December i september…december i november?

Vad betyder det? Visserligen har det varit en synnerligen homogen sommar (?) temperaturmässigt. Men att hoppas på en temperatur på 15 grader i november/december då nästa års budget klubbas är nog att överskatta klimatförändringarna i vårt land. Snarare tror jag att hela situationen kylt ner vår demokrati och ekonomi rejält.

Tyvärr, för den är ovärderlig. Att vara så långt från fotfolk och s.k. gräsrötter som större delen av politiken befinner sig just nu är direktantändligt bränsle för vårt lands styre.

pingvin

 

Jag är genuint orolig för hur fortsättningen kommer att formas. Den s.k. decemberöverenskommelsen tänker jag inte diskutera detaljerna i här ikväll, det kräver lite längre tid.

Vad jag däremot vill ta upp idag är hur viktigt det är att snabbt återupprätta medborgarnas förtroende för vår så omskrivna demokrati. Man börjar i utlandet nagelfara och kommentera det tidigare så stabila och trygga landet i norr som varit så välordnat.  Nu senast i helgen fick jag höra om UK där man enl uppgift kommit mycket längre med adekvat migration. Det vill säga trots ett stundtals hårt samhälle, lyckats bra mycket bättre att integrera dem som kommer dit.
Det är inte utan att ett svenskt hjärta med stor del franskhet i sig, gör ont. Detta Sverige som i mångt och mycket stått modell  för flera andra länder. Ska det tillåtas rasa?
Många resenärer jag ”överhör” på t.ex terminal 4 och 5 i mitt jobb på Arlanda, funderar över hur det kan vara snudd på förbjudet att tycka och än mindre att gå utanför området som är ”acceptabelt” i den politiska verkligheten. Man undrar om man inte längre ska ”få något för all skatt” man betalar in…

Här finns en enorm utmaning att ta tag i, att återfå tilltron till systemet. ”In Sweden we have a system”… för hur länge till ställer sig många frågan. Systemets ifrågasätts från både det ena och det andra hållet, t.o.m. från generaldirektörer.

Jag önskar att man vaknar upp och börjar nysta i det som berör och bekymrar folk, på ett seriöst sätt. Det finns inga enkla lösningar, men vi vill väl inte hamna drivandes på ett smältande isflak, eller?

Ibland blir man mållös…vissa gör självmål, andra försöker försvara målet…

Sent igen, och egentligen inte alls tid att skriva, men jag har ikväll sett och hört saker som gör mig både chockad och upprörd, trots att jag redan varit det i flera omgångar.

självmål

 

Utan att gå in på detaljer, dem kan ni hitta själva i SvT Aktuellt, Aftonbladet och SvD t.ex., så måste jag påstå att ovan seriestrip har en del liknelser med nuvarande läge i svensk politik. Jag hör och ser, som f.d. aktiv förtroendevald, hur diket mellan de styrande och de som ska välja de styrande blir större och större. Ytterst få av de styrande verkar inse att så är fallet. Ikväll stod en moderat riksdagsledamot, Finn Bengtsson, och pratade på ett sätt som det var länge sedan jag hörde någon prata i de kretsarna. På ett sätt som jag faktiskt tror att väljare kan förstå och resonera kring. Inte ett ”politikersnack” som säger allt och ingenting på samma gång. För att ingen ska kunna sticka kniven i ryggen efteråt.

Det är bara det att sådant språk eroderar förtroende, tillit och intresse för både styre och politik. ”Det spelar ju liksom ingen roll vem jag röstar på, antingen ljuger de, eller så gör de ändå inte som de sagt från början”, hör jag ofta sägas. Löften bryts på tveksamma grunder, som inte förstås av väljare, diverse luddiga förklaringar som man ibland undrar om de själva förstår, levereras.

Många behöver våga bli tydliga och stå upp för det de tror på. Först då kan man nå mål utan en massa vänsterfötters insparkar…

SvD, SvD2, DN,

Ja, loppet är nog kört. Det blir antagligen inget Mälarölopp…

Efter dagens artikel i Dagens Industri, är jag mer och mer benägen att tro att denna regering kommer att svika alla de som faktiskt vill ha en enklare väg att ta sig förbi Stockholms Centrum. För det är  vad det handlar om. Jag känner faktiskt inte någon som frivilligt sitter i bilköer. Många av de fordon som idag går på Essingeleden ska inte ens in till centrala Stockholm. För att använda en numera sliten klyscha…”det är rätt många procent som inte röstade på Miljöpartiet och Vänsterpartiet i valet”.

förbifarten

Dessutom förstår jag inte varför man ska dela på staden på det sätt som det sker nu, ta exemplet småföretagaren med sin hantverkarbil. Ska hon eller han tvingas avstå jobb på motsatt sida Stockholm för att det i princip är den tidsförlust och kostnad det innebär för att infrastrukturen inte anpassats till dagsläget? Jag bara undrar.

Vi behöver all infrastruktur vi kan få, det märkte jag senast ikväll då jag skulle hem med pendeltåget från Stockholms Central till Helenelund, och tågen drabbades med förseningar pga ”ordningsproblem” i Sundbyberg. Alltså inte ens samma pendelstågslinje…Man kan bli missmodig för mindre.

Det ska kosta att vara strävsam i Sverige…första delen.

…eller hur ska man tolka dagens beslut och överenskommelse mellan Vänsterns Jonas Sjöstedt och den nya minoritetsregeringen? Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, men efter att ha sett Gustaf Fridolin försöka förklara och försvara varför han nu gått med på att bryta den s.k. sexpartiuppgörelsen om friskolor, blir jag ännu mindre klok på resonemanget.

välfärd

Jag tror inte någon vid någorlunda sunt förnuft tycker att de är i sin ordning att oskäliga vinster tas ur s.k. välfärdsföretagande. Men det är trots allt en minoritet av de företag som arbetar med dessa sektorer och gör så. Ser man sedan till hur stor andel av skolorna som är fristående, så handlar det omkring 15 %. Värt att komma ihåg.

Jo, det finns privata företag/konstellationer som har missbrukat sin ställning och dragit nytta av pengar som de fått för att skapa en verksamhet i samhällets tjänst. Men det finns även kommunala och regionala, samt statliga företag som har gjort likadant. Tydligen är det en skillnad. Ett kommunalt bolag som bränner pengar eller gynnar organisationen, eller rentav högt uppsatta genom att skapa ersättningar, fria förmåner eller liknande, är väl minst lika skadligt för oss medborgare? Eller har jag fått något om bakfoten?

Om man bestämmer att det ska kosta (har inte kollat siffran) 40.000 kr mer per år att anställa eller sysselsätta en ung människa i ett jobb som INTE är ”placerat” eller ”skapat” utan fog rent företagsekonomiskt, vem ska då betala den kostnadsökningen? Är det företaget, ofta t.ex en restaurant, som ska bekosta dessa omkostnader? Kommer man då kunna behålla de berörda?

”Äh, det är klart det tjänar ändå så mycket pengar att det ska inte påverka…”

Jaha, ni som bestämt detta, driver ni företag? Menar ni på fullt allvar att det finns pengar för att bekosta lika många anställda? Företaget ska alltså ge från sig mer av den stimulans som det får in genom sin verksamhets överskott. Tror någon på fullt allvar att det kommer att ske? Blir det inte fler svarta jobb, som lurar staten på mer intäkter? Som skapar osäkra arbetsplatser? Fundera lite.

Som jämförelse kan man ta det här med att man som arbetssökanden med A-kassa bara får deltidsarbeta och använda A-kassa 75 dagar under sin period med A-kasseersättning. Därefter får man antingen arbeta en hel vecka eller vara arbetssökande en hel vecka, blandad ersättning fungerar inte längre. Detta införde Alliansregeringen, just det, för att ”tvinga” arbetsgivarna att skapa heltidsarbeten istället för att missbruka deltidsanställningar. En god tanke, kan det tyckas. Blev det så? Nej, det blev det inte för det finns så pass mycket ledig arbetskraft att den arbetssökande är utbytbar, om det är så att företaget inte känner att det kan anställa till ”normal omkostnad”.

Samma sak kommer givetvis drabba de företag som finns i områden där arbetssökande inte känner att de klarar att leva på krånglet att arbeta och ”stämpla”, som det hette förr. Varför ska jag som arbetssökande krångla och riskera att få sämre total ersättning än om jag stannar upp som heltidsarbetslös?

Alla är sig själva närmast, och det är precis det som drabbar dem som nu arbetar i riktiga, vita jobb som beläggs med högre kostnader för arbetsgivaren. Företaget vill och kan inte behålla strävsam personal, utan får istället ta emot statsunderstödda traineer under ett år. Sedan ska de anställas eller försvinna ut i kylan igen. Är det någon skillnad mot det som fram till idag kallats ”praktikplatser”, och som ofta missbrukats från företagens sida. Vill en ung människa gärna arbeta svart och utan de försäkringar som gäller under vanliga avtal? Inte om man frågar fackföreningsrörelsen i alla fall.

Kan någon berätta för mig hur den här ekvationen ska gå ihop? Jag är allvarligt talat intresserad. På återhörande och godnatt tillönskas.

 

 

 

 

SvD Näringsliv, GP, Sydsvenskan,

Bloggar; Mary X Jensen

De s.k. ytterlighetspartierna inte längre ett landsortsfenomen…

Det får väl bli lite opinionspolitik då, trots att jag egentligen vill skriva mer om konstruktiva resonemang. Jag tycker nämligen inte att opinionsundersökningar ”en masse” är intressant längre.

Idag har tydligen en SIFO-mätning presenterats i Göteborgsposten och Svenska Dagbladet, och dessutom har Metro gjort någon nätbaserad undersökning, som jag finner mer intressant än Sifo. Visst Sifo visar att lägen svänger snabbt och att Alliansen knappat in rejält på den o-samlade oppositionen sedan förra mätningen i februari. opinion Det som går lätt att konstatera i Metros mätning, för vad den nu är värd, är det jag varnat för länge, Sverigedemokrater och Vänsterpartister gör segertåg i både Landsting och kommun i Stockholm, huvudstaden.

Att Miljöpartiet går bra i storstaden är ingen nyhet, och de förstärker sitt läge, vilket jag tycker är märkligt. De borde ju inte vara ett utpräglat storstadsparti, men uppenbarligen är de inte ett grönt landsortsparti. Om något är det är just det väl i så fall Centern.

Nej, de som tror att de s.k. stora partierna har det lätt i huvudstad och storstad, tror jag ska omvärdera sina tankar. Moderaterna tappar enligt denna undersökning hela 10% jämfört med valet både i kommun och landsting. SD och Mp ökar 5% resp. ca 3%, stora steg för den storlek de representerar. Även om S ökar något, är det relativt sett inte de som drar det stora antalet.

Tittar man då på Agenda som ikväll lät Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt debattera mot varandra, och senare Gustaf Fridolin och Jimmie Åkesson, är det rätt lätt att förstå varför de flyktiga och osäkra rösterna flyr de stora och närmar sig de andra två. S och M träter om olika synsätt som egentligen är väldigt svåra att skilja åt för gemene man. Visst, jag som borgerlig, tycker nog att statsministern lyckades behärska sig och vara sansad i sin förklaring av läget, men jag tror inte han övertygade tveksamma själar.

Jimmie Åkesson är en skarp person och pratar, ni får ursäkta ni som tror att han är ute och cyklar, med en ton som slår an hos många vanliga svenskar, både nysvenska och mindre nya. Fridolin håller sig på en mycket högre filosofisk nivå, fin i kanten som någon uttryckte det, och jag skulle vilja hävda att han i mångt och mycket övertagit rollen som de s.k. rödvinssocialisterna hade för ett par decennier sedan.

Nej, tiderna är annorlunda nu. Mindre partier som tidigare ansågs tillhöra ytterligheterna, är inte längre små, och de har intagit storstaden. Allt annat är utopi eller naiva drömmar från större partier som känner sig hotade. Ju mer de s.k. etablerade partierna försöker vifta bort detta, desto bredare kommer vägen att bli för herrar Åkesson, Fridolin och Sjöstedt.

SvD, DN, Skånskan, GP, UNT,

Denna post är nr #016 av #Blogg100

Inga träd växer till himlen. (del 1)

Det diskuteras mycket politik, eller kanske ledare (?), dessa dagar, och har gjort så i stort sett hela hösten.

Frågan är vad som egentligen diskuteras, och hur. Det är lätt att ledas in i fållan och låta det som jag kallar gladiatorscenen ta plats (som viss media fullkomligt älskar) istället för den scen som blir förebild för människor som själva vill skapa något, oavsett vad det handlar om. Jag är nämligen tveksam till hur många i Sveriges befolkning som faktiskt själva skule vilja delta i Idol, Big Brother, landets sämsta bilförare, Helenius Hörna, Skavlan eller dylikt. Ja, några skulle säkert ställa upp, men en majoritet? Nej skulle inte tro det.

Jag tror att en majoritet av våra invånare vill ha ett stabilt land, med bra och fungerande välfärd enligt den ”norm” som inte minst Socialdemokratin varit med om att bygga från grunden. Den är tämligen vedertagen i vår del av världen numera. (Att den sedan kostar väldigt mycket, och ställer rätt höga krav på ett fungerande samhälle är en annan diskussion)

Att i det läget enbart fokusera på s.k. personkult -sedan få media säga vad de vill om att vi närmar oss USAs personval- tror jag inte går hem hos dagens engagerade människor, se vidare i Peter Wolodarskis krönika nedan. Det behövs liksom någor mer än en portalfigur. Det har vi sett inte minst under hösten.

Självfallet har en bra ledare både en betydelse och ett ansvar, men det har en mindre bra ledare också. Att alla däremot kan luta sig tillbaka och låta den -eller möjligtvis de stora- stora ledaren göra jobbet åt övriga och att alla därigenom kan surfa på svallvågen och göra landet nöjt och belåtet, har vi nog sett bevis på att (s)å inte är fallet.

Varför får då Moderaterna så höga siffror kan man undra? Jo, som flera av mina blogg-kollegor är inne på, är det lätt att tider som dessa, under 2008-2009, och nu 2011 med all diskussion om EU-USA, och Saab m.m., finna en hamn i dem som synes göra det tryggt och säkert för en själv. Det är naturligtvis inte hela sanningen, men det spelar en stor roll, och har definitivt inte bara med personfrågan att göra.

Jag tror säkert, som jag m.fl. också var inne på igår, att Jonas Sjöstedt kommer att få en eller några smekmånader, att han kommer att göra livet surt för (S), och kanske även till viss del (MP). Tyvärr för (V), och tyvärr för oppositionen, tror jag inte det räcker för att skapa en opposition värd namnet. Ty det är faktiskt det vi behöver i Sverige idag.

En demokrati lever på att det finns tydliga alternativ, och inom alternativen olika nyanser och varianter. De som ska representera dessa alternativ är de själva, inte motståndarna. Alliansregeringen kan inte driva fram en bra opposition och utan en bra opposition, kan regeringen inte få tuggmotstånd nog för att själv driva och utveckla sig.

Samtidigt har regeringen, och Alliansens partier, själva ett ansvar för att syna sig, följa upp och utveckla sin egen politik. Det kommer inte oppositionen göra åt regeringen. Det farligaste en sittande regering kan göra är att bli självgod och tro att bara för att det finns få starka oxar på andra sidan gärdesgården, kommer ingen av dem att försöka ta sig igenom så att ungtjurarna kan para sig med kvigorna på ängen. Det är alltid jobbigt att röra sig på oplöjd mark, men samtidigt en nödvändighet för att inte jorden ska gå fullständigt dränerad på näring.

Till detta återkommer jag i nästa del.

SvD 1, SvD2, DN, DN2, HD, GP, Expressen, Aftonbladet,

Bloggar; Kent, Johan W., Gunnar Hökmark, Peter Högberg, Tokmoderaten, Maria H., Thomas B., Sven-Erland Västros

Det är inte tradition som gör det…

Efter en mycket trevlig kväll hos god vänner med många intressanta diskussioner -politiska som opolitiska- i det fashionabla Stockholms ”Västerort” öppnar jag några hemsidor av olika slag…

Nåja, fashionabla. Jag är själv gammal Brommabekant, dels genom mina morföräldrar som avlutande sina liv här på jorden i den stadsdelen, dels före min tid som Sollentunabo, då jag levde ett knappt decennium i den del av Bromma som ligger närmast Stockholms innerstad och Kungsholmen. Även den senare en stadsdel jag uppskattat under flera år, framförallt under studenttiden. Många av mina vänner visste ”på den tiden” knappt vad Kungsholmen var. En gammal arbetarstadsdel, innan den blev ”hipp”, med gatunamn som Hantverkargatan, Arbetargatan, Garvargatan, Parmmätargatan, Industrigatan, Svarvargatan, Gjutargatan osv.

Varför skriver jag nu allt detta? Jo, som väntat vann den s.k. arbetaren, vänsterpartisten och f.d. EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt kampen om posten som efterträdare till tågmästaren Lars Ohly. Med anknytning till våra diskussioner under kvällen, kan jag klart dementera att vi 6 vuxna hade någon slags värdering på olika typer av ”arbeten”, vilket jag betvivlar att den gode Sjöstedt inte har.

Jag får anledning att återkomma lite till mer av analys av herr Sjöstedt själv, vissa saker -rätt eller fel- kan ni läsa i delar av de länkar till bloggar och artiklar jag har nedan, men jag måste ändå säga att jag undrar hur han ska kunna hitta fotfäste med det sätt han angriper den politiska vardagen. Jag tror inte det går hem hos en större del av dagens svenskar. Visst, det finns ett s.k. ”guldläge” för honom i det faktum att det (S)tora partiet har den splittrade situation man har. Och visst kan man säkert plocka en och annan vänstermiljöpartist, men ”jag är skeptisk” som en känd skådespelare ofta deklarerade.

Jag tror ändå inte att det är traditionen som kommer att ge honom ”tronen i sitt liv”, en ledande plats i en regering.

Citerar DNs ledare (läs hela nedan)

Lars Ohly har varit tydlig med att den viktigaste delen av det arv han lämnar efter sig är enighet. Den splittring som tidigare rådde mellan förnyare och traditionalister har försvunnit. Och det är tydligt att han har rätt. Förnyarna har antingen lämnat partiet, eller själva blivit traditionalister.”

Med detta menar jag inte att det per definition alltid är rätt att förnya okritiskt, det gäller även Alliansen, men en omdaning av världsbild och politik är nog livsviktig för att följa med i globalisering och tidsanda…

SvD, SvD2, SvD3DN, DN2GP, GP2, SR, SvT, HD, HD2, HD3, Sydsvenskan,

Jinge, Johan W., Peter Högberg,

Thomas B., Den hälsosamme Ekonomisten, Kent P., Rolf E., Tokmoderaten, Mikael Andersson, B.Holm, Maria Hagbom,

Opinionen lika med medias opium…

Precis som min bloggkollega och vän Tokmoderaten, var det nog ett antal borgerliga väljare som höll på att sätta kaffet i vrångstrupen imorse. Stora rubriker, feta och skrikande;

Moderaternas sämsta siffror på ett år” DN

Synovate: Jätteras för moderaterna” SvD

Här är Reinfeldts nya skräcksiffror” Expressen

Moderaterna går kraftigt bakåt” (ett tag stod det chockras..) Aftonbladet

Jätteras för moderaterna” Göteborgsposten

Jätteras för moderaterna” Helsingborgs Dagblad

Oj, är det slut på medvinden för ”Nya Moderaterna” nu, kunde man tänka sig att många frågade sig.

Låt oss göra en liten analys av läget.

Först och främst, vilket då gäller alla partier och oavsett fram- eller tillbakagång, kan vi som så många gånger förr konstatera att majoriteter vinns på valdagen. En undersökning är alltid ett urval och beroende av en mängd faktorer. Som indikation och avstämning kan den ha sin poäng.

Ja, Moderaterna går bakåt jämfört med den senaste mätningen i Synnovate, men i senaste Sifon i september gjorde man tvärtom. I Sifo gick (S) ner, och (M) upp.

(V) gick upp ung. lika mycket i både Sifo och Synnovate, +1,1 resp. 1,2%. Kanske beroende av att herr Ohly aviserat sin avgång?

(MP) gick ner i Sifo, medan man i stort sett står stilla i DN/Synnovate. Båda mätningarna ger dem runt 8,5%, dvs. något högre än valresultatet. Det senare har även både (S) och (M).

Dem det inte pratas så mycket om är Folkpartiet, -2,0% i DN/Synnovate, och -1,6% i Sifo, dvs. någonstans i 5%-spannet. Det är två procent lägre än i valet, och en rätt senkommen trend. Tidigare har det varit (C) och (KD) som legat farligt nära 4%-spärren i mätningarna.

Att vifta bort ökningen för (C) med +1,6% som obetydlig och en besvikelse för Annie Lööf tycker jag är oseriöst. Man lyfter sig med ca 1/3-del jämfört med förra mätningen.

Sist men inte minst har (SD) åter tagit sig upp på 5 procentsnivån i DN/Synnovate. Den s.k. Breivik-effekten har antingen klingat av, aldrig funnits, eller fler missnöjda väljer åter just Sverigedemokraterna. Dessutom är andelen osäkra väljare fortfarande väldigt stor i de flesta undersökningar.

För att avrunda kan vi konstatera att opinionsundersökningar är en drog för journalister som vill skapa scenarier av möjliga förändringar i väljarkåren. Ju mer man vrider saker till stora ord, desto mindre kommer både partier och väljare att bry sig om dem. Flera bloggare har skrivit balanserat om denna, den senaste mätningen och med just den självdistans som jag ibland saknar, andra skriver mer om önskan..

Alliansen; Kent P., Lotta O, Ekonomisten Mattias, Maria Hagbom, Mikael Jonsson i Sala, Harald i Uppsala

Oppositionen; Peter Andersson, Martin Moberg, Viktor Tullgren, Veronica Palm, Röda Malmö, Högberg, Ringborgs blogg,

Sverigedemokraterna återvänder…hem?

Dagen D är kommen för det f.d. stora (s)tatsbärande partiet…man har fått tag i Dagens Nyheters färska mätning gjord av Synnovate mellan 9 och 25 maj. Förändringarna sedan april ligger alla inom felmarginalen, men det är klart att det vill man från vänsterhåll inte bry sig om-fair enough-det har säkert hänt även i vårt läger att man stirrat sig blind på ett resultat som uppfyller en hög önskan inom ”rörelsen”.

Jag kan bara gratulera (S) till det gynnsamma siffrorna, men som Kent P. i Örebro påpekar, är att det gäller att vara bäst när det gäller, något som (m)itt eget parti varit osedvanligt dåligt på i flera val före 2006. Den som vill regera måste dels ha något att komma med i form av idéer, dels ha förmåga att mobilisera väljare på valdagen (och i förtidsröstningen). Det senare har vi exempel på i omvalen för två veckor sedan där (S) lyckades mycket bra i Kents hemstad.

Om vi då återvänder till dagens undersökning kan vi konstatera att det inte är särskilt stora rörelser. Jämfört med april har (S) gått upp med 2,4% till 33,0%, det är 0,3% mer än (M) som gått ner med 1,2% till 32,7%. Värt att notera är att båda partierna större än vid valet i september, vilket är mer uppseendeväckande för (M) historiskt sett.

De övriga partierna gör inga stora nyheter, (C) ligger strax över 4% minskar något till 4,7 och (KD) strax under, ökar till 3,8%. Alliansen totalt tappar endast 0,1%, eftersom (FP) tar tilllbaka 1,2%.

Suma summarum kan man undra om (S) plockar hem sina tappade röster till (SD) som tappar hela 2,0%, nästan en tredjedel av rösterna, och (V) som tappar 0,7% från 4,8 till 4,1%, den närheten till spärren talas det inte mycket om… Endast Jinge tar upp detta. (jämför med Sebastian nedan…) Vi kan dock konstatera att kräft(gångs)färgen består hos Ohlygänget. Minus 1,5% jämfört med valresultatet.

Miljöpartiet då? De har oförändrade siffror trots byte av språkrör under senare delen av mätperioden. Ligger en bit över valresultatet, +1,6%. Vi får se om de lyckas stå emot den Juholteffekt som vissa vill se konturerna av.

Som sagt; grattis till de po(s)itiva siffrorna, men låt inte ljuset blända er. Det krävs mycket för att leda ett land. Oavsett vilket parti som får förtroendet.

SvD, HD, GP,

Bloggar; Tokmoderaten, (S)ebastian som verkar ha svårt med matematiken, Krassman har rosa drömmar, Thomas Böhlmark resonerar. Av Johan Westerholms ”Mitt i Steget” ser man inget om detta…