommit, men jag orkar inte ikväll… Jag går och läser en bok istället.

Godnatt världen.

DN, DN2

Aprilskämt…eller inte..?

En kväll som denna…inte blivit lurad ännu…eller det är väl kanske en definitionsfråga. Men just idag är jag stark, som Hammarbyfansen brukar sjunga…har inte gått på något regelrätt aprilskämt vad jag vet.

image

Mycket i dagens samhälle tycker jag dock är ett skämt just nu. Livet känns lite skämt, (som dålig mat) faktiskt.

På väldigt kort tid har vi fått en situation i Sverige där väldigt många undrar vart vi är på väg. Näe, vi har det inte dåligt …ännu. Vi, eller de flesta i Sverige, har mer än väldigt många i världen. Samtidigt är det väl inte alla uppnådda ”välfärdsindikatorer” som ska göra oss till ett folk som går omkring och känner oss illa till mods, med dåligt samvete? Ska vi ifrågasätta uppnådda jämställdhetslägen genom att plötsligt acceptera att samhället på vissa områden vänder åt andra hållet igen? Ja kan inte förstå det.
”Plötsligt så händer det”, eller? Jag säger bara, låt inte detta hända. Låt det vara ett aprilskämt. Inget annat.

Detta är inlägg 11   #Blogg100

Moralpanik kommer inte att lösa detta.

Vad skapar vår idol- och sexfixerade kultur egentligen? Det finns säkert de som kommer att hugga ner mig för detta inlägg, men låt det vara så då. Jag är lika oroad över olika strömningar som de flesta andra, och jag tror att det finns rätt många anledningar till att detta krupit fram. Citerar DN igår;

Tafsandet pågår överallt, varje dag, hela tiden

moralpanik

Jag tycker vi har fått en otäck tendens till att plötsligt inte acceptera sådant som vi värkt fram under decennier, för att det kan finnas personer som blir kränkta, eller att man provocerar de nyanlända till vårt samhälle.
Det finns alltid sätt att vända och vrida på saker, men vi har ändå en slags norm som vi har byggt upp här hemma, och att nu plötsligt kasta den över bord känns ”inte okej” för att använda en numera bevingad term…

Att på något sätt tala om för framförallt flickor och kvinnor att de måste anpassa sig efter nya regler, kan jag aldrig acceptera. Självklart ska alla använda sunt förnuft, vilket jag lärt mig från tonåren utomlands, och inte göra dumheter i onödan. Men därifrån till att skylla på att vi inte ”håller på oss” tillräckligt, eller lockar fram ondheter från dem som inte är vana vid vår kultur, det är att gå över fem åar för vatten.
Jag säger bara ”Stå upp för det vi är stolta över och har bygggt under en lång tid.” Inget är någonsin perfekt, men att rata saker i någon slags omtänksamhet, naiv sådan, för att möta dem som egentligen inte skriver under på vårt sätt att leva. Nej tack!

DN,

Inlägg 16 i #Blogg100

Dagen efter supertisdagen…blev en superonsdag för många.

Det blir inte mycket skrivet, jag ska vara i Uppsala kl. 07 imorgon bitti.
Dagen efter superprimärvalet i ett antal stater, har inte räknat, har det stötts och blötts om vem som vann, och hur säkert det är att Mr Trump (som media älskar att hata) och att Mrs Clinton (som media vill ska vinna) blir de slutliga kandidaterna till presidentposten i november.

american glas
Jag har idag inga synpunkter på det, mer än igår, och behöver reflektera lite mer på vad som sades. Jag måste säga att Johan Ingerös kommentarer i SvTs Aktuellt var min höjdpunkt i dagens flora (i det lilla jag sett) av spekulationer.

Det andra superba för en del av Sverige, och väldigt många journalister uppenbarligen, var Kronprinsessans nedkomst med ett liten prins. Prins Daniel fick spinna vidare på sina rätt charmiga ”fiskehistoria” även ikväll. Jag gratulerar dem till Prinsessan Estelles lillebror!

Prins D

Bilden från Estelles födelse

Själv ska jag imorgon bitti gå på en stimulerande föreläsning inkluderat mingel med Teo Härén, återkommer med rapport från det ämnet. Just nu tänker jag fördjupa mig lite i en av mina passioner, nämligen bilar och nyheter från bilsalongen som pågår i Genève innan jag sluter ögonen. Även den kommer jag nog kommentera.
Godnatt från Uppland.

Detta är blogginlägg nr 002 i #Blogg100

SvD, DN, GP,

Landet utan kompass… ?

Åter från en resa till ”Peking” över dagen, ja inte Kina då utan den stad som går under namnet som även Kinas huvudstad har, Norrköping. En bra och givande dag på sitt sätt, och en liten flykt från det dagliga ekorrhjulet i Uppland.

En bilfärd ger mig ofta möjlighet och anledning att reflektera lite över tillvaro, skeenden och saker som händer, eller inte händer. Dessutom är jag en van och bra (jag vet det får man inte säga i Sverige) bilförare, lite nörd såväl rörande bilar som geografi. I bilens navigationssystem finns både kart och kompass, rätt fascinerande utveckling som skett det senaste decenniet på den fronten.

kompass

En fin gammal Silva

Min undran just nu är om det finns någon kompass som guidar de som styr, eller aspiererar på att styra Sverige. Jag tvivlar.

Jag tycker det är frustrerande, som den samhällsengagerade person jag är, att behöva se hur så mycket rasar samman i vårt så välstrukturerade samhälle. Visst, lite mår ett system bra av att skakas om, men det som alla säger sig vurma så för är nog ganska anfrätt och hotat inom ett 5-10 års perspektiv. ”Men det har ju inte hänt något”, det bara knakar lite i belastningen menar många. Jo, så kanske det är, men följderna är då inte medräknade, för de kan eller vill ingen överblicka just nu. Det är ungefär samma resonemang som en del torgför när det gäller klimatfrågan. Det spelar ingen roll, vi ser ju inga större förändringar, eller gör vi det?

(så långt kom jag igår…)

Vi är faktiskt bortskämda i detta land, vi har under många år inte behövt göra många uppoffringar, det ”mesta har löst sig” ändå, med smärre justeringar, och lite högre skatt här och lite mer kompensation där i form av avdrag, bidrag eller vad det nu må vara. Svensken är av hävd en tålig ras, ingen revolution här inte… Det är till en viss gräns en styrka och en dygd att kunna knyta näven i byxfickan och gå vidare, och ett drag man från myndigheter och styrande bör vara rädd om, värna.

Som alltid finns dock gränser för vad en ärlig människa står ut med och känner sig beredd att leva med innan den bryter sig loss från systemet på något sätt. Det kan jag nog komma att diskutera på annat sätt längre fram, medan jag idag nöjer mig med att konstatera att jag är bekymrad över vart vi är på väg i dagens Sverige. Det finns egentligen inte någon särskild politisk vinkel på det just nu, som många säkert kan tänka eftersom det är jag som skriver.
Nej, det är en generell reflektion, en oro för att vi i en värld som är rätt orolig och globaliserat förändrad, inbillar oss att det går att ”köra på” som inget förändrats. Risken blir, som redan sett i vissa fall, att man sedan gör panikåtgärder, s.k. brandskårsutryckningar, som blir ännu svårare att förklara. Detta leder till ännu mer vilsenhet. Jag tror heller inte det gagnar de ideal vi normalt sett har i vårt samhälle vi byggt upp under en 60-70 års tid.

Vad är då lösningen? Jag funderar mycket, har inte heller alla svar, men jag tror att större respekt för olika saker och åsikter är en nödvändighet. Att faktiskt värdera lojalitet och strävan, men samtidigt lyssna på riktigt när de som är basen för demokratin är oroliga. Inte köra över dem som en Dynapac ångvält, även om de inte har en s.k. politiskt korrekt åsikt.
Diket mellan folk och styrande får inte bli djupare, det är riktigt allvarligt. Alla har ett ansvar för att ett samhälle utvecklas framåt, och det innebär att man inte helt sonika bland de styrande kan anse sig bättre andra och samtidigt ”gillar olika”.

Frågor som engagerar och oroar utgör ett slags kompass för vad man som ”förtroendevald”, företagsledare och myndighetsperson måste ta hänsyn till, förutsatt att man vill ha ett fortsatt lojalt, samhällsbyggande folk.

 

Lojalitet

 

En vilsen värld

Sitter i lördagssoffan…”slösurfar” som det heter på modernt språk. Tittar samtidigt lite på TV. Ledig dag, välbehövd efter en tid av alldeles för mycket slit och stress. Det renderade igår ett besök på Husläkarcentralen, och nya/ändrade piller för blodtrycket. Bestående eller inte, det vet jag inte. Líka lite som jag vet om vår värld är beständig. Vår välfärd. Vårt liv som vi är vana att se det och ha det. Ni som tror att detta är något slags skrift mot något kan sluta läsa nu.

Jag är generellt inte motvalls, men anser att realism är ett verktyg man måste kunna använda sig av just för att kunna vara för det man kämpar för eller tror på. Just nu vet jag inte riktigt vad vår värld tror på eller kämpar för.

Kanske håller jag på att bli äldre och mindre idealistisk? Det vet jag heller inte. När man trubbas av genom långvarigt slit och dessutom några gånger desavouerats, är det inte längre så lätt att hålla fanan högt i den anda man är van att verka. Jag gör en ansats till att plocka ner lite tankar som vuxit under de senaste veckornas tystnad från min sida här. Vi får se om jag lyckas fortsätta längre fram i höst.

Just nu visas serien från Tyskland som heter ”Krigets unga hjärtan”, vilket är en ypperlig serie,  och den manar till eftertanke. Tyvärr visas den alldeles för sent på kvällen. Fler behöver se den. (kan förvisso ses på SvT Play) Den speglar just det fruktansvärda som krig och oro innebär. För dem som tvingas ut i strid, oavsett position. För dem som drabbas direkt eller indirekt. Det spelar egentligen ingen roll i vilken roll man befinner sig.

Vi behöver påminnas om detta, utan fasadfärg i form av glättiga dramaturgier som inte ger annat än förströelse. Serien har fått stort genomslag, inte minst hemma i Tyskland. (detta är en repris från 2013)

När nöden pockar på dörren, finns inga hinder längre i människans natur. Hon är trots allt däggdjur och börjar hennes tillvaro skakas om, blir det naturliga att adrenalinet slår till och hennes överlevnadsinstinkt tar över. Då är hon inte så vacker.

Jag är orolig för att vi i eftersvallet av den ”godhet” som utgivits de senaste veckorna både hemma i Sverige, och i den paneuropeiska stödrörelsen, kommer att få ett likgiltigt samhälle, inte minst om man intar den avvaktande rollen där ledarskap vattnas ur genom den vilsenhet som råder.

Krig är fasansfullt, ocn terrordåd, i vårt sätt att se på saken, ett ålderdomligt sätt att visa att man är med någon grupp som inte har kapacitet att använda ord och diplomati för att driva sina frågor och möjligen nå framgång. Samtidigt kan underlåtenhet och en överdrivet naiv känsla att ”alla ska ställa upp” och då blir allt bra i slutänden, skapa enorma  konvulsioner och i förlängningen driva fram nödvändigheten att anvälda just våld för att inte själv gå under.

En avslutande mening i TV-serien var ”det finns två val just nu, ljuga eller dö” fritt översatt. Detta sagt av en förtvivlad fänrik som kämpat i ett hopplöst läge på fronten mot Ryssland, sett en stor del sina mannar dö, själv nästan dött och rymt ut i skogen där han överlevde som en typ Robinson Crusoe. Detta tills han hittades av medsoldater (tyskar i detta fall) och ställdes inför rätta, med dom att arkebuseras pga krigsförräderi.
image Höstljus

Jag önskar att vi, realistiskt, kryper ur våra mest idealistiska drömmar, försöker se positivt och kreativt på det vi faktiskt kan göra, för att vårda och värna det goda samhälle de flesta av oss tror på. Tankens kraft kan ihop med realism övervinna mycket, kanske kan lite ljus som igår sken över vårt land ge inspiration till att se saker ur en nyktrare vinkel, komma ur den vilsenhet som tycks råda på väldigt många nivåer.

Jag vet inte, men jag hoppas. Jag vill inte ge upp, men för att komma dit tror jag det kommer att krävas stora ansträngningar. Just nu ser jag mest en stor snöboll som rullas framåt och riskerar sluta med en stor istid om vi jämför med det vi egentligen säger oss vilja ha.

SvD Tove Lifvendahl, Maria Rankka Sthlms Handelskammare

December i september…december i november?

Vad betyder det? Visserligen har det varit en synnerligen homogen sommar (?) temperaturmässigt. Men att hoppas på en temperatur på 15 grader i november/december då nästa års budget klubbas är nog att överskatta klimatförändringarna i vårt land. Snarare tror jag att hela situationen kylt ner vår demokrati och ekonomi rejält.

Tyvärr, för den är ovärderlig. Att vara så långt från fotfolk och s.k. gräsrötter som större delen av politiken befinner sig just nu är direktantändligt bränsle för vårt lands styre.

pingvin

 

Jag är genuint orolig för hur fortsättningen kommer att formas. Den s.k. decemberöverenskommelsen tänker jag inte diskutera detaljerna i här ikväll, det kräver lite längre tid.

Vad jag däremot vill ta upp idag är hur viktigt det är att snabbt återupprätta medborgarnas förtroende för vår så omskrivna demokrati. Man börjar i utlandet nagelfara och kommentera det tidigare så stabila och trygga landet i norr som varit så välordnat.  Nu senast i helgen fick jag höra om UK där man enl uppgift kommit mycket längre med adekvat migration. Det vill säga trots ett stundtals hårt samhälle, lyckats bra mycket bättre att integrera dem som kommer dit.
Det är inte utan att ett svenskt hjärta med stor del franskhet i sig, gör ont. Detta Sverige som i mångt och mycket stått modell  för flera andra länder. Ska det tillåtas rasa?
Många resenärer jag ”överhör” på t.ex terminal 4 och 5 i mitt jobb på Arlanda, funderar över hur det kan vara snudd på förbjudet att tycka och än mindre att gå utanför området som är ”acceptabelt” i den politiska verkligheten. Man undrar om man inte längre ska ”få något för all skatt” man betalar in…

Här finns en enorm utmaning att ta tag i, att återfå tilltron till systemet. ”In Sweden we have a system”… för hur länge till ställer sig många frågan. Systemets ifrågasätts från både det ena och det andra hållet, t.o.m. från generaldirektörer.

Jag önskar att man vaknar upp och börjar nysta i det som berör och bekymrar folk, på ett seriöst sätt. Det finns inga enkla lösningar, men vi vill väl inte hamna drivandes på ett smältande isflak, eller?

Rötter och reflektion, samt vänskap…

Denna dag har inneburit diskussioner, resor och organisation. Det mesta har fungerat även om ett moment fick skjutas på framtiden. Så kan det vara men behöver inte innebära att saker blir fel i slutänden. Vi lever i ett prestations och ibland ångestfyllt samhälle. Jag har mött en god vän som ger mig inspiration i livet och jag tror att jag ger honom det också. Vi har rätt snarlika upplevelser av många saker i livet, trots att vi levt rätt olika liv som helhet. Kreativa tankar sprutar när vi träffas och detta blandat med skön samvaro ger en väldigt fin utväxling.

Dagen började med administrativt pyssel med min bil som skulle in för åtgärd på garantin, översvämning i ”underredet” kanske man kan kalla det, under golvmattan. Detta pga nedfall igenproppade dräneringskanaler från vindrutan. Efter det var det dags att ta tag i en del diskussion kring mitt projekt i Uppsala och dess avslut.

Därpå tågresa genom det genom ett sädesgult Sverige till en mindre ort i Västmanland, om än i Örebro län, där jag skulle plocka upp en ”ny” begagnad bil åt min gode vän. Denna resa blev också resa i nutida Sverige, Sverige förändras i raskt takt och man hinner reflektera över det en sådan dag. Inte minst genom det man ”ser”. Lite senare under dagen konstaterade vi just att denna förändring är inte självklar för de styrande, då än mindre för de s.k. gräsrötterna ute i landet. Fast på olika sätt. De osynliga diken som grävs i samhället idag, riskerar att rasera saker i väldigt raskt takt och skapa en tillvaro utan den tillit och empati som trots allt genomsyrat vårt land under många decennier nu.

wpid-20150828_125907.jpg

Efter att ha kollat av bilen och klarat av det administrativa, var det dags att tanka och röra sig mot vårt mötesställe. Eftersom jag faktiskt var väldigt nära min farfars rötter, den lilla by eller håla, kalla det vad ni vill, som också fått ge oss vårt efternamn, tänkte jag att det vore väl tusan om jag inte svängde förbi på vägen, när jag var så nära. Sagt och gjort, och bilderna kan ni se här. Vilken av gårdarna som farfar föddes på får jag nog ta hjälp att reda ut.

 

wpid-20150828_125911.jpgDet var ingen jätterik bygd, och farfar drog sig ut på USA-praktik innan han bosatte sig i Värmland. Visserligen finns ett bruk i närheten, Frövifors, men det var till Edsvalla Bruk han kom, strax väster om Karlstad för er som inte är så väl bevandrade i geografin.

 

wpid-20150828_130038.jpg

Jag skulle vilja gå in och besöka den rätta om jag i så fall vet vilken den är.

Bilen gick som en klocka och strax mötte jag Erik i Linköping, efter att ha kört på delar av de vägar jag cyklade på i juni. wpid-20150828_180650.jpg

Vi gick igenom papper och brev som kan röra bilen. Och vi pratade. Vi var ganska eniga om hur viktigt det är med rötter, harmoni och stabilitet i mänskliga liv. Att det inte är något man skapar ”över en natt”. Först då man har det kan man prestera och driva kreativa saker framåt. Vi har båda två några rätt tuffa år bakom oss, och han hade just fått ett otroligt positivt besked om ett uppdrag/arbete han ser fram emot mot mycket. Vi har båda reflekterat mycket de senaste åren och hoppas de ska gagna oss i fortsättningen.

Efter en alltför kort men trevlig stund i Östergötland, styrde vi kosan åt varsitt håll, jag mot Uppland och Erik mot Småland. Vänskap går inte att köpa, inte heller rötter, något som är väl värt att fundera över i dessa oroliga tider.