Ett rum utan insikt…?

Just nu är ”landet godhet” en tummelplats för allehanda diskussioner för och emot, svartmålning och till skyarna höjandes. Gemensamt är, som faktiskt jag kom till insikt om idag genom en stunds samvaro med en god vän och sparringpartner, att många torgför sina teser idag utan någon som helst källkritik. Man driver sina idéer och tankar genom att plocka bitar som passar in i ens pussel, och tror att ingen ska ifrågasätta den. Skulle någon ”mot förmodan” göra det, så sätts artilleriet in med all möjlig kraft för att nedvärdera och rasera ”motståndaren”. Inte sällan tar man fram ovederhäftiga och grymma argument.

Mitt i allt finns styrande och media i en salig blandning, som inte heller verkar veta vad som är in eller ut. Media driver på, vilket de ska göra, men ofta undrar jag i vilken riktning? De har makt, och borde då ha makt att inte bara springa de s.k. politiskt korrekta ärendena. Politikerna å sin sida, verkar inte heller veta vilken fot de ska stå på. Finns insikt, visar man i alla fall inte den. Verkligheten verkar just nu ha snabbare fötter än våra ledare.

Samtidigt som jag skriver ihop dessa fåtaliga rader, ser jag på det sista avsnittet av ”Krigets hjärtan”, den tyska serien om Andra Världskrigets fruktansvärda liv och erfarenheter. Jag vill att fler ska se dessa bilder, vi ska aldrig återuppleva detta, och för att nå det målet krävs idag än mer samling vid pumpen än i EUs linda.

Krig finns lite varstans, det är EN av anledningarna till att vi idag är åskådare till det vi numera inte bara har som utsikt.
Det är en dock inte den enda. Världen är oerhört komplicerad och global idag, på ett sätt vi aldrig tidigare upplevt. Soldaten i serien, som mer el. mindre deserterat, bad en annan man skicka ett kort till sina ungdomsvänner från före kriget per post innan han stålsatte sig och trotsade det ryska kulregnet med given utgång. Dagens desertörer har mobiltelefon med smarta funktioner, åtminstone de som lyckas ta sig till Europa. Vad övriga har får vi nog aldrig veta. Inte minst för att smugglarna inte är intresserade av dem.

Med ovan bild, tack Berglin, vill jag symbolisera det faktum att jag och många med mig, är rejält oroliga för hur vi ska ro iland situationen på vår halvö. Strömmen över Östersjön sinar aldrig, och ledarna vi har tilldelats, oavsett partifärg, verkar med några få undantag inte vilja ha ledartröjan på sig. Finns de några som vågar ta på sig den, jagas de med text och bild på flykt, likt en Gustav Vasa som ingen trodde på för några sekel sedan. Inte innan folket skidade ikapp honom och hämtade tillbaka ledarskapet för en tid. Låt oss slippa denna liknelse och gör istället så att de som är satta att leda, också vågar göra det, även om allt kanske inte blir rätt från början.

Vi måste våga agera. Sätt gränser som följer det som vi faktiskt har lagar och överenskommelser för. Endast det kan också göra tillvaron i framtiden dräglig i vårt land såväl som på den övriga europeiska kontinenten. Låt inte gamla tider komma åter genom att låta det uppnådda slås sönder och samman genom passivitet. Ingen är betjänt av det, allra minst de som söker fristad hos oss.

 

Uppdatering lördag 7 nov.

Richard Swartz kommenterar från Österrike om sitt hemlands situation i dagens DN

Annonser

December i september…december i november?

Vad betyder det? Visserligen har det varit en synnerligen homogen sommar (?) temperaturmässigt. Men att hoppas på en temperatur på 15 grader i november/december då nästa års budget klubbas är nog att överskatta klimatförändringarna i vårt land. Snarare tror jag att hela situationen kylt ner vår demokrati och ekonomi rejält.

Tyvärr, för den är ovärderlig. Att vara så långt från fotfolk och s.k. gräsrötter som större delen av politiken befinner sig just nu är direktantändligt bränsle för vårt lands styre.

pingvin

 

Jag är genuint orolig för hur fortsättningen kommer att formas. Den s.k. decemberöverenskommelsen tänker jag inte diskutera detaljerna i här ikväll, det kräver lite längre tid.

Vad jag däremot vill ta upp idag är hur viktigt det är att snabbt återupprätta medborgarnas förtroende för vår så omskrivna demokrati. Man börjar i utlandet nagelfara och kommentera det tidigare så stabila och trygga landet i norr som varit så välordnat.  Nu senast i helgen fick jag höra om UK där man enl uppgift kommit mycket längre med adekvat migration. Det vill säga trots ett stundtals hårt samhälle, lyckats bra mycket bättre att integrera dem som kommer dit.
Det är inte utan att ett svenskt hjärta med stor del franskhet i sig, gör ont. Detta Sverige som i mångt och mycket stått modell  för flera andra länder. Ska det tillåtas rasa?
Många resenärer jag ”överhör” på t.ex terminal 4 och 5 i mitt jobb på Arlanda, funderar över hur det kan vara snudd på förbjudet att tycka och än mindre att gå utanför området som är ”acceptabelt” i den politiska verkligheten. Man undrar om man inte längre ska ”få något för all skatt” man betalar in…

Här finns en enorm utmaning att ta tag i, att återfå tilltron till systemet. ”In Sweden we have a system”… för hur länge till ställer sig många frågan. Systemets ifrågasätts från både det ena och det andra hållet, t.o.m. från generaldirektörer.

Jag önskar att man vaknar upp och börjar nysta i det som berör och bekymrar folk, på ett seriöst sätt. Det finns inga enkla lösningar, men vi vill väl inte hamna drivandes på ett smältande isflak, eller?

Filten som (nästan) släckte branden i riksdagen…men inte glöden ute i landet. En krönika över ”gammåret” Del 2

Jag lovade återkomma med fler tankar. Jag vet att jag kommer att kritiseras för detta, indirekt eller direkt, eller smygläsas utan kommentarer, för man ”inte anser att jag är värd” en diskussion, för att man tror sig tycka att jag har helt fel…det finns hundra anledningar till att rättfärdiga den ”rätta tanken” och avfärda den andra, i detta fall bl.a. min.

Detta är ingalunda enkla saker att diskutera, och ännu svårare blir det om man ”kletar ihop saker och ting” så att det inte går att sortera ut olika frågeställningar. Ibland tror jag det finne en s.k. dold agenda i det beteendet.

Mitt syfte med att skriva om dessa saker, är inte ”få 100 procent rätt”. Det finns inte en sanning. De som tror det bidrar till att skapa många av de bekymmer vi nu ser hopa sig framför våra ögon i olika forum. Det viktiga är att vi tillåts diskutera olika alternativ.

freedom of speach

Det svenska folket. Vad är det idag? Jag funderar nästan varje dag, i synnerhet nu under hösten, över vad som pågår och vart vi är på väg. Det känns som om ”de som bestämmer” håller på att tappa kontakten med det som är basen för deras styre, väljarna. Samtidigt vill, som sig bör i ”konsensusland”, så många väljare tycka som ”det anses vara rätt att tycka”. Vi är inte vana vid konflikter i vårt nordliga land. Två hundra år av ”icke krig”, ursäkta att jag drar in den biten men den är viktig (jämför med finländarna), har satt sina spår i en form av hjärntvätt att en massa saker ”inte kan hända i Sverige”

  • ett statsministermord. Kunde inte hända i vårt land.
  • ett illdåd, med dödlig utgång, mot en utrikesminister, hur kunde det hända?
  • främlingsfientlighet i vårt land. Nej vi är inte som andra länder, inte som Norge och Danmark.

Ja, jag vet, detta är känsliga saker, men jag har erfarenhet av andra länder där man haft både det ena och det andra. Där man vet att, tyvärr, det räcker inte att tro att man ”ser dem inte mer”, bekymren alltså, om man antar s.k. strutsbeteende.

åsikter

Det är bara det att när kasten blir snabbare och snabbare och ofta rätt tvära, då får även de som vill hänga med, allt svårare att faktiskt förstå vad som pågår.

Just detta har accelererat de senaste månaderna, för att inte säga åren, i vårt land. Vad det beror på kan man spekulera i, men jag tror att mycket bottnar i en rädsla. En rädsla att våga inse och erkänna att samhället och världen inte ser ut som de flesta medelålders/åldre i Sverige vant sig att anamma som ”sanningen”. Ett samhälle som man på goda grunder är stolt över.

Vi har på väldigt kort tid, i vårt lands perspektiv utifrån den demografi (alltså hur befolkningsstrukturen ser ut hos oss) vi har, gått från att vara ett väldigt (men litet till befolkningen) homogent land, till att bli ett ”multikulti”-land som ingen drömt om. Visst, vi hade en stor invandring under 50-60-70-talen, inte minst från Finland och gamla Jugoslavien bl.a. Den invandringen har ändå ingenting att göra med dagens invandring.

Observera att det inte ligger någon värdering i det konstaterandet.

Den är vi heller inte ensamma om, men vi har rent proportionellt och nominellt tagit en väldigt stor del. Jag anser kanske inte att vi också tagit ansvar på riktigt för densamma.

Detta har tillsammans med en massa andra mer eller mindre obekväma beslut, eller halvfärdiga sådana, sopats under en matta för att kortsiktigt inte förlora på allt detta i opinionen. Det är bara det att vi kan inte sopa detta under mattan längre. OM vi vill behålla vårt fina välfärdssamhälle, behöver det dras upp visioner och riktlinjer för hur detta ska kunna överleva i takt med en förändrad värld, som kryper allt närmre inpå. I en globaliserad värld, är vi inte längre -och ska inte var- en litet isolerat land uppe i ”den stora Norden”. Mer om detta, hur gå framåt/vidare, i ett följande inlägg.

Grundstenen i vår demokrati, om vi vill ha den kvar i det skick som vi vant oss vid -vilket jag inte tror många vill ifrågasätta- måste bli att ansvariga och förtroendevalda i möjligaste mån försöker förklara och resonera kring de utmaningar vi har. Gör man inte det, gräver man just det dike som, likt en jordbävning, tsunami eller liknande börjar skönjas mellan styrande och väljande idag. Det är högst olyckligt, och det finns en otrolig fara i detta. Då kan man inte bara skyla över det med argumentet ”att vi måste förstå att det är den bästa lösningen”, eller den minst dåliga för den delen.
Acceptera ”nödvändigheter”, det är svenskar generellt sett lite för bra på, men gummisnodden håller inte hur långt som helst. Låt den inte brista, det är min önskning inför 2015.

DN, SvD, SvD 2

Ett bättre klimat? Även politiskt.

Jag nämnde tidigare idag med anledning av en länk till en blogg, att jag önskar ett annat klimat i vårt samhälle, annars kan vi nog även glömma ett bättre klimat på jorden. Det finns ett uttryck, eller fanns i alla fall, ”stor i orden-liten på jorden”.

stor och liten

Lite till mans,  heter det så längre? -jo det gör det nog för kvinnor tar aldrig till stora ord-, bör vi nog tänka över vad det är för språk som används. Jag tycker det är rätt tråkigt att läsa alla dessa superlativ på framsidan av en tidning, eller hemsida för den delen, för att sedan upptäcka att relevansen inne i artikel/tidning är mer eller mindre avlövad. Genomskinlig, tom.

Jag hoppas och tror, fortfarande, på att vi ska kunna få en mer sansad debatt i samhällsfrågor, och inte dessa hyperventilerande pajkastningsutbrotten som vi sett en hel del av de senaste veckorna. Både hos media och framförallt hos vissa politiker. Jag skulle faktiskt t.o.m. sträcka mig så långt som att säga att större delen av ”väljarkollektivet” förväntar sig det av politikerna. Att de tar sig i kragen och ordnar så att man kan regera landet på ett vettigt sätt. Samtidigt hör jag inte till dem som tror på någon form av omdaning av de demokratiska spelreglerna för att underlätta för en regering i minoritet att kunna trumfa igenom sina egna ideer.

Jag är övertygad om att demokratin måste stå högst i kurs, och då kan man inte ”radera ut” ovälkomna röster, som man tycker. Har man som partigrupp uppnått de 4% som krävs till Riksdagen, då har man också uppnått rätten att bli tilltalad av de övriga invalda, oavsett om man heter Fi, SD, C, KD, FP, M, S eller MP. Ett antal väljare har i varje av dessa fall valt att lägga sina röster på resp. parti, och dessa väljare ingår i demokratin, och deras röster är lika mycket värda som alla andra. Lämnar vi det synsättet, frångår vi också de demokratiska spelreglerna. Med vilken rätt undrar jag då?

Jag behöver komma i säng, och lär återkomma, men önskar mig som sagt en bättre samtalston mellan de olika partierna framgent, annars riskerar vi mer än en ”pyspunka” på vår demokrati och i förlängningen även i andra klimatområden. Dit vill inte jag.

Däremot vill jag att vi ska kunna diskutera alla samhällsproblem och utmaningar utan att direkt bli svartmålad med diverse invektiv.

 

En dag av ”käbbel” och en del annat mer väsentligt…

Denna dag går väl inte till historien som den mest njutbara. Jag har haft ett otal telefonsamtal, som bara delvis lett framåt. Som tur är händer det saker i Hälsingeriket inför vintern. Elektrikern har utfört lite arbeten som ska testas i helgen.

elarbeten

Andra kopplingar har jag också haft, med trevlig och kreativ lunch med efterföljande kaffe och diskussion. Vi får se vart det leder. Tack för det du som vet vem du är 🙂

En stunds administration för att reda ut ett och annat inför kommande dagar. Dock utan att få klarhet fullt ut.

Klarhet är väl det minsta man kan anse att situationen just nu visar i regeringssammanhang. Allmän pajkastning och därtill media som frossar i scenarier. Jag vet inte riktigt vad syftet är, men det är jag å andra sidan inte heller säker på att de själva vet. Helt klart är att det finns en underton som är mycket märklig, nämligen att somliga tycker att oppositionen ska ansvar för en annan budget än de själva satt ihop. Jag förstår det inte.
Sverigedemokraterna röstar givetvis i första hand på sin egen, trots allt 13 % av väljarna som ansett att de ska lägga en budget för landet.
Att Alliansen röstar på sin egen budget är väl också rätt naturligt.

Med de olika väljarstöd som finns efter valet, med högt valdeltagande – glöm inte det, innebär situationen att regeringens budget inte har egen majoritet, och endast klarar sig om SD väljer att lägga ner sina röster eller rent av röstar på regeringens. Det senare rätt otroligt om man lyssnar på vad som sägs…
Alliansens budget kan ha majoritet om SD bestämmer sig för att det är den näst bästa, dvs aktivt röstar på den.
Betyder det att Alliansen ”regerar med stöd av SD”? Nej knappast, det innebär att demokratin fungerar, och att de som vill styra landet behöver ta hänsyn till vad landets befolkning sagt i val. Allt annat vore faktiskt rent odemokratiskt. En lösning som beskrivs i Dagens Industri nedan, skulle i alla fall få mig att börja fundera över om jag ska fortsätta att rösta i riksdagsval.

Nu ska jag gå och vila för att kunna tjänstgöra på ett vettigt sätt i Migrationsdomstolen imorgon förmiddag och efter lunch-

DN, SvD, DI

Ja, loppet är nog kört. Det blir antagligen inget Mälarölopp…

Efter dagens artikel i Dagens Industri, är jag mer och mer benägen att tro att denna regering kommer att svika alla de som faktiskt vill ha en enklare väg att ta sig förbi Stockholms Centrum. För det är  vad det handlar om. Jag känner faktiskt inte någon som frivilligt sitter i bilköer. Många av de fordon som idag går på Essingeleden ska inte ens in till centrala Stockholm. För att använda en numera sliten klyscha…”det är rätt många procent som inte röstade på Miljöpartiet och Vänsterpartiet i valet”.

förbifarten

Dessutom förstår jag inte varför man ska dela på staden på det sätt som det sker nu, ta exemplet småföretagaren med sin hantverkarbil. Ska hon eller han tvingas avstå jobb på motsatt sida Stockholm för att det i princip är den tidsförlust och kostnad det innebär för att infrastrukturen inte anpassats till dagsläget? Jag bara undrar.

Vi behöver all infrastruktur vi kan få, det märkte jag senast ikväll då jag skulle hem med pendeltåget från Stockholms Central till Helenelund, och tågen drabbades med förseningar pga ”ordningsproblem” i Sundbyberg. Alltså inte ens samma pendelstågslinje…Man kan bli missmodig för mindre.

Rör(l)igt värre…

är det i politiken just nu efter valet. Nya mätningar visar att SD fortsätter befästa sina positioner, eller t.o.m. öka. Mp gick upp i Sifo, där S rasade. Alliansen ökar något men inte direkt klara siffror.

rödgröntgult

Tack för lånet Red scream and riesling

 

Vad som än sker, kan man lugnt påstå att det stormar minst lika mycket som ute på fjärdarna i Stockholms skärgård. Vad som sedan är rätt eller fel, och vad som eventuellt döljer sig i det mörka djupet, får väl framtiden utvisa.

Det som jag hör och ser är ändå att folk undrar vad som sker. Man kan ju tycka att det är så dags nu, valet var för en månad sedan. Man kan tycka att Alliansen misskötte sig eller inte gjorde tillräckligt. Den senare mandatperioden visar väl lite av den utmattningseffekten. Man hade dock en budget och ett färdigt alternativ, vilket inte oppositionen hade.

Igår rapporterades att svenskarna nu drar ihop resåren i plånböckerna och förväntar sig hårdare tider. Det är möjligt att det blir så. Vi har fortfarande bara kommit till hälften av hösten och mycket kan hända än inför budgetår 2015. Missförstå mig nu inte till att jag skulle önska extraval, för det tror jag inte på alls. Faktum kvarstår dock för mig, att allt spretar värre än vi sett på länge i Sverige.

”Vi fick ju inte egen majoritet” försvarar sig vär finansminister sig med… Nej visst, men trodde de  på det själva inför valet? På allvar?

Jag vet inte, men jag tycker den nya regeringens dans i media, i uttryck och i sakfrågor, bekräftar just det faktum att man inte hade förberett sig. Resultatet spelar just nu upp sig på olika sätt.

Allmän skärpning och lite seriösare, mindre kaxig ton önskar jag mig. Innan det sker får jag svårt att lyssna på allvar.

Just nu önskar jag en god natt!

 

 

 

 

SvT, SvD,

Valrörelse/röra— nej detta är inget valtal.

Idag startar den officiella valrörelsen, dvs. ”rörelserna” rör sig på gator och torg för att måla landskapet i diverse färger, självklart i den respektive färg som står dem närmast. Inget nytt under solen, skulle säkert en del säga, och framförallt inget överraskningsmoment i

Tack för lånet "runnersworld.se"

 

 

stil med denna bild. (tack för lånet, Kenneth Gysing på runnersworld.se) Själv har jag på denna söndag upprätthållit den s.k. arbetslinjen, och inte haft särskilt mycket ledigt.

Valrörelse och med en följande affischer har sin charm, även om det ifrågasatts nyttan och miljöaspekten med cirkusen. Jag har själv varit med om den aktivt i fyra valrörelser på raken i ”vuxen ålder” och två gånger i studentlivet har jag för mig. I år är jag inte med på samma sätt, av flera olika anledningar. Helt frånvarande kommer jag dock som samhällsengagerad person inte kunna vara.

Nu har jag, redan efter uppvärmning Almedalen och sommarens medieblänkare (trots en varm och politiskt rätt avslagen semesterperiod) nästan fått nog av dåliga klyschor och begynnande pajkastning från än det ena än det andra hållet. Som några av mina vänner påpekat, blir gemene man ganska trött på detta käbbel, och det gagnar inte politiken eller dess mål.  Jag har en stilla önskan -undrar om det finns ett uns av möjlighet till uppfyllelse?-, nämligen att alla partier, inom och utom Riksdagen, tar sitt förnuft till fånga och sansar debatten lite mer. Visst, det ska finnas diskussion och s.k. trätoämnen i debatten. Det är jag själv den första att tillstyrka. Utan diskussion och olika vinklar, stannar utvecklingen, oavsett vilken sida man står på.

Det jag de senaste dagarna skrämts av, är att det återigen kommit till ett läge där företagsamhet ifrågasätts och kritiseras. Detta trots att företagare ofta är betydligt mer otrygga än anställda, och satsar enormt med (fri) tid på att försöka förverkliga idéer och skapa arbete. Det är livsfarligt anser jag. Utan företag skapas inga jobb, ingen välfärd och ingen utveckling. Jag kommer att återkomma till det, och har lovat några av mina vänner att ta upp det mer.

Partierna bör ta upp det de själva vill och önskar driva, inte vad motståndaren har för tillkortakommanden. Detta har inte betydelsen att man inte får jämföra förslag och analysera skillnader, men att uteslutet låta bli att svara på frågor om vad man vill och istället kritisera motståndaren, DET tror jag kommer att slå tillbaka som en bumerang. Folk är inte korkade. Man vill höra och jämföra, inte var åskådare till någon slags teater där det enbart går ut på att ”måla svart”. Därutöver har media ett stort ansvar för att skildra de olika parterna så vettigt det bara går.

Detta var en första liten fundering kring val och krokben som slängs ut. Det är sent, och jag har som sagt andra saker att sköta än att dela ut information och knacka dörr…

GP,

Alla vill synas, men inte i sömmarna…

För en stund sedan gick första delen av den s.k. Mellon av stapeln…kan inte säga att jag blev särskilt imponerad…om inte SvT och herr Björkman passar sig finns det en överhängande risk att showen, eller vad man nu ska kalla det, överlever sig själv och möjligen blir ett barnprogram. (slut på elakheterna om den för ikväll)

För att göra en s.k. melodiradioövergång, – och det vet de flesta yngre inte ens vad det är längre, hua man har blivit lite gammal känns det som…- så handlar samhället mer och mer om att synas till varje pris. Mindre viktigt verkar vara vad som finns bakom fasaden. För helst ska sömmarna inte synas, med risk för att trådarna ska brista i minsta vindpust…

sömmarVad beror denna fixering vid att synas på? Varför har vi, enligt min mening, delvis importerat denna hysteri från stora landet i väster, som vi understundom älskar att hata så otroligt mycket? Jag har inget svar på den frågan, men funderar ofta över den.

Det skrivs mer och mer om hur vår industri sakta monteras ner och flyttas ut ur landet, till Kina, till Asien eller andra ställen. När jag var hyfsat ny i arbetslivet, pratades det väldigt mycket om ”de nya marknaderna” i öster, bl.a. Kina så klart. På den tiden, usch nu låter det så där gammalt igen, var Japan och möjligen lite grand Korea uppstickarna här i väster. Japan hade väl i och för sig mognat lite redan då, men att Kina skulle komma att ta över världsekonomin så till den milda grad som de har gjort på 2000/10-talet, hade nog ingen ( i alla fall öppet) insett eller pratat om. Då var det bara den enorma marknad som Väst kunde komma att satsa på och utnyttja till sin fördel. Nu vet vi att det inte längre är så. Väst har gått på knäna i flera år nu, delvis pga att man hamnat i bakvatten jämfört med Asien. Sverige  har inget eget bilmärke alls längre (fel förresten, vi har Koenigsegg!), låt vara att Volvo fortfarande sägs vara svenskt i god svensk blåögd stil.

Många med mig undrar vad vi ska göra alla, vad vi ska arbeta med i framtiden i vårt land. Hur ska vi se till att vår välfärd finansieras? Alla kan inte jobba med yta och fasad, några måste ”producera” också, dvs skapa intäkter åt landet.

Att, som en del säger, skapa jobb (via skattsedeln) i välfärden och vården, det ger förvisso möjligen fler som tar om hand om en åldrande befolkning (närmast de s.k. 40-talisterna som snart står på tur), och ev. inom skola och förskola. Men dessa jobb skapar ju inte nya skatteintäkter till landet. Bara om de ser till att andra kan utföra arbete som genererar nya friska pengar in till samhället. Först då skapas nya resurser till skattekistorna.

Att som andra säger, satsa på Arbetslinjen, och se till att människor kommer i jobb, är väl bra. Men till vilka jobb? Jag ser inte någon enorm tillväxt av jobb i någon sektor i samhället. Senast i veckan meddelades t.ex. att Norrköping tappar ytterligare arbetstillfällen inom industrin, som om det inte vore nog med Electrolux för ett par veckor sedan. Man kan inte leva på, i människors ögon, att det skapats 200.000 jobb sedan 2006. Det krävs annan retorik och handling. Det är inte lätt, men folk i allmänhet är inte dumma, det måste finnas någon substans också, inte bara fasad och språk. Att synas räcker inte.

Kvällen är sen och det är dags att knyta sig, men jag lär återkomma till denna fråga som har mindre med politik att göra än man tror. Det är en samhällsomvandling vi ser, som möjligen kan hjälpas på traven  att hamna rätt av politiken. Att politiker själva skulle skapa jobb, har jag svårare att tro. Förutsättningar, ja, men arbetet måste skapas av ett behov, verkligt sådant, som sedan tillfredsställs av företag som istället för att förbruka skattepengar, tillför dessa till landet. 

Mer verkstad och mindre snack, även om det inte behöver vara mekanisk verkstad…

DN, SvD, SvD2, SvD3, NT,

En förändring måste beröra, dvs. det måste finnas en känsla hos de som upplever.

Förändring, eller förnyelse har det pratats mycket om inom politiken och vårt samhälle de senaste åren. Säkerligen satte valet 2006 igång en del av denna diskussion, på gott och ont ur olika människors känsla och övertygelse.

Förändring kräver motivation

Den här bilden får symbolisera cykeln, att har man inget hjul att ta sig fram på, kan det väldigt svårt att komma vidare. ”Man ska ju inte behöva uppfinna hjulet igen”…som det brukar heta.

Om jag vill lyckas med att
föra en människa
mot ett bestämt mål
måste jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
När hon tror att hon kan hjälpa andra.

Denna lilla dikt från Sören Kierkegaard säger rätt mycket… Att vara lyssnande och se vad andra önskar, inte bara vad man själv önskar. Samtidigt behöver man för sig själv ha en insikt om vart man faktiskt vill och hur man tror att man kan gå tillväga.

Varför tycker jag den passar nu? Jo, därför att våra rikspartier (i stort sett alla) letar efter formeln för hur de ska kunna utvecklas och ”bli moderna” dvs. kunna attrahera röster.

Egentligen har jag ingen lust att sticka kniven i någon igen, det finns nog med drev och kritik liksom åsikter just nu.

Vad jag konstaterar är i alla fall att vi i Moderaterna befinner oss i ett skede där vi inte kan luta oss tillbaka och tro att ”nu är de kirrat…vårt resultat i valet 2014 är redan klart, vi behöver inte anstränga oss”.

Centerpartiet har just gått ut ur en process som ska leda till förnyelse och utveckling, Annie Lööf har en diger uppgift framför sig, men rider på en stor popularitet och att man haft en väldigt öppen process.

Kristdemokraterna befinner sig i ett uppslitande skede av ”uppstart” inför kampen i början av nästa år då man ska välja partiledare. Göran Hägglund har förvisso starkt stöd, men har en del att kämpa för ändå om man följt de senaste veckornas debatt och snudd på gatlopp.

Folkpartiet lever i ngt slags limbo -man kanske är nöjd, vad vet jag- kring 7%, och  verkar ha svårt att komma breddat ur den kärna som man har. Många av Folkpartiets idéer tangerar oss i M, varför jag ibland blir ”anklagad” för att vara en smygfolkpartist. EU-frågor är ett sådan område t.ex. De som känner mig vet att jag vurmar för EU.

Miljöpartiet har just nytillträdda språkrör, och har rimligtvis också en relativt gynnsam sits idag, inte minst med tanke på att de två hyser stor popularitet och nyfikenhet.

Socialdemokraterna har ju sin s.k. förnyelse, efter valförlusten 2010 nu senast, och efter att Mona Sahlin inte lyckats rycka upp röstetalet. Huruvida denna verkligen är en förnyelse kan man undra i dessa dagar…

Vänsterpartiet vet jag inte riktigt vad de gör, deras förnyelse verkar mest gå ut på att bli av med Lars Ohly, samt träta om ett ev. delat partiledarskap.

Att Sverigedemokraterna över huvud taget kom in i riksdagen får väl ses som en förnyelse av viss rang, men jag tror även att det handlar om ett missnöje med andra partiers, ingen nämnd igen glömd, förmåga att ta sig an vissa frågor, tyvärr.

Vi hade idag moderat kyrkogrupp, då vi även besökte eftermiddagsmässan i Turebergskyrkan. Där tog prästen idag upp just ämnet att för att få till en förändring i livet, behövs att det inbegriper en känsla också. Utan den kopplingen sker oftast ingen förnyelse eller utveckling. Det tror jag gäller de flesta områden, som Kierkegaard skriver

”Den som inte kan det, lurar sig själv
När hon tror att hon kan hjälpa andra.”

Utan förmågan att finna var människan befinner sig, och utgå därifrån, kan man svårligen gripa an en utveckling hos andra.

Bloggat,  Kent , Kent2, Per Ankersjö,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, DN, Helsingborgs Dagblad, HD2,