Årets näst sista dag…

Mycket vatten har runnit under broarna idag, och även fallit från himlen. På något sätt symboliserar det också att året skulle börja knytas ihop.

En vacker bild från en vacker del av sommaren. Under ett mindre vackert år. De som känner sig manade kan ju gissa varifrån den kommer…

Har tillbringat kvällen med att slappna av framför kakelugnen och TV:n där jag lyssnat på två olika klassiska inspelningar av symfonier, dels från Göteborg, dels från London. Kontemplerat lite. ”Pratat” med en del vänner och bekanta över nätet. En så långt bort som i Guatemala. Det är framsidan av dagens uppkopplade ssamhälle och värld. Det finns många baksidor också, men jag lämnar dem därhän ikväll.

Det ska bli skönt med en nystart på något vis, inte för att det kommer att vara så annorlunda på lördag, men att vi får lämna 2020 bakom oss tror jag många välkomnar. I min värld skulle det bli ett bra år. Vi vet alla hur det blev. Inte så bra.

Vi har lätt att glömma de små positiva sidor som ändå fanns för att 2020 varit så diametralt skilt från det de flesta av oss i västvärlden över huvud taget känt till och upplevt. Som jag skrev på Facebook ikväll, finns det visst postitiva sidor under 2020, men det som trummats ut till allt och alla har liksom lagt en våt filt över hela världen.

Nu hoppas jag på att vi ska orka se ljusen som finns, och komma ur det vakuum som skapats under pandemin, även om en total omställning nog inte är önskvärd. Jag tror på förändring under ansvar, ingen nämnd ingen glömd. Det finns strömningar som försöker dra otäck nytta av pandemin. Dessa hoppas jag att vi kan stävja. Ansvar är också att inte kasta allt vi lärt oss över bord i någon slags iver att bräcka andra. Ansvar är att vara lyhörd och utveckla det vi hela tiden lär oss, genom vår egen och andras forskning och kreativitet.
Nu tänker jag sova på det, och återkommer de närmsta dagarna med andra reflektioner.

 

Alarmist-Realist-Positivist-Dysterkvist ?

Det är svårt att hitta inspiration att skriva dessa veckor…jag har påbörjat en positiv och reflekterande post häromdagen, men den är inte färdig. Trots uteblivna uppdrag, och låg aktivitet med få resor inom länet, finns det liksom dåligt med tid att inte försöka sondera framtid, utföra det man fortfarande bör och samtidigt tänka positivt. Man förväntas ju inte heller röra på sig för mycket.

Som de flesta noterar, kommenterar och sörjer, ställs i princip alla arrangemang och tillfällen till musik och kultur samt träning/sport i sommar in. Året 2020 känns ur många synvinklar förlorat. Det är det väl förhoppningsvis inte helt, men jag tror vi alla får inse att det vi varit vana vid, och tagit för givet, inte längre kommer att vara det.

Det kanske på sätt och vis är bra, men jag hävdar ändå att en s.k. omställning bör absolut inte gå till på detta vis. Man kan inte, utan stora konsekvenser, stanna världen på det sätt som nu skett.

Vilken är lösningen, kan man undra? Ja, det tror jag ingen vet just nu, men ett är säkert, vi måste försöka få ekonomierna i världen att komma igång igen, många människor kommer annars att få lida oerhört. Vi i Sverige kanske klarar oss någorlunda, även om många verksamheter kommer att slås ut. Men i utvecklingsländerna finns inga hängslen och livremmar. När hela den utvecklade världen är fullt upptagen att söka skydd och måna om sig själv, kommer en stor del av den mer fattiga världen att lida enormt. De behöver handel och utbyten.
Samtidigt tror jag att vi också kommer att få acceptera en massa saker som ingen har behövt acceptera under den s.k. efterkrigstiden, dvs. 1945 och framåt.

Så fastfruset som det känns i världen just nu kan man ju bara önska sig att isarna ska börja smälta även i år… På återhörande, i positivare ordalag.

Annandag Påsk- Post Påsk….men långt ifrån Post Corona

Måndag kväll, är det jobb imorgon, eller är det inte vardag? Ja, jag är inte säker på att någon i Västeuropa där de felsta nu varit lediga ”på riktigt” i fyra dagar, vet eller känner hur det ska vara. Jag vet att ett antal samhällsbärande människor arbetat i sitt anletes svett under de senaste dagarna, inte så mycket för sig själva utan för andra. Jag har också jobbat lite idag, men det var uppföljning av digitala ”maratonmötesdagen” onsdag. Samma onsdag blev jag och mina kollegor inom ett av mina större uppdrag, det som rör flygverksamheten, permitterade med omedelbar verkan. Jag skulle ha jobbat i fredags. Det blev inget så klart. Vi vet inte heller om vi någonsin får komma tillbaka till det jobbet, om vi ska vara realister.

Sitter och läser lite diverse på nätet och i mina sociala media, samtidigt som jag ser jag ser på TV-programmet ”Så mycket bättre”, ett musikprogram där svenska artister tolkar varandras låtar. En del är bra, eller kanske t.o.m. bättre, annat är inte i samma klass som originalet. Visst, allt handlar om tycke och smak, men jag kopplar detta lite till det som nu sker i vår värld, för det handlar om precis hela världen, ingen tycks komma undan, och det är ett fullständigt okänt fenomen för de flesta människor idag.

Vad kommer att hända efter denna pandemi, som man nu tack och lov börjat kalla den? Länge nog har man kallat den kris…jo det är säkerligen en kris, men en slow-motion dito. Jag orkar inte ens uppdatera mig på senaste skeendena, ikväll pratade jag med min mamma utanför Paris. President Macron hade hållit ett tal till nationen, där han berättat att man förlänger ”le confinement” (lock-down för anglofiler) till den 11 maj. Lite symboliskt, väl efter årsdagen för 2a världskrigets slut…Således en hel månad till med i princip utegångsförbud utom för livsnödvändiga ärenden.
Jag funderar över hur ni har det i Italien och i Spanien, ni som känner mig.

Alldeles oavsett var vi nu är, kommer vägen framåt att vara så otroligt tuff, såväl ekonomiskt som mentalt för människor, företag och samhälle. Många jag pratar med, i olika länder, håller med. Samtidigt som en gammal god ungdomsvän nu boende i Storbritannien skrev till mig idag, är det just nu för många som avlider för att man ska kunna få fäste för denna typ av diskussion. Många orkar inte tänka mer än på här och nu, av förståeliga skäl. Men, kallt nog kommer en verklighet ikapp oss, och vad händer då? Ingen vet, men kommande vecka lär utvisa rätt många nya tendenser åt olika håll, låt oss hoppas att det går mot ett mildrande av nuvarande tillstånd.

För allas och världens skull. På återhörande.

 

”Under the Corona tree…” Långfredag.

Påsk 2020. Sol och hyfsat väder den första dagen på helgen. Påskhelgen är den längsta sammanhängande helgen på året, och i år känns den nog extra lång för många. Det är ju ”liksom inte som vanligt”…

För egen del har denna långfredag inneburit lite vård av egna träd, en smärre attack på thujahäcken som grannarna låtit växa till en vägg och promenad till en lokal liten lokal i Helenelund / Edsviken för lättare lunch.

Världen överöses av diverse ”nyheter” om den pågående pandemin, folk slår varandra i huvudet med att veta bäst om hur man ska lösa eller inte lösa saker och ting. Det har nu pågått ett antal veckor och vi ser ännu inte slutet på något egentligen. Mina föräldrar är ”inlåsta” på varsitt sätt i Parisområdet, Pappa på sitt äldreboende och mamma lite mindre låst men ändå tvungen att motivera varje gång hon ska lämna sitt hem för ärenden.

Här hemma i Sverige har vi det (ännu) lite friare, en väg som är ifrågasatt av de flesta länder. Ingen vet ännu om det är rätt eller fel, men många har åsikter (starka) om det.

Jag själv har slutat tycka så mycket, jag försöker ta in det som inte är påstruket med klickekonomins alarmistiska ådra, eller scoopsäljande artiklar. Bilda mig något slags egen uppfattning med hjälp av diskussioner och olika intryck.

Det som tyvärr slagit mig mer och mer, är hur människors dåliga, för att inte sämsta, sidor kommer fram under dessa tider. Jo, jag vet, det finns massor av positivt som görs och det är väldigt beundransvärt. Men…det började med reptilagerandet i form av onödig och egoistisk hamstring av diverse varor. Det fortsatte med att man inte tyckte att regler gällde en själv, jo andra ska naturligtvis sköta sig, men för det egna syftet fanns alltid kryphål som motiverade, osv,osv.

Jag har väldigt svårt för detta, jag försöker att inte ha någon egen bjälke i ögat och väga saker i olika vågskålar. Samtidigt mår jag dåligt av att se hur folk beter sig, både ute i den begränsade omkrets jag rör mig, här på sociala media, och faktiskt genom egna upplevelser. Jag förmodar att det handlar om oro, skräck och irrationellt beteende. Jag kan i viss mån förstå det, men det hjälper mig ändå inte att acceptera det.

Jag har också flera teorier om varför detta (dägg)djuriska beteende kommer fram just nu, och på så tsunami-liknande sätt, om liknelsen tillåts. Dessa kommer jag eventuellt att återkomma till senare, det har tagit veckor innan jag ens förmått mig att börja skriva om det jag idag tar upp. Just nu ska avsluta långfredagen genom att tillönska ett skönt uppvaknande på Påskafton, kanske har påskharen eller hönan varit framme med något påskägg också.

På återhörande.  Bilden  nedan  speglar  något av det jag fått avstå denna vårvinter.

20 dagar av 2020 har gått…

Jag känner mig rätt nöjd med 2020 hittills, som jag skrev någonstans, 2019 är lagt till historien och nu ser jag framåt. Lär återkomma till det.

Samtidigt måste jag erkänna att jag känner mig vilsen i samhället idag. Mycket är i mitt tycke förkastligt, annat är sunt. Jag tror många med mig känner igen sig. Däremot tror jag inte på panikreaktioner och alltför högt tonläge, det brukar inte ge (önskat) resultat. Jag har just avslutat -nåja under trettonhelgen- en bok jag tyckte mycket om, Anna Takanens ”Sörjen som blev”.  En mycket fin och intressant bok om ett finskt krigsbarn och hans dotter. Tänkvärd, inte minst för oss med blandad bakgrund.

Samtidigt läser jag sedan ett tag Henrik Berggrens ”Landet utanför”, som behandlar Sverige under begynnande 2a världskrig, ur ett historiskt perspektiv. En rätt tung bok, men oerhört bra för att förstå mer om hur vårt land är ihopskruvat. Flera kapitel behandlar just relationen till vårt östra grannland, som jag f.ö har stor respekt för av flera olika anledningar.

Jag nöjer mig ikväll med att åter poängtera hur viktig historien är för att sätta saker och skeenden i sammanhang. Vi behöver mer av den varan, inte mindre, för att kunna se framåt och (inget nämnt, inget glömt) undvika olika ”minfält” som finns i vår värld.
Önskar en god natt!

30 år sedan muren föll….

Den senaste veckan har varit innehållsrik, och lite väl tröttande. Som tur var fick helgen tillbringas i mitt kära Hälsingerike. Låt vara att solen inte kom fram förrän det i princip var dags att fara hemåt…

Fönstermålningen kommer att behöva skjutas på till 2020…trist men det är nog ett faktum. Detta år har inte varit på nära håll så torrt som ifjol, grönskan har hållit sig längre än jag varit med om på länge. Gräset är t.o.m grönt och växer fortfarande däruppe. Naturen har en förmåga att kompensera sina egna brister över tid. Låt vara att vi upplever en del kraftigare svängningar än vi varit vana vid.

Idag tycker jag vi ska minnas hur muren mellan Öst och Väst raserades. Det var inte på något sätt något självklart. Jag upplevde som tonåring en otroligt skrämmande bild av två länder som varit ett, två länder som delades med ”barbelés” (taggtråd) och vakttorn… Jag tänker idag på hur många i västliga värld som aldrig varit med om detta, upplevt det som för 33 år sedan då jag tågluffade, var en stark begränsning i hur man lade sin rutt. Idag är det med största sannolikhet något som väldigt många i 35 årsåldern och yngre, inte reflekterar över alls.

Frihet är ingen självklarhet, frihet och demokrati är något som behöver vårdas och tas ansvar för. Låt oss alla bidra med det vi kan för att också göra det.

Reflektion…nödvändig bristvara i dagens värld.

Just hemkommen från ännu en musikkväll i Dellenbygden, kanske undrar ni vart tredje delen av min berättelse om Hälsingevind tog vägen? Kanske bryr sig vissa av er inte alls om ifall den kommer eller inte…

…den kommer kan jag berätta, men inte ikväll. Det blev nämligen så känslomässigt starkt att jag var tvungen att smälta den under några dagar, under tiden att jag både gjorde saker i den vardagliga ledigheten, och också tog mig tid till att fundera.

Eftertanke…finns det idag? Ibland undrar jag om det är mindre fint att tänka lite innan man öser ur sig en massa åsikter, agerar överilat eller bara anser sig ha rätt uttala en massa invektiv över ”Gud och hela världen”.

Nej, jag tänkte i bli politisk ikväll, heller, -jag försöker låta bli det- utan lyfta mina funderingar till en annan våning denna sommar. Visserligen kan man med rätta ofta säga att det mesta faller tillbaka på politik på ett eller annat sätt, men jag låtsas inte om det.

Alldeles nyss gjorde en god bekant på Facebook en kommentar, ledsen sådan, om att citat;
”…Utan nödvändigt ska vräka ur sig hånfullheter, invektiv och förakt. Oavsett om de är frän höger eller vänster”

Vad är det för samhällssituation vi har fått? Varför detta behov av att ”hata” eller vad man nu vill kalla det? Jag är uppväxt med att respektera även dem man har diametralt motsatta åsikter till. Att det faktiskt kan vara utvecklande att lyssna till och försöka förstå hur andra tänker. Att gemensamma diskussioner kan verka för att komma framåt, oavsett åsikter.

I denna del av världen, Hälsingland, och med en viss avkoppling i kombination med musikframträdanden, OCH vackert väder, ges tid för reflektion och utvecklande tankar. Tänk så fruktsamt!

Det misshandlade valet…

Igår och idag rann dropparna över för mig. Alla illusioner är som bortblåsta. Jag trodde och hoppades länge på att vi skulle kunna få ett val med sakpolitiskt innehåll. Sverige är en del av Europa, och Europa är oavsett vad man tycker om unionen livsviktigt för oss. Att tro att vi skulle klara oss utan vår s.k. gamla kontinent är för mig så verklighetsfrånvänt som det kan bli.

 

Den brustna bron i Genua

I en demokrati kan vi diskutera upplägg och lagar, hur vi ska hantera och utveckla både det ena och det andra. Vi har en benägenhet att ta det för givet i vårt land. Tyvärr är det inte det. Vi behöver inte resa särskilt långt österut t.ex. för att människor bara kan drömma om de friheter, och för den delen rättigheter och skyldigheter som vi åtnjuter i vår västvärld.

Bilden ovan får symbolisera min önskan om att inte ständigt riva broar, vilket vi åsett ett antal exempel på under eftervalstiden under höst vinter och vår. Jag hade väl även kunnat lägga upp en bild på Suckarnas bro, från Venedig, men att sucka som just nu många med mig gör, skapar inte något konstruktivt.

För mig som delvis växt upp i Mellaneuropa, och samtidigt i ”myllan” i våra svenska brukssamhällen, och sett hur Europa öppnats såväl under min vistelse i Frankrike, som efter återkomsten till Sverige, och t.ex. Berlinmurens fall, finns ingen återvändo mot ett mer slutet samhälle.

Jag minns hur vi som barn stod vid relingen på färjan som angjorde Travemünde, och kunde se över till gamla Östtyskland, kallat DDR, och vakttorn mot väst.

Likaledes när vi åkte motorvägen mellan Hannover och Göttingen, då vi bodde i München, ett halvt decennium innan muren föll. På några ställen var det bara kilometer till Östsidan. För mig var det något skrämmande overkligt att en så stark gräns fanns och gjorde världen så olik, så delad. Det är inget jag längtar tillbaka till.

När jag nu ser och hör hur debatten i samtliga olika läger i Sverige sjunker till så låg nivå, där allt går ut på att puckla på andra med skrämsel, nedsvärtning och underminerande argument, undrar jag hur det står till bland våra s.k. folkvaldas moral och intelligens. Man har ju fullständigt minimerat valet som borde innehålla visioner och förslag, låt vara olika och ibland motsatser (det är just det demokrati handlar om), till att bli en simpel sandlåda i form av dålig inrikespolitik. Många kandidater undrar jag faktiskt  över hur de hamnat på listorna. ett fullständigt underbetyg till de valberedningar som vaskat fram dem. Vad vill de, räknar de med att tillföra något till EU? Är de endast en förlängning av den katastrofala situation som höstens riksdagsval gav? Då är i alla fall inte jag med. Jag har flera gånger sagt att detta blir mitt svåraste demokratiska val jag upplevt sedan jag blev myndig, och eftersom jag inte längre är 30, blir det några stycken…

I min värld åstadkommer man inte framsteg och utveckling genom förtal, att be andra motståndare ”ta avstånd” från ditt eller datt, att desperat fiska efter skandaler i syfte att smutskasta motståndare för att därigenom tro sig vinna fördelar.

Nej, skärp er /alla/ dessa sista dagar före valet. Berätta om vad ni vill, inte om andras tillkortakommanden. Jag kommer att nagelfara de kandidater jag överväger ordentligt i sömmarna, det har inget med mina gamla eventuella partilojaliteter att göra hur jag slutligen röstar.

 

Alliansens begravning, scen 1

Jag har inte skrivit här på väldigt länge…jag har helt enkelt inte funnit inspiration, och har den funnits, så har tiden inte kunnat hittas. En lång period av politisk frustration och ett dödläge av sällan skådat slag har pågått under månader. Fyra närmare bestämt.

Idag har jag dock fått fart på tangenterna…även om det blir ett moratorium fram till söndag i politiskt tyckande efter detta lilla epos ikväll.

Låt oss konstatera, det som många med mig har sagt i månader nu. Alliansen är ett dött skal, som ett ömsat skinn efter en orm som krupit ur det för trånga höljet. Den kan vi nu lägga till historien.

Varför ens hyckla om att ”bibehålla ett gott klimat med alliansvännerna” längre? Eller som Martin Ådahl (C) sade i Aktuellt, att man inte skulle vifta bort samarbete mellan allianspartierna. Man brukar prata om att både äta kakan och ha den kvar…
Jag har ingen synpunkt på om huruvida det är bra eller dåligt, med tanke på de senaste månadernas harvande om att ”Alliansregering är det man satsar på”, men att hävda att det fortfarande finns en Allians är för mig att hyckla. Dagens nackskott från Centerpartierts sida borde definitivt undanröja alla hinder för begravningens inledning. Konkret samarbete lär nog dröja en längre tid, om det som idag presenterades går igenom diverse råd och riksdag.

Vad man än säger från politiskt håll, tror jag att det finns en enorm besvikelse och bitterhet från en majoritet borgerliga väljare. Man ville inte ha detta. Partisterna jublar eller svär, beroende på vilket läger man tillhör. Vanliga väljare tror jag inte har det lika lätt. Fortsättning följer imorgon lördag, med förtroenderåd hos Centern, och söndag med Liberalernas partiråd.

Bilden nedan är redan en klassiker, och rätt talande för ”vart vi är på väg”, som det heter på TV-språk dessa veckor.

Vem ska jag tro på, tro på…?

Valrörelsen har satt igång. Det märks i radio, på TV, i media över huvud taget. Min första reaktion, efter övriga brandhärdar som funnits under sommaren, är att jag funderar över hur media resonerat tidigare. Fanns inget intresse för hur partierna tänkt jobba, förutom ”vem tar vem”-syndromet? Det tar sig lite nu, med bara knappt tre veckor till valdagen.

I bilden ovan finns ett ljus, något positivt som många borde ta till sig. Positivism istället för problemfokusering brukar ofta hjälpa till att hitta lösningar på svårigheter.

Media har i mitt tycke ett sätt att granska som går ut på att hitta alla fel, att ifrågasätta det som politiker vill och försöker belysa och satsa på. Det har skapat en rädsla hos många politiker att vilja sticka ut och just satsa. En demokrati bygger på att olika idéer ska få stötas och blötas mot varandra, för att mynna ut i beslut och stöd. Jag är uppväxt i en miljö som tillät och främjade just diskussion, även om alla INTE var ense. Om allt manglas ner till en gröt som ingen förstår, då blir det som min rubrik antyder, ”vem vågar man tro på”?

Jag har själv länge varit lokalpolitiskt engagerad, och även nosat på rikstäckande strukturer. Jag vet att saker och ting inte är enkla, men jag vet också att även om det behöver ställas krav, så behöver man också ge idéer och tankar större spelrum såväl inom partistrukturer som utifrån. Det är absolut nödvändigt om vi ska fortsätta att ha en respekterad demokrati och ett samhälle som vi i mångt och mycket tar för givet. Vi kan inte ta det för givet. Det är livsfarligt, och det finns tillräckligt många exempel på andra länder som inte har motsvarande samhälle, och det finns tillräckligt många historiska bevis för att en demokrati inte klarar sig utan omvårdanad.

Så; vem ska jag tro på? För ett antal år sedan ställde Thomas Di Leva den frågan i en låt han skrev och sjöng.

Jag tror att många svenska medborgare ställer sig den frågan idag. Tyvärr. Förhoppningsvis reder de kommande veckorna ut det, så att vi kan komma vidare ur det vakuum som landet befunnit sig i under snart fyra år. Oavsett vem som tar makten. Jag själv vill tro på att de politiker vi har faktiskt vill landets väl och också vill utveckla det.