Vart är vi på väg…

var säkert frågan många ställde sig framför herrar Luuk och Lindströms nunor på statstelevisionen igår kväll. Det är ett program jag ofta ser på själv för att jag är både road, intresserad och rätt bra på geografi. Jag får dock tillstå att det ofta är svåra frågor och att jag går bet där framför TV:n. Nu gryr dagen i den gamla anrika staden Sigtuna, och jag samlar mina tankar inför dagen.

20170218_071457

Under den senaste tiden, inte minst den senaste veckan, har jag funderat över frågor som bottnar i den frågeställningen, men kanske på ett mer filosofiskt plan. Det var länge sedan jag skrev här, alltför länge, men jag har känt mig så vilsen sedan den senaste s.k. postningen här, både positivt och negativt sett.

Jag har upplevt en massa saker, varit utanför Europa -på Sri Lanka- med familjen, tagit upp kontakten med gamla värdefulla vänner runt om i världen, botaniserat och prospekterat i mitt andra hemland Frankrike, värnat om mina kära föräldrar i både glada och svåra tider. Tyvärr har jag även förlorat en av mina äldsta klasskamrater som jag fortfarande har haft kontakt med.

Samtidigt upplever jag en vilsenhet i vår värld som får mig att känna uppgivenhet och frustration. Som samhällsengagerad person har jag svårt att stänga skeenden ute. Skeenden som skrämmer mig, eller stimulerar mig. Som sporrar mig eller som får mig att tro att jag inte kommer att få återuppleva den ganska glada värld jag kände fanns för ett par decennier sedan.

Jag är i grunden en positiv person, som hellre ser framåt än ältar det gamla. I dagens värld uppfattar jag dock tyvärr att man inte kan eller får se framåt med tillförsikt. Det har blivit fullt i ”hjärnkontoren”, man orkar inte längre ta tag i saker utan att leverera klyschor som saknar substans. Allt var bättre förr, och framtiden ser bara hopplös och mörk ut. Vi får höra att det finns ”utamaningar” överallt, men väldigt få vanliga medborgare i västvärlden upplever att det görs något åt dessa. De representativt valda kastar paj på varandra.
Snöbollen rullar liksom vidare och blir större och större… Vi reser som aldrig förr, men upplever på något sätt samtidigt globaliseringens riktigt stora baksmälla. Demokratin, som vi har skapat den, rister i sina fogar. Den har minskat förtroende. Jag nämner inget men glömmer heller inget.

Nu är det dags att ta sig upp och konferera lite inom själsligt liv. Det kan vara nog så viktigt att reflektera lite över vad själen kan göra, och inte. Min uppfattning är att det smutskastas mycket på andlighet s.k. religiösa ritualer, men samtidigt är vårt land sökande och andligt i allt störrre utsträckning. Så fort det ”krisar” på något sätt, förväntas det att olika former av krisgrupper ska ta vid och hjälpa till. Vi som idag dyrkar den s.k. hållbarheten. Är detta hållbart i längden?
Med den lilla funderingen önskar jag er en skön lördag i februari 2017.

Käftsmällen åt hela världen…Brexit del 1

Idag är det midsommarafton, en dag jag brukar tycka mycket om, i likhet med många många andra svenskar.

Denna midsommarafton blev något annorlunda…i min smak en något fadd dag. När jag slog på nyheterna fick jag höra att Storbritannien med liten marginal sagt nej till EU.

 

EU avklädningJag har läst och funderat mycket idag, mellan och under gräsklippning och annat på min barndoms gård. Stället vi hade som fast punkt då vi bodde utomlands, men även senare.

Gamla minnen kommer åter. De långa bilresorna, farligt nära järnridån (mer bekant som ”Muren”) visa pass ett antal gånger mellan Hälsingland och Paris. Ett antal olika valutor att hålla reda på, både praktiskt och i minnet för att veta hur mycket man betalade.

Jag hade tänkte skriva lite mer om det som folkomröstningen åstadkommit, men jag orkar inte ikväll… Jag går och läser en bok istället.

Godnatt världen.

DN, DN2

Moralpanik kommer inte att lösa detta.

Vad skapar vår idol- och sexfixerade kultur egentligen? Det finns säkert de som kommer att hugga ner mig för detta inlägg, men låt det vara så då. Jag är lika oroad över olika strömningar som de flesta andra, och jag tror att det finns rätt många anledningar till att detta krupit fram. Citerar DN igår;

Tafsandet pågår överallt, varje dag, hela tiden

moralpanik

Jag tycker vi har fått en otäck tendens till att plötsligt inte acceptera sådant som vi värkt fram under decennier, för att det kan finnas personer som blir kränkta, eller att man provocerar de nyanlända till vårt samhälle.
Det finns alltid sätt att vända och vrida på saker, men vi har ändå en slags norm som vi har byggt upp här hemma, och att nu plötsligt kasta den över bord känns ”inte okej” för att använda en numera bevingad term…

Att på något sätt tala om för framförallt flickor och kvinnor att de måste anpassa sig efter nya regler, kan jag aldrig acceptera. Självklart ska alla använda sunt förnuft, vilket jag lärt mig från tonåren utomlands, och inte göra dumheter i onödan. Men därifrån till att skylla på att vi inte ”håller på oss” tillräckligt, eller lockar fram ondheter från dem som inte är vana vid vår kultur, det är att gå över fem åar för vatten.
Jag säger bara ”Stå upp för det vi är stolta över och har bygggt under en lång tid.” Inget är någonsin perfekt, men att rata saker i någon slags omtänksamhet, naiv sådan, för att möta dem som egentligen inte skriver under på vårt sätt att leva. Nej tack!

DN,

Inlägg 16 i #Blogg100

Den första dagen som kyrkvärd. Sedan jobb.

Det var lite segt att gå upp efter jubileumsmiddagen igår…men samtidigt svårt att sova…förmodar att det är ett åldersfenomen.
Idag skulle jag då begå premiär som kyrkvärd i det distrikt jag är förtroendevald i, Edsberg. Lite pirrigt är det alltid då man påbörjar något nytt.

Edsbergskyrkan

Jag tog bilen dit, för att slippa tillbringa alltför mycket tid på transport i ottan, det räcker på vardagarna…
Idag var det en temagudstjänst med Alf Pröysen som ”objekt”. Vår präst Kjell Dellert hade gjort mycket fina tolkningar, där inga översättningar fanns.

En av texterna var översatt av Bosse Westling, och ska jag välja någon så är det den. Den är både fin och sorglig. Säger mycket även idag, för många av oss.

Mannen på hållplatsen

Jag kom ifrån arbetet, jäktad och trött. 

Du stod där i hörnet och titta´ förstrött 

Jag skulle ta buss nummer ett

Då stanna´ jag till när du mötte min blick

Jag sjönk i ett hav, och jag steg mot en himmel som plötsligt blev klarblå och lätt

Och vardagens grå fick ett rosenrött skimmer

så där försvann buss nummer ett.

 

Jag stod med portföljen och folk trängde på

Jag tänkte ”Nu blir jag försenad ändå”

Jag måste ta buss nummer två

Då såg jag dig åter och ögonen log

Jag sjönk i ett hav, och jag steg mot en himmel

men insåg nog inte ens då

att chanser som dessa så lätt kan försvinna

Och därmed gick buss nummer två.

 

Ett ögonblick tyckte jag världen stod still

och utan att ens märka hur det gått till

så stod jag på buss nummer tre

Då såg jag på avstånd; du slutade le

Nu fanns inget hav, och nu fanns ingen himmel

Blott vardagens melankoli

Men ännu idag kan jag ångra att jag ej

lät buss nummer tre gå förbi…

Resten av dagen är historia, jobb på Arlanda, väntande på hållplatser och sen kväll.

Detta är inlägg nummer 6 i #Blogg100

 

Mars månad …första s.k. vårmånaden…och nu ”Blogg100”. Vi börjar med ett vårljus.

Bloggutmaningen börjar igen….den som jag testat ett par gånger men aldrig gått i mål på. Vi får se hur det går i år.

blogg100logo

Idag är det tretton delstater som har primärval i USA idag. Primavera…vår. Kommer presidentvalskampanjen att ge oss någon vår? Jag vet inte. Jag får säkert anledning att återkomma till det, eftersom jag ju tänkte försöka rösta i det stora valet i höst. Ett val som direkt eller indirekt påverkar allas vår vardag. Jag har reagerat över hur mycket fokus svensk, och säkert europeisk också, media ger Donald Trump, och Hillary Clinton. Samtidigt är det intressant att se hur ungefär samma tendenser driver människor till missnöjesyttranden genom att stödja partier eller kandidater som inte tillhör etablissemangent. Demokratin är satt i gungning genom dem som normalt säger sig värna demokratin. Ingen nämnd, ingen glömd.

Tittar vi på vår närmare värld, dvs. Europa och Medelhavet, kan vi skönja samma sak där också. Av den ”arabiska våren” blev i stort intet. Istället har vi tusentals och åter tusentals människor som av olika skäl söker sig till Europa. Jag kommer att återkomma till det.
Jag tror att vi behöver fundera allvarliigt över hur vi vill ha vår demokrati, om vi vill ha den fortsatt. Den erosion som nu pågår lite varstans, som ger resultatet politikerförakt,

Igår mötte jag en syrier på Arlanda i mitt jobb där. Han var på väg tillbaka till Libanon där han hade sin familj sedan några år. Han hade givit upp. Han fick bekosta sin resa tillbaka helt själv. Han hade betalat en mindre förmögenhet för att komma hit. Till vad?
Detta möte är ett möte jag lovat flera bekanta att berätta mer om. Jag kommer att göra det, men det tar tid att smälta. Det var ett möte jag kommer att minnas många, många år. Troligtivis så länge jag har en friskt minne.
Situationen är inte så svart eller vit som media, och en del debattörer och lobbyister gärna vill få den till. Detta oavsett vad man anser om olika saker och skeenden.

Detta var mitt första #Blogg100 inlägg i år. Inte så upplyftande kanske. Det kommer andra gladare inllägg också, men detta skrivs i realtid och påverkat av gårdagen.

12715660_10153570374173935_428762680228488841_n

Nr 1 av 100 i #Blogg100

DN, SvD,

 

Take it to the limit…

Sitter så här på fredagskvällen och försöker knyta ihop veckan…nej, jag ska jobba i helgen också. Men ändå, lite perspektiv…med  hjälp Eagles, och just nu låten vars titel figurerar i rubriken. Vad gjorde man utan youtube? Tack vare internet kan man snabbt  hitta gamla minnen och …ja känna hur långt upp i åren man kommit. Fast gränsen har förhoppningsvis inte kommit än.

limitJag hittade denna text i en kommentar till Eagles gitarrist Glenn Frey bortgång under den konsert jag lyssnar på.

”My mother told me 25 to 30 years ago, she was sad….all of her movie stars she loved were dying. At the time I thought how goofy. I told her to find younger movie stars to love. Her comment was, they don’t take the place and someday you will know what I am taking about. Hmm, well, mom, I am at that age. My singers, and movie stars are leaving. Guess, I know where that puts me. I realize, sometimes you just can’t replace those you loved and matured with. Rest in Peace Glenn Frey. I love every note you sang, played and wrote. But what a group in heaven…singing and jammin….”

Själv har jag just funderat över detta de senaste veckorna när både artister och en del kända personern lämnat jordelivet. Jag tycker den ovan cireade kommentaren sätter perspektiv på livet…jag minns själv hur svårt jag tyckte det var att känna något i 20-25-årsåldern för kända personer som försvann och den äldre generationen pratade om. Nu i medelåldern har dessa perspektiv kommit på ett helt annat sätt, och insikten att livet inte är oändligt kryper allt mer tätt inpå.

Trots att jag väl egentligen inte var med från bandets början, minns jag hur jag och mina kompisar i Frankrike lyssnade på Eagles på tonårsrummen,  om och om igen, säkerligen till föräldrarnas förundran. Detta kommer i dessa dagar åter upp till ytan. Studenttiden gav också en del Eagles, och en del solospår av de olika medlemmarna. De återförenades igen och för snart 8 år sedan såg jag deras konsert på Globen då de for omkring efter den som skulle bli deras sista studioskiva, Long ride out of Eden. Det var en upplevelse.

För musiker är de ut i fingerspetsarna, trots att alla närmar sig 70, det ser man på klippen man hittar på internet. Gränsen för deras musik deras musik lär inte ens finnas ovanför stegen på bilden högre upp på sidan här. Godnatt.

Expressen, Aftonbladet, SvD, DN,

Ett rum utan insikt…?

Just nu är ”landet godhet” en tummelplats för allehanda diskussioner för och emot, svartmålning och till skyarna höjandes. Gemensamt är, som faktiskt jag kom till insikt om idag genom en stunds samvaro med en god vän och sparringpartner, att många torgför sina teser idag utan någon som helst källkritik. Man driver sina idéer och tankar genom att plocka bitar som passar in i ens pussel, och tror att ingen ska ifrågasätta den. Skulle någon ”mot förmodan” göra det, så sätts artilleriet in med all möjlig kraft för att nedvärdera och rasera ”motståndaren”. Inte sällan tar man fram ovederhäftiga och grymma argument.

Mitt i allt finns styrande och media i en salig blandning, som inte heller verkar veta vad som är in eller ut. Media driver på, vilket de ska göra, men ofta undrar jag i vilken riktning? De har makt, och borde då ha makt att inte bara springa de s.k. politiskt korrekta ärendena. Politikerna å sin sida, verkar inte heller veta vilken fot de ska stå på. Finns insikt, visar man i alla fall inte den. Verkligheten verkar just nu ha snabbare fötter än våra ledare.

Samtidigt som jag skriver ihop dessa fåtaliga rader, ser jag på det sista avsnittet av ”Krigets hjärtan”, den tyska serien om Andra Världskrigets fruktansvärda liv och erfarenheter. Jag vill att fler ska se dessa bilder, vi ska aldrig återuppleva detta, och för att nå det målet krävs idag än mer samling vid pumpen än i EUs linda.

Krig finns lite varstans, det är EN av anledningarna till att vi idag är åskådare till det vi numera inte bara har som utsikt.
Det är en dock inte den enda. Världen är oerhört komplicerad och global idag, på ett sätt vi aldrig tidigare upplevt. Soldaten i serien, som mer el. mindre deserterat, bad en annan man skicka ett kort till sina ungdomsvänner från före kriget per post innan han stålsatte sig och trotsade det ryska kulregnet med given utgång. Dagens desertörer har mobiltelefon med smarta funktioner, åtminstone de som lyckas ta sig till Europa. Vad övriga har får vi nog aldrig veta. Inte minst för att smugglarna inte är intresserade av dem.

Med ovan bild, tack Berglin, vill jag symbolisera det faktum att jag och många med mig, är rejält oroliga för hur vi ska ro iland situationen på vår halvö. Strömmen över Östersjön sinar aldrig, och ledarna vi har tilldelats, oavsett partifärg, verkar med några få undantag inte vilja ha ledartröjan på sig. Finns de några som vågar ta på sig den, jagas de med text och bild på flykt, likt en Gustav Vasa som ingen trodde på för några sekel sedan. Inte innan folket skidade ikapp honom och hämtade tillbaka ledarskapet för en tid. Låt oss slippa denna liknelse och gör istället så att de som är satta att leda, också vågar göra det, även om allt kanske inte blir rätt från början.

Vi måste våga agera. Sätt gränser som följer det som vi faktiskt har lagar och överenskommelser för. Endast det kan också göra tillvaron i framtiden dräglig i vårt land såväl som på den övriga europeiska kontinenten. Låt inte gamla tider komma åter genom att låta det uppnådda slås sönder och samman genom passivitet. Ingen är betjänt av det, allra minst de som söker fristad hos oss.

 

Uppdatering lördag 7 nov.

Richard Swartz kommenterar från Österrike om sitt hemlands situation i dagens DN

En vilsen värld

Sitter i lördagssoffan…”slösurfar” som det heter på modernt språk. Tittar samtidigt lite på TV. Ledig dag, välbehövd efter en tid av alldeles för mycket slit och stress. Det renderade igår ett besök på Husläkarcentralen, och nya/ändrade piller för blodtrycket. Bestående eller inte, det vet jag inte. Líka lite som jag vet om vår värld är beständig. Vår välfärd. Vårt liv som vi är vana att se det och ha det. Ni som tror att detta är något slags skrift mot något kan sluta läsa nu.

Jag är generellt inte motvalls, men anser att realism är ett verktyg man måste kunna använda sig av just för att kunna vara för det man kämpar för eller tror på. Just nu vet jag inte riktigt vad vår värld tror på eller kämpar för.

Kanske håller jag på att bli äldre och mindre idealistisk? Det vet jag heller inte. När man trubbas av genom långvarigt slit och dessutom några gånger desavouerats, är det inte längre så lätt att hålla fanan högt i den anda man är van att verka. Jag gör en ansats till att plocka ner lite tankar som vuxit under de senaste veckornas tystnad från min sida här. Vi får se om jag lyckas fortsätta längre fram i höst.

Just nu visas serien från Tyskland som heter ”Krigets unga hjärtan”, vilket är en ypperlig serie,  och den manar till eftertanke. Tyvärr visas den alldeles för sent på kvällen. Fler behöver se den. (kan förvisso ses på SvT Play) Den speglar just det fruktansvärda som krig och oro innebär. För dem som tvingas ut i strid, oavsett position. För dem som drabbas direkt eller indirekt. Det spelar egentligen ingen roll i vilken roll man befinner sig.

Vi behöver påminnas om detta, utan fasadfärg i form av glättiga dramaturgier som inte ger annat än förströelse. Serien har fått stort genomslag, inte minst hemma i Tyskland. (detta är en repris från 2013)

När nöden pockar på dörren, finns inga hinder längre i människans natur. Hon är trots allt däggdjur och börjar hennes tillvaro skakas om, blir det naturliga att adrenalinet slår till och hennes överlevnadsinstinkt tar över. Då är hon inte så vacker.

Jag är orolig för att vi i eftersvallet av den ”godhet” som utgivits de senaste veckorna både hemma i Sverige, och i den paneuropeiska stödrörelsen, kommer att få ett likgiltigt samhälle, inte minst om man intar den avvaktande rollen där ledarskap vattnas ur genom den vilsenhet som råder.

Krig är fasansfullt, ocn terrordåd, i vårt sätt att se på saken, ett ålderdomligt sätt att visa att man är med någon grupp som inte har kapacitet att använda ord och diplomati för att driva sina frågor och möjligen nå framgång. Samtidigt kan underlåtenhet och en överdrivet naiv känsla att ”alla ska ställa upp” och då blir allt bra i slutänden, skapa enorma  konvulsioner och i förlängningen driva fram nödvändigheten att anvälda just våld för att inte själv gå under.

En avslutande mening i TV-serien var ”det finns två val just nu, ljuga eller dö” fritt översatt. Detta sagt av en förtvivlad fänrik som kämpat i ett hopplöst läge på fronten mot Ryssland, sett en stor del sina mannar dö, själv nästan dött och rymt ut i skogen där han överlevde som en typ Robinson Crusoe. Detta tills han hittades av medsoldater (tyskar i detta fall) och ställdes inför rätta, med dom att arkebuseras pga krigsförräderi.
image Höstljus

Jag önskar att vi, realistiskt, kryper ur våra mest idealistiska drömmar, försöker se positivt och kreativt på det vi faktiskt kan göra, för att vårda och värna det goda samhälle de flesta av oss tror på. Tankens kraft kan ihop med realism övervinna mycket, kanske kan lite ljus som igår sken över vårt land ge inspiration till att se saker ur en nyktrare vinkel, komma ur den vilsenhet som tycks råda på väldigt många nivåer.

Jag vet inte, men jag hoppas. Jag vill inte ge upp, men för att komma dit tror jag det kommer att krävas stora ansträngningar. Just nu ser jag mest en stor snöboll som rullas framåt och riskerar sluta med en stor istid om vi jämför med det vi egentligen säger oss vilja ha.

SvD Tove Lifvendahl, Maria Rankka Sthlms Handelskammare

December i september…december i november?

Vad betyder det? Visserligen har det varit en synnerligen homogen sommar (?) temperaturmässigt. Men att hoppas på en temperatur på 15 grader i november/december då nästa års budget klubbas är nog att överskatta klimatförändringarna i vårt land. Snarare tror jag att hela situationen kylt ner vår demokrati och ekonomi rejält.

Tyvärr, för den är ovärderlig. Att vara så långt från fotfolk och s.k. gräsrötter som större delen av politiken befinner sig just nu är direktantändligt bränsle för vårt lands styre.

pingvin

 

Jag är genuint orolig för hur fortsättningen kommer att formas. Den s.k. decemberöverenskommelsen tänker jag inte diskutera detaljerna i här ikväll, det kräver lite längre tid.

Vad jag däremot vill ta upp idag är hur viktigt det är att snabbt återupprätta medborgarnas förtroende för vår så omskrivna demokrati. Man börjar i utlandet nagelfara och kommentera det tidigare så stabila och trygga landet i norr som varit så välordnat.  Nu senast i helgen fick jag höra om UK där man enl uppgift kommit mycket längre med adekvat migration. Det vill säga trots ett stundtals hårt samhälle, lyckats bra mycket bättre att integrera dem som kommer dit.
Det är inte utan att ett svenskt hjärta med stor del franskhet i sig, gör ont. Detta Sverige som i mångt och mycket stått modell  för flera andra länder. Ska det tillåtas rasa?
Många resenärer jag ”överhör” på t.ex terminal 4 och 5 i mitt jobb på Arlanda, funderar över hur det kan vara snudd på förbjudet att tycka och än mindre att gå utanför området som är ”acceptabelt” i den politiska verkligheten. Man undrar om man inte längre ska ”få något för all skatt” man betalar in…

Här finns en enorm utmaning att ta tag i, att återfå tilltron till systemet. ”In Sweden we have a system”… för hur länge till ställer sig många frågan. Systemets ifrågasätts från både det ena och det andra hållet, t.o.m. från generaldirektörer.

Jag önskar att man vaknar upp och börjar nysta i det som berör och bekymrar folk, på ett seriöst sätt. Det finns inga enkla lösningar, men vi vill väl inte hamna drivandes på ett smältande isflak, eller?

Ibland blir man mållös…vissa gör självmål, andra försöker försvara målet…

Sent igen, och egentligen inte alls tid att skriva, men jag har ikväll sett och hört saker som gör mig både chockad och upprörd, trots att jag redan varit det i flera omgångar.

självmål

 

Utan att gå in på detaljer, dem kan ni hitta själva i SvT Aktuellt, Aftonbladet och SvD t.ex., så måste jag påstå att ovan seriestrip har en del liknelser med nuvarande läge i svensk politik. Jag hör och ser, som f.d. aktiv förtroendevald, hur diket mellan de styrande och de som ska välja de styrande blir större och större. Ytterst få av de styrande verkar inse att så är fallet. Ikväll stod en moderat riksdagsledamot, Finn Bengtsson, och pratade på ett sätt som det var länge sedan jag hörde någon prata i de kretsarna. På ett sätt som jag faktiskt tror att väljare kan förstå och resonera kring. Inte ett ”politikersnack” som säger allt och ingenting på samma gång. För att ingen ska kunna sticka kniven i ryggen efteråt.

Det är bara det att sådant språk eroderar förtroende, tillit och intresse för både styre och politik. ”Det spelar ju liksom ingen roll vem jag röstar på, antingen ljuger de, eller så gör de ändå inte som de sagt från början”, hör jag ofta sägas. Löften bryts på tveksamma grunder, som inte förstås av väljare, diverse luddiga förklaringar som man ibland undrar om de själva förstår, levereras.

Många behöver våga bli tydliga och stå upp för det de tror på. Först då kan man nå mål utan en massa vänsterfötters insparkar…

SvD, SvD2, DN,