Aldrig mera krig…

… känns tyvärr alldeles för långt borta just nu. Efter att ha suttit mer eller mindre klistrad framför den franska TV-serien ”Un village francais”, som man översatt till ”En liten fransk stad” (i mitt tycke inte helt optimalt), kommer tankarna som formats bl.a genom min uppväxttid i Mellaneuropa. Norrmän och danskar, samt finländare har nog lättare att förstå och känna detta än många ”svenskar”. Krig händer ju inte i Sverige, det vet vi ju sedan 200 år…

Fredriksten

 

Denna serie visar hur fasansfullt det är när ingen vet vem man kan lita på, och hur man tar till vilka medel som helst för att få människor att svika, ljuga, och ange. Detta försiggår inte alls så långt från våra gränser, men jag tror inte många törs fundera över detta. Till och med politiker drar sig för att diskutera de mer jordnära utmaningarna, om det skriver bl.a. Andreas Cervenka i dagens SvD.

Det finns inga enkla lösningar om vi vill behålla våra ideal.Varje dag kommer det smuggelbåtar genom Medelhavet till t.ex. Sicilien och Italien. Folk därnere är förtvivlade, de lever med det varje dag, och ogillar inte att ta ett humanistiskt ansvar, men de är oroliga för vart det ska ta vägen. Arbetslösheten är hög, många kan redan som det är nu inte försörja sig själva. En man jag såg i ett inslag, poängterade just detta att EU måste ta i med krafttag för att lösa detta bekymmer, som riskerar bli ett stort hot mot våra tankar om fri rörlighet och annat som vi idag ser som självklarheter i vår del av världen. Jag kunde rabbla hur många större eller mindre hot och utmaningar, de flesta vet redan om dem. Låt oss inte kasta bort det fina vi uppnått, och låt oss utveckla det vidare. Det finns inget status quo, ingen väntetid, den som tror det har inlett marschen mot avgrunden.

En DÖende demokrati…ett samhälle i status osäkert läge.

Denna dag bestod av cykling, jo jag tränar inför Vätternrundan igen. Efter flera år av delvis ofrivilligt uppehåll, är det meningen att det ska bli av 2015. Det år då man i Motala firar 50 årsjubileum med detta stora arrangemang. Därefter snabbt hem och byta om, samt få i sig lite mat. Sedan ut och jobba på Arlanda i söndagseftermiddagen. Ingen rast ingen ro.

Skånela

Ingen ro får jag heller av situationen i vårt land när det gäller regering och maktordning. Demokratin är enligt min mening och många med mig, kraftigt åsidosatt just nu. Jovisst, vi fick ett valresultat i höstas som sade att medborgarna valt annorlunda än 2010. Frågan är hur de valt och vilket genomslag utfallet faktiskt får. Det är för sent att gå i detalj på djupet, jag nöjer mig med att konstatera att jag tror det är ganska få som är nöjda med det utfall som utspelats sedan snart 7 månader. Möjligen kan de mindre partierna i form av Vänsterpartiet och Miljöpartiet har viss positiv känsla, med tanke på hur många procent de fick i valet. Följdfrågan blir den politiskt inkorrekta, men ändå i mitt tycke demokratiska; varför ska de som röstade på det parti som är dubbelt så stort som de nämnda, plus några till, fråntas all påverkan under något slags påstående att de inte har rätt till det?

Man må tycka vad man vill om innehållet i deras politik, och det görs det, men det kan man om andra partiers politik också.
Har ni inte läst Tove Lifvendahls två krönikor om det s.k. DÖ, december-överenskommelsen, tycker jag ni ska göra det. Länkar finns nedan. Dessutom skrev Paulina Neuding (NEOs chefred.) som gästkrönikör mycket skarptänkt i SvD igår.

Tro mig, jag har verkligen försökt förstå hur man tänkte, och varför man tycker att det är ett bra system att säkerställa att släppa fram regeringsbudgeten ograverad, med reservation för den s.k. diskuterande skarpa opposition som man hävdar ska komma till. Jag förstår fortfarande inte mer än att

– överenskommelsen ser till att en minoritetsregering i princip inte ska behöva diskutera, annat än med ord, innehållet i riksbudgeten. Är det demokrati? Jag citerar Tove Lifvendahl;

”Alliansen avser inte bli ett regeringsunderlag för Socialdemokraterna”. Som jag ser det har Alliansen indirekt redan gjort det genom att ingå DÖ, men utan att få något i utbyte.”

– dessutom tror man att en borgerlig / Alliansregering ska få samma fria resa efter 2018, om man hamnar i minoritetsregeringsläge. Jag är skeptisk, som en känd svensk skådespelare sade i ett känt svenskt program, åtminstone för oss som numera är medelålders.

Avslutningsvis, de i regeringen två sittande partierna är INTE större än Alliansen i valresultatet. Hade man tagit in Vänsterpartiet i regeringen hade regeringen varit något större. Just nu sitter Jonas Sjöstedts gäng i regeringen, trots att det inte gör det formellt. För annars klarar man inte en majoritet i minoritet. Jag tror dock inte att en majoritet av de svenska väljarna ville ha det så. Ändå argumenteras det från lite varstans som om så vore fallet.
För mig är detta en demokratisk härdsmälta utan dess like. En minoritetsregering ska inte behöva förhandla för att få igenom budgeten. Det hjälper inte att man argumenterar om att det ”finns så många andra ärenden som stoppas och ändras i riksdagen”. Den svenska väljaren tror jag inte ser det riktigt så. Budgeten är väldigt central, och dessutom blir det väldigt lockande för de styrande att smyga in desto mer under budgetens skyddsmantel.

Ord måste liksom vara lite mer än bara ord. Så dum är inte den svenska väljaren, trots allt. Finland har idag haft riksdagsval. Det är en intressant spegelbild att titta på. Finland är ett helt annat land, just nu med en helt annan spänstighet i demokratin än vi har här i Sverige. Trots att man säkert kan ha synpunkter på vad politiker har sagt och säger där också.

 

Tove Lifvendahl 1, TL 2

Känslighetens folk…

Travesterar ett uttalande för några år sedan. Den som myntade uttrycket, Göran Hägglund, avslutningstalade i söndags på Kristdemokraternas kommundagar i Örebro. Han visade på något som jag tyvärr tycker är alldeles för ovanligt i dagens politiska värld, känslor.

Hägglund selfie

Han har dessutom haft ett sätt som gjort att han anammat modern teknik och kutym för att ”navigera” i inte minst sociala medier. Han har kallats för humorist, skämtare och retoriker som förgyllt bl.a. riksdagen. Lite av Alliansens gamäng, på ett seriöst sätt.

Han har ofta spottats på, rätt oförtjänt tycker jag, men jag anar en form av avudsjuka från andra håll. Han har överlevt mycket och han var med om att skapa Allians för Sverige, något ingen av övriga borgerliga partiledare kan utge sig för längre.

Oavsett vad man gillar eller ogillar hos Göran Hägglund, och i förlängningen Kristdemokraterna, hoppas jag att politiken kan få tillbaka en personlighet som liknar herr Hägglunds sätt att vara. Politik är seriöst och ska så vara, det finns alltför mycket lättja och vindflöjelbeteende ibland olika politiker idag.

Samtidigt behövs en vilja att inte alltid vara så gravallvarlig. Att stå och se ner i kameran som intervjuar en. Det inger inte respekt även om många tycks tro det. Det brukar heta att man bör lyssna på människor och sedan ”politikutveckla”. Vad betyder politikutveckla, egentligen?  Jag tror att människor värderar politiker som vill något, som vågar sticka ut och vara sig själva. Som vågar vara människor, känsliga och inte ofelbara. Det finns inga perfekta människor, och det tror jag Göran Hägglund levt efter. Det hedrar honom.

SvD, SvRadio, Sydsvenskan,

 

Häxjakt med underliga undertoner…

Jag kan inte låta bli att tycka synd om det Kristdemokratiska partiet just nu. Varför låter man sig dras in på denna offentliga gladiator-estrad som media så gärna vill få till när det gäller personkulten eller persona-non-grata-attityden som ska gå igenom i rubriksättningen på tidningarna?

vitt eller svart...det är frågan.

I dagens lördagsintervju i Sveriges Radio P1, attackeras Göran Hägglund ganska hårt av Tomas Ramberg. Bara titeln på programmet säger ”Är det Hägglunds tur att gå?”

Det må vara hur det vill med det, just det är inte min sak att bedöma, som även kollegan Kent P. i Örebro skriver. Dock undrar jag om det är just den lösningen som ska ”rädda Kristdemokraterna”.

Just nu verkar patentlösningen ”byt partiledare” råda bland journalister och förstå-sig-påare. Samtidigt har man inte bara en gång kritiserat  personfixering istället för sakfrågeinriktning. Frågan infinner sig…vad vill man egentligen ha?

Först ut gick drevet mot Maud Olofsson, och det höll på i flera månader. Hennes huvud på ett fat verkade vara det som gällde. När så beskedet kom, strax före midsommar, vandrade man vidare i listan.

Miljöpartiet kunde man ju hoppa över eftersom där handlade det mest om ”vem av kvinnorna skulle vinna”. Ingen fick stanna, alla skulle bytas.

Näst på tur var då herr Ohly, som utsattes för en en bred antikampanj, inte minst under Almedalsveckan. I augusti kom så beskedet…han ställer inte upp längre.

Nu när dammet kring den ”öppna processen” i Centerpartiet lagt sig, börjar hyenorna springa efter nästa villebråd, Göran Hägglund. Vem blir nästa lerduva att träffa? Förmodligen Jan Björklund eftersom ”hans” siffror inte är särskilt lysande. Därefter är det dags att börja se om man inte kan komma åt självaste statsministern…han har trots allt suttit nästan tio år, och ”är han inte lite trött och sliten…?” Frågeställningarna har redan väckts mellan raderna under sommaren.

Nu tänker jag inte ge mig in mer i diskussionen idag än att konstatera att jag tror den mediedebatt och exponering som Kristdemokraterna delvis själva faktiskt bidragit till, är förkastlig för dem själva.

Göran Hägglund själv välkomnar en öppen och renhårig utmaning/konkurrens. Det är ingen självklarhet att ta över partiet, och vill man inte dö sotdöden definitivt, bör man nog ta sig både en och två funderare internt i partiet, och då inte inför öppen ridå. Jag tror i dagens samhälle inte alls på den slutna process vi sett inom socialdemokratin, även nu i fråga om inriktning osv. (blir ämne för annat inlägg), med det finns gränser för vad man ska utsätta ledare och kandidater för.

De ”undersökandes” metoder är sällan undersköna…

Nej, mitt tips, fäll upp cabrioleten (KD), det är som Göran Hägglund påpekade för snart tre år sedan, mindre snålblåst om man inte alltid kör utan tak med full insyn, den fina och varma hösten till trots…och ingen kan spotta på en.

DN, HD, HD2, Expressen,

Bloggar i ämnet

Ekonomisten, Martin Moberg, Peter A., Peter Soilander, Thomas B., Tokmoderaten,

Från intro till EU via Alliansens partiskreterare. (och samtidigt förankra saker i hemkommunen)

Det har varit en lärorik dag, på många sätt, men väldigt framgångsrik. En mycket god vän och gammal kollega till mig, numera utvandrad till Guatemala, skrev till mig i början av året som gratulation till mitt nya uppdrag som Miljö och byggnadsnämndens ordförande, att jag skulle komma att göra avtryck. Idag har jag börjat inse att jag tror han får rätt.

Pratar man med Sofia Arkelsten, vår miljökämpe 🙂 och numera partisekreterare, kan man inte bli annat än GLAD. Mer kommer om det, men hon är en lysande stjärna som verkligen bjöd på sig själv under seminariet med de fyra partisekreterarna. Alla fyra är nya, men redan väldigt samspelta av seminariet att döma. Man sprider skratt, är konstruktiv och vill se framåt. Nina Larsson (FP), hade fått barn för två veckor sedan, men ställde ändå upp vilket hon ska ha all heder av! Hon kommer vissserligen från Karlstad, men ändå.  Heja Alliansen!

Det är lätt att låta lycklig när man får en inspiration som denna dag har inneburit. Efter ovan nämnt seminarium, var det lunch och trevliga möten med andra moderata förtroendevalda från vårt avlånga land. Det är verkligen en av de stora poängerna med denna typ av sammankomster, ett givande och tagande för att hitta framåt i våra respektive kommuner. Mitt egna lilla krux var under dagen att jag behövde arbeta fram ett slutgiltigt förslag gällande den nya taxa vi ska anta i Miljö och Byggnadsnämnden på måndag hemma i Sollentuna. En ny Plan och Bygglag kräver nya avgifter för service som kommunens tjänstemän utför både för ordningens skull och för ”byggherrarnas” skull. Detta innebar ett antal telefonsamtal med t.f. förvaltningschef och likaså den ordinarie snart återkommande mammalediga dito. Det känns nu som om vi ”landat” en Sollentunaanpassad modell som kan gälla fram tills vi ska utvärdera den om ca 18 månader. Skönt med sådan effektiv kreativitet, en för schabloniserad modell skulle åtminstone inte jag kunna stå för gentemot invånarna hemma.

Efter lunch var det så dags för vår finansminister att framträda, och på vilket sätt sedan….visst kan avundsjuka vänstermänniskor alltid vrida saker till sin egen fördel, men de kan aldrig ta ifrån Anders Borg att han kan ekonomi och att han ser samband som är oerhört centrala för Sveriges samhälle. Han kändes nästan lite generad över de applåder som haglade efter föreläsningen.

Så kom ett seminarium om huruvida det är möjligt att upprätthålla motivation utan att segra ihjäl sig. panelen hos Anna Kinberg Batra bestod av Håkan Loob, VD hos Färjestad och framgångsrik hockeyspelare, Annie Seel, egenföretagare och framgångsrik Dakarrallytävlare, Ann-Louise Skoglund, häcklöperska och Anders Olsson, simmare och guldmedaljör i Paralympics. Väldigt inspirerande och kreativt. Lyckades ordna en autograf från Håkan Loob till min brorson…

Så kom då seminarium 2, och det var för min del Moderat politik i Europaparlamentet. En namnkunnig panel bestående av våra fyra parlamentarike samt vår stabschef i Bryssel svarade på frågor och ifrågasatte varför vi behöver ha särskilda Europaseminarier…vi är en del av EU och därför bör de ingå i övriga ämnen som en del. En ganska klarsynt infallsvinkel, varför har vi så svårt att inkludera oss i EU?

Gunnar Hökmark, Anna-Maria Corazza Bildt, Anna Ibrisagic, Kristoffer Fjellner

En välbehövlig kaffepaus tog vid innan det var dags för det tredje och sista seminariet för dagen, Vertikala grupper som man når nya medlemmar genom. Deltog gjorde bl.a. Cecilia Widegren och biståndsminister Gunilla Carlsson. Två hästtjejer som beskrev hur man via ridning kunde möta nya, intresserade potentiella väljare.

Nu är det uppsamling i First Camp Hotel inför kvällens mingel och buffé. Tyvärr missar jag förminglet med mina Sollentunakollegor pga den logistik det innebär att inte alla kan bo i Karlstad. Jag hoppas på en trevlig kväll ändå, Martin T Karlsson beger oss nu mot Solsta’n.