Skattesmitarlandet??

I morse vaknade jag till en förvånande nyhet…eller är den det?

betalstationer-essingeleden

Folk stannar i kontrollfickor längs leden för att invänta lägre taxa på Essingeledens nya skatt. Det finns inget som försvara att bete sig trafikfarligt på våra vägar, vilket ju detta kan vara. Samtidigt är jag inte ett dugg förvånad. Människor är som maskrosor i asfalten och hittar alltid kryphål för att överleva och komma bättre ut…jämför med flyktingarna (och nu kommer den s.k. PK-eliten rycka ut och säga att ”så kan man väl inte jämföra…”, men det är precis vad man kan göra) som till varje pris hittar vägar att komma förbi hinder för att nå det som det tror är en bättre framtid.

Vårt land håller åter på att bli ett land där männiksro hittar alla anledningar till att komma runt skatter som man tycker är för höga eller omotiverade.
I Essingeledens fall, precis som i Görteborg f.ö., finns det inget rimligt alternativ till att åka förbi Stockholm utana att betala skatt på vardagarna. Utomlands är det kutym att det finns ett alternativ som bekostas av de vanliga resp. vägskatterna.

I år har man sänkt nivån på ”ROT-avdrag” och begränsat RUT-avdrag. Då säger vän av ordning att det har de som köper tjänsterna ändå råd att betala…(i min värld en grov generalisering) Är det därdör man redan nu från Skatteverket konstaterat en minskning i antalet jobb som det begärs ROTavdrag för? Är det därför det florerar artiklar om ökad svart marknad för tjänster av de slagen?

Än en gång, jag försvarar definitivt inte trafikfarligt beteende, men förvånad? Näe…

 

Inlägg nr 11 i #Blogg100

P4Sthlm, DN,

Annonser

Långkalsonger nödvändiga…

En kall morgon. Det straffar sig att dricka vin när man ska åka till jobbet kl. 05.15. Tåget går framför näsan, någon minut tidigt. Omgruppering och omväg via Märsta.
image

Hinner knappast med några bonusgrundande möten nu…surt.
Men, ”always look on the bright side”, eller vad heter det?
Det ljusnar ute och snart är dagarna lika långa som nätterna. Hade dock gärna haft en längre natt efter denna vecka.
Har jag tur möter jag våra goda hälsingevänner på väg mot Bali via Thailand.
Önskar en fin dag var ni än befinner er.

Detta är post #14 i #Blogg100

Filten som (nästan) släckte branden i riksdagen…men inte glöden ute i landet. En krönika över ”gammåret” Del 1

Först och främst. För mig är demokratin det allra högst stående i vårt samhälle och statsskick. En individ = en röst. Tänkte det var bäst att förtydliga detta, innan jag ger mig ut i en ansats att reflektera runt det som hänt i Sverige de senaste dagarna.

dec ök

En liten, rätt harmlös bild får illustrera den så omdiskuterade tilldragelsen i svensk politik i december. Hur kunde det kunde hända och framför allt, hur ska vi kunna gå vidare? Det senare blir ämnet för en del 2.

Jag har under hösten varit inne på hur det kunde bli så här, men riktigt så illa trodde jag nog inte att det skulle fortsätta att bli.

Låt mig först förtydliga, att jag tillhör de s.k. föredettingarna, så jag bör ju inte uttala mig, om jag förstått saken riktigt. Så med all respekt, de som tror på den dogmen, har mitt tillstånd att sluta läsa här. Jag har ju bara sådär 14 års erfarenhet av kommunal och regional politik i vuxen ålder. (även om jag tror att det ändå kan vara rätt nyttigt att reflektera, även för dem)

Min filosofi är att ”alla behövs” i ett samhälle. Att alla har något att tillföra, men i olika faser och sammanhang. Unga, gamla, medelålders, kvinnor, män, barn…och jag höll på att säga hundar, men det hade blivit för oseriöst. För seriös, det är ju vad man anser sig vara. Men seriös på ”rätt sätt”.

Det som oroar mig mest i dagens Sverige, är att vi har fått en tendens att mer och mer ”facka in människor” -detta har då inget med fackföreningar att göra- samtidigt som det graderas i bättre och sämre fack. Det senare sägs sällan uttryckligen, för en fasad av tolerans och ”vi gillar olika” måste ju finnas. Det ingår i bilden av det ”fina samhället”, den svenska modellen.

Den åsiktsfilt som mer och mer breder ut sig över vårt land, den som den s.k. eliten har bestämt är den rätta -och det kan tydligen ingen debatt rucka på- den ska man följa och linda in sig i. Oavsett bakgrund eller utbildning, oavsett politisk åskådning. För mig är inte det åsiktsfrihet längre.

Demokrati är det som vi enligt vår grundlag har definierat som att ”all makt utgår från folket”, och detta håller på att kraftigt eroderas genom det jag beskriver ovan.

Om vi begränsar oss till året 2014, finns det två alldeles särskilda händelser som märkt utvecklingen till det vi nu hamnat i, och den s.k. överenskommelsen.

  • Åsa Romsons tal i Almedalen, som jag lyssnade på ”live”, och som fullständigt gjorde ner alla som kan kallas vita, medelålders heterosexuella män.
  • Fredrik Reinfeldts sommartal, där han frankt deklarerade att alla svenskar ombads öppna sina hjärtan, och inse att situationen i vår omvärld medför att vi kommer att få leva med kraftigt ökade kostnader. Dessa kan vi vare sig påverka, eller förhindra att de beskär våra möjligheter att i närtid genomföra några större reformer i vårt land.

Man (det ordet är snart inte heller politiskt korrekt) får inte tycka vissa saker. Gör man det ändå, ska man motas in i fållan tills man tycker rätt. Missförstå mig rätt, jag är väl medveten om att man i en demokrati till syvende og sidst behöver fatta beslut och komma framåt. Det har jag deltagit i mina förtroendeuppdrag, åtskilliga gånger. Dock ska man aldrig glömma vem som är uppdragsgivaren, hela tiden, inte bara vart fjärde år, när man ”kampanjar för att vinna uppdragsgivarens röst”, dvs. väljarens, medborgarens.

Jag är nog delvis uppväxt i fel land och miljö, men för mig är det en outgrundlig fråga hur man kan tro att vi ska kunna utvecklas om saker inte får diskuteras. Det har bara blivit värre och värre, och som min utomlands boende far helt spontant yppade vid middagsbordet häromkvällen, när vi traditionsenligt skulle äta lutfisk;

”man får nog säga att den förra regeringen tappade kontakten med verkligheten i sin ”fulländning”, den gick inte längre i takt med sina väljare, sitt folk. Hur bra den än var på vissa saker”

Jag tror, efter att ha läst spaltkilometer de senaste dagarna, att det är här vi börjar närma oss pudelns kärna. Den åsiktsstorm som uppstått, handlar väldigt mycket om den bristande kontakten med väljarna, ett spel som med medias hjälp har rullats upp inför förvånade och desillusionerade ögon. Medborgarnas ögon. Då hjälper inte hur rätt de olika parterna anser sig ha, hur mycket man försöker förklara varför vissa ska vara med och andra inte. Märk väl, då har jag i detta fall inte ens berört vilka som sagt (eller inte sagt) vad eller ens hur.

Man kan inte på det viset som skett, helt bortse från åsikter som folk kan tänkas ha, eller som de ”de facto” har, utan att först ge sig i kast med att förklara och resonera. Då gräver man ett dike, en skyttegrav, mellan ”elit” och folk, som ingen jul i världen kan överbrygga, något som ju tydligen skedde på Västfronten julen 1914, den första under Första världskriget.

Den indignation och von oben-attityd som visats gentemot ”fel åsikter” i diverse artiklar och inlägg i både s.k. gammelmedia som i sociala medier, är för mig skrämmande. Det är ett tecken på att man egentligen inte är riktigt trygg i sig själv, alldeles oavsett mål och önskan att komma framåt med landet på olika sätt. Det gör mig både ledsen och orolig.

Hur ska vi då komma framåt? Ja, det blir ämnet för nästa inlägg, det är sent nu. Jag får även komplettera med ev. länkar lite senare.

Ja, loppet är nog kört. Det blir antagligen inget Mälarölopp…

Efter dagens artikel i Dagens Industri, är jag mer och mer benägen att tro att denna regering kommer att svika alla de som faktiskt vill ha en enklare väg att ta sig förbi Stockholms Centrum. För det är  vad det handlar om. Jag känner faktiskt inte någon som frivilligt sitter i bilköer. Många av de fordon som idag går på Essingeleden ska inte ens in till centrala Stockholm. För att använda en numera sliten klyscha…”det är rätt många procent som inte röstade på Miljöpartiet och Vänsterpartiet i valet”.

förbifarten

Dessutom förstår jag inte varför man ska dela på staden på det sätt som det sker nu, ta exemplet småföretagaren med sin hantverkarbil. Ska hon eller han tvingas avstå jobb på motsatt sida Stockholm för att det i princip är den tidsförlust och kostnad det innebär för att infrastrukturen inte anpassats till dagsläget? Jag bara undrar.

Vi behöver all infrastruktur vi kan få, det märkte jag senast ikväll då jag skulle hem med pendeltåget från Stockholms Central till Helenelund, och tågen drabbades med förseningar pga ”ordningsproblem” i Sundbyberg. Alltså inte ens samma pendelstågslinje…Man kan bli missmodig för mindre.

Att Brumma eller inte Bromma, och att landa på större Ar-ealer…

Det är många infekterade frågor som landar i den mediala cirkusen just nu, och ibland även på de olika riksdagsborden. Idag var det Mark och miljödomstolen som skulle leverera domen över Arlandas framtid.

Arlanda_1_Publish

Det kommer att skrivas spaltmetrar om det, och vissa kommer att tycka det är katastrof, andra kommer uppskatta möjligheten att utveckla en av Sveriges största arbetsplatser ytterligare.

Arlanda är just en av mina arbetsgivare. Jag gillar miljön, internationell och kreativ. Ofta lustfylld. Människor är på väg, i många olika syften. Samtidigt är det tydligen så kontroversiellt att tycka att flygplatsen ska få utvecklas vidare, den ”stör ju så mycket”. Jag har lite svårt att förstå den ensidiga kritiken.

Jag bor själv under inflygningsområdet  i vissa vindlägen, som ikväll t.ex., men är säkerligen inte så illa som Rotebro/Väsby. Jag vill att Swedavia ska hitta en möjlighet att utveckla Arlanda utan att störa kommunerna runt. Man ska komma ihåg att Arlanda byggdes just för att det skulle ligga långt från bebyggelsen. Det märkliga är att sådana områden som flygplatser har en tendens att vara magneter för hus och samhällen. Utan att veta, antar jag att Bromma en gång i tiden också låg rätt ödsligt. Hela Storstockholm är bullerstört, och att då ensidigt ge sig på flygplatser som skurkarnas skurkar. Tågen bullrar, vägarna bullrar. Man behöver arbeta på många fronter samtidigt, utan att vara inskränkt.

Bromma är ett komplement till Arlanda, volymen kan inte övertas av Arlanda, det vet jag som jobbar där. Regionalflygen som håller uppe många ”avkrokar” och landsbygder i Sverige är beroende av Bromma. I våras gjorde jag ett jobb på Kallinge flygplats och

Ronneby

konstaterade då att mer än 50% av alla flygningar kom eller gick till Bromma  eller andra mindre flygplatser, inte till Arlanda. Företagare i Skåne och Västerbotten t.ex., kommer att lida otroligt om Bromma läggs ner.

Däremot kan man utveckla Bromma mot mer miljövänliga och tystare plan, precis som vid andra s.k. ”stadsflygplatser”. Det sägs att städer som Stockholm och Göteborg samt Malmö/Lund är ”motorer” för Sverige och den så åtråvärda tillväxten. För att storstadsområdena ska kunna fortsätta vara dynamiska katalysatorer för övriga landet, krävs dock en fungerande infrastruktur. Den blir aldrig billigare och vi behöver infrastruktur av flera olika sorter på en gång. Den infarkt vi nu skådar i Stockholm är en tid- och resursförstöring av sällan skådat slag. Jag tror inte vi sett slutet på dess effekter än på ett tag. Låt oss hoppas att vändningen kommer fortare än jag befarar.

DN, DN2, GP

Vem sticker ut idag? Det går inte, det får man inte.

Efter en helg av mestadels återhämtning och trots gråväder, promenader i Sörmland, är jag åter i hemmiljö. Har ordnat lite praktiskt inför veckan, men egentligen inte lyft många fingrar. Nu lyfter jag några för att förmedla lite tankar kring ett ämne som just nu är mångfaldigt i vårt land.

Kopplar det i första hand till en söndagsintervju med Lottie Knutsson, fd Fritidsresor,  i Sveriges Radio P4 som Ulf Elfving gjorde. I en intervju i DN för några veckor sedan, efterlyser hon människor och personligheter som vågar sticka ut.

sticka ut

Att evigt ”följa John”, kommer inte att skapa något nytt, och kommer inte att stimulera till stordåd. Nu är jag en ”Iphone-vägrare”, men helt klart har Steven Jobs en poäng här…
Mitt motto, sedan barnsben i Frankrike där jag fick lära mig det, har alltid varit ”att kan man inte fråga och ifrågasätta, kan man heller aldrig utveckla och komma vidare.

Det skadliga blir att saker exploderar om de undertrycks för länge…ungefär som en tryckkokare. Det går inte en dag just nu utan att det skrivs om migrationsfrågan, det är bara att slå upp tidningar, bloggar och andra sociala medier. Bra så, det är på tiden att saken debatteras konstruktivt. Tyvärr är det väldigt sent påkommet och hur välvillig man än vill vara i frågan, är jag orolig för att situationen håller på att glida landet ur händerna. Just därför att det vilat ett sådant tabu kring en fråga som i andra länder diskuterats och agerats kring i decennier. Vi kan inte rå för idag, de flesta av oss, att ett antal lätt naiva misstag begåtts i tron att samhället såg ut som under 60- och 70-talet, men vi kan ta ansvar för att göra vårt bästa för att de som faktiskt kommer hit för att stanna under nutid också får den bästa möjliga framtid som går att skapa. Det innebär att landet måste ”hålla ihop” -och då är inte det en sliten klyscha- och det duger inte att olika ansvariga sticker huvudet i sanden och låtsas som om inget hänt. Jag sitter själv i Migrationsdomstolen och vet hur svårt det kan vara att avgöra en del mål. Ofta känner jag mig som efter en tenta när jag kommer ut efter en muntlig förhandling, fullständigt urkramad.

Nej, det vill till att vi diskuterar saken på ett vuxet sätt, utan en massa låsningar. Att vi skiljer på sak och person….

Dilsa Demirbag Sten

Som om inte alla mänskliga bekymmer vore nog…kommer nu rapporter om att människans tröstebröd, chokladen, håller på att bli bristvara… Och om ni undrar, jag var för trött att skriva klart igår. Jag stannar här för idag. Det finns dock mer att säga.

 

Höstskor på…båt till tåget?

Hann och orkade aldrig skriva något igår. Använde igår för första gången i litt liv ett vårdslag som är mindre roligt, men icke desto mindre viktigt. Detta känns nu hotat.

image

Vada till stationen

Idag känns det som hösten gör sin andra riktiga dag i norra Storstockholm. Inte så kyligt, riktigt, som igår. Men blåst och regn så att jag valde andra skor idag.
Dags att jobba igen,  vi får se om jag orkar hela dagen idag. Det kostar på att vara strävsam, och fortsättning följer…
Önskar en god morgon.

Septembermorgonljus..

en sensommardag. Så här ser det ut nu när det är dags för jobb.

image

Med två veckor kvar till höstdagjämningen, och en soltid som motsvarar ungefär 5 spril, kan man bara försöka ta vara på de fina dagar som komma skall.
Själv ska jag ut i det internationella vimlet på vår största flygplats och arbeta fram till tidig eftermiddag.
Önskar en skön frukost och förmiddag så länge!

Så fullbordades ytterligare ett svek… borgerligt denna gång.

Ikväll nås jag av ”nyheten”, en passant som det heter, att Riksdagen klubbat det nya förslaget om höjd trängselskatt, och utökat skatteunderlag.

essingeskatt

Så var vi tillbaka till – det som tidigare brukade kallas kassako och skattkista av borgerliga politiker – nämligen bilen. Vägskatt, bensin/dieselskatt, koldioxidskatt, försäkringsskatt, moms på skatten, m.m, m.m..

Jag tror inte att vi idag är emot att olika saker bär sina kostnader för vad de ställer till med eller sliter på i samhället. Problemet är att det fordon och verktyg som många använder för sin inkomst (arbetslinjen) eller för att utföra sina tjänster som småföretagare (också arbetslinjen), eller att underlätta för småbarnsföräldrar att hinna med sina yrken (arbetslinjen), ständigt smutskastas och belastas med orimligt stora delar av bördan. Samtidigt finns det andra delar av samhällsruljansen som inte alls straffas på samma sätt.

Missförstå mig rätt, jag är inte emot att tekniken utvecklas, jag är inte emot att åka kollektivt (gör det i stort sett varje dag), men jag är emot att man under vända-kappan-efter-politisk-opportunistisk-vind, missbrukar möjligheten att dammsuga medborgarna på skattebaser.

Jag minns fortfarande när den borgerliga, och delar av den socialdemokratiska sidan, slogs med näbbar och klor för att det inte skulle bli några ”biltullar”. Utan att gå ner i en massa detaljer, kan vi lätt konstatera att allt det där pratet numera ter sig djupt nergrävt eller dränkt i Strömmen när det gäller Stockholm. Beträffande Göteborg, blir det ju t.o.m. en folkomröstning i höstens val. Vad den ska ge har jag inte riktigt klart för mig, ska jag ärligt erkänna. Dock vet jag man där inte kan åka förbi staden utan att bli belagd med trängselskatt.

Detta utökade skatteunderlag vill man nu införa även i Stockholm från 2016, alltså avgiftsbelägga Essingeleden, den idag enda rimliga möjligheten att åka förbi huvudstaden Stockholm öster om Strängnäs/Enköping utan extraskatt. Man klipper av en av Sveriges pulsådror i form av E4:an, och alla som kör förbi Stockholm ska betala för att ”inte köra in i staden”, detta INNAN man har skapat  alternativet Förbifarten (som vissa partier inte ens vill ha, en diskussion i sig). Trängselskattens syfte var ju att minska trängseln inne i staden, inte på Essingeleden, eller har jag missförstått något?

För mig som uppväxt utomlands ungefär halva min ungdomstid, där jag upplevt ett antal avgiftsbelagda vägar, kan jag inte få in i mitt huvud att man, med hänsyn tagen till alla ovan nämnda avgifter, inte ska kunna ha ett avgiftsfritt alternativ att köra förbi huvudstaden, eller för den delen den andra största staden i Sverige, Göteborg.

Utomlands finns, med några undantag eventuellt, alltid ett alternativ till ”Autoroute à péage”, som det kallas i Frankrike t.ex., låt vara att det kan vara sämre, vilket ju är själva vitsen

peage

med att betala en tull, avgift eller vad man nu väljer att kalla det. Det avgiftsbelagda alternativet ska innebära en tidsvinst eller en säkrare resa.

I detta fall väljer man alltså att avgiftsbelägga en befintlig led, som är överbelastad och byggd för 50 år sedan. Detta för att finansiera tunnelbanebygget i Stockholm. Jag väljer att avstå från ytterligare epitet på den styrande majoriteten i Stockholm och i landet, men jag kommer aldrig att förlåta dem detta steg. Alldeles oavsett att man i samhället behöver kompromissa för att nå lösningar. Man kan argumentera hur man vill, det är för många med mig inget annat än ett svek. Det är helt enkelt inte renhårigt finansierat, krona för krona, ändamål för ändamål.

GP,

Denna post är nr #026 av #Blogg100

Så var man då i Visby…och Almedalen- dag 1

Båten anlände på tid redan 30 minuter före ankomst kopplade 4G-nätet in…som jag skrev på Facebook, vilken känsla det är! Nackdelen, om det nu finns sådana, är att man bränner MegaBit ganska fort…

Almedalen

Jag började med att gå och lyssna på seminariet om ”Vem tar vem” i regi av Novus och Reformklubben. En kompetent panel diskuterade hur konstellationerna skulle kunna se ut efter valet baserat på Novus senaste undersökningar. Ämnet tänker jag diskutera i separat inlägg, lite på djupet. Mycket intressant kom fram.

Efter det registrerade jag in mig på Bloggplats H12, hos Almega. Ett bra ställe att dra sig tillbaka till och reflektera om man har tid mellan de olika aktiviteterna.

Därefter gick jag och lyssnade på vår EU-kommissionär Cecilia Malmström, och två forskare Inger Österdahl, professor i folkrätt vid Uppsala Universitet och Daniel Naurin, docent i statsvetenskap och föreståndare för Centrum för Europaforskning. Man pratade om 20 år med EU och vad det har inneburit. Det är Vetenskapsrådet som organiserar dessa möten mellan forskare och politiker. Mycket har hänt och EU har faktiskt blivit mer svenskt kunde man konstatera. Trots alla utmaningar som kan tyckas finnas, var man ense om att väldigt mycket banbrytande har åstadkommits.

Under lunchen bevistade jag det eminenta Öresundshuset, ett seminarium om Nordens största metropol. En viktig insikt som faktiskt övriga två storstadsregioner i Sverige bör både använda och ta hänsyn till. Givetvis bjöds det på lite god wrap och dryck till. Det hör ju sundet till.

Efter lunchen tog jag och kollega Per Hagwall till ”Euphoria” och ett samtal med EU-minister Birgitta Ohlsson o vår kommissionär Cecilia Malmström om utmaningarna i EU i form av värderingar och flyktingpolitik. Högaktuella ämnen.

Lite senare på eftermiddagen diskuterade Landstinget i Gävleborg kollektivtrafiken och regional tillväxt. Man hade bjudit in Eva Tjernström från Landstingsstyrelsen i Gävle och Erik Weiman dito från Uppsala. Därtill deltog SKLs Gunilla Glasare och Kairos Futures Erik Herngren. Ganska stor enighet rådde kring det faktum att förutsättningar för enkla biljettsystem och anknytningar mellan län, Stockholm-Uppsala och Gävleborg måste snickras på.

Kvällen spenderades på Tysk-svenska handelskammarens utmärkta föredrag/mingel om EMU och EU. Deltog där gjorde tyska ambassadören (han i mitten) och vår finansmarknadsminister Peter Norman, samt en av Deutsche Banks högre chefer. Handelsutbytet mellan länderna är otroligt viktigt både ekonomiskt och ur jobbsynpunkt konstaterade man. Efteråt serverades en fin tyskinspirerad buffé.

Så var det dags att dra sig till hamnen, för uppsamling och utresa till det hus som är ”campingen” för veckan. Min reskompis Per ville dricka rosévin med andra i hamne, jag var mer intresserad av att sova och vila inför morgondagen.

På återhörande i Visbyvimlet.