Årets näst sista dag…

Mycket vatten har runnit under broarna idag, och även fallit från himlen. På något sätt symboliserar det också att året skulle börja knytas ihop.

En vacker bild från en vacker del av sommaren. Under ett mindre vackert år. De som känner sig manade kan ju gissa varifrån den kommer…

Har tillbringat kvällen med att slappna av framför kakelugnen och TV:n där jag lyssnat på två olika klassiska inspelningar av symfonier, dels från Göteborg, dels från London. Kontemplerat lite. ”Pratat” med en del vänner och bekanta över nätet. En så långt bort som i Guatemala. Det är framsidan av dagens uppkopplade ssamhälle och värld. Det finns många baksidor också, men jag lämnar dem därhän ikväll.

Det ska bli skönt med en nystart på något vis, inte för att det kommer att vara så annorlunda på lördag, men att vi får lämna 2020 bakom oss tror jag många välkomnar. I min värld skulle det bli ett bra år. Vi vet alla hur det blev. Inte så bra.

Vi har lätt att glömma de små positiva sidor som ändå fanns för att 2020 varit så diametralt skilt från det de flesta av oss i västvärlden över huvud taget känt till och upplevt. Som jag skrev på Facebook ikväll, finns det visst postitiva sidor under 2020, men det som trummats ut till allt och alla har liksom lagt en våt filt över hela världen.

Nu hoppas jag på att vi ska orka se ljusen som finns, och komma ur det vakuum som skapats under pandemin, även om en total omställning nog inte är önskvärd. Jag tror på förändring under ansvar, ingen nämnd ingen glömd. Det finns strömningar som försöker dra otäck nytta av pandemin. Dessa hoppas jag att vi kan stävja. Ansvar är också att inte kasta allt vi lärt oss över bord i någon slags iver att bräcka andra. Ansvar är att vara lyhörd och utveckla det vi hela tiden lär oss, genom vår egen och andras forskning och kreativitet.
Nu tänker jag sova på det, och återkommer de närmsta dagarna med andra reflektioner.

 

”Under the Corona tree…” Långfredag.

Påsk 2020. Sol och hyfsat väder den första dagen på helgen. Påskhelgen är den längsta sammanhängande helgen på året, och i år känns den nog extra lång för många. Det är ju ”liksom inte som vanligt”…

För egen del har denna långfredag inneburit lite vård av egna träd, en smärre attack på thujahäcken som grannarna låtit växa till en vägg och promenad till en lokal liten lokal i Helenelund / Edsviken för lättare lunch.

Världen överöses av diverse ”nyheter” om den pågående pandemin, folk slår varandra i huvudet med att veta bäst om hur man ska lösa eller inte lösa saker och ting. Det har nu pågått ett antal veckor och vi ser ännu inte slutet på något egentligen. Mina föräldrar är ”inlåsta” på varsitt sätt i Parisområdet, Pappa på sitt äldreboende och mamma lite mindre låst men ändå tvungen att motivera varje gång hon ska lämna sitt hem för ärenden.

Här hemma i Sverige har vi det (ännu) lite friare, en väg som är ifrågasatt av de flesta länder. Ingen vet ännu om det är rätt eller fel, men många har åsikter (starka) om det.

Jag själv har slutat tycka så mycket, jag försöker ta in det som inte är påstruket med klickekonomins alarmistiska ådra, eller scoopsäljande artiklar. Bilda mig något slags egen uppfattning med hjälp av diskussioner och olika intryck.

Det som tyvärr slagit mig mer och mer, är hur människors dåliga, för att inte sämsta, sidor kommer fram under dessa tider. Jo, jag vet, det finns massor av positivt som görs och det är väldigt beundransvärt. Men…det började med reptilagerandet i form av onödig och egoistisk hamstring av diverse varor. Det fortsatte med att man inte tyckte att regler gällde en själv, jo andra ska naturligtvis sköta sig, men för det egna syftet fanns alltid kryphål som motiverade, osv,osv.

Jag har väldigt svårt för detta, jag försöker att inte ha någon egen bjälke i ögat och väga saker i olika vågskålar. Samtidigt mår jag dåligt av att se hur folk beter sig, både ute i den begränsade omkrets jag rör mig, här på sociala media, och faktiskt genom egna upplevelser. Jag förmodar att det handlar om oro, skräck och irrationellt beteende. Jag kan i viss mån förstå det, men det hjälper mig ändå inte att acceptera det.

Jag har också flera teorier om varför detta (dägg)djuriska beteende kommer fram just nu, och på så tsunami-liknande sätt, om liknelsen tillåts. Dessa kommer jag eventuellt att återkomma till senare, det har tagit veckor innan jag ens förmått mig att börja skriva om det jag idag tar upp. Just nu ska avsluta långfredagen genom att tillönska ett skönt uppvaknande på Påskafton, kanske har påskharen eller hönan varit framme med något påskägg också.

På återhörande.  Bilden  nedan  speglar  något av det jag fått avstå denna vårvinter.

20 dagar av 2020 har gått…

Jag känner mig rätt nöjd med 2020 hittills, som jag skrev någonstans, 2019 är lagt till historien och nu ser jag framåt. Lär återkomma till det.

Samtidigt måste jag erkänna att jag känner mig vilsen i samhället idag. Mycket är i mitt tycke förkastligt, annat är sunt. Jag tror många med mig känner igen sig. Däremot tror jag inte på panikreaktioner och alltför högt tonläge, det brukar inte ge (önskat) resultat. Jag har just avslutat -nåja under trettonhelgen- en bok jag tyckte mycket om, Anna Takanens ”Sörjen som blev”.  En mycket fin och intressant bok om ett finskt krigsbarn och hans dotter. Tänkvärd, inte minst för oss med blandad bakgrund.

Samtidigt läser jag sedan ett tag Henrik Berggrens ”Landet utanför”, som behandlar Sverige under begynnande 2a världskrig, ur ett historiskt perspektiv. En rätt tung bok, men oerhört bra för att förstå mer om hur vårt land är ihopskruvat. Flera kapitel behandlar just relationen till vårt östra grannland, som jag f.ö har stor respekt för av flera olika anledningar.

Jag nöjer mig ikväll med att åter poängtera hur viktig historien är för att sätta saker och skeenden i sammanhang. Vi behöver mer av den varan, inte mindre, för att kunna se framåt och (inget nämnt, inget glömt) undvika olika ”minfält” som finns i vår värld.
Önskar en god natt!

Det misshandlade valet…

Igår och idag rann dropparna över för mig. Alla illusioner är som bortblåsta. Jag trodde och hoppades länge på att vi skulle kunna få ett val med sakpolitiskt innehåll. Sverige är en del av Europa, och Europa är oavsett vad man tycker om unionen livsviktigt för oss. Att tro att vi skulle klara oss utan vår s.k. gamla kontinent är för mig så verklighetsfrånvänt som det kan bli.

 

Den brustna bron i Genua

I en demokrati kan vi diskutera upplägg och lagar, hur vi ska hantera och utveckla både det ena och det andra. Vi har en benägenhet att ta det för givet i vårt land. Tyvärr är det inte det. Vi behöver inte resa särskilt långt österut t.ex. för att människor bara kan drömma om de friheter, och för den delen rättigheter och skyldigheter som vi åtnjuter i vår västvärld.

Bilden ovan får symbolisera min önskan om att inte ständigt riva broar, vilket vi åsett ett antal exempel på under eftervalstiden under höst vinter och vår. Jag hade väl även kunnat lägga upp en bild på Suckarnas bro, från Venedig, men att sucka som just nu många med mig gör, skapar inte något konstruktivt.

För mig som delvis växt upp i Mellaneuropa, och samtidigt i ”myllan” i våra svenska brukssamhällen, och sett hur Europa öppnats såväl under min vistelse i Frankrike, som efter återkomsten till Sverige, och t.ex. Berlinmurens fall, finns ingen återvändo mot ett mer slutet samhälle.

Jag minns hur vi som barn stod vid relingen på färjan som angjorde Travemünde, och kunde se över till gamla Östtyskland, kallat DDR, och vakttorn mot väst.

Likaledes när vi åkte motorvägen mellan Hannover och Göttingen, då vi bodde i München, ett halvt decennium innan muren föll. På några ställen var det bara kilometer till Östsidan. För mig var det något skrämmande overkligt att en så stark gräns fanns och gjorde världen så olik, så delad. Det är inget jag längtar tillbaka till.

När jag nu ser och hör hur debatten i samtliga olika läger i Sverige sjunker till så låg nivå, där allt går ut på att puckla på andra med skrämsel, nedsvärtning och underminerande argument, undrar jag hur det står till bland våra s.k. folkvaldas moral och intelligens. Man har ju fullständigt minimerat valet som borde innehålla visioner och förslag, låt vara olika och ibland motsatser (det är just det demokrati handlar om), till att bli en simpel sandlåda i form av dålig inrikespolitik. Många kandidater undrar jag faktiskt  över hur de hamnat på listorna. ett fullständigt underbetyg till de valberedningar som vaskat fram dem. Vad vill de, räknar de med att tillföra något till EU? Är de endast en förlängning av den katastrofala situation som höstens riksdagsval gav? Då är i alla fall inte jag med. Jag har flera gånger sagt att detta blir mitt svåraste demokratiska val jag upplevt sedan jag blev myndig, och eftersom jag inte längre är 30, blir det några stycken…

I min värld åstadkommer man inte framsteg och utveckling genom förtal, att be andra motståndare ”ta avstånd” från ditt eller datt, att desperat fiska efter skandaler i syfte att smutskasta motståndare för att därigenom tro sig vinna fördelar.

Nej, skärp er /alla/ dessa sista dagar före valet. Berätta om vad ni vill, inte om andras tillkortakommanden. Jag kommer att nagelfara de kandidater jag överväger ordentligt i sömmarna, det har inget med mina gamla eventuella partilojaliteter att göra hur jag slutligen röstar.

 

Vart är vi på väg…

var säkert frågan många ställde sig framför herrar Luuk och Lindströms nunor på statstelevisionen igår kväll. Det är ett program jag ofta ser på själv för att jag är både road, intresserad och rätt bra på geografi. Jag får dock tillstå att det ofta är svåra frågor och att jag går bet där framför TV:n. Nu gryr dagen i den gamla anrika staden Sigtuna, och jag samlar mina tankar inför dagen.

20170218_071457

Under den senaste tiden, inte minst den senaste veckan, har jag funderat över frågor som bottnar i den frågeställningen, men kanske på ett mer filosofiskt plan. Det var länge sedan jag skrev här, alltför länge, men jag har känt mig så vilsen sedan den senaste s.k. postningen här, både positivt och negativt sett.

Jag har upplevt en massa saker, varit utanför Europa -på Sri Lanka- med familjen, tagit upp kontakten med gamla värdefulla vänner runt om i världen, botaniserat och prospekterat i mitt andra hemland Frankrike, värnat om mina kära föräldrar i både glada och svåra tider. Tyvärr har jag även förlorat en av mina äldsta klasskamrater som jag fortfarande har haft kontakt med.

Samtidigt upplever jag en vilsenhet i vår värld som får mig att känna uppgivenhet och frustration. Som samhällsengagerad person har jag svårt att stänga skeenden ute. Skeenden som skrämmer mig, eller stimulerar mig. Som sporrar mig eller som får mig att tro att jag inte kommer att få återuppleva den ganska glada värld jag kände fanns för ett par decennier sedan.

Jag är i grunden en positiv person, som hellre ser framåt än ältar det gamla. I dagens värld uppfattar jag dock tyvärr att man inte kan eller får se framåt med tillförsikt. Det har blivit fullt i ”hjärnkontoren”, man orkar inte längre ta tag i saker utan att leverera klyschor som saknar substans. Allt var bättre förr, och framtiden ser bara hopplös och mörk ut. Vi får höra att det finns ”utamaningar” överallt, men väldigt få vanliga medborgare i västvärlden upplever att det görs något åt dessa. De representativt valda kastar paj på varandra.
Snöbollen rullar liksom vidare och blir större och större… Vi reser som aldrig förr, men upplever på något sätt samtidigt globaliseringens riktigt stora baksmälla. Demokratin, som vi har skapat den, rister i sina fogar. Den har minskat förtroende. Jag nämner inget men glömmer heller inget.

Nu är det dags att ta sig upp och konferera lite inom själsligt liv. Det kan vara nog så viktigt att reflektera lite över vad själen kan göra, och inte. Min uppfattning är att det smutskastas mycket på andlighet s.k. religiösa ritualer, men samtidigt är vårt land sökande och andligt i allt störrre utsträckning. Så fort det ”krisar” på något sätt, förväntas det att olika former av krisgrupper ska ta vid och hjälpa till. Vi som idag dyrkar den s.k. hållbarheten. Är detta hållbart i längden?
Med den lilla funderingen önskar jag er en skön lördag i februari 2017.

Käftsmällen åt hela världen…Brexit del 1

Idag är det midsommarafton, en dag jag brukar tycka mycket om, i likhet med många många andra svenskar.

Denna midsommarafton blev något annorlunda…i min smak en något fadd dag. När jag slog på nyheterna fick jag höra att Storbritannien med liten marginal sagt nej till EU.

 

EU avklädningJag har läst och funderat mycket idag, mellan och under gräsklippning och annat på min barndoms gård. Stället vi hade som fast punkt då vi bodde utomlands, men även senare.

Gamla minnen kommer åter. De långa bilresorna, farligt nära järnridån (mer bekant som ”Muren”) visa pass ett antal gånger mellan Hälsingland och Paris. Ett antal olika valutor att hålla reda på, både praktiskt och i minnet för att veta hur mycket man betalade.

Jag hade tänkte skriva lite mer om det som folkomröstningen åstadkommit, men jag orkar inte ikväll… Jag går och läser en bok istället.

Godnatt världen.

DN, DN2

Är religion en fara, eller ett stöd?

Detta ämne diskuteras ju väldigt ofta, och i vårt s.k. sekulariserade och jämställda land har det tagit extra fart i och med det senaste decnniets utveckling med att Svenska kyrkan skilts från staten och att vi fått ta emot ett antal för oss nya religioner genom folkströmmarna. Jag hävdar att Sverige egentligen inte alls är så sekulariserat som många vill påskina, men det är en annan diskussion.

religion

I mitt uppdrag inom Sollentuna församling, möter jag både människor och tillställningar som ger mig kvitto på att kyrkan behövs.

Även det är det många som ifrågasätter, och eftersom vi lever i en demokrati så står det folk fritt att tycka så. Men det måste också vara i sin ordning att tycka det motsatta, att väldigt många har både stöd och trygghet av kyrkan.

Igår var jag på årsmöte i stiftet för den nomineringsgrupp (folkligt sagt partigruppering i kyrkopolitiken) som jag tillhör, inne i Stockholm. Vi hade nöjet att få lyssna till domprosten Hans Ulfvebrand som filosoferade lite kring religion.

Det som fastnade hos mig, var just det han ”predikade” om

När blir religion ond?

Hans Ulfvebrand listade fem saker;

  1. När man inom en religion gör anspråk på absolut sanning
  2. När det uppstår blind lydnad (när blir toleransen intolerant?)
  3. Etablerandet av den fulländade tiden
  4. Att förklara ”heligt krig”
  5. När ändamålen helgar alla medel

Jag tycker dessa tillstsånd är rätt talande. Något att ta med sig till reflektion när man drar gränser mellan vad man tycker om religion och sekularisering.

Detta är inlägg 17 i #Blogg100

Landet utan kompass… ?

Åter från en resa till ”Peking” över dagen, ja inte Kina då utan den stad som går under namnet som även Kinas huvudstad har, Norrköping. En bra och givande dag på sitt sätt, och en liten flykt från det dagliga ekorrhjulet i Uppland.

En bilfärd ger mig ofta möjlighet och anledning att reflektera lite över tillvaro, skeenden och saker som händer, eller inte händer. Dessutom är jag en van och bra (jag vet det får man inte säga i Sverige) bilförare, lite nörd såväl rörande bilar som geografi. I bilens navigationssystem finns både kart och kompass, rätt fascinerande utveckling som skett det senaste decenniet på den fronten.

kompass

En fin gammal Silva

Min undran just nu är om det finns någon kompass som guidar de som styr, eller aspiererar på att styra Sverige. Jag tvivlar.

Jag tycker det är frustrerande, som den samhällsengagerade person jag är, att behöva se hur så mycket rasar samman i vårt så välstrukturerade samhälle. Visst, lite mår ett system bra av att skakas om, men det som alla säger sig vurma så för är nog ganska anfrätt och hotat inom ett 5-10 års perspektiv. ”Men det har ju inte hänt något”, det bara knakar lite i belastningen menar många. Jo, så kanske det är, men följderna är då inte medräknade, för de kan eller vill ingen överblicka just nu. Det är ungefär samma resonemang som en del torgför när det gäller klimatfrågan. Det spelar ingen roll, vi ser ju inga större förändringar, eller gör vi det?

(så långt kom jag igår…)

Vi är faktiskt bortskämda i detta land, vi har under många år inte behövt göra många uppoffringar, det ”mesta har löst sig” ändå, med smärre justeringar, och lite högre skatt här och lite mer kompensation där i form av avdrag, bidrag eller vad det nu må vara. Svensken är av hävd en tålig ras, ingen revolution här inte… Det är till en viss gräns en styrka och en dygd att kunna knyta näven i byxfickan och gå vidare, och ett drag man från myndigheter och styrande bör vara rädd om, värna.

Som alltid finns dock gränser för vad en ärlig människa står ut med och känner sig beredd att leva med innan den bryter sig loss från systemet på något sätt. Det kan jag nog komma att diskutera på annat sätt längre fram, medan jag idag nöjer mig med att konstatera att jag är bekymrad över vart vi är på väg i dagens Sverige. Det finns egentligen inte någon särskild politisk vinkel på det just nu, som många säkert kan tänka eftersom det är jag som skriver.
Nej, det är en generell reflektion, en oro för att vi i en värld som är rätt orolig och globaliserat förändrad, inbillar oss att det går att ”köra på” som inget förändrats. Risken blir, som redan sett i vissa fall, att man sedan gör panikåtgärder, s.k. brandskårsutryckningar, som blir ännu svårare att förklara. Detta leder till ännu mer vilsenhet. Jag tror heller inte det gagnar de ideal vi normalt sett har i vårt samhälle vi byggt upp under en 60-70 års tid.

Vad är då lösningen? Jag funderar mycket, har inte heller alla svar, men jag tror att större respekt för olika saker och åsikter är en nödvändighet. Att faktiskt värdera lojalitet och strävan, men samtidigt lyssna på riktigt när de som är basen för demokratin är oroliga. Inte köra över dem som en Dynapac ångvält, även om de inte har en s.k. politiskt korrekt åsikt.
Diket mellan folk och styrande får inte bli djupare, det är riktigt allvarligt. Alla har ett ansvar för att ett samhälle utvecklas framåt, och det innebär att man inte helt sonika bland de styrande kan anse sig bättre andra och samtidigt ”gillar olika”.

Frågor som engagerar och oroar utgör ett slags kompass för vad man som ”förtroendevald”, företagsledare och myndighetsperson måste ta hänsyn till, förutsatt att man vill ha ett fortsatt lojalt, samhällsbyggande folk.

 

Lojalitet

 

Ett rum utan insikt…?

Just nu är ”landet godhet” en tummelplats för allehanda diskussioner för och emot, svartmålning och till skyarna höjandes. Gemensamt är, som faktiskt jag kom till insikt om idag genom en stunds samvaro med en god vän och sparringpartner, att många torgför sina teser idag utan någon som helst källkritik. Man driver sina idéer och tankar genom att plocka bitar som passar in i ens pussel, och tror att ingen ska ifrågasätta den. Skulle någon ”mot förmodan” göra det, så sätts artilleriet in med all möjlig kraft för att nedvärdera och rasera ”motståndaren”. Inte sällan tar man fram ovederhäftiga och grymma argument.

Mitt i allt finns styrande och media i en salig blandning, som inte heller verkar veta vad som är in eller ut. Media driver på, vilket de ska göra, men ofta undrar jag i vilken riktning? De har makt, och borde då ha makt att inte bara springa de s.k. politiskt korrekta ärendena. Politikerna å sin sida, verkar inte heller veta vilken fot de ska stå på. Finns insikt, visar man i alla fall inte den. Verkligheten verkar just nu ha snabbare fötter än våra ledare.

Samtidigt som jag skriver ihop dessa fåtaliga rader, ser jag på det sista avsnittet av ”Krigets hjärtan”, den tyska serien om Andra Världskrigets fruktansvärda liv och erfarenheter. Jag vill att fler ska se dessa bilder, vi ska aldrig återuppleva detta, och för att nå det målet krävs idag än mer samling vid pumpen än i EUs linda.

Krig finns lite varstans, det är EN av anledningarna till att vi idag är åskådare till det vi numera inte bara har som utsikt.
Det är en dock inte den enda. Världen är oerhört komplicerad och global idag, på ett sätt vi aldrig tidigare upplevt. Soldaten i serien, som mer el. mindre deserterat, bad en annan man skicka ett kort till sina ungdomsvänner från före kriget per post innan han stålsatte sig och trotsade det ryska kulregnet med given utgång. Dagens desertörer har mobiltelefon med smarta funktioner, åtminstone de som lyckas ta sig till Europa. Vad övriga har får vi nog aldrig veta. Inte minst för att smugglarna inte är intresserade av dem.

Med ovan bild, tack Berglin, vill jag symbolisera det faktum att jag och många med mig, är rejält oroliga för hur vi ska ro iland situationen på vår halvö. Strömmen över Östersjön sinar aldrig, och ledarna vi har tilldelats, oavsett partifärg, verkar med några få undantag inte vilja ha ledartröjan på sig. Finns de några som vågar ta på sig den, jagas de med text och bild på flykt, likt en Gustav Vasa som ingen trodde på för några sekel sedan. Inte innan folket skidade ikapp honom och hämtade tillbaka ledarskapet för en tid. Låt oss slippa denna liknelse och gör istället så att de som är satta att leda, också vågar göra det, även om allt kanske inte blir rätt från början.

Vi måste våga agera. Sätt gränser som följer det som vi faktiskt har lagar och överenskommelser för. Endast det kan också göra tillvaron i framtiden dräglig i vårt land såväl som på den övriga europeiska kontinenten. Låt inte gamla tider komma åter genom att låta det uppnådda slås sönder och samman genom passivitet. Ingen är betjänt av det, allra minst de som söker fristad hos oss.

 

Uppdatering lördag 7 nov.

Richard Swartz kommenterar från Österrike om sitt hemlands situation i dagens DN