Käftsmällen åt hela världen…Brexit del 1

Idag är det midsommarafton, en dag jag brukar tycka mycket om, i likhet med många många andra svenskar.

Denna midsommarafton blev något annorlunda…i min smak en något fadd dag. När jag slog på nyheterna fick jag höra att Storbritannien med liten marginal sagt nej till EU.

 

EU avklädningJag har läst och funderat mycket idag, mellan och under gräsklippning och annat på min barndoms gård. Stället vi hade som fast punkt då vi bodde utomlands, men även senare.

Gamla minnen kommer åter. De långa bilresorna, farligt nära järnridån (mer bekant som ”Muren”) visa pass ett antal gånger mellan Hälsingland och Paris. Ett antal olika valutor att hålla reda på, både praktiskt och i minnet för att veta hur mycket man betalade.

Jag hade tänkte skriva lite mer om det som folkomröstningen åstadkommit, men jag orkar inte ikväll… Jag går och läser en bok istället.

Godnatt världen.

DN, DN2

Annonser

December i september…december i november?

Vad betyder det? Visserligen har det varit en synnerligen homogen sommar (?) temperaturmässigt. Men att hoppas på en temperatur på 15 grader i november/december då nästa års budget klubbas är nog att överskatta klimatförändringarna i vårt land. Snarare tror jag att hela situationen kylt ner vår demokrati och ekonomi rejält.

Tyvärr, för den är ovärderlig. Att vara så långt från fotfolk och s.k. gräsrötter som större delen av politiken befinner sig just nu är direktantändligt bränsle för vårt lands styre.

pingvin

 

Jag är genuint orolig för hur fortsättningen kommer att formas. Den s.k. decemberöverenskommelsen tänker jag inte diskutera detaljerna i här ikväll, det kräver lite längre tid.

Vad jag däremot vill ta upp idag är hur viktigt det är att snabbt återupprätta medborgarnas förtroende för vår så omskrivna demokrati. Man börjar i utlandet nagelfara och kommentera det tidigare så stabila och trygga landet i norr som varit så välordnat.  Nu senast i helgen fick jag höra om UK där man enl uppgift kommit mycket längre med adekvat migration. Det vill säga trots ett stundtals hårt samhälle, lyckats bra mycket bättre att integrera dem som kommer dit.
Det är inte utan att ett svenskt hjärta med stor del franskhet i sig, gör ont. Detta Sverige som i mångt och mycket stått modell  för flera andra länder. Ska det tillåtas rasa?
Många resenärer jag ”överhör” på t.ex terminal 4 och 5 i mitt jobb på Arlanda, funderar över hur det kan vara snudd på förbjudet att tycka och än mindre att gå utanför området som är ”acceptabelt” i den politiska verkligheten. Man undrar om man inte längre ska ”få något för all skatt” man betalar in…

Här finns en enorm utmaning att ta tag i, att återfå tilltron till systemet. ”In Sweden we have a system”… för hur länge till ställer sig många frågan. Systemets ifrågasätts från både det ena och det andra hållet, t.o.m. från generaldirektörer.

Jag önskar att man vaknar upp och börjar nysta i det som berör och bekymrar folk, på ett seriöst sätt. Det finns inga enkla lösningar, men vi vill väl inte hamna drivandes på ett smältande isflak, eller?

Europe, too nice to hate.

Jag brukar inte inleda mina inlägg på engelska, men frångår den principen idag av två skäl,

dels för att jag nyss sett första delen av den brittiska deckarserien ”Grantchester”, och åter fallit och njutit av det djup med humor som engelsk och europeisk TV-film ofta har,

dels för att engelskan ”drar” i Sverige.

GrantchesterDet var en fröjd att titta på serien, små ”knorrar” här och där, och ett vackert landskap att titta på. När jag ser och hör sådant, saknar jag just ”mitt Europa”, jag har alldeles för lite med det att göra för närvarande. Europa, med alla sina fel och brister (som Sverige och svenskar understundom alltid måste påpeka) är en sådan enorm tillgång och ”backyard” att ösa ur. Å ena sidan tas den för given, å andra sidan ”kackas” det på den i tid och otid.

Jag kan njuta så av att möta såväl tyskar, fransmän som greker på Arlanda i det jobbet jag utför där. Känslan blir allt som oftast ”jag vill ju och kan ju samverka så bra med er, varför ges mig inte den möjligheten i större grad?” Kanske kommer den möjligheten tillbaka fortare än jag tror och ingen skulle vara gladare än jag! Efter att ha den korrelerande funktionen i många av mina uppdrag och anställningar, känns det som om jag vissnar inifrån när jag inte får utlopp för sådant mer.

Jag har ofta funderat över Sveriges ofta lite naiva och distanserade hållning till den europeiska kontinenten som vi ju tillhör, trots Östersjön och Öresund. Jag är ju för dem som inte vet det, uppväxt in i det mångkulturella samhället, via framförallt Frankrike under tonåren. En intressant och ibland svår tid, men inget jag skulle vilja ha ogjort. Hela tiden när Sverige var i stort sett ”orört i den multikulturella grytan” (sånär som på alla italienare och ex-jugoslaver som kom hit för ca 50 år sedan), har jag lärt mig om en annan värld, ändå så nära. När man t.ex. hört kommentarer i stil med ”negrer, ja de finns ju bara i Stååck’ålm”, då är det inte så underligt att det blir en kulturell ”härdsmälta” i ett stort litet land under det inflytande som invandring av de slag som pågått sedan sekelskiftet eller lite längre. Att vissa som anser sig veta bättre och ”tycker” en massa om detta fenomen, hjälper ju liksom inte upp situationen. Det krävs mer respekt för en människa med mindre insyn för att denna person ska kunna förstå och försöka anpassa/bjuda på sig under rådande omständigheter generellt sett i t.ex. vårt land.

I gårdagens Svenska Dagbladet, läser jag en mycket viktig och tänkvärd krönika av Hynek Pallas. ”Vi borde ha tagit intergrationsfrågan på allvar redan för 25 år sedan” är budskapet och rubrik, och det känns för mig som en seger att någon äntligen vågar skriva det. Jag har själv sett det här komma, försökt påverka (med magert resultat) och få människor att inse det, men det har bara viftats bort. En ickefråga, tabu på något sätt. Varför? Snöbollen rullar och den blir inte lättare med tiden. I värsta fall går den i delar och det blir ett antal bollar som rullar parallellt…

För mig är ovanstående krönika balsam för själen, även om det inte är så upplyftande läsning. Jag citerar

I dagens Sverige är det fortfarande rätt outforskat och förbisett vad det innebär att ha flera språk och fler länder att röra sig i – det jag lever och andas varje morgon från det att jag vaknar och har ett jävla sjå att förklara för mina egna barn”

Varför är det så? Engelskan är jätteviktig i världen, men den är INTE allena regerande.

Läs krönikan, det står så mycket i den just om hur det är att ta sig in i ett slutet samhälle som faktiskt Sverige varit väldigt länge, och delvis fortfarande är.

Jag själv har liksom sett symptomen från andra sidan jämfört med Hynek Pallas, själv född utomlands, men återinvandrade som 2 åring, och flyttade sedan ut i världen igen som 12-åring. Att göra en sådan resa som Pallas beskriver, eller som jag själv varit med om, och kanske en dag skriver en bok om, märker en person ända in i roten. När man som jag sedan ”hemma i Sverige” blir ifrågasatt för hur och varför jag tänker eller gör vissa saker på ett sätt som man inte gör ”här hemma”, blir det ju också ”kortslutning” eftersom jag ser så svensk ut…ingen kan ju tänka sig in i bilden att jag skulle fungera annorlunda. Det blir lite som en inverterad (alltså omvänd) situation från en mörkhyad ”andra generationens svensk” eller adopterad, som gör alla förvånade genom att öppna munnen och tala perfekt uttalad svenska… I mina bättre stunder tas jag på så sätt för inföding både i Frankrike och Tyskland.

Vi har mycket att lära oss, inte minst från övriga Europa. Vi kan lära ut andra saker.

 Europe is simply too nice to hate

SvD

EUropa angår oss i allra högsta grad

På söndag är det val till det europeiska parlamentet. Vi ska välja 20 representanter från Sverige, och tack och lov verkar valdeltagandet öka, kanske t.o.m till över 50% i år om det vill sig väl. Fler än någonsin har förtidsröstat, om det sedan betyder att färre kommer att rösta på själva valdagen, eller om vi faktiskt får ett ökat deltagande, får vi vänta med att få reda på till efter söndagskvällen. Klockan 21.00 stänger vallokalerna.

EU-valet

Om två veckor är det vår nationaldag, 6 juni. Samma dag är det exakt 70 år sedan ”Dagen D”, dvs. de allierades invasion av de oerhört vackra stränderna i Normandie.

d-day-4

En heroisk insats både i ”frontlinjen och bakom densamma”, där ett stort antal människoliv gick till spillo, både hos de allierade och hos Tyskland.

Låt oss aldrig, aldrig glömma detta. Aldrig mera krig måste vara vårt motto inför framtiden. Vi kan förlora oss i detaljer och små beslut som egentligen inte har så värst stor betydelse i det långa loppet. Vad som verkligen har betydelse för oss, är just det att vi haft fred i en längre tid än på väldigt länge i vår världsdel. Samtidigt tornar ett antal orosmoln upp sig, inte alls långt från oss.

Alldeles oavsett vad vi tycker politiskt, och då mer på lokal nivå, låt oss alla värna grundidén med EU, och kämpa för att få behålla freden och också sträva framåt för ett bättre samarbete inom unionen. Vi är till för att hjälpa, inte stjälpa, varandra. Därför går vi och röstar på söndag om vi inte redan gjort det.

 

”We are the world”….

Dagen idag startade som så ofta i Stockholmsområdet, med tågkaos i norrort. Någon hade bestämt sig för att lämna den här världen medelst järnvägsspåren, med resultat att all tågtrafik stannade mellan Ulriksdal och Häggvik, senare ända upp till Rotebro eftersom strömförsörjningen stryptes under insatsen vid Sollentuna station. Massor av missade möten, säkerligen, pendlare som kom sent till arbetet, resenärer till och från Arlanda sena…Jag drabbades själv av att inte kunna närvara på ett möte i Stockholm på morgonen.

Medan jag tog mig till en protokollsjustering i just Sollentuna, inträffade uppenbarligen dagens stora händelse, scoopet för Expressen och publiceringen om Sverigedemokraten och riksdagsledamoten Erik Almqvists tilltag mot  bl.a. Soran Ismail, komiker, på Kungsgatan på kvällen efter en fest på sommaren för två år sedan. Jag tycker det räcker med kommentarer och s.k. analyser som gjorts i media, och gräver inte ner mig i argument och motargument. Jag har berört det tidigare, och kommer säkert att återvända till frågan, den är inte död bara för att det bjudits på stridsteater utan ridå från SD, och Expressens möjlighet att utöka antalet skalper man fått..osv.

Alldeles oavsett själva uppträdandet från herrn ifråga, är det tid att vi faktiskt börjar ta detta på allvar i Sverige och inte bara ropar på ”rasistkortet”, som någon uttryckte det i sociala medier någonstans. Hela Sverige reser sig som det vore den fotbollsmatch som ikväll utspelats på -jag har svårt för namnet- Friends Arena i Solna…och i den landslagsmatchen spelar just en svenskinvandrarpôjk” laget till seger mot the roaring Lions ;-)…

Att det ska vara så svårt att inse att vi är uppblandade, att världen blir alltmer global, att segregation inte bara handlar om integration, och att olika personligheter och karaktärer berikar. Så länge vi håller på att prata om att ”Vi gillar olika” m.m., har det i grunden inte sjunkit in i sinnet. Olikhet inom nationsgräsen är också viktig.

I bilen tidigare ikväll, i min fantastiskt klarrena Bose-ljudanläggning,  råkade jag komma att få in den gamla 80-talslåten där nedan text finns med. I all sin amerikanskhet, har den än idag en hel del att säga oss…

We can’t go on pretending day by day
That someone, somewhere will soon make a change
We’re all a part of God’s great big family
And the truth
You know love is all we need
(CHORUS)
We are the world, we are the children
We are the ones who make a brighter day so let’s start giving   There’s a choice we’re making we’re saving our own lives

It’s true we’ll make a better day just you and me

Vi måste börja med oss själva, det är inte andra andar som ska göra jobbet…

GP, GP2,

Peter Högberg, Mina Moderata Karameller, Erik på Uppstuds,