Ovisshetens dunkla verklighet…

Att leva i ovisshet är dagens människas svåraste gissel, verkar det som…åtminstone som jag kan tolka omvärlden.

Man (ett anonymt ord, ja, men det passar i detta fall) vill kunna ”facka in” alla snabbt och lätt och veta precis hur saker ligger till. Att inte veta hur saker ligger till, gör många så otroligt osäkra. Det finns dock inte någon patentmedicin på att lösa detta som jag ser det. Kanske är det ett tidens tecken, man identifierar en yttre hotbild i det som upplevs som osäkert, och försöker hänskjuta denna osäkerhet genom att bevisa att ”här hemma är allt så bra, men därute, för att bara ta ett exempel, i  EU, är allt stökigt”.

ovisshet

Tänk vad duktiga vi är som inte har det så stökigt…eller har vi det…?

Just nu räcker det med att slå upp Facebook för att se hur mycket osäkerhet det florerar i de kretsar som är samhällsengagerade. De stavas provvalstider, och har ett antal synonymer. Mig skrämmer det lite hur jag kan vara åskadare till så många s.k. processer som går till på olika sätt, och som driver många till konstiga krumbukter, ingen typ nämnd ingen typ glömd. Jag har varit samhällsengagerad i många, många år, och mer eller mindre delaktig i valtider, men antingen håller jag på att bli rejält gammal (med förvanskat minne), eller så är detta s.k. supervalår knappt påbörjat förrän jag tycker mig se högst otrevliga saker jag inte upplevt tidigare.

Jag vill inte påstå att jag själv är en mästare på att hantera ovisshet, men jag tror ändå att jag genom åren (tvingats) lärt /(a) mig leva med ett rätt stort mått av osäkerhet i många sammanhang. Kanske är det därför jag, även om det kan kännas väldigt obekvämt, inte gått under av känslan. Jag har lärt mig att oftast kommer man ut genom en tunnel, och får rejält med ljus innan nästa tunnel tar vid.

Många, och i synnerhet här hemma i Sverige, tycks för mig har väldigt svårt att hantera det osäkra. Man är hellre kvar på ett jobb man egentligen inte gillar, för att man hittar någon slags falsk säkerhet i det. Vi är ett trygghetsälskande folk, och det har sin alldeles särskilda historia, som tarvar en egen diskussion. Jag är dock inte säker på att den sidan år 2014 är den bästa medicinen för människan. Jag har som f.d. utlandssvensk varnat för mycket av det vi ser i vårt samhälle idag, med mycket ringa framgång, man har nästan pekat finger åt mig. ”Det kan inte hända i Sverige”.

Jag återkommer i ämnet, inte minst rörande arbete och kompetens.

Intressant blogg, som jag hittade ”så där” bara. Peter Blaha

Till slut vill jag rekommendera en ganska ny blogg, som jag tyvärr inte hunnit läsa på djupet ännu, men som definitivt tar upp ämnet att man inte ska gräva ner sig i banaliteter. Livet är för kort och skört för det…Läs den gärna, men läs den i omgångar. Fortsätt skriva Malin!

Time to kill…?

En liten kvällsbetraktelse så här i försommarregnet och försök till nedvarvning inför morgondagen. En morgondag som för mig är rätt viktig av samhälleliga skäl. Det handlar om rättvisa och huruvida vi ska tro på den s.k. arbetslinjen eller inte. De ramar som finns i det svenska socialförsäkringssystemet är ofta fortfarande på tok för rigida och stela.

A-kassa

Tack för lån av grafik

Jag tar utvecklingen av A-kasseersättningen som exempel i bilden ovan. Vi kan lugnt konstatera att det betyder inte något avsevärt i sammanhanget vilken regering vi har/haft. Jag är ingen anhängare av att de som är utanför den ordinarie (vad nu det är…) arbetsmarknaden ska gå med A-kasseunderstöd i all oändlighet. MEN, det måste vara en anständig försäkring så att man kan lägga fokus på att hitta nytta arbete, inte på att räkna ut om man kan klara sitt dagliga liv med eller utan extrainkomst. Som alltid, finns undantag, men jag pratar om den stora majoriteten av befolkningen. De vill inte använda A-kassan mer än nödvändigt, de vill ha en inkomst genom lön eller egen verksamhet som de kan leva av. Utan att behöva fundera så mycket.

Åter till morgondagen…det handlar om att personer, jag i detta fall, som tar initiativ och försöker skapa sig alternativ när man faller utanför ramen genom t.ex. LAS, dvs. blir åsidosatta för fortsatt vikariat, uppsagd från s.k. tillsvidare anställning m.m., ofta får svårt att hanka sig fram pga stelt och omodernt regelverk i A-kassevärlden. Det måste väl vara bättre att man arbetar, om så tillfälligt, än att man endast förlitar sig på ersättning tills man hittat ”det där fantastiska jobbet”?

Nu ska i ärlighetens namn sägas att det finns missbruk på många håll, inte minst från oseriösa företag, som sätter i system att utnyttja arbetsmarknadens svåra sidor. Därav finns en regel om att man bara ska få arbeta deltid och uppbära A-kassa under 75 dagar, företagen ska erbjuda heltid istället.

Om det nu fungerade på så sätt. Man kan aldrig tvinga företag att anställa, men man kan stimulera dem. Billig arbetskraft blir alltid intressantare än motsatsen, så länge världen är ”global” och vi har hyfsat generösa rörelsemöjligheter över gränser (som nog de flesta som är medelålders och yngre vill ha idag). Vi kan ha hur många kollektivavtal vi vill osv. Visst, detta kan motverkas av att man, företagen t.ex., söker viss kompetens, men så länge vi har en rörlig värld, så kommer lönepress inte försvinna, om arbetet är ersättningsbart.

Imorgon ska jag hävda, i rättsligt sammanhang, att det måste vara antingen arbetstidsgrundande (i A-kassesammanhang) att ha förtroendeuppdrag som bidrar till samhällets utveckling, eller om inte så, att det måste vara kompatibelt och möjligt att erhålla A-kasseersättning vid sidan om dylika uppdrag om man blir av med anställning, inkomst eller så. I nuläget vill man från myndighets sida att tiden är för liten för att nå upp till arbetstidsgrundande ”poäng”, men samtidigt för omfattande för att kunna stå till arbetsmarknadens förfogande, trots att det klassas som ”fritidsengagemang”. (dvs. att man ska kunna sköta ett civilt arbete vid sidan om)

Hur ska man kunna motivera att sådant engagemang ska omöjliggöra att man ingår i socialförsäkringssystemet, men ändå inte få tillgodoräkna sig det som arbete? Jag bara undrar. Vad är det för samhälle vi vill ha? DET kan vi ju fundera över.

Antingen eller, okej,  säger jag. Men vare sig det ena eller det andra, INTE okej säger jag. Då blir man ju samtidigt så gott som rättslös, och samhället missar åter möjligheten att ta tillvara på engagemang och utveckling. Är det vi vill?

Jag lär återkomma i frågan.

N.B. Rubriken, som är fri att tolkas på många sätt, är densamma som titeln till en av mig otroligt uppskattad låt av Sophie Zelmani från slutet av 1990-talet.

DN, DN2, SvD,

Livet…

..är skört. Vi kan inte nog tänka på det.

En kväll som denna hade jag planer på att blogga om samhället, nyheter, tendenser eller något annat som samlats på hög i mina tankebanor.  Tyvärr går det inte. Tyvärr finns det andra moln som dragit upp på min egna himmel, precis i stil med de moln som syns mot norr ikväll, grå och som tornar upp sig…skymmer solen.

Hänryckningens tid har just passerat, men doften av dessa vackra blommor håller sig kvar.

Jag tillägnar dem jag såg idag till min gode vän vars inflytande, humör, icke-humör, frejdighet, oförskämdhet, snällhet m.m, m.m. förgyllt tillvaron för många med mig. Som så ofta själv vurmat för just hänryckning.

Denne vän är försvunnen, borta, i radioskugga. Högst ovanligt. Oroväckande.

Vi är många som hoppas få höra av dig, snälla, OM du läser detta, hör av dig till oss på något sätt! Vilket som helst.