December i september…december i november?

Vad betyder det? Visserligen har det varit en synnerligen homogen sommar (?) temperaturmässigt. Men att hoppas på en temperatur på 15 grader i november/december då nästa års budget klubbas är nog att överskatta klimatförändringarna i vårt land. Snarare tror jag att hela situationen kylt ner vår demokrati och ekonomi rejält.

Tyvärr, för den är ovärderlig. Att vara så långt från fotfolk och s.k. gräsrötter som större delen av politiken befinner sig just nu är direktantändligt bränsle för vårt lands styre.

pingvin

 

Jag är genuint orolig för hur fortsättningen kommer att formas. Den s.k. decemberöverenskommelsen tänker jag inte diskutera detaljerna i här ikväll, det kräver lite längre tid.

Vad jag däremot vill ta upp idag är hur viktigt det är att snabbt återupprätta medborgarnas förtroende för vår så omskrivna demokrati. Man börjar i utlandet nagelfara och kommentera det tidigare så stabila och trygga landet i norr som varit så välordnat.  Nu senast i helgen fick jag höra om UK där man enl uppgift kommit mycket längre med adekvat migration. Det vill säga trots ett stundtals hårt samhälle, lyckats bra mycket bättre att integrera dem som kommer dit.
Det är inte utan att ett svenskt hjärta med stor del franskhet i sig, gör ont. Detta Sverige som i mångt och mycket stått modell  för flera andra länder. Ska det tillåtas rasa?
Många resenärer jag ”överhör” på t.ex terminal 4 och 5 i mitt jobb på Arlanda, funderar över hur det kan vara snudd på förbjudet att tycka och än mindre att gå utanför området som är ”acceptabelt” i den politiska verkligheten. Man undrar om man inte längre ska ”få något för all skatt” man betalar in…

Här finns en enorm utmaning att ta tag i, att återfå tilltron till systemet. ”In Sweden we have a system”… för hur länge till ställer sig många frågan. Systemets ifrågasätts från både det ena och det andra hållet, t.o.m. från generaldirektörer.

Jag önskar att man vaknar upp och börjar nysta i det som berör och bekymrar folk, på ett seriöst sätt. Det finns inga enkla lösningar, men vi vill väl inte hamna drivandes på ett smältande isflak, eller?

Annonser

En DÖende demokrati…ett samhälle i status osäkert läge.

Denna dag bestod av cykling, jo jag tränar inför Vätternrundan igen. Efter flera år av delvis ofrivilligt uppehåll, är det meningen att det ska bli av 2015. Det år då man i Motala firar 50 årsjubileum med detta stora arrangemang. Därefter snabbt hem och byta om, samt få i sig lite mat. Sedan ut och jobba på Arlanda i söndagseftermiddagen. Ingen rast ingen ro.

Skånela

Ingen ro får jag heller av situationen i vårt land när det gäller regering och maktordning. Demokratin är enligt min mening och många med mig, kraftigt åsidosatt just nu. Jovisst, vi fick ett valresultat i höstas som sade att medborgarna valt annorlunda än 2010. Frågan är hur de valt och vilket genomslag utfallet faktiskt får. Det är för sent att gå i detalj på djupet, jag nöjer mig med att konstatera att jag tror det är ganska få som är nöjda med det utfall som utspelats sedan snart 7 månader. Möjligen kan de mindre partierna i form av Vänsterpartiet och Miljöpartiet har viss positiv känsla, med tanke på hur många procent de fick i valet. Följdfrågan blir den politiskt inkorrekta, men ändå i mitt tycke demokratiska; varför ska de som röstade på det parti som är dubbelt så stort som de nämnda, plus några till, fråntas all påverkan under något slags påstående att de inte har rätt till det?

Man må tycka vad man vill om innehållet i deras politik, och det görs det, men det kan man om andra partiers politik också.
Har ni inte läst Tove Lifvendahls två krönikor om det s.k. DÖ, december-överenskommelsen, tycker jag ni ska göra det. Länkar finns nedan. Dessutom skrev Paulina Neuding (NEOs chefred.) som gästkrönikör mycket skarptänkt i SvD igår.

Tro mig, jag har verkligen försökt förstå hur man tänkte, och varför man tycker att det är ett bra system att säkerställa att släppa fram regeringsbudgeten ograverad, med reservation för den s.k. diskuterande skarpa opposition som man hävdar ska komma till. Jag förstår fortfarande inte mer än att

– överenskommelsen ser till att en minoritetsregering i princip inte ska behöva diskutera, annat än med ord, innehållet i riksbudgeten. Är det demokrati? Jag citerar Tove Lifvendahl;

”Alliansen avser inte bli ett regeringsunderlag för Socialdemokraterna”. Som jag ser det har Alliansen indirekt redan gjort det genom att ingå DÖ, men utan att få något i utbyte.”

– dessutom tror man att en borgerlig / Alliansregering ska få samma fria resa efter 2018, om man hamnar i minoritetsregeringsläge. Jag är skeptisk, som en känd svensk skådespelare sade i ett känt svenskt program, åtminstone för oss som numera är medelålders.

Avslutningsvis, de i regeringen två sittande partierna är INTE större än Alliansen i valresultatet. Hade man tagit in Vänsterpartiet i regeringen hade regeringen varit något större. Just nu sitter Jonas Sjöstedts gäng i regeringen, trots att det inte gör det formellt. För annars klarar man inte en majoritet i minoritet. Jag tror dock inte att en majoritet av de svenska väljarna ville ha det så. Ändå argumenteras det från lite varstans som om så vore fallet.
För mig är detta en demokratisk härdsmälta utan dess like. En minoritetsregering ska inte behöva förhandla för att få igenom budgeten. Det hjälper inte att man argumenterar om att det ”finns så många andra ärenden som stoppas och ändras i riksdagen”. Den svenska väljaren tror jag inte ser det riktigt så. Budgeten är väldigt central, och dessutom blir det väldigt lockande för de styrande att smyga in desto mer under budgetens skyddsmantel.

Ord måste liksom vara lite mer än bara ord. Så dum är inte den svenska väljaren, trots allt. Finland har idag haft riksdagsval. Det är en intressant spegelbild att titta på. Finland är ett helt annat land, just nu med en helt annan spänstighet i demokratin än vi har här i Sverige. Trots att man säkert kan ha synpunkter på vad politiker har sagt och säger där också.

 

Tove Lifvendahl 1, TL 2

Filten som (nästan) släckte branden i riksdagen…men inte glöden ute i landet. En krönika över ”gammåret” Del 2

Jag lovade återkomma med fler tankar. Jag vet att jag kommer att kritiseras för detta, indirekt eller direkt, eller smygläsas utan kommentarer, för man ”inte anser att jag är värd” en diskussion, för att man tror sig tycka att jag har helt fel…det finns hundra anledningar till att rättfärdiga den ”rätta tanken” och avfärda den andra, i detta fall bl.a. min.

Detta är ingalunda enkla saker att diskutera, och ännu svårare blir det om man ”kletar ihop saker och ting” så att det inte går att sortera ut olika frågeställningar. Ibland tror jag det finne en s.k. dold agenda i det beteendet.

Mitt syfte med att skriva om dessa saker, är inte ”få 100 procent rätt”. Det finns inte en sanning. De som tror det bidrar till att skapa många av de bekymmer vi nu ser hopa sig framför våra ögon i olika forum. Det viktiga är att vi tillåts diskutera olika alternativ.

freedom of speach

Det svenska folket. Vad är det idag? Jag funderar nästan varje dag, i synnerhet nu under hösten, över vad som pågår och vart vi är på väg. Det känns som om ”de som bestämmer” håller på att tappa kontakten med det som är basen för deras styre, väljarna. Samtidigt vill, som sig bör i ”konsensusland”, så många väljare tycka som ”det anses vara rätt att tycka”. Vi är inte vana vid konflikter i vårt nordliga land. Två hundra år av ”icke krig”, ursäkta att jag drar in den biten men den är viktig (jämför med finländarna), har satt sina spår i en form av hjärntvätt att en massa saker ”inte kan hända i Sverige”

  • ett statsministermord. Kunde inte hända i vårt land.
  • ett illdåd, med dödlig utgång, mot en utrikesminister, hur kunde det hända?
  • främlingsfientlighet i vårt land. Nej vi är inte som andra länder, inte som Norge och Danmark.

Ja, jag vet, detta är känsliga saker, men jag har erfarenhet av andra länder där man haft både det ena och det andra. Där man vet att, tyvärr, det räcker inte att tro att man ”ser dem inte mer”, bekymren alltså, om man antar s.k. strutsbeteende.

åsikter

Det är bara det att när kasten blir snabbare och snabbare och ofta rätt tvära, då får även de som vill hänga med, allt svårare att faktiskt förstå vad som pågår.

Just detta har accelererat de senaste månaderna, för att inte säga åren, i vårt land. Vad det beror på kan man spekulera i, men jag tror att mycket bottnar i en rädsla. En rädsla att våga inse och erkänna att samhället och världen inte ser ut som de flesta medelålders/åldre i Sverige vant sig att anamma som ”sanningen”. Ett samhälle som man på goda grunder är stolt över.

Vi har på väldigt kort tid, i vårt lands perspektiv utifrån den demografi (alltså hur befolkningsstrukturen ser ut hos oss) vi har, gått från att vara ett väldigt (men litet till befolkningen) homogent land, till att bli ett ”multikulti”-land som ingen drömt om. Visst, vi hade en stor invandring under 50-60-70-talen, inte minst från Finland och gamla Jugoslavien bl.a. Den invandringen har ändå ingenting att göra med dagens invandring.

Observera att det inte ligger någon värdering i det konstaterandet.

Den är vi heller inte ensamma om, men vi har rent proportionellt och nominellt tagit en väldigt stor del. Jag anser kanske inte att vi också tagit ansvar på riktigt för densamma.

Detta har tillsammans med en massa andra mer eller mindre obekväma beslut, eller halvfärdiga sådana, sopats under en matta för att kortsiktigt inte förlora på allt detta i opinionen. Det är bara det att vi kan inte sopa detta under mattan längre. OM vi vill behålla vårt fina välfärdssamhälle, behöver det dras upp visioner och riktlinjer för hur detta ska kunna överleva i takt med en förändrad värld, som kryper allt närmre inpå. I en globaliserad värld, är vi inte längre -och ska inte var- en litet isolerat land uppe i ”den stora Norden”. Mer om detta, hur gå framåt/vidare, i ett följande inlägg.

Grundstenen i vår demokrati, om vi vill ha den kvar i det skick som vi vant oss vid -vilket jag inte tror många vill ifrågasätta- måste bli att ansvariga och förtroendevalda i möjligaste mån försöker förklara och resonera kring de utmaningar vi har. Gör man inte det, gräver man just det dike som, likt en jordbävning, tsunami eller liknande börjar skönjas mellan styrande och väljande idag. Det är högst olyckligt, och det finns en otrolig fara i detta. Då kan man inte bara skyla över det med argumentet ”att vi måste förstå att det är den bästa lösningen”, eller den minst dåliga för den delen.
Acceptera ”nödvändigheter”, det är svenskar generellt sett lite för bra på, men gummisnodden håller inte hur långt som helst. Låt den inte brista, det är min önskning inför 2015.

DN, SvD, SvD 2

Så fullbordades ytterligare ett svek… borgerligt denna gång.

Ikväll nås jag av ”nyheten”, en passant som det heter, att Riksdagen klubbat det nya förslaget om höjd trängselskatt, och utökat skatteunderlag.

essingeskatt

Så var vi tillbaka till – det som tidigare brukade kallas kassako och skattkista av borgerliga politiker – nämligen bilen. Vägskatt, bensin/dieselskatt, koldioxidskatt, försäkringsskatt, moms på skatten, m.m, m.m..

Jag tror inte att vi idag är emot att olika saker bär sina kostnader för vad de ställer till med eller sliter på i samhället. Problemet är att det fordon och verktyg som många använder för sin inkomst (arbetslinjen) eller för att utföra sina tjänster som småföretagare (också arbetslinjen), eller att underlätta för småbarnsföräldrar att hinna med sina yrken (arbetslinjen), ständigt smutskastas och belastas med orimligt stora delar av bördan. Samtidigt finns det andra delar av samhällsruljansen som inte alls straffas på samma sätt.

Missförstå mig rätt, jag är inte emot att tekniken utvecklas, jag är inte emot att åka kollektivt (gör det i stort sett varje dag), men jag är emot att man under vända-kappan-efter-politisk-opportunistisk-vind, missbrukar möjligheten att dammsuga medborgarna på skattebaser.

Jag minns fortfarande när den borgerliga, och delar av den socialdemokratiska sidan, slogs med näbbar och klor för att det inte skulle bli några ”biltullar”. Utan att gå ner i en massa detaljer, kan vi lätt konstatera att allt det där pratet numera ter sig djupt nergrävt eller dränkt i Strömmen när det gäller Stockholm. Beträffande Göteborg, blir det ju t.o.m. en folkomröstning i höstens val. Vad den ska ge har jag inte riktigt klart för mig, ska jag ärligt erkänna. Dock vet jag man där inte kan åka förbi staden utan att bli belagd med trängselskatt.

Detta utökade skatteunderlag vill man nu införa även i Stockholm från 2016, alltså avgiftsbelägga Essingeleden, den idag enda rimliga möjligheten att åka förbi huvudstaden Stockholm öster om Strängnäs/Enköping utan extraskatt. Man klipper av en av Sveriges pulsådror i form av E4:an, och alla som kör förbi Stockholm ska betala för att ”inte köra in i staden”, detta INNAN man har skapat  alternativet Förbifarten (som vissa partier inte ens vill ha, en diskussion i sig). Trängselskattens syfte var ju att minska trängseln inne i staden, inte på Essingeleden, eller har jag missförstått något?

För mig som uppväxt utomlands ungefär halva min ungdomstid, där jag upplevt ett antal avgiftsbelagda vägar, kan jag inte få in i mitt huvud att man, med hänsyn tagen till alla ovan nämnda avgifter, inte ska kunna ha ett avgiftsfritt alternativ att köra förbi huvudstaden, eller för den delen den andra största staden i Sverige, Göteborg.

Utomlands finns, med några undantag eventuellt, alltid ett alternativ till ”Autoroute à péage”, som det kallas i Frankrike t.ex., låt vara att det kan vara sämre, vilket ju är själva vitsen

peage

med att betala en tull, avgift eller vad man nu väljer att kalla det. Det avgiftsbelagda alternativet ska innebära en tidsvinst eller en säkrare resa.

I detta fall väljer man alltså att avgiftsbelägga en befintlig led, som är överbelastad och byggd för 50 år sedan. Detta för att finansiera tunnelbanebygget i Stockholm. Jag väljer att avstå från ytterligare epitet på den styrande majoriteten i Stockholm och i landet, men jag kommer aldrig att förlåta dem detta steg. Alldeles oavsett att man i samhället behöver kompromissa för att nå lösningar. Man kan argumentera hur man vill, det är för många med mig inget annat än ett svek. Det är helt enkelt inte renhårigt finansierat, krona för krona, ändamål för ändamål.

GP,

Denna post är nr #026 av #Blogg100

Arbetsmarknad och den nya tiden…

Almedalen kryper allt närmare och med den en allmän cirkus rörande politik, samhälle, journalistik m.m.

Ett ämne som säkert kommer på tapeten, är arbete och arbetsmarknaden. Något annat som är säkert, är att man inte kommer att vara överens, mest för att det ”inte går” att vara överens. Lösningar kommer att presenteras och anses vara de bästa…och ”problemborttagare”.

Som samhällsengagerad sedan många år, och dessutom någon som provat på att vara ute i ”arbetssökarsvängen” i olika omgångar, i olika decennier, kan jag tyvärr meddela att jag inte tror att det finns någon patentlösning. Vi, i västvärlden till att börja med, står inför enorma utmaningar, hur många ”sanningar” som än levereras från politiskt håll. Varför då? Jo, därför att tiderna är annorlunda, och har rört sig allt längre från ”den gamla goda tiden”, då den s.k. svenska modellen fungerade klanderfritt. Tyvärr är det få som vill erkänna det offentligt, även om det nog skulle respekteras mer än man tror…

I veckans nummer, inför Almedalen såklart, av Dagens Samhälle, läser jag den intressanta intervjun med f.d. ministern Kjell-Olof Feldt. Det finns mycket att kommentera i den, men jag väljer ikväll att begränsa mig till nedan klipp;

Kjell-Olof Feldts budskap är att politiken inte blir bättre än vad förutsättningarna medger. Han önskar sig mer av sanningssägande och tror att det skulle väcka respekt hos väljarna att tydligt peka på stora problem som väntar, efter ”så många löften som inte infriats och rosiga framtidsskildringar” genom åren.

– Men ett av demokratins dilemman är behovet att skapa gott humör bland väljarna. Jag varnade Göran Persson inför 1998 års val att gå för långt med löften och fick då svaret ”Tråkmånsar vinner inga val”.

Oerhört klara och lättfattliga kommentarer. Jag har stor respekt för herr Feldt, inte för att jag alltid instämmer i hans åsikter, men därför att jag anser att han var en politiker som vågade säga sanningar. Han drev från sin sida för det mesta -ingen är felfri- en politik som han själv stod för och som han även i efterhand kan försvara. Han är också tillräckligt klarsynt för att inse att tiden inte står still.

Dilemmat idag, och det gäller såväl (M) och Alliansen, som (S), är att gamla sanningar och modeller gäller inte helt och fullt. Visst kan man hämta idéer från historien, och t.o.m använda framåt, men världen är så mycket mer global idag. Vad lilla Sverige gör, har ofta inte stor betydelse på den större arenan, och omvänt vad andra gör går inte att hålla vår egen arbetsmarknad åsidosatt ifrån.

Jag fick igår ett meddelande som skar in i hjärtat, se blogg nedan, och som återigen bekräftade att arbetsmarknaden är tuff, ofta tudelad och väldigt svår att rå på. Jag vet det själv av egen erfarenhet, och den rör inte bara grupper, alla dessa fack som vi i Sverige roar oss med att stoppa in människor i. Nej, den tuffheten rör hela arbetsmarknaden, på olika sätt, och på sätt som vi delvis kan påverka, delvis inte alls kan påverka, utan bara försöka förhålla oss till.

Jag lär återkomma, men jag fortsätter att hävda att

  • om vi blundar för att det behövs krafttag för att stimulera och underlätta företagande, så kommer vi att gå bet.
  • om vi fortsätter blunda för att diskriminering och mobbning finns inom arbetsliv, oavsett vilket vi pratar om, kommer vi också att gå bet på ett bättre arbetsklimat.
  • om vi fortsätter att hävda att vi inte behöver se över hur lagar och förordningar både låser ute och stänger inne människor utanför och inom företag, så väljer vi att bortse från den verklighet som finns
  • om vi fortsätter att använda en massa vackra ord för hur vi ska ”skapa jobb och företagande”, utan att erkänna att det ibland t.o.m. inte är möjligt, så kommer våra medborgare inte öka sin respekt för styrande och vår demokrati.

Det är ingen lätt uppgift, vare sig man heter Hillevi Engström (som jag f.ö. känner väl), Ylva Johansson, Annie Lööf eller Per Bolund  för att nämna några. Oavsett vem som kommer att styra efter september 2014, behövs en vidare pragmatik och mer av verkstad än jag kan hitta i något politiskt parti idag.

Den som däremot sätter fart med att skapa en väg mot detta, har allt att vinna. Både resultatmässigt och opinionsmässigt.

Blogg, Midgårdsdrottningen,

Media, SvD, DN, UNT, GP,

Inga träd växer till himlen. (del 1)

Det diskuteras mycket politik, eller kanske ledare (?), dessa dagar, och har gjort så i stort sett hela hösten.

Frågan är vad som egentligen diskuteras, och hur. Det är lätt att ledas in i fållan och låta det som jag kallar gladiatorscenen ta plats (som viss media fullkomligt älskar) istället för den scen som blir förebild för människor som själva vill skapa något, oavsett vad det handlar om. Jag är nämligen tveksam till hur många i Sveriges befolkning som faktiskt själva skule vilja delta i Idol, Big Brother, landets sämsta bilförare, Helenius Hörna, Skavlan eller dylikt. Ja, några skulle säkert ställa upp, men en majoritet? Nej skulle inte tro det.

Jag tror att en majoritet av våra invånare vill ha ett stabilt land, med bra och fungerande välfärd enligt den ”norm” som inte minst Socialdemokratin varit med om att bygga från grunden. Den är tämligen vedertagen i vår del av världen numera. (Att den sedan kostar väldigt mycket, och ställer rätt höga krav på ett fungerande samhälle är en annan diskussion)

Att i det läget enbart fokusera på s.k. personkult -sedan få media säga vad de vill om att vi närmar oss USAs personval- tror jag inte går hem hos dagens engagerade människor, se vidare i Peter Wolodarskis krönika nedan. Det behövs liksom någor mer än en portalfigur. Det har vi sett inte minst under hösten.

Självfallet har en bra ledare både en betydelse och ett ansvar, men det har en mindre bra ledare också. Att alla däremot kan luta sig tillbaka och låta den -eller möjligtvis de stora- stora ledaren göra jobbet åt övriga och att alla därigenom kan surfa på svallvågen och göra landet nöjt och belåtet, har vi nog sett bevis på att (s)å inte är fallet.

Varför får då Moderaterna så höga siffror kan man undra? Jo, som flera av mina blogg-kollegor är inne på, är det lätt att tider som dessa, under 2008-2009, och nu 2011 med all diskussion om EU-USA, och Saab m.m., finna en hamn i dem som synes göra det tryggt och säkert för en själv. Det är naturligtvis inte hela sanningen, men det spelar en stor roll, och har definitivt inte bara med personfrågan att göra.

Jag tror säkert, som jag m.fl. också var inne på igår, att Jonas Sjöstedt kommer att få en eller några smekmånader, att han kommer att göra livet surt för (S), och kanske även till viss del (MP). Tyvärr för (V), och tyvärr för oppositionen, tror jag inte det räcker för att skapa en opposition värd namnet. Ty det är faktiskt det vi behöver i Sverige idag.

En demokrati lever på att det finns tydliga alternativ, och inom alternativen olika nyanser och varianter. De som ska representera dessa alternativ är de själva, inte motståndarna. Alliansregeringen kan inte driva fram en bra opposition och utan en bra opposition, kan regeringen inte få tuggmotstånd nog för att själv driva och utveckla sig.

Samtidigt har regeringen, och Alliansens partier, själva ett ansvar för att syna sig, följa upp och utveckla sin egen politik. Det kommer inte oppositionen göra åt regeringen. Det farligaste en sittande regering kan göra är att bli självgod och tro att bara för att det finns få starka oxar på andra sidan gärdesgården, kommer ingen av dem att försöka ta sig igenom så att ungtjurarna kan para sig med kvigorna på ängen. Det är alltid jobbigt att röra sig på oplöjd mark, men samtidigt en nödvändighet för att inte jorden ska gå fullständigt dränerad på näring.

Till detta återkommer jag i nästa del.

SvD 1, SvD2, DN, DN2, HD, GP, Expressen, Aftonbladet,

Bloggar; Kent, Johan W., Gunnar Hökmark, Peter Högberg, Tokmoderaten, Maria H., Thomas B., Sven-Erland Västros

(S)verige i motvind…del 1.

Nej, jag tänker fortfarande inte skriva mer om Håkan Juholt. Jag har tappat lusten och ser inte nyttan med det. Däremot berörs han ju av mina resonemang eftersom han fått fortsatt förtroende från sina egna, beslutande.

Hur kunde det bli så här? Ja, det tar nog mer än en bloggpost att reda ut, men jag börjar med något.

lånad av Henning Lindahl dec.2009

Jag blir klart bekymrad när jag hör och läser sådant som Sveriges Radio (länk nedan) och Ekot har inhämtat. Det visar nämligen att det som jag själv och många fler med mig går omkring och känner på olika sätt, slutligen börjar nästla sig in i hjärnbalken hos människor.

Varför tappar vi förtroendet för vår sjukförsäkring? Det finns säkert ett stort antal händelser och erfarenheter som kan förklara det, men jag tror den förskjutning som skett det senaste decenniet, är en erosion som uppkommit genom att människor sett och läst

(ibland sant, ibland mindre sant -mediefokus tål också diskuteras, det är jag den förste att argumentera för)

om otaliga missförhållanden, fusk och inte minst det faktum att den generellt sett ofta inte räcker till när man verkligen blir sjuk. Jag var själv sjukskriven i början av 00-talet, det var ingen ”Lisa”, och då hade vi ändå Socialdemokratisk regering…om någon nu hade förberett det svaret.

Företagen har fått ta över en större del av ansvaret, och det drabbar då mest småföretagarna. Dessa har, som man lätt kan inse, ett mindre s.k. kassaflöde att låta omkostnaderna drunkna i. Barnledighet, som av de flesta ses som en självklarhet i vårt land, kostar småföretagare ofantliga summor om de vill behålla personalen. Om man har anställt, brukar oftast syftet i ett småföretag vara att behålla den personalen – till skillnad mot viss annan större verksamhet, men det är inte ämnet för kvällen.

Jag tror, och hoppas att viljan också finns tvärpolitiskt, att vi måste lyfta blicken lite högre än att stirra sig blind på partifärger och syndabockar. Vi kan inte ha ett system som människor inte tilltror, för just då får vi risken att vi får en större klyfta i samhället som inte minst (S) (för att inte prata om (V)…) basunerar ut jämt och ständigt.

Helt rättvis kommer aldrig en försäkring kunna bli, inte så länge vi inte återgår till något slags planekonomiskt samhälle som i sann Orwell-anda kontrollerar allt och alla. Tyvärr finns även där en elit som ju har tillskansat sig bättre vilkor än andra.

Nej, jag tror att vi måste se till att

  • göra försäkringen mer lättbegriplig; redovisa ungefär som jobbskatteavdraget och andra skatter på skattsedeln vad och hur mycket vi betalar in till sjukförsäkringssystemet. Andra försäkringar klarar ju att reda ut det, varför inte socialförsäkringen?
  • människor är inte dumma. Att gömma sjukförsäkringen i ett stort svart hål, ger bara samma intryck som man kan anklaga både Tyskland, Frankrike och sydeuropeiska länder inom vissa andra områden.
  • jag hade erfarenhet av det då jag praktiserade i Tyskland som student, fick då ett klart och tydligt specificerat lönebesked, med möjliga tillval utöver det som lagen sade att man var tvungen att betala. Fungerade alldeles utmärkt. (och nej, det hjälper inte med att dumförklara fenomenet med att ”då kommer inte människor att välja mer än nödvändigt”, för det stämmer inte. Inte om man omfördelar så att man har möjligheten göra sådana val själv. Jag minns att man t.o.m kunde få viss hjälp och diskussion med företagets personalavdelning om man ville. (och då pratar vi 1980-tal…)

Ett stort problem anser jag, och Tokmoderaten för ett mer Juholt-kopplat resonemang nedan, -ett mycket bra sådant- är att så få inom ”rörel(s)en” vill inse att tiderna förändras.

Det i sig behöver inte betyda att man måste riva ett helt system, men om man vägrar se att bruket i muren börjar vittra…då får man snart de frostsprängningar som t.ex. Berlinmuren råkade ut för. Detta gäller, -och läs nu mina ord- det största regeringspartiet också, dvs. mitt eget parti vid namn Moderaterna.

Kent tar upp det, och jag kommer också att diskutera det längre fram, annars blir det här redan för långa inlägget, ännu längre. Ett parti som vägra inse att tider förändras, kan ganska snabbt hamna i det som själve statsministern sade för några år sedan

”våga förändras och förnyas, eller dö”

Det gäller fortfarande. Väljarna är bevisligen inte dumma, även om Göran Greider sin vana trogen, i Agenda och i klippet från DN nedan, åter står och mässar om ”vem som tänker rätt”… tragikomiskt…

Ett litet Juholt-citat kan jag inte undanhålla mig…imorse stod han i rutan, på väg på sin Juholt-gata, och sade ”man blir stark genom att genom att arbeta i motvind, jag har lärt mig mycket förra veckan…”

Media; DN, SR, SvD, DN2, HD, GP, Sundsvalls Tidning, VK.se, Östersundsposten, Länstidningen Jämtland,

Bloggar som berör ämnet förändring, omvandling;

borgerliga; Kent, Tokmoderaten, MMK, Maria H., Thomas B.,

oppositionen;  Peter Andersson, Veronica Palm, Johanna Graf, Erik Laakso, Johan Westerholm,

Opinionen lika med medias opium…

Precis som min bloggkollega och vän Tokmoderaten, var det nog ett antal borgerliga väljare som höll på att sätta kaffet i vrångstrupen imorse. Stora rubriker, feta och skrikande;

Moderaternas sämsta siffror på ett år” DN

Synovate: Jätteras för moderaterna” SvD

Här är Reinfeldts nya skräcksiffror” Expressen

Moderaterna går kraftigt bakåt” (ett tag stod det chockras..) Aftonbladet

Jätteras för moderaterna” Göteborgsposten

Jätteras för moderaterna” Helsingborgs Dagblad

Oj, är det slut på medvinden för ”Nya Moderaterna” nu, kunde man tänka sig att många frågade sig.

Låt oss göra en liten analys av läget.

Först och främst, vilket då gäller alla partier och oavsett fram- eller tillbakagång, kan vi som så många gånger förr konstatera att majoriteter vinns på valdagen. En undersökning är alltid ett urval och beroende av en mängd faktorer. Som indikation och avstämning kan den ha sin poäng.

Ja, Moderaterna går bakåt jämfört med den senaste mätningen i Synnovate, men i senaste Sifon i september gjorde man tvärtom. I Sifo gick (S) ner, och (M) upp.

(V) gick upp ung. lika mycket i både Sifo och Synnovate, +1,1 resp. 1,2%. Kanske beroende av att herr Ohly aviserat sin avgång?

(MP) gick ner i Sifo, medan man i stort sett står stilla i DN/Synnovate. Båda mätningarna ger dem runt 8,5%, dvs. något högre än valresultatet. Det senare har även både (S) och (M).

Dem det inte pratas så mycket om är Folkpartiet, -2,0% i DN/Synnovate, och -1,6% i Sifo, dvs. någonstans i 5%-spannet. Det är två procent lägre än i valet, och en rätt senkommen trend. Tidigare har det varit (C) och (KD) som legat farligt nära 4%-spärren i mätningarna.

Att vifta bort ökningen för (C) med +1,6% som obetydlig och en besvikelse för Annie Lööf tycker jag är oseriöst. Man lyfter sig med ca 1/3-del jämfört med förra mätningen.

Sist men inte minst har (SD) åter tagit sig upp på 5 procentsnivån i DN/Synnovate. Den s.k. Breivik-effekten har antingen klingat av, aldrig funnits, eller fler missnöjda väljer åter just Sverigedemokraterna. Dessutom är andelen osäkra väljare fortfarande väldigt stor i de flesta undersökningar.

För att avrunda kan vi konstatera att opinionsundersökningar är en drog för journalister som vill skapa scenarier av möjliga förändringar i väljarkåren. Ju mer man vrider saker till stora ord, desto mindre kommer både partier och väljare att bry sig om dem. Flera bloggare har skrivit balanserat om denna, den senaste mätningen och med just den självdistans som jag ibland saknar, andra skriver mer om önskan..

Alliansen; Kent P., Lotta O, Ekonomisten Mattias, Maria Hagbom, Mikael Jonsson i Sala, Harald i Uppsala

Oppositionen; Peter Andersson, Martin Moberg, Viktor Tullgren, Veronica Palm, Röda Malmö, Högberg, Ringborgs blogg,

Bitterljuva toner i mediesfären.

Idag har regeringens, läs Alliansens, politik slagits i spillror, allt enligt den samlade oppositionens åsiktsyttringar, långt ifrån läst alla.

Idag har man tagit ett ansvarsfullt steg för att bibehålla marginaler (dvs. inte skapa underskott i finanserna), utvärdera vilka reformer, om några, man har råd med kommande budgetår. Vad som är viktigast. Detta enligt den borgerliga mediesfären och bloggosfären. (inte heller där läst allt)

Vem har rätt, och vad stämmer? Ja, det ligger självklart i betraktarens ögon, och vilka glasögon ”tyckarna” har på sig. Jag är fortfarande halvt kvar i semesterbortkoppling, eller rättare sagt på väg in i vardagslivet igen, vilket innebär att jag valt att inte ännu koppla på den värsta debattandan i min blogg, eller på t.ex. Facebook.

Det har varit skönt att ta en reflekterande paus (nästan) i skrivandet sedan jag lämnade Almedalen. Stoffet finns dock, och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det ofta kliat i fingrarna. Samtidigt vill jag inte ha en ensidig s.k. megafoneffekt med min blogg, jag är inte för mer än att kunna syna den politik som vår regering för, jag vill inte bara reflektera de dagliga politiska pajkastningarna från de olika lägren. Och jag måste säga att jag inte har så mycket till övers för den storm av nästintill jublande socialdemokratiska bloggares uttryck idag. För att inte tala om mediernas spegling av det ”tomma i vad som återstår av Moderaternas politik och löften”. Slutsatserna dras innan olika parters uttalanden gjorts, allt i den tangentsnabba internetvärlden, och TV ska inte vara sämre. (Ulf Kristofferson på TV4 t.ex.) Att som statsvetaren Jenny Madestam som jag normalt hyser stor respekt för, kalla dagens vändning för enbart svepskäl tycker jag är lite magstarkt…Då tror jag Henrik Ekengren Oscarsson är mer rätt ute idag.

Dessutom vill jag emellanåt kunna skriva om lokala saker, om mer globala diton, och inte minst om europeiska händelser.

Vad som idag skett, kommer att debatteras och dryftas länge framöver, jag tror att man ska stilla sig lite innan man drar för stora växlar på det svenska. Intressant kan ju även vara att studera vad Riksbanken tänker göra penningpolitiskt i september…

Lika viktigt, tycker jag, men kanske inte så många här hemma (?), är det som uttalades mellan den franske presidenten Nicolas Sarkozy och den tyska förbundskanslern Angela Merkel. vad de sade, var inte direkt väntat av finansvärlden, som trodde att pengar åter skulle spridas i s.k. paket. Det blir spännande att se hur EU hanterar den av många redan utdömda europeiska valutan och ekonomiska politiken. Till detta återkommer jag dock, och passar på att gratulera min bloggvän Mattias Lundbäck, som oftas inte är helt överens med mina åsikter.  Han fyller år idag. Det gör även Thomas Böhlmark, som skrev detta omdebatterade inlägg imorse. Grattis!

Nu är det sent, och jag ska själv till budgetdiskussioner imorgon med kommunledningen rörande vår nämnds äskanden inför 2012. God natt och ser fram emot en intressant höst inom många områden…

DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, GP, Hd ,

Bloggar, Kent P., Tokmoderaten, Maria H., Mikael Andersson, Göran Pettersson, Dennis (MUF),

Krassmann, Annika Högberg, Martin Moberg, Sebastians tankar, Röda Berget, Westerholm, Högbergs tankar, Jinge,

Hemma igen efter en skön avkoppling i sommarfagra Sverige.

Inte ens två dygn, men oj vilka intryck man kan skaffa sig i vårt vackra land på den tiden.

Det är intressant att fundera över sig själv, när man lämnar möjligheten att sätta sig framför datorn, vad skapar denna moderna värld för behov och drivkrafter. Visst, de flesta mobiltelefoner medger ju uppkoppling, vilket jag erlänner att jag inte kunde motstå, men jag läste ingen e-post åtminstone. Dessutom tog jag knappt del av nyheter, utom på hemvägen i bilen. Jag återkommer till turen, men känner mig manad att kommentera det bloggosfären nu ryckt upp som hett stoff, vad då kan man undra? Jo, den senaste opinionsundesökningen, denna gång från United Minds och Aftonbladet.

Vad säger då denna? Egentligen inget annat än det de senaste mätingarna också visat. Dvs. att Socialdemokraterna åter är största parti och att  Alliansen inte är säker ledare längre.  Lena Mellins kommentarer är väl inte så verklighetsfrånvända, men heller inget under av slutsatser. Att hon skulle tjäna Alliansen som Jinge och en del andra vill får det till, tycker jag bara visar brist på minne. Hur tjänade hon Alliansen under Almedalsveckan ifjol t.ex.? Att som Röda Berget gnälla över att Lena Mellin inte gör sällskap i ”Hallelujakören” från vis(s)a S-bloggare säger väl inte heller så mycket till saken.

Nej, jag kan förstå Jinges frustration över sitt eget partis (Vänsterpartiet) förehavanden, men att (S) är största parti är knappast Juholts eller dess egen förtjänst, utan att (M) tappat så mycket som 1,7%, och att (Mp) mer eller mindre tagit dessa röster liksom (KDs) tappade procent. Huruvida (Mp) skulle rida på Tysklands beslut om kärnkraften, anser jag heller inte vara befäst ännu. Det både (S) och (V) (och så klart de mindre borgerliga partierna) borde vara bekymrade över och göra något är att (SD) fortfarande är fjärde största parti på 7,8%, större än (FP) med sina 6,8%.

Som jag tidigare tagit upp här, och som t.ex. Kent P i Örebro ständigt återkommer till, är att det är valdagen som är avgörande för vem som får förtroendet att leda landet, och att det är politiken som man har förmåga att presentera för väljarna som rimligtvis slutligen avgör  det som väljarna vill ha. Därför är ett överskott av opinionsmätningar inte alltid av godo.

Det hindrar dock inte att jag skickar gratulationer till lyckliga socialdemokrater denna nationaldag, men ännu fler till Miljöpartiet som jag tror har alla möjligheter till vass oppositionspolitik om de vill, och skärper sig. Ingen resa mot maktens boningar är självklar, och det kommer att krävas mycket av (MP) också för att bevisa att man kan ta ansvar för Sverige som land.

SvD, DN, HD, GP, Barometern, Länstidningen i Jämtland,

Bloggar; vänster, Sebastian i Halmstad, Moberg,

Alliansen, Mikael (C) i Tingsryd, Böhlmark, Tokmoderaten,