Filten som (nästan) släckte branden i riksdagen…men inte glöden ute i landet. En krönika över ”gammåret” Del 1

Först och främst. För mig är demokratin det allra högst stående i vårt samhälle och statsskick. En individ = en röst. Tänkte det var bäst att förtydliga detta, innan jag ger mig ut i en ansats att reflektera runt det som hänt i Sverige de senaste dagarna.

dec ök

En liten, rätt harmlös bild får illustrera den så omdiskuterade tilldragelsen i svensk politik i december. Hur kunde det kunde hända och framför allt, hur ska vi kunna gå vidare? Det senare blir ämnet för en del 2.

Jag har under hösten varit inne på hur det kunde bli så här, men riktigt så illa trodde jag nog inte att det skulle fortsätta att bli.

Låt mig först förtydliga, att jag tillhör de s.k. föredettingarna, så jag bör ju inte uttala mig, om jag förstått saken riktigt. Så med all respekt, de som tror på den dogmen, har mitt tillstånd att sluta läsa här. Jag har ju bara sådär 14 års erfarenhet av kommunal och regional politik i vuxen ålder. (även om jag tror att det ändå kan vara rätt nyttigt att reflektera, även för dem)

Min filosofi är att ”alla behövs” i ett samhälle. Att alla har något att tillföra, men i olika faser och sammanhang. Unga, gamla, medelålders, kvinnor, män, barn…och jag höll på att säga hundar, men det hade blivit för oseriöst. För seriös, det är ju vad man anser sig vara. Men seriös på ”rätt sätt”.

Det som oroar mig mest i dagens Sverige, är att vi har fått en tendens att mer och mer ”facka in människor” -detta har då inget med fackföreningar att göra- samtidigt som det graderas i bättre och sämre fack. Det senare sägs sällan uttryckligen, för en fasad av tolerans och ”vi gillar olika” måste ju finnas. Det ingår i bilden av det ”fina samhället”, den svenska modellen.

Den åsiktsfilt som mer och mer breder ut sig över vårt land, den som den s.k. eliten har bestämt är den rätta -och det kan tydligen ingen debatt rucka på- den ska man följa och linda in sig i. Oavsett bakgrund eller utbildning, oavsett politisk åskådning. För mig är inte det åsiktsfrihet längre.

Demokrati är det som vi enligt vår grundlag har definierat som att ”all makt utgår från folket”, och detta håller på att kraftigt eroderas genom det jag beskriver ovan.

Om vi begränsar oss till året 2014, finns det två alldeles särskilda händelser som märkt utvecklingen till det vi nu hamnat i, och den s.k. överenskommelsen.

  • Åsa Romsons tal i Almedalen, som jag lyssnade på ”live”, och som fullständigt gjorde ner alla som kan kallas vita, medelålders heterosexuella män.
  • Fredrik Reinfeldts sommartal, där han frankt deklarerade att alla svenskar ombads öppna sina hjärtan, och inse att situationen i vår omvärld medför att vi kommer att få leva med kraftigt ökade kostnader. Dessa kan vi vare sig påverka, eller förhindra att de beskär våra möjligheter att i närtid genomföra några större reformer i vårt land.

Man (det ordet är snart inte heller politiskt korrekt) får inte tycka vissa saker. Gör man det ändå, ska man motas in i fållan tills man tycker rätt. Missförstå mig rätt, jag är väl medveten om att man i en demokrati till syvende og sidst behöver fatta beslut och komma framåt. Det har jag deltagit i mina förtroendeuppdrag, åtskilliga gånger. Dock ska man aldrig glömma vem som är uppdragsgivaren, hela tiden, inte bara vart fjärde år, när man ”kampanjar för att vinna uppdragsgivarens röst”, dvs. väljarens, medborgarens.

Jag är nog delvis uppväxt i fel land och miljö, men för mig är det en outgrundlig fråga hur man kan tro att vi ska kunna utvecklas om saker inte får diskuteras. Det har bara blivit värre och värre, och som min utomlands boende far helt spontant yppade vid middagsbordet häromkvällen, när vi traditionsenligt skulle äta lutfisk;

”man får nog säga att den förra regeringen tappade kontakten med verkligheten i sin ”fulländning”, den gick inte längre i takt med sina väljare, sitt folk. Hur bra den än var på vissa saker”

Jag tror, efter att ha läst spaltkilometer de senaste dagarna, att det är här vi börjar närma oss pudelns kärna. Den åsiktsstorm som uppstått, handlar väldigt mycket om den bristande kontakten med väljarna, ett spel som med medias hjälp har rullats upp inför förvånade och desillusionerade ögon. Medborgarnas ögon. Då hjälper inte hur rätt de olika parterna anser sig ha, hur mycket man försöker förklara varför vissa ska vara med och andra inte. Märk väl, då har jag i detta fall inte ens berört vilka som sagt (eller inte sagt) vad eller ens hur.

Man kan inte på det viset som skett, helt bortse från åsikter som folk kan tänkas ha, eller som de ”de facto” har, utan att först ge sig i kast med att förklara och resonera. Då gräver man ett dike, en skyttegrav, mellan ”elit” och folk, som ingen jul i världen kan överbrygga, något som ju tydligen skedde på Västfronten julen 1914, den första under Första världskriget.

Den indignation och von oben-attityd som visats gentemot ”fel åsikter” i diverse artiklar och inlägg i både s.k. gammelmedia som i sociala medier, är för mig skrämmande. Det är ett tecken på att man egentligen inte är riktigt trygg i sig själv, alldeles oavsett mål och önskan att komma framåt med landet på olika sätt. Det gör mig både ledsen och orolig.

Hur ska vi då komma framåt? Ja, det blir ämnet för nästa inlägg, det är sent nu. Jag får även komplettera med ev. länkar lite senare.

Rör(l)igt värre…

är det i politiken just nu efter valet. Nya mätningar visar att SD fortsätter befästa sina positioner, eller t.o.m. öka. Mp gick upp i Sifo, där S rasade. Alliansen ökar något men inte direkt klara siffror.

rödgröntgult

Tack för lånet Red scream and riesling

 

Vad som än sker, kan man lugnt påstå att det stormar minst lika mycket som ute på fjärdarna i Stockholms skärgård. Vad som sedan är rätt eller fel, och vad som eventuellt döljer sig i det mörka djupet, får väl framtiden utvisa.

Det som jag hör och ser är ändå att folk undrar vad som sker. Man kan ju tycka att det är så dags nu, valet var för en månad sedan. Man kan tycka att Alliansen misskötte sig eller inte gjorde tillräckligt. Den senare mandatperioden visar väl lite av den utmattningseffekten. Man hade dock en budget och ett färdigt alternativ, vilket inte oppositionen hade.

Igår rapporterades att svenskarna nu drar ihop resåren i plånböckerna och förväntar sig hårdare tider. Det är möjligt att det blir så. Vi har fortfarande bara kommit till hälften av hösten och mycket kan hända än inför budgetår 2015. Missförstå mig nu inte till att jag skulle önska extraval, för det tror jag inte på alls. Faktum kvarstår dock för mig, att allt spretar värre än vi sett på länge i Sverige.

”Vi fick ju inte egen majoritet” försvarar sig vär finansminister sig med… Nej visst, men trodde de  på det själva inför valet? På allvar?

Jag vet inte, men jag tycker den nya regeringens dans i media, i uttryck och i sakfrågor, bekräftar just det faktum att man inte hade förberett sig. Resultatet spelar just nu upp sig på olika sätt.

Allmän skärpning och lite seriösare, mindre kaxig ton önskar jag mig. Innan det sker får jag svårt att lyssna på allvar.

Just nu önskar jag en god natt!

 

 

 

 

SvT, SvD,

Sverige har fått en ny regering…

…och jag har lovat mig själv och mina läsare att idag inte skriva några särskilda kommentarer. Jag har läst för mycket jag inte vill läsa, ord som lätt slängs ut men som svårligen suddas ut igen… Efter att ha sett en artikel i Expressen, måste jag ändå skriva några rader, men inte så politisk-kritiska.

regering

Statsminister Stefan Löfven har nog använt lite av detta motto, även om jag faktiskt tror att hans val av statsråd är både strategiska och noga genomtänkta. Utifrån de förhållanden han har att jobba med.

Jag blir nu lite trött och irriterad på allt som nu ska ut i media, hur man ska såga allt som går att sågas, efter att ha smekt alla nya ministrar medhårs i morgonintervjuerna. Jag frågar mig vad det är för folkvalda vi vill ha. Det var ju samma visa när Alliansen tillträdde, och frågan är om jag inte sett Niklas Svensson i ännu värre action för en stund sedan med Alice Bah Kuhnke. Jag lägger inte upp klippet.

I artikeln nedan, också från Expressen, går man igenom ”allt som de nya ministrarna vill glömma”. Jag frågar mig igen, vad är det vi vill ha för representanter i riksdag och regering. Ingen människa är snövit, och även om jag självklart inte tänker bortse från kriminella saker, om det nu skulle komma fram något sådant, så vill i alla fall inte jag ha ”robotar” och okänsliga, omänskliga personer på ministerpositioner och riksdagsplatser.

Jag tyckte redan 2006 att man gick för hårt fram, något man knappt kunde yttra, för då ansågs man vara skurk, men det lilla jag sett idag (filtrerat rätt mycket hittills) bara stärker min åsikt om att det inte är normalt granskande man pysslar med från medias sida. Det är medial julafton idag, det märktes redan i morse med alla myskommentarer i samband med regeringsförklaringen. Ge de nyvalda statsråden då också några ”mysdagar” innan man försöker sabla ner dem jäms med fotknölarna…det har skrivits från olika håll om att vi borde låta dem få komma igång, och att den energi som läggs på att hitta alla möjliga fel, kunde användas i mycket mer konstruktiv anda. Återigen; därmed inte sagt att man ska blunda för ev. brottsliga beteenden.

Nu väntar sängen, och sömn. På återhörande, och Bonne nuit!

Expressen, DN, SvD,

Snart avgörs det…men inte förrän om 9 dagar.

Ännu en dag av administration och planering av förgånget jobb och kommande jobb. Arbetslinjen kanske en del skulle säga. Jag kallar det livet.

meaningoflife

När de flesta firar in helgen, gör jag mig beredd för uppstigning och jobb imorgon bitti kl. 04.45. Sedan blir det lite ledigt mellan 14 imorgon och 16 på söndag. För många valarbetare kan det säkert tyckas vara slappt. Jovisst, men valarbetet är fritt valt. Jag har också varit med om det, och det kan vara väldigt kul och stimulerande. Över partigränserna när det ges möjlighet till intressanta diskussioner, som skiljer på sak och person. Då känns valkampanjande roligt. Mitt arbete imorgon är inte tråkigt, men inte fritt valt. Det är ”försörjningsstyrt”, aah vilket fint ord jag fick till där…

I år är jag som redan skrivit i augusti, inte med förutom på läktaren i valrörelsen. Det är med blandade känslor så klart, en gång samhällsengagerad, alltid det. Jag har inte begeistrats särsklit mycket över årets rörelse, och den verkar inte ta sig heller. Det enda riktigt oväntade inifrån landet, var väl Fredrik Reinfeldts tal med vändning av diskussionen, en bön om att öppna våra hjärtan här i landet. Jag tänker nu inte recensera eller dissikera just det, men konstaterar bara att jag tror det gav en viss nerv åt den rörelse som de flesta ansåg som avgjord och solklar.

Andra faktorer som påverkat har nog, förlåt alla engagerade människor, mestadels kommit utifrån, hur tråkigt det än låter. Behöver jag nämna Irak? Syrien, och på närmre håll Ukraina. för att inte prata om ett Europa som famlar, men som innerligen tror måste komma att samla sig och stärkas. Vi är i allra högsta grad del i denna värld, vi kan inte sitta på läktaren, så som jag känner att jag gör i vår egna valrörelse.

Jag tänkte inte bli för politisk denna kväll, men min önskan är därför att vi alla använder vår röst, går och röstar, samt tänker igenom vad det är för samhälle vi verkligen önskar oss. För en vecka skrev Dagens Industri om att Sverige utklassar EMU-länderna, den artikeln går inte att länka med mindre än att man är abonnent. Ändå svartmålas och sågas allt inom politiken just nu. Visst mycket kan ofta bli bättre, men jag tror att vi behöver se till vad som verkligen är bra också. Människan behöver lite positivism och gnista emellanåt, inte bara piska och slit och släp.

Ikväll gläds ett antal borgerliga, inkl. mig själv, över den SIFO-mätning som presenterades ikväll i SvD. Den visar precis vad jag sade för några veckor sedan, ingenting är klart förrän det är klart. Det dummaste någon kan göra, är att luta sig tillbaka och tro att man kan surfa.

I år bestämmer sig väljarna senare än någonsin, tycks det som. Det man som aktiv bör göra i detta läge anser jag, som väljare och lite från sidan åskådande position, är att betrakta väljarna som intelligenta varelser. Att basunera ut enkelspåriga, s.k. megafonbudskap kommer inte att premieras. Inte heller självgoda kampanjer, där man mer är ute efter den egotrippande känslan av att synas internt och gärna använda sig av sociala medier. Sociala medier är givetvis ett bra och viktigt redskap, men ska behandlas lika seriöst som andra kanaler. Saker syns och hörs, noteras, även utanför de interna kretsarna.

Dags att se livet i vitögat, dra mig tillbaka och vila, samt stiga upp och utföra ett riktigt arbete imorgon, i en internationell miljö. Inte ett skapat arbetstillfälle. Trots lördag och tid på dygnet.  God natt tillönskas alla.

 

SvD2, GP, Sydsvenskan, DN,

En dold agenda? En borgerlig agenda? Public (s)er(v)ice?

Debattprogrammet Agenda och dess förvecklingar idag, genererar så mycket tyckande att det slår de flesta rekord. En fråga som engagerar, helt klart! Frågan är vad SvT och redaktionen själva tycker?

Min gode vän och bloggkollega Erik Laakso, har skrivit en debattartikel på SvDs nätsida för Brännpunkt. Den är, som alltid när Erik skriver, mycket välskriven, men jag kan faktiskt inte hålla med Erik den här gången.

Vad beyder det? Jo, att jag inte tycker att det var rätt av herrar Juholt och Ohly att hoppa av den partiledardebatt man från SvT planerar för söndagkvällen. Hur kan man se spöken i form av att bara för att man placerat oppositionspartier i närheten av varandra, så skulle det innebära någon slags pakt som understryks av det visuella som en TV-bild ger…? ”Ingen rök utan eld”, skulle man också kunna tolka det från andra hållet.

Man kan vända och vrida på argumeten, men jag håller inte med vare sig Erik Laakso eller Staffan Dopping här. Utan att använda skällsord som förekommit under dagen, kan jag tycka att det är rätt lågt att reagera så här.

Gör istället som jag brukar när det gäller att vrida bilden ur sin egenkära vinkel; tänk om det varit omvänt, dvs. att Socialdemokraterna haft regeringsmakten, då tillsammans med åtminstone någon av de rödgröna. Det har ju trots allt förekommit några gånger i Sveriges historia. Hade man från den sidan då velat splittra regeringsformationen för att oppositionen, de borgerliga alltså, skulle få mingla in sig bredvid vänsterpartister och miljöpartister för ”att inte hamna bredvid främlingfientliga partier”?

Jag tror inte det. Man hade, om regeringsformation funnits, velat ha den mot alternativen oavsett om de varit i organiserad form eller ”lösa partier”, och jag kan respektera det- oavsett majoritet.

Då kommer andra delen av mitt resonemang, hur hantera demokratiskt valda partier? Sverigedemokraterna är demokratiskt valda, de har fått 349.600 svenska röster i valet 2010, vilket är mer än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet fick. Bland dem finns säkerligen tidigare röster från samtliga andra partier i riksdagen. Att i en debatt ett mellanvalår, mellan den styrande regeringen och samtliga oppositionspartier i riksdagen, hålla på att flytta runt deltagarna i någon slags svensk konsensus/ta hänsyn-strategi som ytterst bara blir löjlig, tror jag är rent kontraproduktivt. Fokusera istället på sakfrågorna, om det är något av partierna som någon tycker ska motarbetas, gör då det med demokratiska och korrekta medel, dvs. ta debatten.

Att placeringen av de mot regeringen opponerande partiernas deltagare skulle ge något visuellt intryck i den riktning som antytts, (att man skulle vara mer kompisar med SD i detta fall) tror jag inte heller på. Eller är det så att man är orolig för att blotta sig? (dvs. att det finns ett uns av sanning?) Detsamma skulle då kunna gälla oppositionens sätt att hantera, vilket ju förekommit i riksdagssammanhang redan, det faktum att SD skulle kunna ”liera” sig med regeringen,

-för det är det man kallar det om SD röstar med regeringen, till skillnad mot om de stödjer de rödgrönas förslag i riksdagen-

eller tänker jag fel? 😉

Nej, heder åt Miljöpartiet som ställer upp imorgon! Jag tror snarare att det är ett lägligt  svepskäl för att komma undan viss annan jobbig fokus som nu finns på olika håll…att sedan herr Ohly, som tidigare erkände sig till kommunismen, kastar paj på ett demokratiskt valt parti på det sätt han gör, finner jag inte ens anledning att diskutera just nu.

GP, GP2, HD, Sydsvenskan, SvD, Staffan Dopping på Newsmill,

Bloggar; Tokmoderaten, Mikael Andersson, Maria Hagbom, Per Åke Fredriksson, Torbjörn Jerlerup, Martin Moberg, Essbeck, Peter Högberg,

Ansvar och ambitioner, inte bara prat…

Nu på morgonen nås vi av DN Debatts budskap om att Miljöpartiet kan tänka sig tre områden för samarbete, hållbart sådant, med regeringen. Låt vara att de ”skyller” på det tillbakadragna 5e jobbskatteavdraget, men ändå.

Vi ska i Sollentuna ha uppstart med den moderata kommunstyrelse-och gruppledargruppen inför höstens diskussioner om budget, allmänt läge och hur vi ska staka ut det politiska året. Därför hinner jag inte skriva något längre nu, men förhoppningsvis ger dagens händelser, med tal av statsministern och kommentarer kring MPs utspel lite mer att fundera kring här senare.

Jag tror, som ser politiken från det kommunala perspektivet, att det är just det här som kan ge en mindre låst situation i det Sverige som lider av ”det post-socialdemokratiska samhället”. Visserligen genomsyrar den långa S-märkta hegemonin oss väldigt mycket fortfarande, se bara på hur man i stort aldrig diskutera hur S-regeringen gjorde i minoritet. När nu Alliansen, som hade majoritet förra mandatperioden, den första majoritetsregeringen på länge, inte har majoritet mycket pga Sverigedemokraternas framryckning, ja då är det kris och katastrof. När kommer regeringskrisen?? Frågan man däremot aldrig ställer sig-vad händer då?

Nej, fram för mer ansvar och eftertanke, i många yrkeskategorier, inte bara prat och scenariespekulationer. Ord ska helst borga för handling, inte enbart demagogi.

Expressen,

Läs Thomas Böhlmarks tidiga utmärkta analys, Tokmoderaten har sin vinkel. Kent P., Daniel Snällman,

De desperata S-märkta bloggarna låter inte vänta på sig..

Sebastian Stenholm, Högberg lite mer sansad, Röda Berget,

Live från H12 med MPs Romson i synfältet…

Jag får återkomma till andra begivenheter lite senare, just nu sitter Åsa Romson på pallen för intervju. Vädret har vänt, det är nu sol och varmt.

Nytt från MP-talet igår var tydligen skola i större omfattning och mindre om miljö…inte fel för mig att man pratar skola, men ett brett register inom det området. Mitt nya s.k. gröna området är långsiktigt viktigt, det ser man inte minst när man går omkring på Visbys vackra gator.

Vi har blivit erbjudna jordgubbar från Kommunal, de var inte gröna, men inte förpackningen heller. På Svenskt Näringsliv var det bättre, ingen förpackning till mackan.

Åsa R har fått en twitterfråga om hur man skulle göra om vi inför republik. ”Kan man inte ha ingen även om man inför republik…”? var hennes svar.  Ingen kommentar i nuläget.

Nu diskuteras politikerns roll, hur hennes liv ser ut som språkrör. Politikerns vardagsliv, en viktig fråga. Hon menar även att man måste vara bra ”på många olika grenar, för att användasportspråk. Hennes starkaste gren är inte de långa talen, säger hon.

Fråga om kolkraften och hur Tyskland ska avveckla deras kolutvinning…hon säger att hon varit i Tyskland och tittat på Vattenfalls brunkolsfält, där man även öppnar nya. Orimlig verksamhet säger hon. Intressant hur hon tycker att det finns möjlighet att avveckla dem, och  kärnkraften såklart.

En poäng hon har är när det gäller hur man diskuterar det vardagsnära miljötänket när det gäller både återvinning och trafik, cykling m.m. Ofta finns det en konflikt mellan bekvämlighet och sakfråga.

Dags att avrunda detta inlägg, hon säger att hon ska möta Eskil Erlandsson imorgon, ”han har vissa kvaliteter”…men har ”helt missat” skogspolitiken och viss jordbrukspolitik…Vi får se hur det mötet utfaller.

Om en stund ska vi höra statsministern prata, dessförinnan lite annat matnyttigt. Återkommer om bådadera.

Kent följer Almedalen från solstolen, Tokmoderaten har ett annat perspektiv, Maria Hagbom såg MP igår

Hemma igen efter en skön avkoppling i sommarfagra Sverige.

Inte ens två dygn, men oj vilka intryck man kan skaffa sig i vårt vackra land på den tiden.

Det är intressant att fundera över sig själv, när man lämnar möjligheten att sätta sig framför datorn, vad skapar denna moderna värld för behov och drivkrafter. Visst, de flesta mobiltelefoner medger ju uppkoppling, vilket jag erlänner att jag inte kunde motstå, men jag läste ingen e-post åtminstone. Dessutom tog jag knappt del av nyheter, utom på hemvägen i bilen. Jag återkommer till turen, men känner mig manad att kommentera det bloggosfären nu ryckt upp som hett stoff, vad då kan man undra? Jo, den senaste opinionsundesökningen, denna gång från United Minds och Aftonbladet.

Vad säger då denna? Egentligen inget annat än det de senaste mätingarna också visat. Dvs. att Socialdemokraterna åter är största parti och att  Alliansen inte är säker ledare längre.  Lena Mellins kommentarer är väl inte så verklighetsfrånvända, men heller inget under av slutsatser. Att hon skulle tjäna Alliansen som Jinge och en del andra vill får det till, tycker jag bara visar brist på minne. Hur tjänade hon Alliansen under Almedalsveckan ifjol t.ex.? Att som Röda Berget gnälla över att Lena Mellin inte gör sällskap i ”Hallelujakören” från vis(s)a S-bloggare säger väl inte heller så mycket till saken.

Nej, jag kan förstå Jinges frustration över sitt eget partis (Vänsterpartiet) förehavanden, men att (S) är största parti är knappast Juholts eller dess egen förtjänst, utan att (M) tappat så mycket som 1,7%, och att (Mp) mer eller mindre tagit dessa röster liksom (KDs) tappade procent. Huruvida (Mp) skulle rida på Tysklands beslut om kärnkraften, anser jag heller inte vara befäst ännu. Det både (S) och (V) (och så klart de mindre borgerliga partierna) borde vara bekymrade över och göra något är att (SD) fortfarande är fjärde största parti på 7,8%, större än (FP) med sina 6,8%.

Som jag tidigare tagit upp här, och som t.ex. Kent P i Örebro ständigt återkommer till, är att det är valdagen som är avgörande för vem som får förtroendet att leda landet, och att det är politiken som man har förmåga att presentera för väljarna som rimligtvis slutligen avgör  det som väljarna vill ha. Därför är ett överskott av opinionsmätningar inte alltid av godo.

Det hindrar dock inte att jag skickar gratulationer till lyckliga socialdemokrater denna nationaldag, men ännu fler till Miljöpartiet som jag tror har alla möjligheter till vass oppositionspolitik om de vill, och skärper sig. Ingen resa mot maktens boningar är självklar, och det kommer att krävas mycket av (MP) också för att bevisa att man kan ta ansvar för Sverige som land.

SvD, DN, HD, GP, Barometern, Länstidningen i Jämtland,

Bloggar; vänster, Sebastian i Halmstad, Moberg,

Alliansen, Mikael (C) i Tingsryd, Böhlmark, Tokmoderaten,

Stor skillnad på partikultur

Nyligen hade det forna statsbärande partiet Socialdemokraterna sin extrakongress och val av ny ledning. Den kommande vårmånaden, maj, har Miljöpartiet kongress i Karlstad och skiljs då från sina språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som enligt partiets stadgar inte får sitta längre.

Valberedningen har lagt sitt förslag, rätt länge i förväg, och deras val av personer att nominera blev Åsa Romson och Gustav Fridolin. Nu tycks det inte vara självklart att dessa väljs, även om få ifrågasätter Fridolins chanser. Det intressanta är att flera verkar vilja utmana dem som valberedningen föreslagit. I det (S)tora partiet (?) skulle detta antagligen vara omöjligt, förmodligen även hos oss. Vi i (M) är ju just nu det största partiet sett till opinionsmätingarna.

Man kan tycka vad man vill om valprocedurer och valberedningars förslag, men jag tror det som nu händer i Miljöpartiet är något de stora etablerade partiena får vänja sig vid i framtiden. Citerar Mats Pertoft i (MP)

Även Mats Pertoft är fortsatt intresserad av partisekreterarposten, efter Agneta Börjesson. Han tycker att Miljöpartiets öppna process, med en rad kandidater, är ”jättebra”.

– Det handlar inte så mycket om hur stor chans man har att vinna, det är snarare en demokratisk principfråga.

I Stockholm för Moderaterna en diskussion om hur provval ska gå tillväga och om de över huvud taget ska finnas i tidigare form. Var det landar får vi se. Det är inte lätt att välja nya ledningar, och ofta blossar strider upp internt vilket i sig inte gagnar politiken. I Sollentuna hade vi i (M) vår beskärda del av detta bekymmer i höstas när vår ordförande i kommunstyrelsen -dvs. den högst placerade förtroendevalda polititkern enl. gängse mall i Sveriges kommuner- gick vidare till Landstinget och därmed lämnade över till andra att styra Sollentuna. En sådan process kan vara både svår och bra, det blir en förändring, ett nytänkande kanske. Jag är ingen vän av förändring för förändringens skull, men ofta behövs förändring och utveckling för att följa med i tiden.  I mitt eget fall innebar det bl.a. uppdraget som ordförande i Miljö och byggnadsnämnden fr.o.m. årsskiftet och den nya mandatperioden.

Jag konstaterar att i jämförelse med vad Miljöpartiet just nu gör, är processen hos (S) närmast att likna med ett påveval i Vatikanstaten. Många var de bloggare och journalister som skrev om den tiden, och hur det kommer att utvecklas inom (S) återstår att se. Mycket står på spel, på olika sätt, och positioneringar kommer att överbefolka den politiska arenan ännu en lång tid framåt – även när det gäller de borgerliga partierna, men återkommer till det i annat inlägg.

Det blir intressant att se vilka miljöpartister som väljs till att bli de mer framträdande.

Bloggar Rickard Nordin, Kent P, Tokmoderaten, Mary X