30 år sedan muren föll….

Den senaste veckan har varit innehållsrik, och lite väl tröttande. Som tur var fick helgen tillbringas i mitt kära Hälsingerike. Låt vara att solen inte kom fram förrän det i princip var dags att fara hemåt…

Fönstermålningen kommer att behöva skjutas på till 2020…trist men det är nog ett faktum. Detta år har inte varit på nära håll så torrt som ifjol, grönskan har hållit sig längre än jag varit med om på länge. Gräset är t.o.m grönt och växer fortfarande däruppe. Naturen har en förmåga att kompensera sina egna brister över tid. Låt vara att vi upplever en del kraftigare svängningar än vi varit vana vid.

Idag tycker jag vi ska minnas hur muren mellan Öst och Väst raserades. Det var inte på något sätt något självklart. Jag upplevde som tonåring en otroligt skrämmande bild av två länder som varit ett, två länder som delades med ”barbelés” (taggtråd) och vakttorn… Jag tänker idag på hur många i västliga värld som aldrig varit med om detta, upplevt det som för 33 år sedan då jag tågluffade, var en stark begränsning i hur man lade sin rutt. Idag är det med största sannolikhet något som väldigt många i 35 årsåldern och yngre, inte reflekterar över alls.

Frihet är ingen självklarhet, frihet och demokrati är något som behöver vårdas och tas ansvar för. Låt oss alla bidra med det vi kan för att också göra det.

Aldrig mera krig…

… känns tyvärr alldeles för långt borta just nu. Efter att ha suttit mer eller mindre klistrad framför den franska TV-serien ”Un village francais”, som man översatt till ”En liten fransk stad” (i mitt tycke inte helt optimalt), kommer tankarna som formats bl.a genom min uppväxttid i Mellaneuropa. Norrmän och danskar, samt finländare har nog lättare att förstå och känna detta än många ”svenskar”. Krig händer ju inte i Sverige, det vet vi ju sedan 200 år…

 

Denna serie visar hur fasansfullt det är när ingen vet vem man kan lita på, och hur man tar till vilka medel som helst för att få människor att svika, ljuga, och ange. Detta försiggår inte alls så långt från våra gränser, men jag tror inte många törs fundera över detta. Till och med politiker drar sig för att diskutera de mer jordnära utmaningarna, om det skriver bl.a. Andreas Cervenka i dagens SvD.

Det finns inga enkla lösningar om vi vill behålla våra ideal.Varje dag kommer det smuggelbåtar genom Medelhavet till t.ex. Sicilien och Italien. Folk därnere är förtvivlade, de lever med det varje dag, och ogillar inte att ta ett humanistiskt ansvar, men de är oroliga för vart det ska ta vägen. Arbetslösheten är hög, många kan redan som det är nu inte försörja sig själva. En man jag såg i ett inslag, poängterade just detta att EU måste ta i med krafttag för att lösa detta bekymmer, som riskerar bli ett stort hot mot våra tankar om fri rörlighet och annat som vi idag ser som självklarheter i vår del av världen. Jag kunde rabbla hur många större eller mindre hot och utmaningar, de flesta vet redan om dem. Låt oss inte kasta bort det fina vi uppnått, och låt oss utveckla det vidare. Det finns inget status quo, ingen väntetid, den som tror det har inlett marschen mot avgrunden.

Det gäller att inse gränser…

…och det är vi dåliga på i vårt samhälle…det ska bara vara mer, mer och mer. Jag vet inte varför vi hamnat där, men hjulet snurrar allt snabbare, utan att vi egentligen vet om vi kommer någonstans.

 

Idag och igår berättas det om att en av de mest oppositionella och Putinkritiska personerna i Ryssland har mördats på öppen gata, inte långt från Kreml. Att folk går ut och demonstrerar i Moskva, mot ett delvis okänt hot mot demokratin, men samtidigt med udden riktad mot Kreml. Vi har nyligen upplevt attentaten i Paris, i Köpenhamn.  Var går gränsen mellan demokrati och diktatur, ett våldssamhälle där vår öppenhet inte längre vågar finnas till?
I Syrien och Mellanöstern pågår sedan flera år en fullständigt ogripbar mänsklig och kulturell katastrof, återigen ofta med s.k. religiösa förtecken. Länkade nyss upp en artikel på SvTs facebooksida om Korrespondenterna och om vad Samir Abu Eid upplever i sitt yrke i Mellanöstern.

Var går gränsen för när vi inte tar in mer? När vi börjar stöta ifrån oss? Tyvärr tror jag redan vi delvis nått dit. Många orkar inte följa rapporteringen, och jag tillhör dem som måste anstränga sig för att läsa om det som pågår. Istället flyr ”man” till andra lättsamma områden och distraktioner, som underhållning på TV -jag nämner inga namn så att jag inte ansätts för det- och andra rätt enkla och oengagerade fora som kan fördriva tiden.

Dels kan man säga att det är en motreaktion mot ett samhälle som på många sätt kräver att ”man” går ”all-in” i sitt jobb, eller åtminstone ger antydning till det. En annan gränsdiskussion jag brukar föra, är om inte vårt yrkesliv utplånar vårt individuella väsen, att vi blir det vi jobbar med.
Å andra sidan kan man säga att sociala medier, som Ulf Bjereld är inne på, raderat ut många gränser.
Som i den snart 40 år gamla textraden från  Eagles låt ”Hotel California”;

”You can check out anytime, but you can never leave”

Vi kan försöka värja oss, men som utvecklingen blivit, drivs vi nästan in i en renfålla med en möjlig riktning; utan internet klarar vi inte längre det dagliga livet, och med det följer en massa som inte är önskat, och som kräver mycket för att sätta sig över.

Nu ska inte denna första post i serien ”Blogg 100” bli för lång och invecklad, utan jag tror jag ska återkomma till ämnet.
Som avslutning vill jag lyfta ner ribban till lite mer av vår närhet, och de gränser vi sätter eller inte sätter i det mer vardagliga livet i Sverige. Mitt intryck är att det finns två tendenser,

– den ena att vi sätter alldeles felaktiga gränser, inte släpper fram kunskap och kompetens som borde få komma fram. Andra, utan den, tar oförtjänt plats i förgrunden

– den andra att vi (tvingas?) låter bli att sätta gränser som hjälper människan att reflektera och återhämta sig. Det går för fort för människohjärnan, som tvingas gå ”i spinn” i stort sett konstant. Utan reflektion och sortering, blir vi irrationella och till slut apatiska. Ingen bra utveckling.

Om dessa två inriktningar, ska jag försöka återkomma till lite mer under denna serie. Dock inte bara det. Denna serie, som är en utmaning i sig. Att sätta gränser…

 

 SvD om flexjobbande

Ulf Bjereld om att logga ut, Ninni Udén om hur och var det är möjligt att blogga,

Bloggpost #1 #Blogg100

EUropa angår oss i allra högsta grad

På söndag är det val till det europeiska parlamentet. Vi ska välja 20 representanter från Sverige, och tack och lov verkar valdeltagandet öka, kanske t.o.m till över 50% i år om det vill sig väl. Fler än någonsin har förtidsröstat, om det sedan betyder att färre kommer att rösta på själva valdagen, eller om vi faktiskt får ett ökat deltagande, får vi vänta med att få reda på till efter söndagskvällen. Klockan 21.00 stänger vallokalerna.

Om två veckor är det vår nationaldag, 6 juni. Samma dag är det exakt 70 år sedan ”Dagen D”, dvs. de allierades invasion av de oerhört vackra stränderna i Normandie.

En heroisk insats både i ”frontlinjen och bakom densamma”, där ett stort antal människoliv gick till spillo, både hos de allierade och hos Tyskland.

Låt oss aldrig, aldrig glömma detta. Aldrig mera krig måste vara vårt motto inför framtiden. Vi kan förlora oss i detaljer och små beslut som egentligen inte har så värst stor betydelse i det långa loppet. Vad som verkligen har betydelse för oss, är just det att vi haft fred i en längre tid än på väldigt länge i vår världsdel. Samtidigt tornar ett antal orosmoln upp sig, inte alls långt från oss.

Alldeles oavsett vad vi tycker politiskt, och då mer på lokal nivå, låt oss alla värna grundidén med EU, och kämpa för att få behålla freden och också sträva framåt för ett bättre samarbete inom unionen. Vi är till för att hjälpa, inte stjälpa, varandra. Därför går vi och röstar på söndag om vi inte redan gjort det.

 

En dymmelonsdag som vimlar av uppdämda intryck…

Dymmelonsdag och dess kväll. Sitter här med en 15 årig calvados och filosoferar och reflekterar. Inte funnits så mycket tid till det den senaste månaden och det har tyvärr bland annat gått ut över denna publikation.

Det pratas ju om arbetslinje, arbetslöshet, skola, omsorg, ”vårdskandaler”, ”alla behövs” (you wish), med mera, med mera. Man övertrumfar varandra med småpotatis, man kastar paj och bevisar (tycker man) hur undermålig motståndarsidan är. Samtidigt känns det ibland (rätt ofta om jag ska vara ärlig) som om man hade gummisnoddar spända mellan sig…

Samtidigt pågår det ute i det Europa som många tycks älska att hata, ett slags ställningskrig som skulle kunna återkalla minnen från både 1914 och 1930-talet…om det nu fanns läge att minnas på annat sätt än genom populistiska slagdängor som går ut på att plocka politiska poäng som kanske skulle kunna ge en eller annan röst i ”det bortglömda valet” i slutet av maj.

Igår visades ett inslag i SvT att det man gjort till sanning, nämligen att svenskar skulle vara ointresserade av EU, håller på att komma på skam. Jag tror och hoppas att det är en generationsfråga, de som länge styrt och fortfarande tror att vi kan komma tillbaka till den ”fantastiska tiden” före 80-talskrisen, håller på att akterseglas av yngre generationer som är födda och uppväxta med fördelarna som ett fritt och enat Europa innebär.

”Nu går påskfriden in på onsdagen i dymmelveckan, då klockorna bindas upp.” Det gjorde man med en träkläpp, dymmel kallad. Man satte alltså in träkläppar istället för de vanliga kläpparna, för att de skulle ringa tystare i Stilla veckan. Jag fick f.ö. en påskbok genom mitt engagemang i församlingen, som också beskriver detta. Ska bli intressant att läsa den nu under påskdagarna, passande gåva.

Faktum är att jag funderar kring tillståndet i vårt land och liknelsen med dessa dymlar. Kan det vara så att vi har ”dymmelmånader” fram till valet, där allt obekvämt och mindre gynnsamt ska mörkas eller tystas? En oroväckande utveckling i så fall. Tänk som många goda krafter man blockerat bort.

Jag är av den åsikten att jag inte tror på sådant beteende. Människan och medborgaren är av naturen inte dum, och även om alla inte kan förstå allt, så förstår de flesta mer än vad många som känner sig smarta nog att rikta L.E.D.-strålkastarna på andra fokus, gärna på motståndares tillkortakommanden, tror om sina medmänniskor.

Nej stå upp för mänsklighet, att man inte alltid vet allt, och att man även kan få tips av en konkurrent eller motståndare. Jag tror de som vågar vara sådana, som vågar driva en egen linje utan att snegla åt sidan hela tiden, kommer att gå stärkta ur kommande val.

EU och ett modernt Europa är för dyrbart för att slarvas bort. Nu ska jag ta lite välförtjänt sömn efter att ha arbetat 30 timmar drygt sedan söndag eftermiddag.

På återhörande längre fram i Stilla veckan.

 

 

 

Volvos Sinekur?

Idag hörde jag plötsligt på Ekonyheterna att Volvos VD, Stephan Jacoby, bytts ut… Bilnörd som jag är, måste jag varit väldigt disträ och upptagen av annat de senaste veckorna, för inte hade jag hört att han drabbats en stroke...

Tydligen var det ändå inte det som fällde –officiellt i alla fall- honom från posten som chef för ett av Sveriges mest omsusade och publika jobb, utan att försäljningen i Kina inte gått så bra. F.ö. har den inte gått så bra någonstans enligt vad man kunnat läsa på olika ställen.

Jag har hela tiden varit orolig för hur det ska gå för Volvo i kinesiska händer. Jag hade förvisso inget större förtroende för de amerikaner som mer eller mindre ryckte undna mattan för både SAAB och Volvo, dvs. GM och Ford, men kineser riskerar att bli ännu mer kulturkrock. Visserligen behöver Geely den svenska biten i varumärket, men hur länge kommer det att hålla, i synnerhet om konjunkturen fortsätter vara så svag som den nu är? Om det kan man bara sia.

Det senaste är tydligen att man sponsrar/stimulerar rosa bandet-satsningen, dvs. bröstcancerkampanjen den årliga. Som parentes kan man ju kanske inflika att det kunde vara på sin plats med en ”blå” kampanj också…generellt sett.

Alldeles oavsett olika specialserier m.m, ställer jag mig rätt frågande till den senaste tidens utveckling för Volvo, att man plockar bort tre serier (C30, S40 och V50) och ersätter dem med ovan visade V40. Denna kan omöjligen svara för en lika stor volym, vilket är viktigt för en tillverkare i denna tuffa bransch.

Jag tycker det är, som Jonas Fröberg skriver i en av sina krönikor i SvD nedan, tragiskt att så lite känslor av humanitär karaktär kan få lysa igenom i en sådan här situation. Att det ska vara så näst intill omänskligt att leda ett större företag som betyder så mycket för så många. Det är inte utan att jag fäller en tår för Herrn Jacoby idag, oavsett vad han har åstadkommit eller ej. Han lämnade en lysande karriär på VW, det har Jonas Fröberg också beskrivit, och vad händer nu? Oavsett vem som leder Volvo in i framtiden, om den finns, blir det ingen enkel resa. Möjligtvis en enkel resa till Kina om ni förstår hur jag menar.

Likväl som jag fällde ett par tårar vid den fina konserten på Musikplats Stockholm i lunchtid. Pernilla Andersson är en alldeles ypperlig låtskrivare och kompositör, och dessutom en alldeles väldigt mänsklig person, med glimten i ögat. Nu ska mina ögon få vila, önskar en god lördagnatt!

DN, DN2, HD, GP, GP2, SvD, SvD2, SvD3, SvR, SvT

Intressant?

”När politik var att vilja”

läste jag i pappersversionen av dagens kulturdel av SvD. Kristin Lundells krönika är sätter fingret på rätt mycket som jag själv funderat över. I nätversionen rubriceras den istället något helt annat. Fegt av rubriksättaren? Ja, kan jag nog tycka…

Denna skönhet får symbolisera en stark vilja, en vilja som finns även idag i grannstäderna Helsingborg och Helsingör. Ovanstående objekt fick en känd svensk, borgerlig partiledare att bada sin kostym i sundet som protest mot projektet. Han avgick från sin post som miljöminister…lite märkligt kan tyckas, med tanke på att bron skapade en möjlighet till tågförbindelse över Sundet, och att många körsträckor med bil kortats avsevärt, bland annat.

Sedan dess har mycket vatten runnit genom broförbindelsen, liksom många fartyg seglat mellan pylonerna genom Flintrännan. Likaså har man diskuterat, och beslutat, om en fast Fehmarn Bält-förbindelse mellan Rödby och Puttgarden. Just nu pågår alltså en liknande diskussion om en fast H-H-förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör.

Vad jag vill skildra, är just det att jag tror på politik som vill något. För att citera Kristin Lundell

”Men aldrig har vi väl levt i en tid då vi saknat så mycket politiska riktningar som nu. Där kollektivt engagemang har kommit att handla om schlagerfestivalen och där ställningstagande har gällt vilket flingsalt som vi strör över maten. Där en politiker helst inte ska sticka ut för mycket, det går inte ihop med röstfisket.”

Politiker vill, eller tvingas till att, vara så många som möjligt till lags, inte minst påpressat från journalisters sida. Visst, det gäller att följa strömningar och läsa vad som är intressant och avgörande för väljare och medborgare. Samtidigt är det rätt märkligt om inte förtroendevalda ska vare sig driva eller uttrycka vilja att åstadkomma något. Jag tror att detta eroderar sönder demokratin.

Människor vill veta vad de styrande vill göra och tror på. Man vill veta det. Man respekterar det. Man är inte dummare än att man förstår -om man också gör en ansats att förklara- att det inte går att förändra vare sig samhällssystem eller demokrati i en ”handvändning”. Att det inte ens vore önskvärt. Att demokrati, trots globaliserad internetstyrd tillvaro, tar tid och bör få göra det.

Däremot tror jag att tydlighet, att stå upp för något, långsiktigt premieras av samhällsmedborgare om man samtidigt från den politiska sidan också är beredd att omvärdera och utveckla saker som införs och genomförs. Det är idag modernt att ”lyssna in” åsikter från landets väljare och grupper inom arbetslivet. Det är modernt att ”resa runt i landet” och delta i olika verksamheter. Min egen erfarenhet (då i lokala sammanhang) är att det inger både respekt och uppskattning.

Det finns dock en hake. Nämligen den att man som politiker, dels måste vilja tillvarata det som kommer fram i ovanstående s.k. process, dels måste göra något med det. Det  går inte att återvända till sin ”hemmabas” och låtsas som om inget hänt. Då kan man drabbas av både misstroende och späda på politikerförakt. Om man inte är intresserad av att försöka driva något av det man delges, bör man nog helst inte ens starta processen. Eller åtminstone återkoppla och motivera varför man väljer att inte gå vidare med något av det den tilltalade samhällsgruppen uttryckt.

Detta gäller såväl lokalt, regionalt som gränsöverskridande. Läste häromdagen Richard Swartz krönika i DN, som just berör det stora Tysklands dilemma i denna bemärkelse. Jag lär återkomma till det i andra inlägg, men det är en allvarlig observation som vi kan ta till oss av här hemma också.

GP, HD, HD2, HD3, HD4

Och där fick herr Östling ge vika…

Alldeles nyss hörde jag att Leif Östling lämnar VD-posten på Scania den 1 september i år. Hans efterträdare blir Martin Lundstedt, verksam i bolaget sedan 1992. Jag hoppas innerligt att det innebär en fortsatt framgångsrik tid för ett av våra finaste företag i Sverige, och att det inte blir för mycket ledband från Volkswagenkoncernen!

Enligt Lundstedt innebär det ingen strategiförändring. Leif Östling, som hade kontrakt till 2015 om jag minns rätt, går nu istället in som ledamot i Volkswagen AG.

DN, HD, Expressen, GP,

Bitterljuva toner i mediesfären.

Idag har regeringens, läs Alliansens, politik slagits i spillror, allt enligt den samlade oppositionens åsiktsyttringar, långt ifrån läst alla.

Idag har man tagit ett ansvarsfullt steg för att bibehålla marginaler (dvs. inte skapa underskott i finanserna), utvärdera vilka reformer, om några, man har råd med kommande budgetår. Vad som är viktigast. Detta enligt den borgerliga mediesfären och bloggosfären. (inte heller där läst allt)

Vem har rätt, och vad stämmer? Ja, det ligger självklart i betraktarens ögon, och vilka glasögon ”tyckarna” har på sig. Jag är fortfarande halvt kvar i semesterbortkoppling, eller rättare sagt på väg in i vardagslivet igen, vilket innebär att jag valt att inte ännu koppla på den värsta debattandan i min blogg, eller på t.ex. Facebook.

Det har varit skönt att ta en reflekterande paus (nästan) i skrivandet sedan jag lämnade Almedalen. Stoffet finns dock, och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det ofta kliat i fingrarna. Samtidigt vill jag inte ha en ensidig s.k. megafoneffekt med min blogg, jag är inte för mer än att kunna syna den politik som vår regering för, jag vill inte bara reflektera de dagliga politiska pajkastningarna från de olika lägren. Och jag måste säga att jag inte har så mycket till övers för den storm av nästintill jublande socialdemokratiska bloggares uttryck idag. För att inte tala om mediernas spegling av det ”tomma i vad som återstår av Moderaternas politik och löften”. Slutsatserna dras innan olika parters uttalanden gjorts, allt i den tangentsnabba internetvärlden, och TV ska inte vara sämre. (Ulf Kristofferson på TV4 t.ex.) Att som statsvetaren Jenny Madestam som jag normalt hyser stor respekt för, kalla dagens vändning för enbart svepskäl tycker jag är lite magstarkt…Då tror jag Henrik Ekengren Oscarsson är mer rätt ute idag.

Dessutom vill jag emellanåt kunna skriva om lokala saker, om mer globala diton, och inte minst om europeiska händelser.

Vad som idag skett, kommer att debatteras och dryftas länge framöver, jag tror att man ska stilla sig lite innan man drar för stora växlar på det svenska. Intressant kan ju även vara att studera vad Riksbanken tänker göra penningpolitiskt i september…

Lika viktigt, tycker jag, men kanske inte så många här hemma (?), är det som uttalades mellan den franske presidenten Nicolas Sarkozy och den tyska förbundskanslern Angela Merkel. vad de sade, var inte direkt väntat av finansvärlden, som trodde att pengar åter skulle spridas i s.k. paket. Det blir spännande att se hur EU hanterar den av många redan utdömda europeiska valutan och ekonomiska politiken. Till detta återkommer jag dock, och passar på att gratulera min bloggvän Mattias Lundbäck, som oftas inte är helt överens med mina åsikter.  Han fyller år idag. Det gör även Thomas Böhlmark, som skrev detta omdebatterade inlägg imorse. Grattis!

Nu är det sent, och jag ska själv till budgetdiskussioner imorgon med kommunledningen rörande vår nämnds äskanden inför 2012. God natt och ser fram emot en intressant höst inom många områden…

DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, GP, Hd ,

Bloggar, Kent P., Tokmoderaten, Maria H., Mikael Andersson, Göran Pettersson, Dennis (MUF),

Krassmann, Annika Högberg, Martin Moberg, Sebastians tankar, Röda Berget, Westerholm, Högbergs tankar, Jinge,

Europa väl värt att vårda! #edizione estiva italiana

Lite kluvet, men härligt skönt bekvämt sitter jag med datorn vid ett cafébord, i Medelhavsmörkret som bomull runtomkring och vågorna, ganska kraftiga, slår in mot stranden med ett angenämt brus i bakgrunden. Bara några tiotal meter härifrån.

Att man sedan får hjälp av nattportiern med sladd, förlängningsdito, till datorn för att kunna sitta ute gör saken inte mindre angenäm. Förvisso kan man rent filosofiskt undra vad det är för värld vi lever i när vi kopplar upp oss när som fjärran, och det mitt i en ledighet. På gott och ont. Det som ger en en enorm frihet ger samtidigt en sanslös fastkedjning vid det som man reser ifrån, eller bara försöker koppla bort.

När jag idag efter några dagars -nästan- nätfri tillvaro, scannar av vad som hänt i världen och hemma, verkar det handla mest om EUs räddningspaket till Grekland och valet av kandidater till Centerpartiets stämma med val av ny partiledare. Jag känner mig otroligt långt från denna värld å ena sidan, men paradoxalt nog samtidigt väldigt nära. Det är väl lite av den känslan som jag även beskrev ovan- fri men ändå ”fjättrad”.

Jag vägrar släppa semesterkänslan som nu infunnit sig, och tänker idag inte kommentera C-kandidaterna -alla tre har säkert sina för och nackdelar- mer än med några länkar och att jag hoppas att man fortsätter med sin företagsvänliga sida. Den behöver Sverige, och den beöver Alliansen som regering. Att bli så bemött som vi blivit på två hotell, av ganska enkel karaktär, de senaste två dagarna, får en att fundera över hur vi ska uppnå en mer service- och entreprenörsinriktad verklighet i vårt hemland. Kan jag bidra, ska jag gärna göra det.

Den andra tanken kopplar mig till €uron och dess ”straff” och syndabocksstämpel. Stackars €uro! Flera oberoende personer, men inte minst finansministern, har poängterat att det handlar om länders ansvar, inte en valutas fel. Visst kan det behövas justeringar av valutasystemet, men säg vilken nyordning blir perfekt från början? Jag märker, för att inte prata om just småföretagens nytta av valutan, hur enkelt allt är med en valuta när man reser på det sätt som vi gör; inga skiften av mynt i plånboken, lätt att jämföra priser m.m. Att sedan länder inte håller sig till gemensamt satta regler kan ju inte valutan lastas för!

Dags att avrunda denna lilla krönika från ett San Remo där våra svenska rötter har fäste i form av just företagsamhet, Alfred Nobel bodde här de sista fem åren av sitt liv. Staden levererar alla blommor till Nobelfesten varje år. Imorgon blir det antagligen åter ett bad i Medelhavet, därefter besök uppe i ett lilleputtland som inte vill inordna sig vare sig i Italien eller Frankrikes system. Nu ska det bli skönt att luta huvudet mot kudden och sova till Medelhavets vågbrus. Godnatt och på återhörande! I och från Europa.

Bloggar ; Kent Persson, Tokmoderaten, Thomas B., DHE, (S)ebastian, Peter A., Magnus  A, Per Ankersjö,

SvD, DN, DN2, Expressen, GP, HD,