Årets näst sista dag…

Mycket vatten har runnit under broarna idag, och även fallit från himlen. På något sätt symboliserar det också att året skulle börja knytas ihop.

En vacker bild från en vacker del av sommaren. Under ett mindre vackert år. De som känner sig manade kan ju gissa varifrån den kommer…

Har tillbringat kvällen med att slappna av framför kakelugnen och TV:n där jag lyssnat på två olika klassiska inspelningar av symfonier, dels från Göteborg, dels från London. Kontemplerat lite. ”Pratat” med en del vänner och bekanta över nätet. En så långt bort som i Guatemala. Det är framsidan av dagens uppkopplade ssamhälle och värld. Det finns många baksidor också, men jag lämnar dem därhän ikväll.

Det ska bli skönt med en nystart på något vis, inte för att det kommer att vara så annorlunda på lördag, men att vi får lämna 2020 bakom oss tror jag många välkomnar. I min värld skulle det bli ett bra år. Vi vet alla hur det blev. Inte så bra.

Vi har lätt att glömma de små positiva sidor som ändå fanns för att 2020 varit så diametralt skilt från det de flesta av oss i västvärlden över huvud taget känt till och upplevt. Som jag skrev på Facebook ikväll, finns det visst postitiva sidor under 2020, men det som trummats ut till allt och alla har liksom lagt en våt filt över hela världen.

Nu hoppas jag på att vi ska orka se ljusen som finns, och komma ur det vakuum som skapats under pandemin, även om en total omställning nog inte är önskvärd. Jag tror på förändring under ansvar, ingen nämnd ingen glömd. Det finns strömningar som försöker dra otäck nytta av pandemin. Dessa hoppas jag att vi kan stävja. Ansvar är också att inte kasta allt vi lärt oss över bord i någon slags iver att bräcka andra. Ansvar är att vara lyhörd och utveckla det vi hela tiden lär oss, genom vår egen och andras forskning och kreativitet.
Nu tänker jag sova på det, och återkommer de närmsta dagarna med andra reflektioner.

 

02022020 – 20200202

Siffernörd…?  Jo, på många sätt har jag genom livet varit väldigt appelerad till siffror. Kanske inte så mycket matematik när vi hade flyttat till Frankrike, för trots att jag var bland de bästa i matte i min klass i Sverige, fick jag kämpa som ”en gnu” i min skola i Frankrike för att över huvud taget få godkänt i studentexamen, men jag fixade det.

Siffror som alltid fascinerat mig är registreringsnummer…

Så här såg registreringsskyltarna ut när vi flyttade ut, vi hade då XA12033 på den bil vi sålde men skulle fått FFW något i det nya systemet om jag inte minns fel. Gävleborgs län hade då X, länsbokstaven som fortfarande finns på t.ex lokaltrafik osv. Ovanstående skylt är hämtad från Stockholms län.

I Frankrike hade man under hela min uppväxt och studenttid nedan utseende på skyltarna

Som den bil och skyltnörd jag då var, fick vi på vår första bil därnere 3350 JT 78, där 78 står för motsvarande våra län, departementet kallat. Detta har precis som i Sverige fast mycket senare, anonymiserats och skyltarna följer bilen, byts inte om man flyttar eller säljer bilen till annan ort. Fransmännen har dock velat behålla identiteten så att man kan utläsa varifrån bilen kommer, och fått igenom att man har en dekal kvar på skyltarna som visar departementet,

Varför denna långa utläggning? Jo, därför att jag hade tänkt skriva lite om dagens datum och det palindrom som det har.

Jag har dock tappat sugen, pga både det ena och det andra av idag, så jag nöjer mig med att konstatera det  i rubriken och relatera till det genom mina minnen ovan beskrivna.

Önskar en god natt och att vi vaknar till lite sundare tankegångar i vårt land. Inget nämnt inget glömt.

 

”Håll Sverige Rent”, del 1

Idag har det pågått städning, i Sverige och över världen.

För mig är det rätt naturligt att man inte slänger skräp på marken. Man tar det åtminstone med sig till närmsta papperskorg. Jag är uppväxt med ”Herr Lortman” i Hälsingland, innan vi flyttade till Frankrike. Vem var herr Lortman undrar säkert många… Jo, det var en figur, en gubbe,  med smuts och skräp omkring sig, en modell i stort format, som skjutsades runt i Sverige av Håll Sverige Rent organisationen för att statuera exempel på hur man inte ska bete sig utomhus t.ex.

Sopor

Just nu finns det ganska mycket man kan tycka att vi borde hålla rent ifrån, men om vi håller oss till detta idag bearbetade område, måste jag ändå säga att det för mig är otroligt hur man t.ex. tydligen kastar skräp ifrån sig när man vandrar upp till Kebnekaises topp…

Jag kan inte riktigt köpa dessa fenomen med att ”nu ska det kampanjas” i en dag eller två, eller en vecka, för att sedan mer eller mindre glömmas bort i ett år igen. Varför kan man inte hålla rent ”framför egen farstu” kontinuerligt? Är det så svårt? Alla människor har rätt att misslyckas, men att systematiskt INTE tänka på naturen och närmiljön, när det t.ex. just nu skickas ut meddelande efter meddelande om ”klimatförändringar”, hur vi människor förstör vår planet osv. Är det den s.k. Nånannanismen som styr? Det vill säga att det är andra som ska sköta den biten, jag själv behöver inte bry mig så mycket..

Jag har inget bra svar, men jag tycker det finns rätt mycket av enkel vardagsstädning och undvikande av nedskräpning som borde ta plats i tillvaron, istället för att framtvinga sådana här samlade räddningskampanjer. (Som parentes kan ju noteras att man idag använde plastpåsar för att samla skräpet i…det bara några dagar efter att vår regering föreslagit en kraftigt höjd skatt på just plastpåsar )

Jag tänker fortsätta att regelbundet samla skräpet och källsortera det så gott det går varje dag. För att travestera att annat känt uttryck, ”en liten anstängning för en människa i vardagen men en avsevärd landvinning för den långsiktiga hälsan hos vår hyresvärd, planeten”

Önskar en god natt och återkommer på ämnet ”Håll Sverige Rent”

30 år sedan muren föll….

Den senaste veckan har varit innehållsrik, och lite väl tröttande. Som tur var fick helgen tillbringas i mitt kära Hälsingerike. Låt vara att solen inte kom fram förrän det i princip var dags att fara hemåt…

Fönstermålningen kommer att behöva skjutas på till 2020…trist men det är nog ett faktum. Detta år har inte varit på nära håll så torrt som ifjol, grönskan har hållit sig längre än jag varit med om på länge. Gräset är t.o.m grönt och växer fortfarande däruppe. Naturen har en förmåga att kompensera sina egna brister över tid. Låt vara att vi upplever en del kraftigare svängningar än vi varit vana vid.

Idag tycker jag vi ska minnas hur muren mellan Öst och Väst raserades. Det var inte på något sätt något självklart. Jag upplevde som tonåring en otroligt skrämmande bild av två länder som varit ett, två länder som delades med ”barbelés” (taggtråd) och vakttorn… Jag tänker idag på hur många i västliga värld som aldrig varit med om detta, upplevt det som för 33 år sedan då jag tågluffade, var en stark begränsning i hur man lade sin rutt. Idag är det med största sannolikhet något som väldigt många i 35 årsåldern och yngre, inte reflekterar över alls.

Frihet är ingen självklarhet, frihet och demokrati är något som behöver vårdas och tas ansvar för. Låt oss alla bidra med det vi kan för att också göra det.

Reflektion…nödvändig bristvara i dagens värld.

Just hemkommen från ännu en musikkväll i Dellenbygden, kanske undrar ni vart tredje delen av min berättelse om Hälsingevind tog vägen? Kanske bryr sig vissa av er inte alls om ifall den kommer eller inte…

…den kommer kan jag berätta, men inte ikväll. Det blev nämligen så känslomässigt starkt att jag var tvungen att smälta den under några dagar, under tiden att jag både gjorde saker i den vardagliga ledigheten, och också tog mig tid till att fundera.

Eftertanke…finns det idag? Ibland undrar jag om det är mindre fint att tänka lite innan man öser ur sig en massa åsikter, agerar överilat eller bara anser sig ha rätt uttala en massa invektiv över ”Gud och hela världen”.

Nej, jag tänkte i bli politisk ikväll, heller, -jag försöker låta bli det- utan lyfta mina funderingar till en annan våning denna sommar. Visserligen kan man med rätta ofta säga att det mesta faller tillbaka på politik på ett eller annat sätt, men jag låtsas inte om det.

Alldeles nyss gjorde en god bekant på Facebook en kommentar, ledsen sådan, om att citat;
”…Utan nödvändigt ska vräka ur sig hånfullheter, invektiv och förakt. Oavsett om de är frän höger eller vänster”

Vad är det för samhällssituation vi har fått? Varför detta behov av att ”hata” eller vad man nu vill kalla det? Jag är uppväxt med att respektera även dem man har diametralt motsatta åsikter till. Att det faktiskt kan vara utvecklande att lyssna till och försöka förstå hur andra tänker. Att gemensamma diskussioner kan verka för att komma framåt, oavsett åsikter.

I denna del av världen, Hälsingland, och med en viss avkoppling i kombination med musikframträdanden, OCH vackert väder, ges tid för reflektion och utvecklande tankar. Tänk så fruktsamt!

Alliansens begravning, scen 2

Moratoriet är över, Liberalernas partiråd har sammanträtt och haft omröstning. (Centerns partiråd sade som väntat, sånär som på två ynka studentröster, ”ja” till partistyrelsens förslag igår, lördag)

Utfallet blev en dryg kvalificerad majoritet för partiledningens förslag (62 av 90 mandat) till stöd för att ”tolerera” Stefan Löfven som regeringschef för en andra mandatperiod. Alltså en mycket mer splittrad bild än för Centern.

Lite historia.

Min pappa föddes 1932, han blev 86 år i december som gick. Han har genom åren pratat och berättat mycket om politik och samhälle under hans uppväxt och krigsåren/efterkrigstiden. Min farfar var tydligen mycket respekterad kommunpolitisk s.k. högerman, och dessutom mycket aktiv i olika (idrotts) föreningar i Edsvalla 2,5 mil väster om Karlstad i Värmland, där pappa föddes in i ett brukssamhälle. Farfar var ingenjör på pappersbruket som numera är nerlagt.
Farfar härstammar från en bondefamilj utanför Frövi, på gränsen mellan Västmanland och Närke. Jag hade otaliga politiska diskussioner och brevväxlingar med min farmor såväl ”IRL” som det heter på modern svenska, som på avstånd när vi bodde i Frankrike.

Man brukar ofta säga att just 1932 var inledningen på den Socialdemokratiska makthegemonin i Sverige. Sedan dess har (S) alltid varit det största politiska partiet, även om dess stöd i princip konstant minskat, och sånär tappade positionen nr 1 till Moderaterna 2010. Faktum är att i september 2018 fick partiet för första gången ett valresultat på under 30 % sedan 1920. Nästan 100 år tillbaka i tiden.

Under hela 18 mandatperioder av totalt 25 har Sverige letts av Socialdemokraterna, antingen själva eller i konstellation med resp. med stöd av annat parti. Då ska vi räkna bort ytterligare 2 perioder mellan 1940 och 1948, då Sverige hade samlingsregering pga Andra världskriget.

Kvar blir 5 mandatperioder då de borgerliga haft regeringsmakten, 1976-82, 1991-94 och nu senast 2006-2014. Känn på det, en femtedel (20 %) av de 86 åren. Nu är man och nosar på en 19e mandat period, bl.a med hjälp av Liberalerna (f.d. Folkpartiet)

Min mammas släkt har också berättat en del om politik och samhälle, så egentligen är det inte så konstigt att jag själv blev samhällsengagerad. Morfar var en stor humanist och läkare på Långbro sjukhus (södra Stockholm där det numera bara finns bostäder) medan det fanns kvar. Märk väl att ingen någonsin försökte ”pracka på” vare sig mig eller mina syskon och kusiner någon åsikt, hur mycket man än uttryckte sin egen.

Varför skriver jag nu allt detta, kanske någon undrar?

Jo därför att det alltid funnits ett stort engagemang för frihet och liberalistisk tro på individen, såväl på pappas sida som på mammas dito.
Jag vet att man uttryckt stor beundran för t.ex. såväl Bertil Ohlin (gammal berömd folkpartiledare 1944-1967, och pappa till Carl Bildts finansminister Anne Wibble 1991-94) som Jarl Hjalmarsson (partiledare för dåvarande Högerpartiet 1950-61, numera Moderaterna), som jag minns som min barndoms landshövding i Gävleborg. (ni vet, mitt ”Hälsingerike”)
Jag vet också att mormor åtminstone en gång röstat på Bertil Ohlin, om det uteslutande berodde på hans politik eller på att hon charmats av honom förtäljer inte historien…jag har hört lite olika versioner. Han tog Folkpartiet från 12,9% 1944 till 24,4% 1952. Han beundras generellt av de flesta liberaler jag känner, och för drygt ett år sedan skrevs i Liberala NU följande artikel;

http://www.tidningen.nu/darfor-blev-bertil-ohlin-inte-statsminister/

Läs den och begrunda.
Det finns lite liknande tendenser 50-60 år senare. Förutom att Jan Björklunds valresultat måste ses som rätt katastrofala i partiets historia, endast ett år har man haft sämre siffror  än under Björklunds ledarskap, nämligen 1998. Detta i sviterna efter Maria Leissners korta period som Lars Leijonborg inte förmådde räta upp förrän senare. (13,4% 2002, och 7,5% 2006, faktum är att Björklund aldrig kommit upp i Leijonborgs siffror)

Det som sker nu ställer väldigt många borgerliga väljare, inklusive mig själv, fullständigt vilsna. Dessa ord om att (Jan Björklund) ”Allianssamarbetet pausar” och att (Annie Lööf) hon minsann ska ”hedra arbetet med sina alliansvänner” under de kommande åren, är bland de mest märkliga som uttryckts på länge.
Om man ”vänt på steken”, och ledarna för M och KD hade sagt liknande saker i det fall de själva satt i beslutsfattande position. Vilka hade deras kommentarer då varit?

Att bara skylla på den politiska situationen i landet är att göra det väldigt enkelt för sig. Man (L och C) verkar vara väldigt rädd för den parlamentariska makten, som bör vara grundbulten i en demokrati, och inte låta den verka.
Självklart har främst Moderaterna också en hemläxa att göra, och det kommer jag att ta upp i en kommande skrift, dock inte idag.

Även jag har röstat på Liberalerna i något riksdagsval ska jag tillstå, men med det som skett den senaste tiden, har jag väldigt svårt ”att se” att jag någonsin kommer att göra det igen under min livstid som väljare. Det finns en frustration ute bland väljarna med hur de politiska partierna uppträder idag, ingen nämnd ingen glömd, och det är direkt skadligt för demokratin. DET bör alla som vill kalla sig för förtroendevalda tänka över, inte EN gång, utan flera.

 

Vart är vi på väg…

var säkert frågan många ställde sig framför herrar Luuk och Lindströms nunor på statstelevisionen igår kväll. Det är ett program jag ofta ser på själv för att jag är både road, intresserad och rätt bra på geografi. Jag får dock tillstå att det ofta är svåra frågor och att jag går bet där framför TV:n. Nu gryr dagen i den gamla anrika staden Sigtuna, och jag samlar mina tankar inför dagen.

20170218_071457

Under den senaste tiden, inte minst den senaste veckan, har jag funderat över frågor som bottnar i den frågeställningen, men kanske på ett mer filosofiskt plan. Det var länge sedan jag skrev här, alltför länge, men jag har känt mig så vilsen sedan den senaste s.k. postningen här, både positivt och negativt sett.

Jag har upplevt en massa saker, varit utanför Europa -på Sri Lanka- med familjen, tagit upp kontakten med gamla värdefulla vänner runt om i världen, botaniserat och prospekterat i mitt andra hemland Frankrike, värnat om mina kära föräldrar i både glada och svåra tider. Tyvärr har jag även förlorat en av mina äldsta klasskamrater som jag fortfarande har haft kontakt med.

Samtidigt upplever jag en vilsenhet i vår värld som får mig att känna uppgivenhet och frustration. Som samhällsengagerad person har jag svårt att stänga skeenden ute. Skeenden som skrämmer mig, eller stimulerar mig. Som sporrar mig eller som får mig att tro att jag inte kommer att få återuppleva den ganska glada värld jag kände fanns för ett par decennier sedan.

Jag är i grunden en positiv person, som hellre ser framåt än ältar det gamla. I dagens värld uppfattar jag dock tyvärr att man inte kan eller får se framåt med tillförsikt. Det har blivit fullt i ”hjärnkontoren”, man orkar inte längre ta tag i saker utan att leverera klyschor som saknar substans. Allt var bättre förr, och framtiden ser bara hopplös och mörk ut. Vi får höra att det finns ”utamaningar” överallt, men väldigt få vanliga medborgare i västvärlden upplever att det görs något åt dessa. De representativt valda kastar paj på varandra.
Snöbollen rullar liksom vidare och blir större och större… Vi reser som aldrig förr, men upplever på något sätt samtidigt globaliseringens riktigt stora baksmälla. Demokratin, som vi har skapat den, rister i sina fogar. Den har minskat förtroende. Jag nämner inget men glömmer heller inget.

Nu är det dags att ta sig upp och konferera lite inom själsligt liv. Det kan vara nog så viktigt att reflektera lite över vad själen kan göra, och inte. Min uppfattning är att det smutskastas mycket på andlighet s.k. religiösa ritualer, men samtidigt är vårt land sökande och andligt i allt störrre utsträckning. Så fort det ”krisar” på något sätt, förväntas det att olika former av krisgrupper ska ta vid och hjälpa till. Vi som idag dyrkar den s.k. hållbarheten. Är detta hållbart i längden?
Med den lilla funderingen önskar jag er en skön lördag i februari 2017.

Käftsmällen åt hela världen…Brexit del 1

Idag är det midsommarafton, en dag jag brukar tycka mycket om, i likhet med många många andra svenskar.

Denna midsommarafton blev något annorlunda…i min smak en något fadd dag. När jag slog på nyheterna fick jag höra att Storbritannien med liten marginal sagt nej till EU.

 

EU avklädningJag har läst och funderat mycket idag, mellan och under gräsklippning och annat på min barndoms gård. Stället vi hade som fast punkt då vi bodde utomlands, men även senare.

Gamla minnen kommer åter. De långa bilresorna, farligt nära järnridån (mer bekant som ”Muren”) visa pass ett antal gånger mellan Hälsingland och Paris. Ett antal olika valutor att hålla reda på, både praktiskt och i minnet för att veta hur mycket man betalade.

Jag hade tänkte skriva lite mer om det som folkomröstningen åstadkommit, men jag orkar inte ikväll… Jag går och läser en bok istället.

Godnatt världen.

DN, DN2

Moralpanik kommer inte att lösa detta.

Vad skapar vår idol- och sexfixerade kultur egentligen? Det finns säkert de som kommer att hugga ner mig för detta inlägg, men låt det vara så då. Jag är lika oroad över olika strömningar som de flesta andra, och jag tror att det finns rätt många anledningar till att detta krupit fram. Citerar DN igår;

Tafsandet pågår överallt, varje dag, hela tiden

moralpanik

Jag tycker vi har fått en otäck tendens till att plötsligt inte acceptera sådant som vi värkt fram under decennier, för att det kan finnas personer som blir kränkta, eller att man provocerar de nyanlända till vårt samhälle.
Det finns alltid sätt att vända och vrida på saker, men vi har ändå en slags norm som vi har byggt upp här hemma, och att nu plötsligt kasta den över bord känns ”inte okej” för att använda en numera bevingad term…

Att på något sätt tala om för framförallt flickor och kvinnor att de måste anpassa sig efter nya regler, kan jag aldrig acceptera. Självklart ska alla använda sunt förnuft, vilket jag lärt mig från tonåren utomlands, och inte göra dumheter i onödan. Men därifrån till att skylla på att vi inte ”håller på oss” tillräckligt, eller lockar fram ondheter från dem som inte är vana vid vår kultur, det är att gå över fem åar för vatten.
Jag säger bara ”Stå upp för det vi är stolta över och har bygggt under en lång tid.” Inget är någonsin perfekt, men att rata saker i någon slags omtänksamhet, naiv sådan, för att möta dem som egentligen inte skriver under på vårt sätt att leva. Nej tack!

DN,

Inlägg 16 i #Blogg100

Den första dagen som kyrkvärd. Sedan jobb.

Det var lite segt att gå upp efter jubileumsmiddagen igår…men samtidigt svårt att sova…förmodar att det är ett åldersfenomen.
Idag skulle jag då begå premiär som kyrkvärd i det distrikt jag är förtroendevald i, Edsberg. Lite pirrigt är det alltid då man påbörjar något nytt.

Edsbergskyrkan

Jag tog bilen dit, för att slippa tillbringa alltför mycket tid på transport i ottan, det räcker på vardagarna…
Idag var det en temagudstjänst med Alf Pröysen som ”objekt”. Vår präst Kjell Dellert hade gjort mycket fina tolkningar, där inga översättningar fanns.

En av texterna var översatt av Bosse Westling, och ska jag välja någon så är det den. Den är både fin och sorglig. Säger mycket även idag, för många av oss.

Mannen på hållplatsen

Jag kom ifrån arbetet, jäktad och trött. 

Du stod där i hörnet och titta´ förstrött 

Jag skulle ta buss nummer ett

Då stanna´ jag till när du mötte min blick

Jag sjönk i ett hav, och jag steg mot en himmel som plötsligt blev klarblå och lätt

Och vardagens grå fick ett rosenrött skimmer

så där försvann buss nummer ett.

 

Jag stod med portföljen och folk trängde på

Jag tänkte ”Nu blir jag försenad ändå”

Jag måste ta buss nummer två

Då såg jag dig åter och ögonen log

Jag sjönk i ett hav, och jag steg mot en himmel

men insåg nog inte ens då

att chanser som dessa så lätt kan försvinna

Och därmed gick buss nummer två.

 

Ett ögonblick tyckte jag världen stod still

och utan att ens märka hur det gått till

så stod jag på buss nummer tre

Då såg jag på avstånd; du slutade le

Nu fanns inget hav, och nu fanns ingen himmel

Blott vardagens melankoli

Men ännu idag kan jag ångra att jag ej

lät buss nummer tre gå förbi…

Resten av dagen är historia, jobb på Arlanda, väntande på hållplatser och sen kväll.

Detta är inlägg nummer 6 i #Blogg100