Årets näst sista dag…

Mycket vatten har runnit under broarna idag, och även fallit från himlen. På något sätt symboliserar det också att året skulle börja knytas ihop.

En vacker bild från en vacker del av sommaren. Under ett mindre vackert år. De som känner sig manade kan ju gissa varifrån den kommer…

Har tillbringat kvällen med att slappna av framför kakelugnen och TV:n där jag lyssnat på två olika klassiska inspelningar av symfonier, dels från Göteborg, dels från London. Kontemplerat lite. ”Pratat” med en del vänner och bekanta över nätet. En så långt bort som i Guatemala. Det är framsidan av dagens uppkopplade ssamhälle och värld. Det finns många baksidor också, men jag lämnar dem därhän ikväll.

Det ska bli skönt med en nystart på något vis, inte för att det kommer att vara så annorlunda på lördag, men att vi får lämna 2020 bakom oss tror jag många välkomnar. I min värld skulle det bli ett bra år. Vi vet alla hur det blev. Inte så bra.

Vi har lätt att glömma de små positiva sidor som ändå fanns för att 2020 varit så diametralt skilt från det de flesta av oss i västvärlden över huvud taget känt till och upplevt. Som jag skrev på Facebook ikväll, finns det visst postitiva sidor under 2020, men det som trummats ut till allt och alla har liksom lagt en våt filt över hela världen.

Nu hoppas jag på att vi ska orka se ljusen som finns, och komma ur det vakuum som skapats under pandemin, även om en total omställning nog inte är önskvärd. Jag tror på förändring under ansvar, ingen nämnd ingen glömd. Det finns strömningar som försöker dra otäck nytta av pandemin. Dessa hoppas jag att vi kan stävja. Ansvar är också att inte kasta allt vi lärt oss över bord i någon slags iver att bräcka andra. Ansvar är att vara lyhörd och utveckla det vi hela tiden lär oss, genom vår egen och andras forskning och kreativitet.
Nu tänker jag sova på det, och återkommer de närmsta dagarna med andra reflektioner.

 

Annandag Påsk- Post Påsk….men långt ifrån Post Corona

Måndag kväll, är det jobb imorgon, eller är det inte vardag? Ja, jag är inte säker på att någon i Västeuropa där de felsta nu varit lediga ”på riktigt” i fyra dagar, vet eller känner hur det ska vara. Jag vet att ett antal samhällsbärande människor arbetat i sitt anletes svett under de senaste dagarna, inte så mycket för sig själva utan för andra. Jag har också jobbat lite idag, men det var uppföljning av digitala ”maratonmötesdagen” onsdag. Samma onsdag blev jag och mina kollegor inom ett av mina större uppdrag, det som rör flygverksamheten, permitterade med omedelbar verkan. Jag skulle ha jobbat i fredags. Det blev inget så klart. Vi vet inte heller om vi någonsin får komma tillbaka till det jobbet, om vi ska vara realister.

Sitter och läser lite diverse på nätet och i mina sociala media, samtidigt som jag ser jag ser på TV-programmet ”Så mycket bättre”, ett musikprogram där svenska artister tolkar varandras låtar. En del är bra, eller kanske t.o.m. bättre, annat är inte i samma klass som originalet. Visst, allt handlar om tycke och smak, men jag kopplar detta lite till det som nu sker i vår värld, för det handlar om precis hela världen, ingen tycks komma undan, och det är ett fullständigt okänt fenomen för de flesta människor idag.

Vad kommer att hända efter denna pandemi, som man nu tack och lov börjat kalla den? Länge nog har man kallat den kris…jo det är säkerligen en kris, men en slow-motion dito. Jag orkar inte ens uppdatera mig på senaste skeendena, ikväll pratade jag med min mamma utanför Paris. President Macron hade hållit ett tal till nationen, där han berättat att man förlänger ”le confinement” (lock-down för anglofiler) till den 11 maj. Lite symboliskt, väl efter årsdagen för 2a världskrigets slut…Således en hel månad till med i princip utegångsförbud utom för livsnödvändiga ärenden.
Jag funderar över hur ni har det i Italien och i Spanien, ni som känner mig.

Alldeles oavsett var vi nu är, kommer vägen framåt att vara så otroligt tuff, såväl ekonomiskt som mentalt för människor, företag och samhälle. Många jag pratar med, i olika länder, håller med. Samtidigt som en gammal god ungdomsvän nu boende i Storbritannien skrev till mig idag, är det just nu för många som avlider för att man ska kunna få fäste för denna typ av diskussion. Många orkar inte tänka mer än på här och nu, av förståeliga skäl. Men, kallt nog kommer en verklighet ikapp oss, och vad händer då? Ingen vet, men kommande vecka lär utvisa rätt många nya tendenser åt olika håll, låt oss hoppas att det går mot ett mildrande av nuvarande tillstånd.

För allas och världens skull. På återhörande.

 

Moviken, 2 januari 2020 -> 2019 Adieu…

Ingen krönika ikväll, men en lätt sömndrucken insikt om att…här är det skönt.

Så här vackert är det inte nu, på tok för milt, men landskapsvyn finns här.

Nio veckor sedan sist, alldeles för länge…men kanske var det meningen….att rensa ut 2019 först.
Året med så många bekymmer och slitsamma ageranden för att komma framåt
Konstaterar ikväll, efter en rätt fin färd i januariljus, att

  • Det finns två fräscha duschrum, det t.o.m. doftar nytt i dem
  • Visserligen ett par små justeringar i form av krokar som ska upp, men ändå
  • Visserligen har inte rördragningen för att motverka frysning av vattenledning till köket à la 2019 kommit till, hantverkare är ett speciellt släkte uppenbarligen, men övriga rör är nu i prima skick.
  • Visserligen är det jobbigt att under mer än ett års tid ”jaga” fram slutresultat när man inte bor nästgårds, men nu är det nya ytskikt i form av tapeter och mattor i välkomnande färgtoner.
  • Visserligen är det besvärligt att driva ärenden som involverar försäkringsbolag, men nu är alla utestående fakturor betalda, och bara några små ersättningsbelopp kvar.

Hälsingeriket…det tar emot en även när man är så ohemult utarbetad oich trött som jag känner mig efter året 2019. Nu ska jag inta viloposition och njuta av tystnad.

Ja, 2020 blir ett bättre år. På återhörande snart igen!

30 år sedan muren föll….

Den senaste veckan har varit innehållsrik, och lite väl tröttande. Som tur var fick helgen tillbringas i mitt kära Hälsingerike. Låt vara att solen inte kom fram förrän det i princip var dags att fara hemåt…

Fönstermålningen kommer att behöva skjutas på till 2020…trist men det är nog ett faktum. Detta år har inte varit på nära håll så torrt som ifjol, grönskan har hållit sig längre än jag varit med om på länge. Gräset är t.o.m grönt och växer fortfarande däruppe. Naturen har en förmåga att kompensera sina egna brister över tid. Låt vara att vi upplever en del kraftigare svängningar än vi varit vana vid.

Idag tycker jag vi ska minnas hur muren mellan Öst och Väst raserades. Det var inte på något sätt något självklart. Jag upplevde som tonåring en otroligt skrämmande bild av två länder som varit ett, två länder som delades med ”barbelés” (taggtråd) och vakttorn… Jag tänker idag på hur många i västliga värld som aldrig varit med om detta, upplevt det som för 33 år sedan då jag tågluffade, var en stark begränsning i hur man lade sin rutt. Idag är det med största sannolikhet något som väldigt många i 35 årsåldern och yngre, inte reflekterar över alls.

Frihet är ingen självklarhet, frihet och demokrati är något som behöver vårdas och tas ansvar för. Låt oss alla bidra med det vi kan för att också göra det.

Reflektion…nödvändig bristvara i dagens värld.

Just hemkommen från ännu en musikkväll i Dellenbygden, kanske undrar ni vart tredje delen av min berättelse om Hälsingevind tog vägen? Kanske bryr sig vissa av er inte alls om ifall den kommer eller inte…

…den kommer kan jag berätta, men inte ikväll. Det blev nämligen så känslomässigt starkt att jag var tvungen att smälta den under några dagar, under tiden att jag både gjorde saker i den vardagliga ledigheten, och också tog mig tid till att fundera.

Eftertanke…finns det idag? Ibland undrar jag om det är mindre fint att tänka lite innan man öser ur sig en massa åsikter, agerar överilat eller bara anser sig ha rätt uttala en massa invektiv över ”Gud och hela världen”.

Nej, jag tänkte i bli politisk ikväll, heller, -jag försöker låta bli det- utan lyfta mina funderingar till en annan våning denna sommar. Visserligen kan man med rätta ofta säga att det mesta faller tillbaka på politik på ett eller annat sätt, men jag låtsas inte om det.

Alldeles nyss gjorde en god bekant på Facebook en kommentar, ledsen sådan, om att citat;
”…Utan nödvändigt ska vräka ur sig hånfullheter, invektiv och förakt. Oavsett om de är frän höger eller vänster”

Vad är det för samhällssituation vi har fått? Varför detta behov av att ”hata” eller vad man nu vill kalla det? Jag är uppväxt med att respektera även dem man har diametralt motsatta åsikter till. Att det faktiskt kan vara utvecklande att lyssna till och försöka förstå hur andra tänker. Att gemensamma diskussioner kan verka för att komma framåt, oavsett åsikter.

I denna del av världen, Hälsingland, och med en viss avkoppling i kombination med musikframträdanden, OCH vackert väder, ges tid för reflektion och utvecklande tankar. Tänk så fruktsamt!

Hälsingevind, del 2…

Väl anlända till det vackra berget, i Bässjö som det uttalas lokalt, genom dalgången ni kan se nedan på en av mina redan publicerade bilder, fascinerades jag av hur rätt jag kom till parkeringen.

/Mitt lokalsinne är som en karta, kanske är det därför jag alltid gillat geografi, eller så är det tvärtom, jag har genom mitt geografiska intresse, tränat mitt lokalsinne. Jag har ibland kallats epitet som brevduva odyl. Har jag en gång varit på ett ställe, hittar jag oftast tillbaka…Blir jag däremot nersläppt ”i blindo” någonstans, kan det ta rätt lång tid innan jag får kompassen rätt och riktig. Det senaste praktexemplet på det är Umeå som jag mig veterligen aldrig rest till utom från luften, och första gången mitt i mörka vintern, och det har tagit mig åtskilliga gånger innan jag äntligen kommit underfund med geografins väderstreck…/

Efter denna lilla filosofiska omväg, s det kände srätt märkligt att efter säkert +/- 35 år hitta mer eller mindre rakt på parken. Visst jag har åkt förbi Bergsjö sedan dess, men inte besökt Hundskinnet.

Då vi förhandsbokat biljetter via näthandel -långt från dåtidens system☺️- var det mycket enkelt (så länge telefonen var laddad) att få sin stämpel innanför handleden och trava in i den värmande solen. 

Arrangemanget var snyggt, en strikt inhägnad gårdsdel för förtäring, lokalproducerat det mesta och Helsinge Ångbryggeri-bussen stod som en stängselvägg. Jag blir glad när jag ser så välorganiserad och dessutom trevligt genomförd enkel restaurangverksamhet. Utanför inhägnaden fanns kaffevagn, kiosk och lite annat. Hälsingevind hade dessutom som lokal sponsor en av länets bilhandelskedjor som fanns på plats för såväl demonstration och tävling. Att man sedan delade ut muggar med popcorn hela kvällen var inte mindre värdefullt, kreativ företagsamhet.

Efter en trevlig stund i mycket värmande kvällssol, började den musikaliska delen av kvällen, Sofia Karlsson, en mycket skicklig musiker som tillsammans med två ytterst kompetenta kvinnor utformade ett ”förband” som Sofia Karlsson själv blygsamt kallade det lite senare. Lugn musik, med lika stränginstrument, vacker sommarkväll, mitt hälsingehjärta blev mer och mer känslosamt. Solen stod först så högt -klockan 19:45/fascinerande- att det blev motljus mot scenen i vissa vinklar, också påpekat av huvudpersonen. Det störde dock mest fotograferande. 

Efter nästan en timmes spelning, misstänker att den yngre publiken tyckte att det var lite för långsam stil, blev det dags för första mellanakten, med trollkonstnär främst just för den nämnda delen av de närvarande.

Därför lämpar det sig för mig att göra likadant här, jag formar en trilogi av denna underbara hälsingekväll.

Fortsättning följer….

Hälsingevind…del 1

Första dagen i ”Riket”.

En dag då vädrets vindar blåste åt rätt håll, dvs nästan inte alls, eller från sydväst. Min brorson och brorsdotter skulle göra en kort s.k. roadtrip över dagen till gamla barnbenstrampade marker, besöka en känd keramikverkstadsbutik i trakten, och helst Gränsfors bruk (smide av yxor och andra saker). Sedan hälsa på här vid Norra Dellen. Jag var skeptisk rörande tidsramar från början (enkel resa ca 350 km) och hade erbjudit övernattning, vilket de villigt tackat ja till, jag menar första gången de besökte huset sedan ”farmor och farfar” hade det.

Dagen inleddes med gräsklippning efter tre veckors frånvaro, pyssel med diverse småsaker och lunch under den av mina föräldrar planterade linden på gården i väntan på besöket. Det visade sig att brorsbarnen börjat dagen med bilbyte pga ett punkterat däck vid avfärd. Pappas (bror alltså, på semester vid Medelhavet) bil fick hastigt och lustigt ”lösas ut” från Södermalm och resan blev fördröjd i tre timmar, nästan tiden det tar att komma hit, så Gränsfors inställt.

I väntan på deras ankomst, promenad ner till Norra Dellens nordligaste spets och där, vid hamnen, träffade vi gamla grannar från barndomen i Iggesund, den ena yngsta dotter till en av pappas gamla kollegor på bruket och numera ofta i byn och deras hus här, och den andre en gammal klasskamrat till mig, båda med respektive. Det blev spontankaffe vid rastborden i hamnen och trevligt samspråk, gamla minnen radades upp. Lite framtid för byn hanns också med, och plan för träff imorgon. Vi var ju på väg till Bergsjö och ”Hundskinnet”, dvs folkparken där jag som 20-åring introducerat några av mina franska kompisar till varannan damernas, med skräckblandad förtjusning. 😂 Ikväll var det Hälsingevind som skulle ha sista stoppet på landsskapsturnén där.

Vi fick erbjudande om efterfest i övre delen av byn, trevligt, men jag insåg att det inte skulle bli tid för det efter hemresan genom skogen och över de grönblå bergen som skiljer Dellenbygden från dalgången där vattendraget skurit genom norra Hälsingland och Bergsjö. Den ena källan finns långt uppe i nordvästra hörnet av Hälsingland, nordväst om Hassela, Kölån, den andra ”tarmen” rinner upp in de sydligaste delarna av Medelpad, i Storulvsjön mellan tre naturreservat, sydväst om Stöde. Vattendraget speglar ”de två bergen” som finns beskrivna i låtarna av Engmans kapell, och heter där kyrkbyån, som rinner rakt igenom Bergsjö mellan Älgeredssjön i nordväst och Kyrksjön i öster, för att leta sig ner mot kusten och Strömsnäsbruk vid Bottenhavet.

Den kortaste resan från oss, är ca halva vägen jämfört med att åka bättre vägar, via Hassela eller Ilsbo, men tar ändå ca 30 minuter för 30 km. Utsikten från ”Hundskinnet” är bedårande, även om den nog inte kan konkurrera ut vyn över Dellensjöarna.

Fortsättning följer….

Det misshandlade valet…

Igår och idag rann dropparna över för mig. Alla illusioner är som bortblåsta. Jag trodde och hoppades länge på att vi skulle kunna få ett val med sakpolitiskt innehåll. Sverige är en del av Europa, och Europa är oavsett vad man tycker om unionen livsviktigt för oss. Att tro att vi skulle klara oss utan vår s.k. gamla kontinent är för mig så verklighetsfrånvänt som det kan bli.

 

Den brustna bron i Genua

I en demokrati kan vi diskutera upplägg och lagar, hur vi ska hantera och utveckla både det ena och det andra. Vi har en benägenhet att ta det för givet i vårt land. Tyvärr är det inte det. Vi behöver inte resa särskilt långt österut t.ex. för att människor bara kan drömma om de friheter, och för den delen rättigheter och skyldigheter som vi åtnjuter i vår västvärld.

Bilden ovan får symbolisera min önskan om att inte ständigt riva broar, vilket vi åsett ett antal exempel på under eftervalstiden under höst vinter och vår. Jag hade väl även kunnat lägga upp en bild på Suckarnas bro, från Venedig, men att sucka som just nu många med mig gör, skapar inte något konstruktivt.

För mig som delvis växt upp i Mellaneuropa, och samtidigt i ”myllan” i våra svenska brukssamhällen, och sett hur Europa öppnats såväl under min vistelse i Frankrike, som efter återkomsten till Sverige, och t.ex. Berlinmurens fall, finns ingen återvändo mot ett mer slutet samhälle.

Jag minns hur vi som barn stod vid relingen på färjan som angjorde Travemünde, och kunde se över till gamla Östtyskland, kallat DDR, och vakttorn mot väst.

Likaledes när vi åkte motorvägen mellan Hannover och Göttingen, då vi bodde i München, ett halvt decennium innan muren föll. På några ställen var det bara kilometer till Östsidan. För mig var det något skrämmande overkligt att en så stark gräns fanns och gjorde världen så olik, så delad. Det är inget jag längtar tillbaka till.

När jag nu ser och hör hur debatten i samtliga olika läger i Sverige sjunker till så låg nivå, där allt går ut på att puckla på andra med skrämsel, nedsvärtning och underminerande argument, undrar jag hur det står till bland våra s.k. folkvaldas moral och intelligens. Man har ju fullständigt minimerat valet som borde innehålla visioner och förslag, låt vara olika och ibland motsatser (det är just det demokrati handlar om), till att bli en simpel sandlåda i form av dålig inrikespolitik. Många kandidater undrar jag faktiskt  över hur de hamnat på listorna. ett fullständigt underbetyg till de valberedningar som vaskat fram dem. Vad vill de, räknar de med att tillföra något till EU? Är de endast en förlängning av den katastrofala situation som höstens riksdagsval gav? Då är i alla fall inte jag med. Jag har flera gånger sagt att detta blir mitt svåraste demokratiska val jag upplevt sedan jag blev myndig, och eftersom jag inte längre är 30, blir det några stycken…

I min värld åstadkommer man inte framsteg och utveckling genom förtal, att be andra motståndare ”ta avstånd” från ditt eller datt, att desperat fiska efter skandaler i syfte att smutskasta motståndare för att därigenom tro sig vinna fördelar.

Nej, skärp er /alla/ dessa sista dagar före valet. Berätta om vad ni vill, inte om andras tillkortakommanden. Jag kommer att nagelfara de kandidater jag överväger ordentligt i sömmarna, det har inget med mina gamla eventuella partilojaliteter att göra hur jag slutligen röstar.

 

Sommaren 2018 – Äkta, genuin, ”trohet” mot sig själv och mot andra?

Sitter och filosoferar, ett lugn har inträtt i sinnet, trots att jag har jobbat fyra dagar i sträck, efter flera veckor med mindre av den varan.

Hjortron

Lugnet kommer nog från det faktum att jag nu ska vara ”ledig” igen, över helgen och in i nästa vecka. Att jag varit ledig från absoluta måsten under andra hälften juli. Lugn måste ofta mogna fram, precis som de bär på bilden här ovan. Omogna smakar de inte alls bra. Omogenhet är tyvärr något vi har alltför mycket av i dagens samhälle.

Jag är augustibarn. Jag har alltid gillat den månaden. På många sätt. Det är en mogen månad. Visserligen kallas juli/augusti rötmånaden, men sköter vi det hela rätt, har vi i augusti nått fram till att sommaren mognat, men inte vissnat. Bär (utom jordgubbarna då möjligen) och frukt tar form och kan skördas. Den värsta hetsen inför sommaren -då allt ska tas igen efter den mörka tiden- har lagt sig. Vissa kanske t.o.m har blivit lite mätta (ve och fasa) på att må bra och njuta.
Samtidigt har vi ännu inte nått fram till hösthypnosen, för att inte säga depressionen. Med det menar jag inte att höst bara är pest och pina, men hösten är ett annat kapitel. Den behandlar jag inte idag.

Detta vårt nordiska arv blir ännu tydligare när man som jag bott längre söderut och upplevt både och.

”Sommaren är kort”, som väldigt många minns som en låt som alltid plockades fram i sommartid. I år har jag dock inte hört den alls nästan… Tomas Ledin, vet även yngre människor vem det är. Ikväll råkade jag ramla in på ett program om när just Tomas Ledin, bördig från Sandviken i Gävleborg, fick ta sig an sina favoritlåtar långt nere i Medelhavet. Det vackra San Michele på Capri. Jag hyser väldigt stor respekt för Tomas Ledin. Jag upplever honom som genuin och äkta. Visst, artist men äkta. Det sken igenom i detta program där han reflekterar tillsammans med programledaren över hur hans musik formats och tagit intryck av andra. (Se det på ”Play” om ni kan)

Den här sommaren, liksom den förra faktiskt, har inte varit, och är inte som många andra. I vår globaliserade värld kanske vissa inte reflekterar så mycket över det, man reser ju ändå ”hej vilt” över jordens alla klimatzoner. När sommaren väl tar slut, för det gör den till slst, har vi dels haft en längre sommar än många kan minnas. Vi har också haft skogsbränder som knappt ens Medelhavsländer känt på, eftersom vi har en annan typ av natur. Vi har fått lära oss att vi inte är skyddade från naturkatastrofer som vi ofta antagit ”inte händer här”. Mitt Hälsingland där jag som ung fiskade med min far och mina franska kompisar har stått i lågor i en omfattning som är svår att ta in.

Jag efterlyser nu en hyfsad och mogen ton i debatt och samhälle när svallvågorna sakta lägger sig och går över i det som ska bli vår framtid. Ingen vinner på kortsiktig upptrissad intill falsettliknande tonart för att ”slå på andra” och visa sig på styva linan.

Jag vill att vi alla ska kunna visa upp lite mer mognad och eftertanke för vårt klot och samhälle, för att nå längre i en lyckad framtid som genuint sträcker sig lite längre än ”våra barn och barnbarn” som det brukar heta. Jag vill ha äkta vilja att åstadkomma något som sträcker sig längre än att i förtäckt skepnad försvara sin egen taburett och välbefinnande.

Kommer det att uppfyllas? Ärligt – jag vet inte. Men jag kommer att drömma moget om det de kommande dagarna och nätterna, när jag tänker fortsätta uppleva vårt fantastiska land.