Alliansens begravning, scen 2

Moratoriet är över, Liberalernas partiråd har sammanträtt och haft omröstning. (Centerns partiråd sade som väntat, sånär som på två ynka studentröster, ”ja” till partistyrelsens förslag igår, lördag)

Utfallet blev en dryg kvalificerad majoritet för partiledningens förslag (62 av 90 mandat) till stöd för att ”tolerera” Stefan Löfven som regeringschef för en andra mandatperiod. Alltså en mycket mer splittrad bild än för Centern.

Lite historia.

Min pappa föddes 1932, han blev 86 år i december som gick. Han har genom åren pratat och berättat mycket om politik och samhälle under hans uppväxt och krigsåren/efterkrigstiden. Min farfar var tydligen mycket respekterad kommunpolitisk s.k. högerman, och dessutom mycket aktiv i olika (idrotts) föreningar i Edsvalla 2,5 mil väster om Karlstad i Värmland, där pappa föddes in i ett brukssamhälle. Farfar var ingenjör på pappersbruket som numera är nerlagt.
Farfar härstammar från en bondefamilj utanför Frövi, på gränsen mellan Västmanland och Närke. Jag hade otaliga politiska diskussioner och brevväxlingar med min farmor såväl ”IRL” som det heter på modern svenska, som på avstånd när vi bodde i Frankrike.

Man brukar ofta säga att just 1932 var inledningen på den Socialdemokratiska makthegemonin i Sverige. Sedan dess har (S) alltid varit det största politiska partiet, även om dess stöd i princip konstant minskat, och sånär tappade positionen nr 1 till Moderaterna 2010. Faktum är att i september 2018 fick partiet för första gången ett valresultat på under 30 % sedan 1920. Nästan 100 år tillbaka i tiden.

Under hela 18 mandatperioder av totalt 25 har Sverige letts av Socialdemokraterna, antingen själva eller i konstellation med resp. med stöd av annat parti. Då ska vi räkna bort ytterligare 2 perioder mellan 1940 och 1948, då Sverige hade samlingsregering pga Andra världskriget.

Kvar blir 5 mandatperioder då de borgerliga haft regeringsmakten, 1976-82, 1991-94 och nu senast 2006-2014. Känn på det, en femtedel (20 %) av de 86 åren. Nu är man och nosar på en 19e mandat period, bl.a med hjälp av Liberalerna (f.d. Folkpartiet)

Min mammas släkt har också berättat en del om politik och samhälle, så egentligen är det inte så konstigt att jag själv blev samhällsengagerad. Morfar var en stor humanist och läkare på Långbro sjukhus (södra Stockholm där det numera bara finns bostäder) medan det fanns kvar. Märk väl att ingen någonsin försökte ”pracka på” vare sig mig eller mina syskon och kusiner någon åsikt, hur mycket man än uttryckte sin egen.

Varför skriver jag nu allt detta, kanske någon undrar?

Jo därför att det alltid funnits ett stort engagemang för frihet och liberalistisk tro på individen, såväl på pappas sida som på mammas dito.
Jag vet att man uttryckt stor beundran för t.ex. såväl Bertil Ohlin (gammal berömd folkpartiledare 1944-1967, och pappa till Carl Bildts finansminister Anne Wibble 1991-94) som Jarl Hjalmarsson (partiledare för dåvarande Högerpartiet 1950-61, numera Moderaterna), som jag minns som min barndoms landshövding i Gävleborg. (ni vet, mitt ”Hälsingerike”)
Jag vet också att mormor åtminstone en gång röstat på Bertil Ohlin, om det uteslutande berodde på hans politik eller på att hon charmats av honom förtäljer inte historien…jag har hört lite olika versioner. Han tog Folkpartiet från 12,9% 1944 till 24,4% 1952. Han beundras generellt av de flesta liberaler jag känner, och för drygt ett år sedan skrevs i Liberala NU följande artikel;

http://www.tidningen.nu/darfor-blev-bertil-ohlin-inte-statsminister/

Läs den och begrunda.
Det finns lite liknande tendenser 50-60 år senare. Förutom att Jan Björklunds valresultat måste ses som rätt katastrofala i partiets historia, endast ett år har man haft sämre siffror  än under Björklunds ledarskap, nämligen 1998. Detta i sviterna efter Maria Leissners korta period som Lars Leijonborg inte förmådde räta upp förrän senare. (13,4% 2002, och 7,5% 2006, faktum är att Björklund aldrig kommit upp i Leijonborgs siffror)

Det som sker nu ställer väldigt många borgerliga väljare, inklusive mig själv, fullständigt vilsna. Dessa ord om att (Jan Björklund) ”Allianssamarbetet pausar” och att (Annie Lööf) hon minsann ska ”hedra arbetet med sina alliansvänner” under de kommande åren, är bland de mest märkliga som uttryckts på länge.
Om man ”vänt på steken”, och ledarna för M och KD hade sagt liknande saker i det fall de själva satt i beslutsfattande position. Vilka hade deras kommentarer då varit?

Att bara skylla på den politiska situationen i landet är att göra det väldigt enkelt för sig. Man (L och C) verkar vara väldigt rädd för den parlamentariska makten, som bör vara grundbulten i en demokrati, och inte låta den verka.
Självklart har främst Moderaterna också en hemläxa att göra, och det kommer jag att ta upp i en kommande skrift, dock inte idag.

Även jag har röstat på Liberalerna i något riksdagsval ska jag tillstå, men med det som skett den senaste tiden, har jag väldigt svårt ”att se” att jag någonsin kommer att göra det igen under min livstid som väljare. Det finns en frustration ute bland väljarna med hur de politiska partierna uppträder idag, ingen nämnd ingen glömd, och det är direkt skadligt för demokratin. DET bör alla som vill kalla sig för förtroendevalda tänka över, inte EN gång, utan flera.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.