Vart är vi på väg…

var säkert frågan många ställde sig framför herrar Luuk och Lindströms nunor på statstelevisionen igår kväll. Det är ett program jag ofta ser på själv för att jag är både road, intresserad och rätt bra på geografi. Jag får dock tillstå att det ofta är svåra frågor och att jag går bet där framför TV:n. Nu gryr dagen i den gamla anrika staden Sigtuna, och jag samlar mina tankar inför dagen.

20170218_071457

Under den senaste tiden, inte minst den senaste veckan, har jag funderat över frågor som bottnar i den frågeställningen, men kanske på ett mer filosofiskt plan. Det var länge sedan jag skrev här, alltför länge, men jag har känt mig så vilsen sedan den senaste s.k. postningen här, både positivt och negativt sett.

Jag har upplevt en massa saker, varit utanför Europa -på Sri Lanka- med familjen, tagit upp kontakten med gamla värdefulla vänner runt om i världen, botaniserat och prospekterat i mitt andra hemland Frankrike, värnat om mina kära föräldrar i både glada och svåra tider. Tyvärr har jag även förlorat en av mina äldsta klasskamrater som jag fortfarande har haft kontakt med.

Samtidigt upplever jag en vilsenhet i vår värld som får mig att känna uppgivenhet och frustration. Som samhällsengagerad person har jag svårt att stänga skeenden ute. Skeenden som skrämmer mig, eller stimulerar mig. Som sporrar mig eller som får mig att tro att jag inte kommer att få återuppleva den ganska glada värld jag kände fanns för ett par decennier sedan.

Jag är i grunden en positiv person, som hellre ser framåt än ältar det gamla. I dagens värld uppfattar jag dock tyvärr att man inte kan eller får se framåt med tillförsikt. Det har blivit fullt i ”hjärnkontoren”, man orkar inte längre ta tag i saker utan att leverera klyschor som saknar substans. Allt var bättre förr, och framtiden ser bara hopplös och mörk ut. Vi får höra att det finns ”utamaningar” överallt, men väldigt få vanliga medborgare i västvärlden upplever att det görs något åt dessa. De representativt valda kastar paj på varandra.
Snöbollen rullar liksom vidare och blir större och större… Vi reser som aldrig förr, men upplever på något sätt samtidigt globaliseringens riktigt stora baksmälla. Demokratin, som vi har skapat den, rister i sina fogar. Den har minskat förtroende. Jag nämner inget men glömmer heller inget.

Nu är det dags att ta sig upp och konferera lite inom själsligt liv. Det kan vara nog så viktigt att reflektera lite över vad själen kan göra, och inte. Min uppfattning är att det smutskastas mycket på andlighet s.k. religiösa ritualer, men samtidigt är vårt land sökande och andligt i allt störrre utsträckning. Så fort det ”krisar” på något sätt, förväntas det att olika former av krisgrupper ska ta vid och hjälpa till. Vi som idag dyrkar den s.k. hållbarheten. Är detta hållbart i längden?
Med den lilla funderingen önskar jag er en skön lördag i februari 2017.

Annonser

Jag och min Far…

Igår fick vi veta att Olle Ljungström avlidit. Alldeles för ung, endast 54 år. Han skrev originalet till den låt som Magnus Uggla arrangerade så lyckosamt i programmet ”Så mycket bättre” hösten 2012. En väldigt fin och sentimental version som spelats ett otal gånger sedan dess. En text som blottar människan Magnus Uggla.

liljekonvalj

Idag befinner jag mig i min egen fars ”baby”…det gamla timmerhuset från slutet av 1700-talet. Huset som jag sprungit i och utanför sedan jag var 4 år gammal och inte ens hade något syskon än. Huset som varit vår familjs knutpunkt i Sverige, inte minst de åren vi bodde utomlands som barn och tonåringar, vi tre bröder. Likaså när vi under senare år levt utspridda över Europa. Här har vi mötts och blötts i många olika sammanhang, ända tills Pappa och Mamma för drygt 5 år sedan bestämde att de inte längre orkade hålla huset. För mig var det då mer eller mindre en självklarhet att behålla det och låta det leva inom familjen.

Ovan ser ni en liljekonvalj, min pappas favoritblomma. Sådana finns det här om några veckor här ute. Ikväll vill jag sända ett fång sådana ända ner till Frankrike, vi som ska besöka honom och mamma på onsdag kväll. Fått besked om att han under dagen idag blivit svag på något märkligt sätt. En något oklar åkomma ännu så länge. Det förtog glädjen att vara här uppe i hans skapelse lite grand.
Jag har dock förstått att han är väl omhändertagen på sjukhus. Frankrike har mycket bra vård, så jag är förtröstansfull. Men ändå.

Jag skulle ha pratat med honom ikväll var det tänkt. Ni vet, ställa lite frågor om huset och annat, som är så värdefullt för honom och för mig. Oftast vet jag numera redan svaren och kanske kommer inte ens något svar som i grunden ändrar min egen uppfattning om läget. Ändå känns det så skönt att ställa frågorna, ja ni vet nog.

Just nu önskar jag bara min Far en god natt och bon rétablissement! Vi ska ju ses på onsdag och ha några trevliga dagar tillsammans!

Skattesmitarlandet??

I morse vaknade jag till en förvånande nyhet…eller är den det?

betalstationer-essingeleden

Folk stannar i kontrollfickor längs leden för att invänta lägre taxa på Essingeledens nya skatt. Det finns inget som försvara att bete sig trafikfarligt på våra vägar, vilket ju detta kan vara. Samtidigt är jag inte ett dugg förvånad. Människor är som maskrosor i asfalten och hittar alltid kryphål för att överleva och komma bättre ut…jämför med flyktingarna (och nu kommer den s.k. PK-eliten rycka ut och säga att ”så kan man väl inte jämföra…”, men det är precis vad man kan göra) som till varje pris hittar vägar att komma förbi hinder för att nå det som det tror är en bättre framtid.

Vårt land håller åter på att bli ett land där männiksro hittar alla anledningar till att komma runt skatter som man tycker är för höga eller omotiverade.
I Essingeledens fall, precis som i Görteborg f.ö., finns det inget rimligt alternativ till att åka förbi Stockholm utana att betala skatt på vardagarna. Utomlands är det kutym att det finns ett alternativ som bekostas av de vanliga resp. vägskatterna.

I år har man sänkt nivån på ”ROT-avdrag” och begränsat RUT-avdrag. Då säger vän av ordning att det har de som köper tjänsterna ändå råd att betala…(i min värld en grov generalisering) Är det därdör man redan nu från Skatteverket konstaterat en minskning i antalet jobb som det begärs ROTavdrag för? Är det därför det florerar artiklar om ökad svart marknad för tjänster av de slagen?

Än en gång, jag försvarar definitivt inte trafikfarligt beteende, men förvånad? Näe…

 

Inlägg nr 11 i #Blogg100

P4Sthlm, DN,

Dag med strul fram till trevlig avslutning

Idag var en tuff dag. Lång dags väg mot kväll. Den inleddes med en resa med nästan-fakiren kl. 05.22 mot jobbet på Arlanda. Det projekt vi idag skulle jobba idag, krånglade och krävde ideligen ”omgruppering”. När det sedan var klart och jag gick över på mer normal verksamhet, krånglade även underlaget till det.
Senare hem, och ingen riktig vila på e.m. inför den trevliga sammankomst med resvana vänner inför en ev. Asienresa senare i år.

Detta vin fick vi till den goda kycklingen som kom ur ugnen. Vinet var en ren njutning, tyvärr verkar det inte finnas kvar på Systemmonopolet..
image

Det var skönt och tur att kvällen fick denna fina avrundning, och som sagt i veckan…”….Mitt i svårigheterna finns möjligheter.” God ny morgon!

Inlägg 4 i #Blogg100

Take it to the limit…

Sitter så här på fredagskvällen och försöker knyta ihop veckan…nej, jag ska jobba i helgen också. Men ändå, lite perspektiv…med  hjälp Eagles, och just nu låten vars titel figurerar i rubriken. Vad gjorde man utan youtube? Tack vare internet kan man snabbt  hitta gamla minnen och …ja känna hur långt upp i åren man kommit. Fast gränsen har förhoppningsvis inte kommit än.

limitJag hittade denna text i en kommentar till Eagles gitarrist Glenn Frey bortgång under den konsert jag lyssnar på.

”My mother told me 25 to 30 years ago, she was sad….all of her movie stars she loved were dying. At the time I thought how goofy. I told her to find younger movie stars to love. Her comment was, they don’t take the place and someday you will know what I am taking about. Hmm, well, mom, I am at that age. My singers, and movie stars are leaving. Guess, I know where that puts me. I realize, sometimes you just can’t replace those you loved and matured with. Rest in Peace Glenn Frey. I love every note you sang, played and wrote. But what a group in heaven…singing and jammin….”

Själv har jag just funderat över detta de senaste veckorna när både artister och en del kända personern lämnat jordelivet. Jag tycker den ovan cireade kommentaren sätter perspektiv på livet…jag minns själv hur svårt jag tyckte det var att känna något i 20-25-årsåldern för kända personer som försvann och den äldre generationen pratade om. Nu i medelåldern har dessa perspektiv kommit på ett helt annat sätt, och insikten att livet inte är oändligt kryper allt mer tätt inpå.

Trots att jag väl egentligen inte var med från bandets början, minns jag hur jag och mina kompisar i Frankrike lyssnade på Eagles på tonårsrummen,  om och om igen, säkerligen till föräldrarnas förundran. Detta kommer i dessa dagar åter upp till ytan. Studenttiden gav också en del Eagles, och en del solospår av de olika medlemmarna. De återförenades igen och för snart 8 år sedan såg jag deras konsert på Globen då de for omkring efter den som skulle bli deras sista studioskiva, Long ride out of Eden. Det var en upplevelse.

För musiker är de ut i fingerspetsarna, trots att alla närmar sig 70, det ser man på klippen man hittar på internet. Gränsen för deras musik deras musik lär inte ens finnas ovanför stegen på bilden högre upp på sidan här. Godnatt.

Expressen, Aftonbladet, SvD, DN,

Landet utan kompass… ?

Åter från en resa till ”Peking” över dagen, ja inte Kina då utan den stad som går under namnet som även Kinas huvudstad har, Norrköping. En bra och givande dag på sitt sätt, och en liten flykt från det dagliga ekorrhjulet i Uppland.

En bilfärd ger mig ofta möjlighet och anledning att reflektera lite över tillvaro, skeenden och saker som händer, eller inte händer. Dessutom är jag en van och bra (jag vet det får man inte säga i Sverige) bilförare, lite nörd såväl rörande bilar som geografi. I bilens navigationssystem finns både kart och kompass, rätt fascinerande utveckling som skett det senaste decenniet på den fronten.

kompass

En fin gammal Silva

Min undran just nu är om det finns någon kompass som guidar de som styr, eller aspiererar på att styra Sverige. Jag tvivlar.

Jag tycker det är frustrerande, som den samhällsengagerade person jag är, att behöva se hur så mycket rasar samman i vårt så välstrukturerade samhälle. Visst, lite mår ett system bra av att skakas om, men det som alla säger sig vurma så för är nog ganska anfrätt och hotat inom ett 5-10 års perspektiv. ”Men det har ju inte hänt något”, det bara knakar lite i belastningen menar många. Jo, så kanske det är, men följderna är då inte medräknade, för de kan eller vill ingen överblicka just nu. Det är ungefär samma resonemang som en del torgför när det gäller klimatfrågan. Det spelar ingen roll, vi ser ju inga större förändringar, eller gör vi det?

(så långt kom jag igår…)

Vi är faktiskt bortskämda i detta land, vi har under många år inte behövt göra många uppoffringar, det ”mesta har löst sig” ändå, med smärre justeringar, och lite högre skatt här och lite mer kompensation där i form av avdrag, bidrag eller vad det nu må vara. Svensken är av hävd en tålig ras, ingen revolution här inte… Det är till en viss gräns en styrka och en dygd att kunna knyta näven i byxfickan och gå vidare, och ett drag man från myndigheter och styrande bör vara rädd om, värna.

Som alltid finns dock gränser för vad en ärlig människa står ut med och känner sig beredd att leva med innan den bryter sig loss från systemet på något sätt. Det kan jag nog komma att diskutera på annat sätt längre fram, medan jag idag nöjer mig med att konstatera att jag är bekymrad över vart vi är på väg i dagens Sverige. Det finns egentligen inte någon särskild politisk vinkel på det just nu, som många säkert kan tänka eftersom det är jag som skriver.
Nej, det är en generell reflektion, en oro för att vi i en värld som är rätt orolig och globaliserat förändrad, inbillar oss att det går att ”köra på” som inget förändrats. Risken blir, som redan sett i vissa fall, att man sedan gör panikåtgärder, s.k. brandskårsutryckningar, som blir ännu svårare att förklara. Detta leder till ännu mer vilsenhet. Jag tror heller inte det gagnar de ideal vi normalt sett har i vårt samhälle vi byggt upp under en 60-70 års tid.

Vad är då lösningen? Jag funderar mycket, har inte heller alla svar, men jag tror att större respekt för olika saker och åsikter är en nödvändighet. Att faktiskt värdera lojalitet och strävan, men samtidigt lyssna på riktigt när de som är basen för demokratin är oroliga. Inte köra över dem som en Dynapac ångvält, även om de inte har en s.k. politiskt korrekt åsikt.
Diket mellan folk och styrande får inte bli djupare, det är riktigt allvarligt. Alla har ett ansvar för att ett samhälle utvecklas framåt, och det innebär att man inte helt sonika bland de styrande kan anse sig bättre andra och samtidigt ”gillar olika”.

Frågor som engagerar och oroar utgör ett slags kompass för vad man som ”förtroendevald”, företagsledare och myndighetsperson måste ta hänsyn till, förutsatt att man vill ha ett fortsatt lojalt, samhällsbyggande folk.

 

Lojalitet

 

Långkalsonger nödvändiga…

En kall morgon. Det straffar sig att dricka vin när man ska åka till jobbet kl. 05.15. Tåget går framför näsan, någon minut tidigt. Omgruppering och omväg via Märsta.
image

Hinner knappast med några bonusgrundande möten nu…surt.
Men, ”always look on the bright side”, eller vad heter det?
Det ljusnar ute och snart är dagarna lika långa som nätterna. Hade dock gärna haft en längre natt efter denna vecka.
Har jag tur möter jag våra goda hälsingevänner på väg mot Bali via Thailand.
Önskar en fin dag var ni än befinner er.

Detta är post #14 i #Blogg100

För mycket negativt i media, då skriver jag något positivt ikväll.

Härom kvällen öste jag galla över myndigheter. Jag har fortfarande svårt för mycket av vad de pysslar med. Fast idag bröts isen, eller ska jag säga, lagades den. En del av det jag drabbades tidigare i veckan, drogs tillbaka och jag  får ”respit” på ytterligare två månader för att förverkliga vissa saker.

myndigheterAtt man kan ändra sig är bra, och det borde fler ta efter. Att vara för rigid är sällan konstruktivt i en verksamhet. Struktur och ramar, javisst, men världen är inte statisk, och det blir inte alltid bäst genom att läsa ”raden som den står”.

Som jag påpekade i ett annat inlägg, tar det enormt mycket fokus och energi från det man egentligen vill göra eller åstadkomma, all denna administration för att tillfredsställa det man i mitt andra hemland kallar ”fonctionnaires”…dvs. stats och kommuntjänstemän. Fritt översatt funktionärer…alltså ett slags smörjmedel i olika instanser. Det är väl där man kan undra om det verkligen fungerar så. Ofta kostar de stora mängder skattepengar också.

Men idag är jag glad, de i detta fall har vänt på klacken och insett att jag och några till hade rätt. Då ska man berömma. Gäller nu att lyckas uppnå det som vi fick lära oss hette ”V.S.B.” i den akademiska världen….”vilket skulle bevisas”.

Nu önskar jag godnatt för denna gång.

Detta är inlägg #12 i #Blogg100

Dygnshvilan hägrar. ..

En på sina sätt omtumlande resa upp till Hälsingland, med den ”Murphy’s Law”-betonade varianten. Planerad avfärd från Uppsala var kl. 15.00 ca, avresan kom igång med hyrbil via Assistansbolaget och Hertz Upplands Motor (tack) kl. 18.30.
Nåväl, fram kom vi och hela och rena, men i normal hlegtid, dvs. lite sent. Mycket snö kvar i förhållande till Mälardalen, men isigt och mycket skare.

Moviken spis

Det blir inte mycket mer skrivet idag, återupptar författandet imorgon med lite frisk luft i sinnet.

Inlägg #6 i #Blogg100

Pension åt alla?

På slutet av 1980-talet och framåt har man vurmat för att man ska spara till sin pension, skattemässigt gynnsamma system infördes under tider med höga marginalskatter.

Idag visar TV4 Nyheternas ekonomidel att Pensionsmyndigheten är orolig för vad som håller på att hända, eftersom många väljer att avsluta sitt pensionssparande i och med

pensionde nya reglerna sedan årsskiftet. Jag frågar mig vad politikerna vill? Vill man inte längre att folk ska kunna spara på ett vettigt sätt? Även om man kunde hävda att inte alla hade råd att spara till en pensionsförsäkring privat, så fyllde den möjligheten en stor funktion både pedagogiskt och kapitalmässigt.

Vad händer nu? Ska ingen spara längre utan endast förlita sig till statens kapacitet till att ordna pensionsmedel tillräckligt för att kunna leva enligt vår sociala modell även när man blir äldre och pensionerad.?

Jag tror att vi nu har tappat ett viktigt instrument i samhällsekonomin och är inte ett dugg förvånad över utvecklingen. Minns att det var Anders Borg i Alliansen som kläckte idén med avskaffat avdrag för ungefär ett år sedan…

 

Detta är post #3 i #Blogg100. Den post som egentligen skulle skrivas idag hinns inte med pga tufft arbetsschema. Bättre lycka imorgon.