Aldrig mera krig…

… känns tyvärr alldeles för långt borta just nu. Efter att ha suttit mer eller mindre klistrad framför den franska TV-serien ”Un village francais”, som man översatt till ”En liten fransk stad” (i mitt tycke inte helt optimalt), kommer tankarna som formats bl.a genom min uppväxttid i Mellaneuropa. Norrmän och danskar, samt finländare har nog lättare att förstå och känna detta än många ”svenskar”. Krig händer ju inte i Sverige, det vet vi ju sedan 200 år…

 

Denna serie visar hur fasansfullt det är när ingen vet vem man kan lita på, och hur man tar till vilka medel som helst för att få människor att svika, ljuga, och ange. Detta försiggår inte alls så långt från våra gränser, men jag tror inte många törs fundera över detta. Till och med politiker drar sig för att diskutera de mer jordnära utmaningarna, om det skriver bl.a. Andreas Cervenka i dagens SvD.

Det finns inga enkla lösningar om vi vill behålla våra ideal.Varje dag kommer det smuggelbåtar genom Medelhavet till t.ex. Sicilien och Italien. Folk därnere är förtvivlade, de lever med det varje dag, och ogillar inte att ta ett humanistiskt ansvar, men de är oroliga för vart det ska ta vägen. Arbetslösheten är hög, många kan redan som det är nu inte försörja sig själva. En man jag såg i ett inslag, poängterade just detta att EU måste ta i med krafttag för att lösa detta bekymmer, som riskerar bli ett stort hot mot våra tankar om fri rörlighet och annat som vi idag ser som självklarheter i vår del av världen. Jag kunde rabbla hur många större eller mindre hot och utmaningar, de flesta vet redan om dem. Låt oss inte kasta bort det fina vi uppnått, och låt oss utveckla det vidare. Det finns inget status quo, ingen väntetid, den som tror det har inlett marschen mot avgrunden.

EUropa angår oss i allra högsta grad

På söndag är det val till det europeiska parlamentet. Vi ska välja 20 representanter från Sverige, och tack och lov verkar valdeltagandet öka, kanske t.o.m till över 50% i år om det vill sig väl. Fler än någonsin har förtidsröstat, om det sedan betyder att färre kommer att rösta på själva valdagen, eller om vi faktiskt får ett ökat deltagande, får vi vänta med att få reda på till efter söndagskvällen. Klockan 21.00 stänger vallokalerna.

Om två veckor är det vår nationaldag, 6 juni. Samma dag är det exakt 70 år sedan ”Dagen D”, dvs. de allierades invasion av de oerhört vackra stränderna i Normandie.

En heroisk insats både i ”frontlinjen och bakom densamma”, där ett stort antal människoliv gick till spillo, både hos de allierade och hos Tyskland.

Låt oss aldrig, aldrig glömma detta. Aldrig mera krig måste vara vårt motto inför framtiden. Vi kan förlora oss i detaljer och små beslut som egentligen inte har så värst stor betydelse i det långa loppet. Vad som verkligen har betydelse för oss, är just det att vi haft fred i en längre tid än på väldigt länge i vår världsdel. Samtidigt tornar ett antal orosmoln upp sig, inte alls långt från oss.

Alldeles oavsett vad vi tycker politiskt, och då mer på lokal nivå, låt oss alla värna grundidén med EU, och kämpa för att få behålla freden och också sträva framåt för ett bättre samarbete inom unionen. Vi är till för att hjälpa, inte stjälpa, varandra. Därför går vi och röstar på söndag om vi inte redan gjort det.

 

Nationell stolthet och Europeisk viktig dag, med stark koppling till Calvados

Idag är det den 6 juni, och det har med rätta påpekats att det finns en massa orsaker till att komma ihåg den. Jag väljer idag att komma ihåg två olika saker.

Landstigningen i Normandie, för 69 år sedan, och Sveriges numera nationaldag, som kallades Svenska Flaggans Dag då jag var barn och tonåring. En del av den tiden bodde jag i Frankrike, och det fanns ingen svensk nationaldag. Var det 6 juni…eller var det rent av midsommarafton?

Mina franska kompisar undrade varför vi inte hade någon ”14 juillet” som man där högtidlighåller med ledighet och alla möjliga firanden av olika slag. För dem var det en väldigt märklig sak att vi inte firande en nationell helgdag för landets skull. Jag lyckades aldrig förklara det, utan pratade om hur fantastisk midsommar var, oavsett om vi firade den hemma i Sverige eller i svenskkolonin i Parisområdet. Inte sällan var vi faktiskt ute i det historiskt laddade och väldigt bördigt vackra Normandie.

I de länkade artiklarna nedan kan man läsa både det ena och det andra, men jag tänkte inte skriva så mycket om innehållet i dem alla. Jag funderade redan igår över traditioner och skeenden i Sverige och andra länder i och med att så många då ”sprang ut” från gymnasier och ”tog” studenten. Jag tog studenten i Frankrike, som ni kan förstå av ovan nämnda saker, och även om jag också har svenska i studentbetyget, var det en fransk-internationell studentexamen, med prov som man i Sverige avskaffade 1968. Jag tänkte nu inte polemisera över det heller, utan bara konstatera att det firande man idag ser här i Sverige, skiljer sig mellan s.k. invandrade svenskar och mer infödda svenskar. Det finns en stolthet i de förstas uttryck som är svår att beskriva. Den genomsyras av en glädje och en stolhet jag skulle vilja se lite mer av i de senares brölande och drickande på diverse flak som körs runt, ofta till irritation bland kontor och trafikanter.

Min slutledning av ovan och även av den nationaldag vi haft idag, som jag sett hos oss lokalt i Edsbergsparken i Sollentuna, är att vi har att lära av invandrade svenskar och av andra nationer. Vi behöver kunna erkänna oss stolta över vårt egna land, inte för att nedvärdera andra, utan för att vi bor i ett fint och för det mesta välmående land.

Ett land som kom ganska helskinnat ur det fruktansvärda andra världskrig  vars slut inleddes delvis genom ”Operation Overlord” med den armada av människor och materiel som slussades över kanalen natten tidigt den 6 juni 1944. Det blir 70 år sedan om ett år. Låt oss aldrig glömma den dagen! Tusentals människor gjorde ett fantastiskt arbete för friheten i Europa, män och kvinnor slogs handgripligen eller under ytan för att Nazityskland inte skulle fortsätta dominera världen och vår världsdel. Utan den enorma envishet och vilja hade Europa sett helt annorlunda ut idag, är helt övertygad om det. Den tycker jag vi ska minnas idag, när många anser att EUropas framtid står vid ättestupan och att vi inte behöver EU-samarbetet. Lär av andra länders erfarenheter. Inse att tillsammans är vi starka, inte oeniga i en globaliserad värld.

Att det sedan finns en massa olikheter inom kontinenten är som det ska vara, men det kommer an på oss alla, inklusive de styrande, att överbrygga det sämre, och gemensamt se till att vi aldrig mer ska behöva offra så många liv som gick till spillo på olika sätt under tiden 1939 – 1945.

Jag firar slutet på denna dag, i ljusets och försommarens tecken, med reflektion och ett glas Calvados, som faktiskt härstammar från ”departementet” (de franska länen) med samma namn, där invasionen landsattes för 69 år sedan i morse.

Media, intressant betraktelse av SvDs Therese Larsson Hultin, SvD2, SvD3, DN, DN2, DN3, Helsingborgs Dagblad, Skanskan,