December i juni…Kan någon hjälpa mig att förstå?

Idag har den s.k. decemberöverenskommelsen ”hedrats” i Riksdagens kammare. Den har bevisat att i juni är det december. I själva verket är det inte så konstigt om man ser till vädret, för vi verkar ha hoppat över sommaren i år sånär som på någon dag. Det har jag inte så svårt att förstå.

Welcome-December-Wallpapers-2014

VI brukar gilla värme i vårt land, men när det hettar till i åsiktslandskapet, då tar vi till ismaskinen och försöker kyla ner spelplanen till en rink och hoppas på att det ska bli glatt och fint istället för smuts och sörja… Frågan är om de som faktiskt ska åka på rinken tycker att underlaget håller…hjälp mig att förstå.

Löften håller den inte för i alla fall. Överenskommelsen. Jo åt ett håll. Hjälp mig att förstå.
Den budget som nu ”hedrats” (vilket underbart ord förresten) av Alliansen, är alltså en budget som är gjord av två partier som är mindre resultatmässigt än Alliansen, plus ett hängparti som kallas Vänsterpartiet (för inte så länge sedan VPK) och inte finns med i regeringen…fast vänta nu…för att regeringen ska få majoritet före Alliansen, krävs att den stödjer sig på V. Hjälp mig att förstå.
Märk väl att stödja sig på ett f.d. kommunistparti verkar vara  betydligt mer politiskt korrekt än att ”ab und zu” (av och till) låta Sverigedemokraterna rösta på Alliansen i syfte att vinna majoritet för de förslag som har störst stöd i Riksdagen och dess partier. Hjälp mig att förstå.

Oppositionen (Alliansen) pratar vitt och brett om hur skadlig den budget som presenteras av regeringen inför kammaren är jämfört med den budget som Oppositionen den driftiga snickrat ihop.  Vilka effekter den kommer att ha på sysselsättning m.m. När det sedan kommer till omröstning, väljer Oppositionen den driftiga, att lägga ner sina röster till förmån för den budget man just kritiserat med hårda ord. Hjälp mig att förstå.

Varför väljer Oppositionen att släppa fram en enorm skattehöjning på drivmedel vid årsskiftet? Detta trots att (S) lovat att inte höja bensin/diesel-skatten nu. ”Det är ju Miljöpartiets fel”. Hjälp mig att förstå-
Anser Oppositionen att väljarna sagt ja till höjda renoveringskostnader för småhus, genom t.ex. lägre ROT-avdragsmöjligheter? Anser man att egna små företag, inte minst av invandrade människor, är tjuvar för att man drar nytta av ”tjänstesektorn” genom att få lägre omkostnader vid olika -vita- underhållsarbeten?
Hjälp mig att förstå.

Anser Alliansen att man har väljarnas mandat att underlätta en sådan vänsterpolitik med endast ”talarstolsbjäbb” för att sedan förtvina i något hörn, i tron att vinna i valet 2018 blir en enkel match i skuggan av vänsterns skadliga politik? Hur vet man att det inte blir ännu fler som lämnar Alliansens partiorganisationer och inte minst ”valmanskår” under de närmsta åren?
Hjälp mig att förstå.

Det har sagts att Decemberöverenskommelsen är det minst skadliga alternativet för landet under rådande omständigheter. Hjälp mig att förstå. Hur kan man motivera att det är bättre att rulla tillbaka reformer och i vissa sakfrågor göra situationen ännu tuffare för dem som likt Bambi ska ta sina skär över isen som spolats med Decemberklimatet?

Sverige har blivit decemberkallt, så mycket har jag förstått. Är det månne så som vissa av mina bekanta och vänner skriver, att något har gått sönder i PostAlliansSverige?

 

Maria Ludvigsson, PM Nilsson, SvD, Tove Lifvendahl.

Annonser

Ibland blir man mållös…vissa gör självmål, andra försöker försvara målet…

Sent igen, och egentligen inte alls tid att skriva, men jag har ikväll sett och hört saker som gör mig både chockad och upprörd, trots att jag redan varit det i flera omgångar.

självmål

 

Utan att gå in på detaljer, dem kan ni hitta själva i SvT Aktuellt, Aftonbladet och SvD t.ex., så måste jag påstå att ovan seriestrip har en del liknelser med nuvarande läge i svensk politik. Jag hör och ser, som f.d. aktiv förtroendevald, hur diket mellan de styrande och de som ska välja de styrande blir större och större. Ytterst få av de styrande verkar inse att så är fallet. Ikväll stod en moderat riksdagsledamot, Finn Bengtsson, och pratade på ett sätt som det var länge sedan jag hörde någon prata i de kretsarna. På ett sätt som jag faktiskt tror att väljare kan förstå och resonera kring. Inte ett ”politikersnack” som säger allt och ingenting på samma gång. För att ingen ska kunna sticka kniven i ryggen efteråt.

Det är bara det att sådant språk eroderar förtroende, tillit och intresse för både styre och politik. ”Det spelar ju liksom ingen roll vem jag röstar på, antingen ljuger de, eller så gör de ändå inte som de sagt från början”, hör jag ofta sägas. Löften bryts på tveksamma grunder, som inte förstås av väljare, diverse luddiga förklaringar som man ibland undrar om de själva förstår, levereras.

Många behöver våga bli tydliga och stå upp för det de tror på. Först då kan man nå mål utan en massa vänsterfötters insparkar…

SvD, SvD2, DN,

Filten som (nästan) släckte branden i riksdagen…men inte glöden ute i landet. En krönika över ”gammåret” Del 2

Jag lovade återkomma med fler tankar. Jag vet att jag kommer att kritiseras för detta, indirekt eller direkt, eller smygläsas utan kommentarer, för man ”inte anser att jag är värd” en diskussion, för att man tror sig tycka att jag har helt fel…det finns hundra anledningar till att rättfärdiga den ”rätta tanken” och avfärda den andra, i detta fall bl.a. min.

Detta är ingalunda enkla saker att diskutera, och ännu svårare blir det om man ”kletar ihop saker och ting” så att det inte går att sortera ut olika frågeställningar. Ibland tror jag det finne en s.k. dold agenda i det beteendet.

Mitt syfte med att skriva om dessa saker, är inte ”få 100 procent rätt”. Det finns inte en sanning. De som tror det bidrar till att skapa många av de bekymmer vi nu ser hopa sig framför våra ögon i olika forum. Det viktiga är att vi tillåts diskutera olika alternativ.

freedom of speach

Det svenska folket. Vad är det idag? Jag funderar nästan varje dag, i synnerhet nu under hösten, över vad som pågår och vart vi är på väg. Det känns som om ”de som bestämmer” håller på att tappa kontakten med det som är basen för deras styre, väljarna. Samtidigt vill, som sig bör i ”konsensusland”, så många väljare tycka som ”det anses vara rätt att tycka”. Vi är inte vana vid konflikter i vårt nordliga land. Två hundra år av ”icke krig”, ursäkta att jag drar in den biten men den är viktig (jämför med finländarna), har satt sina spår i en form av hjärntvätt att en massa saker ”inte kan hända i Sverige”

  • ett statsministermord. Kunde inte hända i vårt land.
  • ett illdåd, med dödlig utgång, mot en utrikesminister, hur kunde det hända?
  • främlingsfientlighet i vårt land. Nej vi är inte som andra länder, inte som Norge och Danmark.

Ja, jag vet, detta är känsliga saker, men jag har erfarenhet av andra länder där man haft både det ena och det andra. Där man vet att, tyvärr, det räcker inte att tro att man ”ser dem inte mer”, bekymren alltså, om man antar s.k. strutsbeteende.

åsikter

Det är bara det att när kasten blir snabbare och snabbare och ofta rätt tvära, då får även de som vill hänga med, allt svårare att faktiskt förstå vad som pågår.

Just detta har accelererat de senaste månaderna, för att inte säga åren, i vårt land. Vad det beror på kan man spekulera i, men jag tror att mycket bottnar i en rädsla. En rädsla att våga inse och erkänna att samhället och världen inte ser ut som de flesta medelålders/åldre i Sverige vant sig att anamma som ”sanningen”. Ett samhälle som man på goda grunder är stolt över.

Vi har på väldigt kort tid, i vårt lands perspektiv utifrån den demografi (alltså hur befolkningsstrukturen ser ut hos oss) vi har, gått från att vara ett väldigt (men litet till befolkningen) homogent land, till att bli ett ”multikulti”-land som ingen drömt om. Visst, vi hade en stor invandring under 50-60-70-talen, inte minst från Finland och gamla Jugoslavien bl.a. Den invandringen har ändå ingenting att göra med dagens invandring.

Observera att det inte ligger någon värdering i det konstaterandet.

Den är vi heller inte ensamma om, men vi har rent proportionellt och nominellt tagit en väldigt stor del. Jag anser kanske inte att vi också tagit ansvar på riktigt för densamma.

Detta har tillsammans med en massa andra mer eller mindre obekväma beslut, eller halvfärdiga sådana, sopats under en matta för att kortsiktigt inte förlora på allt detta i opinionen. Det är bara det att vi kan inte sopa detta under mattan längre. OM vi vill behålla vårt fina välfärdssamhälle, behöver det dras upp visioner och riktlinjer för hur detta ska kunna överleva i takt med en förändrad värld, som kryper allt närmre inpå. I en globaliserad värld, är vi inte längre -och ska inte var- en litet isolerat land uppe i ”den stora Norden”. Mer om detta, hur gå framåt/vidare, i ett följande inlägg.

Grundstenen i vår demokrati, om vi vill ha den kvar i det skick som vi vant oss vid -vilket jag inte tror många vill ifrågasätta- måste bli att ansvariga och förtroendevalda i möjligaste mån försöker förklara och resonera kring de utmaningar vi har. Gör man inte det, gräver man just det dike som, likt en jordbävning, tsunami eller liknande börjar skönjas mellan styrande och väljande idag. Det är högst olyckligt, och det finns en otrolig fara i detta. Då kan man inte bara skyla över det med argumentet ”att vi måste förstå att det är den bästa lösningen”, eller den minst dåliga för den delen.
Acceptera ”nödvändigheter”, det är svenskar generellt sett lite för bra på, men gummisnodden håller inte hur långt som helst. Låt den inte brista, det är min önskning inför 2015.

DN, SvD, SvD 2

Filten som (nästan) släckte branden i riksdagen…men inte glöden ute i landet. En krönika över ”gammåret” Del 1

Först och främst. För mig är demokratin det allra högst stående i vårt samhälle och statsskick. En individ = en röst. Tänkte det var bäst att förtydliga detta, innan jag ger mig ut i en ansats att reflektera runt det som hänt i Sverige de senaste dagarna.

dec ök

En liten, rätt harmlös bild får illustrera den så omdiskuterade tilldragelsen i svensk politik i december. Hur kunde det kunde hända och framför allt, hur ska vi kunna gå vidare? Det senare blir ämnet för en del 2.

Jag har under hösten varit inne på hur det kunde bli så här, men riktigt så illa trodde jag nog inte att det skulle fortsätta att bli.

Låt mig först förtydliga, att jag tillhör de s.k. föredettingarna, så jag bör ju inte uttala mig, om jag förstått saken riktigt. Så med all respekt, de som tror på den dogmen, har mitt tillstånd att sluta läsa här. Jag har ju bara sådär 14 års erfarenhet av kommunal och regional politik i vuxen ålder. (även om jag tror att det ändå kan vara rätt nyttigt att reflektera, även för dem)

Min filosofi är att ”alla behövs” i ett samhälle. Att alla har något att tillföra, men i olika faser och sammanhang. Unga, gamla, medelålders, kvinnor, män, barn…och jag höll på att säga hundar, men det hade blivit för oseriöst. För seriös, det är ju vad man anser sig vara. Men seriös på ”rätt sätt”.

Det som oroar mig mest i dagens Sverige, är att vi har fått en tendens att mer och mer ”facka in människor” -detta har då inget med fackföreningar att göra- samtidigt som det graderas i bättre och sämre fack. Det senare sägs sällan uttryckligen, för en fasad av tolerans och ”vi gillar olika” måste ju finnas. Det ingår i bilden av det ”fina samhället”, den svenska modellen.

Den åsiktsfilt som mer och mer breder ut sig över vårt land, den som den s.k. eliten har bestämt är den rätta -och det kan tydligen ingen debatt rucka på- den ska man följa och linda in sig i. Oavsett bakgrund eller utbildning, oavsett politisk åskådning. För mig är inte det åsiktsfrihet längre.

Demokrati är det som vi enligt vår grundlag har definierat som att ”all makt utgår från folket”, och detta håller på att kraftigt eroderas genom det jag beskriver ovan.

Om vi begränsar oss till året 2014, finns det två alldeles särskilda händelser som märkt utvecklingen till det vi nu hamnat i, och den s.k. överenskommelsen.

  • Åsa Romsons tal i Almedalen, som jag lyssnade på ”live”, och som fullständigt gjorde ner alla som kan kallas vita, medelålders heterosexuella män.
  • Fredrik Reinfeldts sommartal, där han frankt deklarerade att alla svenskar ombads öppna sina hjärtan, och inse att situationen i vår omvärld medför att vi kommer att få leva med kraftigt ökade kostnader. Dessa kan vi vare sig påverka, eller förhindra att de beskär våra möjligheter att i närtid genomföra några större reformer i vårt land.

Man (det ordet är snart inte heller politiskt korrekt) får inte tycka vissa saker. Gör man det ändå, ska man motas in i fållan tills man tycker rätt. Missförstå mig rätt, jag är väl medveten om att man i en demokrati till syvende og sidst behöver fatta beslut och komma framåt. Det har jag deltagit i mina förtroendeuppdrag, åtskilliga gånger. Dock ska man aldrig glömma vem som är uppdragsgivaren, hela tiden, inte bara vart fjärde år, när man ”kampanjar för att vinna uppdragsgivarens röst”, dvs. väljarens, medborgarens.

Jag är nog delvis uppväxt i fel land och miljö, men för mig är det en outgrundlig fråga hur man kan tro att vi ska kunna utvecklas om saker inte får diskuteras. Det har bara blivit värre och värre, och som min utomlands boende far helt spontant yppade vid middagsbordet häromkvällen, när vi traditionsenligt skulle äta lutfisk;

”man får nog säga att den förra regeringen tappade kontakten med verkligheten i sin ”fulländning”, den gick inte längre i takt med sina väljare, sitt folk. Hur bra den än var på vissa saker”

Jag tror, efter att ha läst spaltkilometer de senaste dagarna, att det är här vi börjar närma oss pudelns kärna. Den åsiktsstorm som uppstått, handlar väldigt mycket om den bristande kontakten med väljarna, ett spel som med medias hjälp har rullats upp inför förvånade och desillusionerade ögon. Medborgarnas ögon. Då hjälper inte hur rätt de olika parterna anser sig ha, hur mycket man försöker förklara varför vissa ska vara med och andra inte. Märk väl, då har jag i detta fall inte ens berört vilka som sagt (eller inte sagt) vad eller ens hur.

Man kan inte på det viset som skett, helt bortse från åsikter som folk kan tänkas ha, eller som de ”de facto” har, utan att först ge sig i kast med att förklara och resonera. Då gräver man ett dike, en skyttegrav, mellan ”elit” och folk, som ingen jul i världen kan överbrygga, något som ju tydligen skedde på Västfronten julen 1914, den första under Första världskriget.

Den indignation och von oben-attityd som visats gentemot ”fel åsikter” i diverse artiklar och inlägg i både s.k. gammelmedia som i sociala medier, är för mig skrämmande. Det är ett tecken på att man egentligen inte är riktigt trygg i sig själv, alldeles oavsett mål och önskan att komma framåt med landet på olika sätt. Det gör mig både ledsen och orolig.

Hur ska vi då komma framåt? Ja, det blir ämnet för nästa inlägg, det är sent nu. Jag får även komplettera med ev. länkar lite senare.

Efter valet, funderingar del 2. Trött.

Egentligen borde jag lägga mig bums. Mitt uppe i en testcykel av blodtrycksmätningar 3 ggr/timme. Dessutom ska jag  bidra till forskningen i natt med ytterligare en attiralj.

Därför blir det här endast en kort snutt. Om farsen i dagens riksdagsomröstningar.

talman

Jag blev illa berörd idag. Jag tycker man behandlade vår så dyrbara demokrati på ett oanständigt sätt. Därför kommer jag att ta upp det igen, men det bästa jag läste idag kommer från min favoritriksdagsledamot, (som tyvärr nog bara sitter under expeditionsregeringens tid) och jag bryter ut en del för ikväll. Som jag skrev ovan, återkommer jag mer utförligt.

”Allvarsamt på uppropet i riksdagen. Omröstningarna om andre vice talman pågick en stor del av eftermiddagen. Fanns tid att fundera än en gång över vad vi hade kunnat göra mer för att hindra SD:s framgångar. Men nu är SD:s valresultat ett faktum och dagens utnämningar ett resultat av väljarnas val. Så är det.”

 

Om inte fler anammar det synsättet, förblir jag orolig över framtidens demokrati. Godnatt och på återhörande.

DN, Svd,

Snart avgörs det…men inte förrän om 9 dagar.

Ännu en dag av administration och planering av förgånget jobb och kommande jobb. Arbetslinjen kanske en del skulle säga. Jag kallar det livet.

meaningoflife

När de flesta firar in helgen, gör jag mig beredd för uppstigning och jobb imorgon bitti kl. 04.45. Sedan blir det lite ledigt mellan 14 imorgon och 16 på söndag. För många valarbetare kan det säkert tyckas vara slappt. Jovisst, men valarbetet är fritt valt. Jag har också varit med om det, och det kan vara väldigt kul och stimulerande. Över partigränserna när det ges möjlighet till intressanta diskussioner, som skiljer på sak och person. Då känns valkampanjande roligt. Mitt arbete imorgon är inte tråkigt, men inte fritt valt. Det är ”försörjningsstyrt”, aah vilket fint ord jag fick till där…

I år är jag som redan skrivit i augusti, inte med förutom på läktaren i valrörelsen. Det är med blandade känslor så klart, en gång samhällsengagerad, alltid det. Jag har inte begeistrats särsklit mycket över årets rörelse, och den verkar inte ta sig heller. Det enda riktigt oväntade inifrån landet, var väl Fredrik Reinfeldts tal med vändning av diskussionen, en bön om att öppna våra hjärtan här i landet. Jag tänker nu inte recensera eller dissikera just det, men konstaterar bara att jag tror det gav en viss nerv åt den rörelse som de flesta ansåg som avgjord och solklar.

Andra faktorer som påverkat har nog, förlåt alla engagerade människor, mestadels kommit utifrån, hur tråkigt det än låter. Behöver jag nämna Irak? Syrien, och på närmre håll Ukraina. för att inte prata om ett Europa som famlar, men som innerligen tror måste komma att samla sig och stärkas. Vi är i allra högsta grad del i denna värld, vi kan inte sitta på läktaren, så som jag känner att jag gör i vår egna valrörelse.

Jag tänkte inte bli för politisk denna kväll, men min önskan är därför att vi alla använder vår röst, går och röstar, samt tänker igenom vad det är för samhälle vi verkligen önskar oss. För en vecka skrev Dagens Industri om att Sverige utklassar EMU-länderna, den artikeln går inte att länka med mindre än att man är abonnent. Ändå svartmålas och sågas allt inom politiken just nu. Visst mycket kan ofta bli bättre, men jag tror att vi behöver se till vad som verkligen är bra också. Människan behöver lite positivism och gnista emellanåt, inte bara piska och slit och släp.

Ikväll gläds ett antal borgerliga, inkl. mig själv, över den SIFO-mätning som presenterades ikväll i SvD. Den visar precis vad jag sade för några veckor sedan, ingenting är klart förrän det är klart. Det dummaste någon kan göra, är att luta sig tillbaka och tro att man kan surfa.

I år bestämmer sig väljarna senare än någonsin, tycks det som. Det man som aktiv bör göra i detta läge anser jag, som väljare och lite från sidan åskådande position, är att betrakta väljarna som intelligenta varelser. Att basunera ut enkelspåriga, s.k. megafonbudskap kommer inte att premieras. Inte heller självgoda kampanjer, där man mer är ute efter den egotrippande känslan av att synas internt och gärna använda sig av sociala medier. Sociala medier är givetvis ett bra och viktigt redskap, men ska behandlas lika seriöst som andra kanaler. Saker syns och hörs, noteras, även utanför de interna kretsarna.

Dags att se livet i vitögat, dra mig tillbaka och vila, samt stiga upp och utföra ett riktigt arbete imorgon, i en internationell miljö. Inte ett skapat arbetstillfälle. Trots lördag och tid på dygnet.  God natt tillönskas alla.

 

SvD2, GP, Sydsvenskan, DN,

Europa väl värt att vårda! #8, ”Alla ska med….”

…men inte Sverige?

För inte länge sedan argumenterade vårt (f.d.?) (S)tora stolta vänsterparti med just de orden. Då gällde det inrikespolitik i Sverige, och något slags påstående om att de borgerliga inte vill tänka på hela landet.

Idag, sista dagen på Moderaternas partistämma 2011 efter fem år med Alliansregering, finner jag en tystnad kring den ordklyschan, inte därför att budskapet inte längre skulle vara aktuellt för Sverige eller Alliansregeringen.  Snarare för att det största oppositionspartiet befinner sig i kris, och att den formuleringen enligt vår samhällsbild inte är aktuell. Alla ska inte med på samma premisser, olika individer har olika önskemål och behov, och ja, det finns fortfarande massor att göra för att förbättra situationen för svenskar i dagens Sverige.

Nej, ämnet för dagen i min värld är varför vi inte ska applicera detta på vårt EU-medlemsskap. Ska vi medvetet sätta oss på läktaren, är det man från vänsterhåll vill? En av ledarna i dagens nummer av DN tar upp den vinkeln, att ”Sverige ska med”. Slutklämmen, i en läsvärd artikel, är

Dessutom handlar samarbetet i EU inte enbart om förpliktelser – utan också om solidaritet. Om Europas länder ska orka hålla ihop måste de också vara beredda att hjälpa varandra när det verkligen behövs.

Var finns solidariteten i Sverige när sätter oss på läktaren? Gäller vår s.k. solidaritet med omvärlden bara länder i ”långtbortistan”… Men det är klart att när man som Jonas Sjöstedt (V) sitter och sluggerargumenterar om €uro-fiasko och Titanic m.m., samtidigt som EU-ministern lugnt och sansat resonerar ur flera synvinklar utan att skönmåla, då tycker åtminstone inte jag att han skapar bättre förtroende än vad oppo(s)itionsledaren Juholt lyckats med den senaste tiden…och då kan man ju undra vem som är mest lik Titanic..för att raljera lite.

I gårdagens DN fanns ett stort uppslag, på fyra sidor om eurokrisen, som man kallar den, som var intresant läsning. Av någon anledning finns den bara i pappersvarianten, det är som om det vore avsiktligt. Johan Schück spekulerar om kollaps m.m, men belyser också vilken utmaning Europa står inför, och då inte bara valutan som alla här hemma vill ha som syndabock. Precis som bl.a. Birgitta Ohlsson påpekade, handlar det om mycket djupare missförhållanden än en valutas vara eller icke vara.

Det jag efterlyser är ett seriöst, och då menar jag just seriöst, alternativ till ett sammansvetsat EU. Belackarna måste ju ha något att kontra med? Eller menar de på fullt allvar att det vore bättre om man återinförde de 17 tidigare valutorna och att allt då vore frid och och fröjd, att det skulle fungera med en devalveringsspiral som då vore en stor sannolikhet? Att ”roffferiet” i form av att köpa sig marknad på bekostnad av grannarna skulle legaliseras.

Nej, vi behöver ta oss samman, inte splittra oss i nya falanger, där den ena gör vissa saker, ”men inte mer”, och andra gör mycket, ”plus lite till”. Som ledaren tar upp är det pinsamt att Sverige inte, mycket pga Socialdemokraterna med Waidelich i spetsen –denne f.d. Europaparlamentariker– deltar i det som kallas europlussamarbetet, där man inte behöver vara medlem i valutasamarbetet, men kan vara med och påverka den turbulens som nu pågår.

Jag återkommer i ämnet, och de intressanta resonemangen i DN.

SvD, SvD2,  SvD3, GP, DN,

Uppdatering 24 oktober

Thomas Böhlmark, Gunnar Hökmark, Sveriges Radio,

En dold agenda? En borgerlig agenda? Public (s)er(v)ice?

Debattprogrammet Agenda och dess förvecklingar idag, genererar så mycket tyckande att det slår de flesta rekord. En fråga som engagerar, helt klart! Frågan är vad SvT och redaktionen själva tycker?

Min gode vän och bloggkollega Erik Laakso, har skrivit en debattartikel på SvDs nätsida för Brännpunkt. Den är, som alltid när Erik skriver, mycket välskriven, men jag kan faktiskt inte hålla med Erik den här gången.

Vad beyder det? Jo, att jag inte tycker att det var rätt av herrar Juholt och Ohly att hoppa av den partiledardebatt man från SvT planerar för söndagkvällen. Hur kan man se spöken i form av att bara för att man placerat oppositionspartier i närheten av varandra, så skulle det innebära någon slags pakt som understryks av det visuella som en TV-bild ger…? ”Ingen rök utan eld”, skulle man också kunna tolka det från andra hållet.

Man kan vända och vrida på argumeten, men jag håller inte med vare sig Erik Laakso eller Staffan Dopping här. Utan att använda skällsord som förekommit under dagen, kan jag tycka att det är rätt lågt att reagera så här.

Gör istället som jag brukar när det gäller att vrida bilden ur sin egenkära vinkel; tänk om det varit omvänt, dvs. att Socialdemokraterna haft regeringsmakten, då tillsammans med åtminstone någon av de rödgröna. Det har ju trots allt förekommit några gånger i Sveriges historia. Hade man från den sidan då velat splittra regeringsformationen för att oppositionen, de borgerliga alltså, skulle få mingla in sig bredvid vänsterpartister och miljöpartister för ”att inte hamna bredvid främlingfientliga partier”?

Jag tror inte det. Man hade, om regeringsformation funnits, velat ha den mot alternativen oavsett om de varit i organiserad form eller ”lösa partier”, och jag kan respektera det- oavsett majoritet.

Då kommer andra delen av mitt resonemang, hur hantera demokratiskt valda partier? Sverigedemokraterna är demokratiskt valda, de har fått 349.600 svenska röster i valet 2010, vilket är mer än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet fick. Bland dem finns säkerligen tidigare röster från samtliga andra partier i riksdagen. Att i en debatt ett mellanvalår, mellan den styrande regeringen och samtliga oppositionspartier i riksdagen, hålla på att flytta runt deltagarna i någon slags svensk konsensus/ta hänsyn-strategi som ytterst bara blir löjlig, tror jag är rent kontraproduktivt. Fokusera istället på sakfrågorna, om det är något av partierna som någon tycker ska motarbetas, gör då det med demokratiska och korrekta medel, dvs. ta debatten.

Att placeringen av de mot regeringen opponerande partiernas deltagare skulle ge något visuellt intryck i den riktning som antytts, (att man skulle vara mer kompisar med SD i detta fall) tror jag inte heller på. Eller är det så att man är orolig för att blotta sig? (dvs. att det finns ett uns av sanning?) Detsamma skulle då kunna gälla oppositionens sätt att hantera, vilket ju förekommit i riksdagssammanhang redan, det faktum att SD skulle kunna ”liera” sig med regeringen,

-för det är det man kallar det om SD röstar med regeringen, till skillnad mot om de stödjer de rödgrönas förslag i riksdagen-

eller tänker jag fel? 😉

Nej, heder åt Miljöpartiet som ställer upp imorgon! Jag tror snarare att det är ett lägligt  svepskäl för att komma undan viss annan jobbig fokus som nu finns på olika håll…att sedan herr Ohly, som tidigare erkände sig till kommunismen, kastar paj på ett demokratiskt valt parti på det sätt han gör, finner jag inte ens anledning att diskutera just nu.

GP, GP2, HD, Sydsvenskan, SvD, Staffan Dopping på Newsmill,

Bloggar; Tokmoderaten, Mikael Andersson, Maria Hagbom, Per Åke Fredriksson, Torbjörn Jerlerup, Martin Moberg, Essbeck, Peter Högberg,

”…och makten, och härligheten…i evighet?”

”Terminens” uppstart har varit tuff, både privat, arbetsmässigt och politiskt på olika fronter. Det har gått ut över både det ena och det andra, men här kommer en s.k. postning som plockar upp, och förhoppningsvis bereder väg för en lite mer frekvent belysning av världen ur SollentunaFredriks perspektiv.

Min gode vän och partikollega i Örebro, Kent Persson, har nog också haft det både tufft och stimulerande efter sin återkomst från den Bohuslänska semestern. För den som följer hans små epos på bloggen, vet man att han tar upp stort som smått, mycket med fokus på hur det går hemmavid.

Ett tema som jag tror kommer att återkomma åtskilliga gånger under höst och vinter, är just det som både Kent och andra bloggare frågar sig i olika former; vad är makt baserad på förtroende och hur ska man hantera den ur ett demokratistk perspektiv?

Låt mig börja med att säga att vi kan säkert hitta syndare i alla existerande partier, så har jag varit s.k. politiskt korrekt. Det är dock inte det min fundering de senaste veckorna gått ut på.

Som rubriken säger och citerar, kan vi fundera över Kristendomens mest centrala bön, och som de flesta svenskar över en viss ålder fått lära sig från rätt unga år. Kristendomen är, trots att staten numera är skild från kyrkan, en kulturell grundsten i vårt samhälle, hur sekulariserade vi än anser oss vara idag. Därför finner jag anledning att koppla just denna slutfras i ”Fader Vår” till mitt resonemang.

”Ty riket är ditt, makten och härligheten i evighet”…smaka på den meningen, riktad till Gud i ett en kristen bön.

Den moderna, av många med mig (jag är väl för konservativ…?) mindre uppskattade moderniseringen lyder ”Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.”

Oavsett vilken av dem man läser och tolkar, är det inte långt till att tolka in att många på den socialdemokratiska sidan ser sig själva som ett med makten i Sverige, det har liksom varit legitimt att makten skulle finnas hos (S), allt annat är bara obetydliga mellanspel. Låt mig då också påpeka att jag tillhör den borgerliga del av Sverige som gärna kan instämma i att Socialdemokratin gjort mycket gott för landet. Det är för mig inget problem att erkänna det.

Det som för mig är svårt att acceptera är när någon, oavsett vem det handlar om, börjar se makt, demokratisk sådan baserad på förtroende, som självskriven och medärvd. Då gör det ont i en själ som upplevt både det ena och det andra i livet.

Det som sker i Örebro just nu, med en maktkonstellation som (låt vara att jag har svårt för ordet ”ohelig”, inte bara av  det skäl som kan tänkas vara koppling till kyrkan) kan ses som en given konstruktion för att kapa åt sig just makten och styret i staden, är på gränsen till osmaklig. Jag har full respekt för att man vill regera och styra, det är själva grunden i demokratin, men inte på de premisserna. Vårdnadsbidrag har så länge jag känt till ordet, varit ett rött skynke (ursäkta den ofrivilliga ordleken!) för Socialdemokratin. Ändå bygger man sin makt på det.

Detta och hur debatten i både bloggosfär och media gått sedan herr Juholt vann ledarskapet i (S), har fått uppsynen att man liknar sig själv med någon slags politisk Gud…man äger liksom makten…i evighet..(!) Jag är fullt medveten om, och vi var flera som diskuterade detta efter valet 2006, att denna reaktion skulle komma om alliansen vann även 2010. det är nu det som håller på att hända.

Det innebär långt ifrån någon säker sits för Alliansen, tvärtom är det en utmaning att regera när dels ett nytt, mer eller mindre populistiskt parti kommit in i riksdagen, dels med en opposition som eroderade totalt efter valet. Alliansen behöver också, och det diskuteras gärna i andra inlägg och forum, utveckla sig och lyssna in vad människor uppskattar eller inte med politiken. Däremot är det nästan löjeväckande att läsa hur en hel del av (S)-sfären så självklart anser att fallet är nära för regeringen, när man inte ens ser sina egna tillkortakommanden.

Intressant nog finns det några som ser allvaret i vitögat av och till, och dessa är värda all respekt. För demokratins skull.

SvD, SvD2, SvD3, GP,

Bloggar förutom de redan länkade

Thomas B., Tokmoderaten, Martin Moberg, Lotta Olsson,

Ansvar och ambitioner, inte bara prat…

Nu på morgonen nås vi av DN Debatts budskap om att Miljöpartiet kan tänka sig tre områden för samarbete, hållbart sådant, med regeringen. Låt vara att de ”skyller” på det tillbakadragna 5e jobbskatteavdraget, men ändå.

Vi ska i Sollentuna ha uppstart med den moderata kommunstyrelse-och gruppledargruppen inför höstens diskussioner om budget, allmänt läge och hur vi ska staka ut det politiska året. Därför hinner jag inte skriva något längre nu, men förhoppningsvis ger dagens händelser, med tal av statsministern och kommentarer kring MPs utspel lite mer att fundera kring här senare.

Jag tror, som ser politiken från det kommunala perspektivet, att det är just det här som kan ge en mindre låst situation i det Sverige som lider av ”det post-socialdemokratiska samhället”. Visserligen genomsyrar den långa S-märkta hegemonin oss väldigt mycket fortfarande, se bara på hur man i stort aldrig diskutera hur S-regeringen gjorde i minoritet. När nu Alliansen, som hade majoritet förra mandatperioden, den första majoritetsregeringen på länge, inte har majoritet mycket pga Sverigedemokraternas framryckning, ja då är det kris och katastrof. När kommer regeringskrisen?? Frågan man däremot aldrig ställer sig-vad händer då?

Nej, fram för mer ansvar och eftertanke, i många yrkeskategorier, inte bara prat och scenariespekulationer. Ord ska helst borga för handling, inte enbart demagogi.

Expressen,

Läs Thomas Böhlmarks tidiga utmärkta analys, Tokmoderaten har sin vinkel. Kent P., Daniel Snällman,

De desperata S-märkta bloggarna låter inte vänta på sig..

Sebastian Stenholm, Högberg lite mer sansad, Röda Berget,