Vart är vi på väg…

var säkert frågan många ställde sig framför herrar Luuk och Lindströms nunor på statstelevisionen igår kväll. Det är ett program jag ofta ser på själv för att jag är både road, intresserad och rätt bra på geografi. Jag får dock tillstå att det ofta är svåra frågor och att jag går bet där framför TV:n. Nu gryr dagen i den gamla anrika staden Sigtuna, och jag samlar mina tankar inför dagen.

20170218_071457

Under den senaste tiden, inte minst den senaste veckan, har jag funderat över frågor som bottnar i den frågeställningen, men kanske på ett mer filosofiskt plan. Det var länge sedan jag skrev här, alltför länge, men jag har känt mig så vilsen sedan den senaste s.k. postningen här, både positivt och negativt sett.

Jag har upplevt en massa saker, varit utanför Europa -på Sri Lanka- med familjen, tagit upp kontakten med gamla värdefulla vänner runt om i världen, botaniserat och prospekterat i mitt andra hemland Frankrike, värnat om mina kära föräldrar i både glada och svåra tider. Tyvärr har jag även förlorat en av mina äldsta klasskamrater som jag fortfarande har haft kontakt med.

Samtidigt upplever jag en vilsenhet i vår värld som får mig att känna uppgivenhet och frustration. Som samhällsengagerad person har jag svårt att stänga skeenden ute. Skeenden som skrämmer mig, eller stimulerar mig. Som sporrar mig eller som får mig att tro att jag inte kommer att få återuppleva den ganska glada värld jag kände fanns för ett par decennier sedan.

Jag är i grunden en positiv person, som hellre ser framåt än ältar det gamla. I dagens värld uppfattar jag dock tyvärr att man inte kan eller får se framåt med tillförsikt. Det har blivit fullt i ”hjärnkontoren”, man orkar inte längre ta tag i saker utan att leverera klyschor som saknar substans. Allt var bättre förr, och framtiden ser bara hopplös och mörk ut. Vi får höra att det finns ”utamaningar” överallt, men väldigt få vanliga medborgare i västvärlden upplever att det görs något åt dessa. De representativt valda kastar paj på varandra.
Snöbollen rullar liksom vidare och blir större och större… Vi reser som aldrig förr, men upplever på något sätt samtidigt globaliseringens riktigt stora baksmälla. Demokratin, som vi har skapat den, rister i sina fogar. Den har minskat förtroende. Jag nämner inget men glömmer heller inget.

Nu är det dags att ta sig upp och konferera lite inom själsligt liv. Det kan vara nog så viktigt att reflektera lite över vad själen kan göra, och inte. Min uppfattning är att det smutskastas mycket på andlighet s.k. religiösa ritualer, men samtidigt är vårt land sökande och andligt i allt störrre utsträckning. Så fort det ”krisar” på något sätt, förväntas det att olika former av krisgrupper ska ta vid och hjälpa till. Vi som idag dyrkar den s.k. hållbarheten. Är detta hållbart i längden?
Med den lilla funderingen önskar jag er en skön lördag i februari 2017.

Annonser

Dagen efter supertisdagen…blev en superonsdag för många.

Det blir inte mycket skrivet, jag ska vara i Uppsala kl. 07 imorgon bitti.
Dagen efter superprimärvalet i ett antal stater, har inte räknat, har det stötts och blötts om vem som vann, och hur säkert det är att Mr Trump (som media älskar att hata) och att Mrs Clinton (som media vill ska vinna) blir de slutliga kandidaterna till presidentposten i november.

american glas
Jag har idag inga synpunkter på det, mer än igår, och behöver reflektera lite mer på vad som sades. Jag måste säga att Johan Ingerös kommentarer i SvTs Aktuellt var min höjdpunkt i dagens flora (i det lilla jag sett) av spekulationer.

Det andra superba för en del av Sverige, och väldigt många journalister uppenbarligen, var Kronprinsessans nedkomst med ett liten prins. Prins Daniel fick spinna vidare på sina rätt charmiga ”fiskehistoria” även ikväll. Jag gratulerar dem till Prinsessan Estelles lillebror!

Prins D

Bilden från Estelles födelse

Själv ska jag imorgon bitti gå på en stimulerande föreläsning inkluderat mingel med Teo Härén, återkommer med rapport från det ämnet. Just nu tänker jag fördjupa mig lite i en av mina passioner, nämligen bilar och nyheter från bilsalongen som pågår i Genève innan jag sluter ögonen. Även den kommer jag nog kommentera.
Godnatt från Uppland.

Detta är blogginlägg nr 002 i #Blogg100

SvD, DN, GP,

Mars månad …första s.k. vårmånaden…och nu ”Blogg100”. Vi börjar med ett vårljus.

Bloggutmaningen börjar igen….den som jag testat ett par gånger men aldrig gått i mål på. Vi får se hur det går i år.

blogg100logo

Idag är det tretton delstater som har primärval i USA idag. Primavera…vår. Kommer presidentvalskampanjen att ge oss någon vår? Jag vet inte. Jag får säkert anledning att återkomma till det, eftersom jag ju tänkte försöka rösta i det stora valet i höst. Ett val som direkt eller indirekt påverkar allas vår vardag. Jag har reagerat över hur mycket fokus svensk, och säkert europeisk också, media ger Donald Trump, och Hillary Clinton. Samtidigt är det intressant att se hur ungefär samma tendenser driver människor till missnöjesyttranden genom att stödja partier eller kandidater som inte tillhör etablissemangent. Demokratin är satt i gungning genom dem som normalt säger sig värna demokratin. Ingen nämnd, ingen glömd.

Tittar vi på vår närmare värld, dvs. Europa och Medelhavet, kan vi skönja samma sak där också. Av den ”arabiska våren” blev i stort intet. Istället har vi tusentals och åter tusentals människor som av olika skäl söker sig till Europa. Jag kommer att återkomma till det.
Jag tror att vi behöver fundera allvarliigt över hur vi vill ha vår demokrati, om vi vill ha den fortsatt. Den erosion som nu pågår lite varstans, som ger resultatet politikerförakt,

Igår mötte jag en syrier på Arlanda i mitt jobb där. Han var på väg tillbaka till Libanon där han hade sin familj sedan några år. Han hade givit upp. Han fick bekosta sin resa tillbaka helt själv. Han hade betalat en mindre förmögenhet för att komma hit. Till vad?
Detta möte är ett möte jag lovat flera bekanta att berätta mer om. Jag kommer att göra det, men det tar tid att smälta. Det var ett möte jag kommer att minnas många, många år. Troligtivis så länge jag har en friskt minne.
Situationen är inte så svart eller vit som media, och en del debattörer och lobbyister gärna vill få den till. Detta oavsett vad man anser om olika saker och skeenden.

Detta var mitt första #Blogg100 inlägg i år. Inte så upplyftande kanske. Det kommer andra gladare inllägg också, men detta skrivs i realtid och påverkat av gårdagen.

12715660_10153570374173935_428762680228488841_n

Nr 1 av 100 i #Blogg100

DN, SvD,

 

Sveriges nya röst inom europeisk och världshandel

Idag är jag en stolt svensk europé. Vi har inte bara fått behålla en oerhört kompetent kommissionär  (märk väl att Sverige har under 25 år som EU-medlem när hennes mandat går ut, endast haft kvinnliga kommissionärer), vi har fått henne nominerad till att ta ansvar för handeln inom och med EU.

Lycée

Som jag ser det är det just det hon själv säger

Citerar en fråga till Cecilia Malmström i dagens GP;

Vad innebär det för Sverige att du får denna tunga post?

– Jag tror att det är ett erkännande att Sverige har en viktig roll att spela i EU.

Lycée 2

Cecilia själv är en mycket medveten och EU-konstruktiv person, hon har de senaste fem åren haft en tung och svår uppgift, EU-kommissionär med ansvar för inrikes frågor, en i dagens värld brännande fråga. Hon har gått i ovan avbildade skola, utanför Paris, där även jag gått, en skola där man lär sig leva i mångkulturell och internationell miljö.

Det ska bli spännande att se vad hon kan uträtta de kommande åren, viktiga år för Europa och frihandeln med världen. Dessutom borde Folkpartiet i Sverige känna en viss stolthet, att ha fått bidra med Cecilia Malmströms kompetens för Sverige i Europa. Statsministern uttryckte just vilken viktig roll den svenska kommissionären får.

SvD, DN,  Sydsvenskan, SvT, SvT

EUropa angår oss i allra högsta grad

På söndag är det val till det europeiska parlamentet. Vi ska välja 20 representanter från Sverige, och tack och lov verkar valdeltagandet öka, kanske t.o.m till över 50% i år om det vill sig väl. Fler än någonsin har förtidsröstat, om det sedan betyder att färre kommer att rösta på själva valdagen, eller om vi faktiskt får ett ökat deltagande, får vi vänta med att få reda på till efter söndagskvällen. Klockan 21.00 stänger vallokalerna.

EU-valet

Om två veckor är det vår nationaldag, 6 juni. Samma dag är det exakt 70 år sedan ”Dagen D”, dvs. de allierades invasion av de oerhört vackra stränderna i Normandie.

d-day-4

En heroisk insats både i ”frontlinjen och bakom densamma”, där ett stort antal människoliv gick till spillo, både hos de allierade och hos Tyskland.

Låt oss aldrig, aldrig glömma detta. Aldrig mera krig måste vara vårt motto inför framtiden. Vi kan förlora oss i detaljer och små beslut som egentligen inte har så värst stor betydelse i det långa loppet. Vad som verkligen har betydelse för oss, är just det att vi haft fred i en längre tid än på väldigt länge i vår världsdel. Samtidigt tornar ett antal orosmoln upp sig, inte alls långt från oss.

Alldeles oavsett vad vi tycker politiskt, och då mer på lokal nivå, låt oss alla värna grundidén med EU, och kämpa för att få behålla freden och också sträva framåt för ett bättre samarbete inom unionen. Vi är till för att hjälpa, inte stjälpa, varandra. Därför går vi och röstar på söndag om vi inte redan gjort det.

 

Alla dessa drev och jakter…

Sensationsjournalistiken snurrar allt fortare i tyfonsnurrar och tsunamieffekter…

gloria

Misstolka mig rätt, det är något sjukt över vårt samhälle. Allt går fortare, människor mår sämre, egentligen oavsett om vi bor i välbärgade länder eller i mindre bemedlade delar på Globen.

Jag är innerligt trött på denna hets, sedan kan varje fall säkert ses ur många perspektiv, och bör ofta göras det också. Ändå tror jag det är direkt skadligt för människan hur saker och ting alltid ska vara ”gladiatorspel”, skandaler och katastrofer. Man ska jaga dem man tror, godtyckligt eller ej, är skyldiga och hänga ut dem. Det är ett sätt som får mig mer och mer att tänka på ett mycket välciterat uttryck från en tidigare amerikansk president, ”gonna smoke them out” osv…

Rättsväsendet hinner inte med, man är redan dömd innan man fått saklig information. Blir det sedan en korrigerad ”dom” kommer det sällan fram i media eller över huvud taget, utan det drunknar eventuellt som en liten notis, om ens det. Samtidigt har en eller flera människors liv slagits i spillror av något man kan likna vid en tyfon.

Nej, igår hörde jag, inte för första gången, men inte heller den sista en låt av Queen som släpptes för nära 30 år sedan…där texten har en del att säga…lyssna på den…

..och kanske kan vi sträva efter lite mer gloria, som bilden ovan också kan symbolisera, i våra sätt att agera…

Godnatt, var ni än är, den 12 november 2013….

DN, DN2, Expressen, expressen2, GP, Skanskan, Aftonbladet,

Får man tycka om Republikanerna i Sverige?

Ja, det är sannerligen en fråga som man kan ställa sig, en dag som denna. När i stort sett alla pratar om Barack Obamas viktiga tal, och hur bra förre presidenten Bill Clinton talat för sittande presidents tal osv.

Det är som om att i ett land som Sverige, finns det inte ”på kartan” att tycka något annat än positivt om herr Obama. Som den ”demokrat” jag är, uti fingerspetsarna, anser jag man behöver höja blicken lite och se både för och nackdelar. 

Här bredvid ser ni ett collage av den stad i North Carolina, Charlotte, som konventet förlagts i. Jag har själv aldrig varit där, men är född i nordöstra USA, i Maine. Jag har alltså rösträtt i landet, och röstade för första gången 2008. Till mångas förtret höll jag den gången på valhemligheten.

I år vet jag inte ens om jag tänker rösta, kan ni tänka er att det kommer från mig?! Jag som vurmar för demokratin och vill att man ska nyttja sin rösträtt…Anledningen är helt enkelt att jag är osäker (jo osäkra väljare finns, även här hemma, det bör en och annan tänka på) på vem som jag tror skulle göra det bästa jobbet, och få igenom det mesta av det jag anser nödvändigt för att USA ska komma på bättre fötter…

Presidenten har av sina belackare kritiserats mycket för ekonomin, och konstigt är väl inte det…samma sak sker ju här på närmare breddgrader.

Det jag slås av är den fårskocksmentalitet som råder här hos oss, de som händelsevis inte tycks föredra Demokraterna och herr Obama, klassas som underliga, högerextrema osv. Jag får nog anledning att återkomma om detta, men demokrati är demokrati. En mall på samhälle som fungerar i Europa, gör det inte nödvändigtvis ”over there” och vice versa. Det är bl.a. det som är charmen med olika kulturer.

Vi får se om talet i natt svensk tid tar udden av Mitt Romney‘s kampanj. Det sägs ju att Obama har ett osedvanligt dåligt läge i år. Med detta inte sagt att jag kommer stödja Romney och republikanerna. Jag gillar defintivt inte allt de säger och gör. Lika lite som jag är odelat positiv till vad Obama-adminstrationen åstadkommit och levererat de senaste åren.

Trots allt tenderar jag nog att luta åt sittande president (hörde jag ”Thank God”…;-)? ), inte minst som att jag fått rapporter om att den tidigare presidentkandidaten John Kerry talar för Obama genom att berätta om sin tid i Europa som ung. Att han dessutom tydligen antas bli utrikesminister, stärker det intrycket ännu mer för mig.

Jag ogillar, med reservation för att modellen inte går att kopiera över till EU, definitivt rätt mycket som Romney’s kampanj talar om. Men jag ogillar inte alls alla republikaner, och det som vissa av dem åstadkommit genom åren.

SvD, GP, GP2, HD, Skånska Dagbladet, DN,

Allt är inte politik -även om politik går in i allt- vila i frid Clarence Clemons.

Denna gråa söndagsmorgon, när jag inte längre kunde sova trots en kort natt, tänkte jag att jag skulle vakna tillsammans med nyhetsflödet och min blogg. Det blir inte alltid som man tänker sig, inget nytt med det, men denna morgon som följde på en mycket trevlig 50,5-årsfest blev ändå inte som jag tänkte mig…mina ögon hann inte ens till de senaste opinionssiffrorna (som jag nog kommenterar senare) innan mina ögon tvärstannade, jag blev tvungen torka bort mer sömn -och en liten tår- var hade mina ögon varit hela veckan?

”Big Man” Clarence Clemons, medlem av Bruce Springsteens E-Street Band, borta för alltid?

Han drabbades uppenbarligen av en stroke i söndags, och lämnade oss igår kväll svensk tid -samtidigt som vi inledde den trevliga 50,5-årsfesten för och med en en god vän här i Sollentuna. På den festen spelades livemusik, och det är inte utan att det känns som ett slumpmässigt hedrande av ”Big Man” när bl.a. min gode vän och politiskt vakne, ur vänstern sprungne Björn Arvidsson slog på trumsetet så hela församlingen gungade i takt…

Clarence Clemons…en underbar person, jag vet inte så mycket om han privatliv, förutom att han som de flesta artister av och till haft ett rätt tufft liv. Han har varit gift med en svenska, har även ett barn med henne. Hans och Bruce Springsteens kärlek till Sverige har verkligen känts genuin genom åren. Själv upptäckte jag -på riktigt-Bruce Springsteen när jag som tonåring bodde i Frankrike, med låten ”Darkness on the edge of town”, en underbar låt i min smak. Håller fortfarande.

Mitt senaste liveminne av ”Big Man” är Ullevi den 5 juli 2008, snart tre år sedan. Det album som låg som färskast grund till den turnén var ”Magic”, 2007. En låt som nästan symboliserade den svenska sommaren som Bruce älskar, var ”Girls in their summer clothes”, spelades givetvis. Som exempel på den fantastiska kvällen, ljummen och vacker i Sveriges andra stad, men där jag upplevt flera världsartister sommartid, laddar jag upp en version av Bobby Jean som jag hittade på You-tube nyss. Om ni inte orkar titta på hela, scrolla fram till minut 3 så får ni ett fint exempel på den store mannens glans, trots vacklande hälsa. Han kunde inte stå hela knserten, och Springsteens konserter är ju oftast maratonlopp förvisso, utan han var tvungen ha en stol på scenen att sätta sig på emellanåt. Hans blås var väl heller inte som i fornstora dagar, men fortfarande av högsta rang! Samma år, i april, hade bandet blivit av med sin trogne medlem Danny Federici, klaviatur och dragspel, vilket skakade bandet en del. Samtidigt knöt man näven i byxfickan, spelade vidare och Bruce decicerade sitt album ”Working on a dream” till just Federici. Ett inte alltför oävet tips är väl att han lär dedicera något även till Clemons.

För två år sedan var han på Stadion i Stockholm. Jag jobbade på Sveriges Radio, men hade heller inte lyckats få biljetter. En kollega, Jimmy Halvarsson, hade däremot fått tag i det, och var där. Han var fascinerad av Max Weinbergs son Jay, född 1990. Den till vardags mycket omtyckte trummisen i bandet hade släppt över pinnarna till sin son då 19 år, under delar av turnén 2009 pga annat uppdrag, vilket denne lär ha klarat med bravur.

Detta får mig att tro att trots förlusten av en stor man ur många synvinklar, kommer bandet inte att lägga instrumenten i väskorna och stänga för gott. Snarare kommer man att känna sig ännu mer angelägen om att föra musiken vidare, till Clarences minne. Visst, Big Man går aldrig att ersätta, men Bruce är en otroligt duktig kompositör, även av orkestrar, därför tror jag att han finner en lösning som fungerar.

Tillsammans med Bruce har Clarence Clemons varit med och lyfta andra artister, nu senast Lady Gaga. Jag hittade ett gammalt klipp från Jonas Hallbergs Måndagsbörsen, där Gary US Bonds var med.  Honom lyckades E-Street Band få en nytändning, bl.a med låtar som This little Girl och Jole Blon. Sök gärna upp dem, klassiskt om man gillar Bruce Springsteen.

Bruce Springsteens hemsida, Röda Berget är pessimist, Böhlmark mer positiv, Göran i Eskil(s)tuna har sorg, Jinge (V) förstår sig inte på Springsteen trots hans stöd till Demokraterna

Aftonbladet, AB2, Expressen, Expr2SvD, DN, GP, GP2, HD, HD2 Sydsvenskan, Länstidningen i Jämtland, Sveriges Radio,