Årets näst sista dag…

Mycket vatten har runnit under broarna idag, och även fallit från himlen. På något sätt symboliserar det också att året skulle börja knytas ihop.

En vacker bild från en vacker del av sommaren. Under ett mindre vackert år. De som känner sig manade kan ju gissa varifrån den kommer…

Har tillbringat kvällen med att slappna av framför kakelugnen och TV:n där jag lyssnat på två olika klassiska inspelningar av symfonier, dels från Göteborg, dels från London. Kontemplerat lite. ”Pratat” med en del vänner och bekanta över nätet. En så långt bort som i Guatemala. Det är framsidan av dagens uppkopplade ssamhälle och värld. Det finns många baksidor också, men jag lämnar dem därhän ikväll.

Det ska bli skönt med en nystart på något vis, inte för att det kommer att vara så annorlunda på lördag, men att vi får lämna 2020 bakom oss tror jag många välkomnar. I min värld skulle det bli ett bra år. Vi vet alla hur det blev. Inte så bra.

Vi har lätt att glömma de små positiva sidor som ändå fanns för att 2020 varit så diametralt skilt från det de flesta av oss i västvärlden över huvud taget känt till och upplevt. Som jag skrev på Facebook ikväll, finns det visst postitiva sidor under 2020, men det som trummats ut till allt och alla har liksom lagt en våt filt över hela världen.

Nu hoppas jag på att vi ska orka se ljusen som finns, och komma ur det vakuum som skapats under pandemin, även om en total omställning nog inte är önskvärd. Jag tror på förändring under ansvar, ingen nämnd ingen glömd. Det finns strömningar som försöker dra otäck nytta av pandemin. Dessa hoppas jag att vi kan stävja. Ansvar är också att inte kasta allt vi lärt oss över bord i någon slags iver att bräcka andra. Ansvar är att vara lyhörd och utveckla det vi hela tiden lär oss, genom vår egen och andras forskning och kreativitet.
Nu tänker jag sova på det, och återkommer de närmsta dagarna med andra reflektioner.

 

Alarmist-Realist-Positivist-Dysterkvist ?

Det är svårt att hitta inspiration att skriva dessa veckor…jag har påbörjat en positiv och reflekterande post häromdagen, men den är inte färdig. Trots uteblivna uppdrag, och låg aktivitet med få resor inom länet, finns det liksom dåligt med tid att inte försöka sondera framtid, utföra det man fortfarande bör och samtidigt tänka positivt. Man förväntas ju inte heller röra på sig för mycket.

Som de flesta noterar, kommenterar och sörjer, ställs i princip alla arrangemang och tillfällen till musik och kultur samt träning/sport i sommar in. Året 2020 känns ur många synvinklar förlorat. Det är det väl förhoppningsvis inte helt, men jag tror vi alla får inse att det vi varit vana vid, och tagit för givet, inte längre kommer att vara det.

Det kanske på sätt och vis är bra, men jag hävdar ändå att en s.k. omställning bör absolut inte gå till på detta vis. Man kan inte, utan stora konsekvenser, stanna världen på det sätt som nu skett.

Vilken är lösningen, kan man undra? Ja, det tror jag ingen vet just nu, men ett är säkert, vi måste försöka få ekonomierna i världen att komma igång igen, många människor kommer annars att få lida oerhört. Vi i Sverige kanske klarar oss någorlunda, även om många verksamheter kommer att slås ut. Men i utvecklingsländerna finns inga hängslen och livremmar. När hela den utvecklade världen är fullt upptagen att söka skydd och måna om sig själv, kommer en stor del av den mer fattiga världen att lida enormt. De behöver handel och utbyten.
Samtidigt tror jag att vi också kommer att få acceptera en massa saker som ingen har behövt acceptera under den s.k. efterkrigstiden, dvs. 1945 och framåt.

Så fastfruset som det känns i världen just nu kan man ju bara önska sig att isarna ska börja smälta även i år… På återhörande, i positivare ordalag.

Annandag Påsk- Post Påsk….men långt ifrån Post Corona

Måndag kväll, är det jobb imorgon, eller är det inte vardag? Ja, jag är inte säker på att någon i Västeuropa där de felsta nu varit lediga ”på riktigt” i fyra dagar, vet eller känner hur det ska vara. Jag vet att ett antal samhällsbärande människor arbetat i sitt anletes svett under de senaste dagarna, inte så mycket för sig själva utan för andra. Jag har också jobbat lite idag, men det var uppföljning av digitala ”maratonmötesdagen” onsdag. Samma onsdag blev jag och mina kollegor inom ett av mina större uppdrag, det som rör flygverksamheten, permitterade med omedelbar verkan. Jag skulle ha jobbat i fredags. Det blev inget så klart. Vi vet inte heller om vi någonsin får komma tillbaka till det jobbet, om vi ska vara realister.

Sitter och läser lite diverse på nätet och i mina sociala media, samtidigt som jag ser jag ser på TV-programmet ”Så mycket bättre”, ett musikprogram där svenska artister tolkar varandras låtar. En del är bra, eller kanske t.o.m. bättre, annat är inte i samma klass som originalet. Visst, allt handlar om tycke och smak, men jag kopplar detta lite till det som nu sker i vår värld, för det handlar om precis hela världen, ingen tycks komma undan, och det är ett fullständigt okänt fenomen för de flesta människor idag.

Vad kommer att hända efter denna pandemi, som man nu tack och lov börjat kalla den? Länge nog har man kallat den kris…jo det är säkerligen en kris, men en slow-motion dito. Jag orkar inte ens uppdatera mig på senaste skeendena, ikväll pratade jag med min mamma utanför Paris. President Macron hade hållit ett tal till nationen, där han berättat att man förlänger ”le confinement” (lock-down för anglofiler) till den 11 maj. Lite symboliskt, väl efter årsdagen för 2a världskrigets slut…Således en hel månad till med i princip utegångsförbud utom för livsnödvändiga ärenden.
Jag funderar över hur ni har det i Italien och i Spanien, ni som känner mig.

Alldeles oavsett var vi nu är, kommer vägen framåt att vara så otroligt tuff, såväl ekonomiskt som mentalt för människor, företag och samhälle. Många jag pratar med, i olika länder, håller med. Samtidigt som en gammal god ungdomsvän nu boende i Storbritannien skrev till mig idag, är det just nu för många som avlider för att man ska kunna få fäste för denna typ av diskussion. Många orkar inte tänka mer än på här och nu, av förståeliga skäl. Men, kallt nog kommer en verklighet ikapp oss, och vad händer då? Ingen vet, men kommande vecka lär utvisa rätt många nya tendenser åt olika håll, låt oss hoppas att det går mot ett mildrande av nuvarande tillstånd.

För allas och världens skull. På återhörande.

 

02022020 – 20200202

Siffernörd…?  Jo, på många sätt har jag genom livet varit väldigt appelerad till siffror. Kanske inte så mycket matematik när vi hade flyttat till Frankrike, för trots att jag var bland de bästa i matte i min klass i Sverige, fick jag kämpa som ”en gnu” i min skola i Frankrike för att över huvud taget få godkänt i studentexamen, men jag fixade det.

Siffror som alltid fascinerat mig är registreringsnummer…

Så här såg registreringsskyltarna ut när vi flyttade ut, vi hade då XA12033 på den bil vi sålde men skulle fått FFW något i det nya systemet om jag inte minns fel. Gävleborgs län hade då X, länsbokstaven som fortfarande finns på t.ex lokaltrafik osv. Ovanstående skylt är hämtad från Stockholms län.

I Frankrike hade man under hela min uppväxt och studenttid nedan utseende på skyltarna

Som den bil och skyltnörd jag då var, fick vi på vår första bil därnere 3350 JT 78, där 78 står för motsvarande våra län, departementet kallat. Detta har precis som i Sverige fast mycket senare, anonymiserats och skyltarna följer bilen, byts inte om man flyttar eller säljer bilen till annan ort. Fransmännen har dock velat behålla identiteten så att man kan utläsa varifrån bilen kommer, och fått igenom att man har en dekal kvar på skyltarna som visar departementet,

Varför denna långa utläggning? Jo, därför att jag hade tänkt skriva lite om dagens datum och det palindrom som det har.

Jag har dock tappat sugen, pga både det ena och det andra av idag, så jag nöjer mig med att konstatera det  i rubriken och relatera till det genom mina minnen ovan beskrivna.

Önskar en god natt och att vi vaknar till lite sundare tankegångar i vårt land. Inget nämnt inget glömt.

 

20 dagar av 2020 har gått…

Jag känner mig rätt nöjd med 2020 hittills, som jag skrev någonstans, 2019 är lagt till historien och nu ser jag framåt. Lär återkomma till det.

Samtidigt måste jag erkänna att jag känner mig vilsen i samhället idag. Mycket är i mitt tycke förkastligt, annat är sunt. Jag tror många med mig känner igen sig. Däremot tror jag inte på panikreaktioner och alltför högt tonläge, det brukar inte ge (önskat) resultat. Jag har just avslutat -nåja under trettonhelgen- en bok jag tyckte mycket om, Anna Takanens ”Sörjen som blev”.  En mycket fin och intressant bok om ett finskt krigsbarn och hans dotter. Tänkvärd, inte minst för oss med blandad bakgrund.

Samtidigt läser jag sedan ett tag Henrik Berggrens ”Landet utanför”, som behandlar Sverige under begynnande 2a världskrig, ur ett historiskt perspektiv. En rätt tung bok, men oerhört bra för att förstå mer om hur vårt land är ihopskruvat. Flera kapitel behandlar just relationen till vårt östra grannland, som jag f.ö har stor respekt för av flera olika anledningar.

Jag nöjer mig ikväll med att åter poängtera hur viktig historien är för att sätta saker och skeenden i sammanhang. Vi behöver mer av den varan, inte mindre, för att kunna se framåt och (inget nämnt, inget glömt) undvika olika ”minfält” som finns i vår värld.
Önskar en god natt!

”Håll Sverige Rent”, del 1

Idag har det pågått städning, i Sverige och över världen.

För mig är det rätt naturligt att man inte slänger skräp på marken. Man tar det åtminstone med sig till närmsta papperskorg. Jag är uppväxt med ”Herr Lortman” i Hälsingland, innan vi flyttade till Frankrike. Vem var herr Lortman undrar säkert många… Jo, det var en figur, en gubbe,  med smuts och skräp omkring sig, en modell i stort format, som skjutsades runt i Sverige av Håll Sverige Rent organisationen för att statuera exempel på hur man inte ska bete sig utomhus t.ex.

Sopor

Just nu finns det ganska mycket man kan tycka att vi borde hålla rent ifrån, men om vi håller oss till detta idag bearbetade område, måste jag ändå säga att det för mig är otroligt hur man t.ex. tydligen kastar skräp ifrån sig när man vandrar upp till Kebnekaises topp…

Jag kan inte riktigt köpa dessa fenomen med att ”nu ska det kampanjas” i en dag eller två, eller en vecka, för att sedan mer eller mindre glömmas bort i ett år igen. Varför kan man inte hålla rent ”framför egen farstu” kontinuerligt? Är det så svårt? Alla människor har rätt att misslyckas, men att systematiskt INTE tänka på naturen och närmiljön, när det t.ex. just nu skickas ut meddelande efter meddelande om ”klimatförändringar”, hur vi människor förstör vår planet osv. Är det den s.k. Nånannanismen som styr? Det vill säga att det är andra som ska sköta den biten, jag själv behöver inte bry mig så mycket..

Jag har inget bra svar, men jag tycker det finns rätt mycket av enkel vardagsstädning och undvikande av nedskräpning som borde ta plats i tillvaron, istället för att framtvinga sådana här samlade räddningskampanjer. (Som parentes kan ju noteras att man idag använde plastpåsar för att samla skräpet i…det bara några dagar efter att vår regering föreslagit en kraftigt höjd skatt på just plastpåsar )

Jag tänker fortsätta att regelbundet samla skräpet och källsortera det så gott det går varje dag. För att travestera att annat känt uttryck, ”en liten anstängning för en människa i vardagen men en avsevärd landvinning för den långsiktiga hälsan hos vår hyresvärd, planeten”

Önskar en god natt och återkommer på ämnet ”Håll Sverige Rent”

EU klart-slut?

Ikväll var det så den s.k. slutdebatten i SvT rörande valet till Europaparlamentet. Jag tittade/lyssnade medan jag följde upp lite andra saker. Jag kan inte säga att jag var imponerad.

Visst, det gavs en del besked om vad den ena och den andre tycker, eller reps. parti tycker. Någon poängterade att personvalssidan kom bort lite. Samtidigt efterlystes en del mellan kombattanterna vad de faktiskt och aktivt avsåg göra om de blev invalda. Väldigt få konkreta svar tycker jag. Politisk retorik helt enkelt.

Vad värre var, enlig min mening, var den retorik som flera använde. Jag skäms faktiskt å landets vägnar över vuxna människor som står och pucklar på varandra med diverse slag om inte under bältet så väldigt nära den nivån. (för er som inte läst mitt förra inlägg, kan jag rekommendera det så förstår ni mer vad jag syftar på.)

Jag kommer att skriva något mer imorgon, lite mer reflekterande utifrån artiklar jag sett bl.a. idag. Ikväll är jag för trött och dessutom ska jag leda en cykelträningsgrupp imorgon, förhoppningsvis utan regn och blåst.

Önskar god natt, och påminner om att detta faktiskt är ett utpräglat personval, även om listorna tyvärr ger partivikt, så man bör ju också tänka över om man kan leva med att stödja det parti man lägger sin röst på. Jo, jag tycker man ska rösta!

 

Det misshandlade valet…

Igår och idag rann dropparna över för mig. Alla illusioner är som bortblåsta. Jag trodde och hoppades länge på att vi skulle kunna få ett val med sakpolitiskt innehåll. Sverige är en del av Europa, och Europa är oavsett vad man tycker om unionen livsviktigt för oss. Att tro att vi skulle klara oss utan vår s.k. gamla kontinent är för mig så verklighetsfrånvänt som det kan bli.

 

Den brustna bron i Genua

I en demokrati kan vi diskutera upplägg och lagar, hur vi ska hantera och utveckla både det ena och det andra. Vi har en benägenhet att ta det för givet i vårt land. Tyvärr är det inte det. Vi behöver inte resa särskilt långt österut t.ex. för att människor bara kan drömma om de friheter, och för den delen rättigheter och skyldigheter som vi åtnjuter i vår västvärld.

Bilden ovan får symbolisera min önskan om att inte ständigt riva broar, vilket vi åsett ett antal exempel på under eftervalstiden under höst vinter och vår. Jag hade väl även kunnat lägga upp en bild på Suckarnas bro, från Venedig, men att sucka som just nu många med mig gör, skapar inte något konstruktivt.

För mig som delvis växt upp i Mellaneuropa, och samtidigt i ”myllan” i våra svenska brukssamhällen, och sett hur Europa öppnats såväl under min vistelse i Frankrike, som efter återkomsten till Sverige, och t.ex. Berlinmurens fall, finns ingen återvändo mot ett mer slutet samhälle.

Jag minns hur vi som barn stod vid relingen på färjan som angjorde Travemünde, och kunde se över till gamla Östtyskland, kallat DDR, och vakttorn mot väst.

Likaledes när vi åkte motorvägen mellan Hannover och Göttingen, då vi bodde i München, ett halvt decennium innan muren föll. På några ställen var det bara kilometer till Östsidan. För mig var det något skrämmande overkligt att en så stark gräns fanns och gjorde världen så olik, så delad. Det är inget jag längtar tillbaka till.

När jag nu ser och hör hur debatten i samtliga olika läger i Sverige sjunker till så låg nivå, där allt går ut på att puckla på andra med skrämsel, nedsvärtning och underminerande argument, undrar jag hur det står till bland våra s.k. folkvaldas moral och intelligens. Man har ju fullständigt minimerat valet som borde innehålla visioner och förslag, låt vara olika och ibland motsatser (det är just det demokrati handlar om), till att bli en simpel sandlåda i form av dålig inrikespolitik. Många kandidater undrar jag faktiskt  över hur de hamnat på listorna. ett fullständigt underbetyg till de valberedningar som vaskat fram dem. Vad vill de, räknar de med att tillföra något till EU? Är de endast en förlängning av den katastrofala situation som höstens riksdagsval gav? Då är i alla fall inte jag med. Jag har flera gånger sagt att detta blir mitt svåraste demokratiska val jag upplevt sedan jag blev myndig, och eftersom jag inte längre är 30, blir det några stycken…

I min värld åstadkommer man inte framsteg och utveckling genom förtal, att be andra motståndare ”ta avstånd” från ditt eller datt, att desperat fiska efter skandaler i syfte att smutskasta motståndare för att därigenom tro sig vinna fördelar.

Nej, skärp er /alla/ dessa sista dagar före valet. Berätta om vad ni vill, inte om andras tillkortakommanden. Jag kommer att nagelfara de kandidater jag överväger ordentligt i sömmarna, det har inget med mina gamla eventuella partilojaliteter att göra hur jag slutligen röstar.

 

Vem ska jag tro på, tro på…?

Valrörelsen har satt igång. Det märks i radio, på TV, i media över huvud taget. Min första reaktion, efter övriga brandhärdar som funnits under sommaren, är att jag funderar över hur media resonerat tidigare. Fanns inget intresse för hur partierna tänkt jobba, förutom ”vem tar vem”-syndromet? Det tar sig lite nu, med bara knappt tre veckor till valdagen.

I bilden ovan finns ett ljus, något positivt som många borde ta till sig. Positivism istället för problemfokusering brukar ofta hjälpa till att hitta lösningar på svårigheter.

Media har i mitt tycke ett sätt att granska som går ut på att hitta alla fel, att ifrågasätta det som politiker vill och försöker belysa och satsa på. Det har skapat en rädsla hos många politiker att vilja sticka ut och just satsa. En demokrati bygger på att olika idéer ska få stötas och blötas mot varandra, för att mynna ut i beslut och stöd. Jag är uppväxt i en miljö som tillät och främjade just diskussion, även om alla INTE var ense. Om allt manglas ner till en gröt som ingen förstår, då blir det som min rubrik antyder, ”vem vågar man tro på”?

Jag har själv länge varit lokalpolitiskt engagerad, och även nosat på rikstäckande strukturer. Jag vet att saker och ting inte är enkla, men jag vet också att även om det behöver ställas krav, så behöver man också ge idéer och tankar större spelrum såväl inom partistrukturer som utifrån. Det är absolut nödvändigt om vi ska fortsätta att ha en respekterad demokrati och ett samhälle som vi i mångt och mycket tar för givet. Vi kan inte ta det för givet. Det är livsfarligt, och det finns tillräckligt många exempel på andra länder som inte har motsvarande samhälle, och det finns tillräckligt många historiska bevis för att en demokrati inte klarar sig utan omvårdanad.

Så; vem ska jag tro på? För ett antal år sedan ställde Thomas Di Leva den frågan i en låt han skrev och sjöng.

Jag tror att många svenska medborgare ställer sig den frågan idag. Tyvärr. Förhoppningsvis reder de kommande veckorna ut det, så att vi kan komma vidare ur det vakuum som landet befunnit sig i under snart fyra år. Oavsett vem som tar makten. Jag själv vill tro på att de politiker vi har faktiskt vill landets väl och också vill utveckla det.

Sommaren 2018 – Äkta, genuin, ”trohet” mot sig själv och mot andra?

Sitter och filosoferar, ett lugn har inträtt i sinnet, trots att jag har jobbat fyra dagar i sträck, efter flera veckor med mindre av den varan.

Hjortron

Lugnet kommer nog från det faktum att jag nu ska vara ”ledig” igen, över helgen och in i nästa vecka. Att jag varit ledig från absoluta måsten under andra hälften juli. Lugn måste ofta mogna fram, precis som de bär på bilden här ovan. Omogna smakar de inte alls bra. Omogenhet är tyvärr något vi har alltför mycket av i dagens samhälle.

Jag är augustibarn. Jag har alltid gillat den månaden. På många sätt. Det är en mogen månad. Visserligen kallas juli/augusti rötmånaden, men sköter vi det hela rätt, har vi i augusti nått fram till att sommaren mognat, men inte vissnat. Bär (utom jordgubbarna då möjligen) och frukt tar form och kan skördas. Den värsta hetsen inför sommaren -då allt ska tas igen efter den mörka tiden- har lagt sig. Vissa kanske t.o.m har blivit lite mätta (ve och fasa) på att må bra och njuta.
Samtidigt har vi ännu inte nått fram till hösthypnosen, för att inte säga depressionen. Med det menar jag inte att höst bara är pest och pina, men hösten är ett annat kapitel. Den behandlar jag inte idag.

Detta vårt nordiska arv blir ännu tydligare när man som jag bott längre söderut och upplevt både och.

”Sommaren är kort”, som väldigt många minns som en låt som alltid plockades fram i sommartid. I år har jag dock inte hört den alls nästan… Tomas Ledin, vet även yngre människor vem det är. Ikväll råkade jag ramla in på ett program om när just Tomas Ledin, bördig från Sandviken i Gävleborg, fick ta sig an sina favoritlåtar långt nere i Medelhavet. Det vackra San Michele på Capri. Jag hyser väldigt stor respekt för Tomas Ledin. Jag upplever honom som genuin och äkta. Visst, artist men äkta. Det sken igenom i detta program där han reflekterar tillsammans med programledaren över hur hans musik formats och tagit intryck av andra. (Se det på ”Play” om ni kan)

Den här sommaren, liksom den förra faktiskt, har inte varit, och är inte som många andra. I vår globaliserade värld kanske vissa inte reflekterar så mycket över det, man reser ju ändå ”hej vilt” över jordens alla klimatzoner. När sommaren väl tar slut, för det gör den till slst, har vi dels haft en längre sommar än många kan minnas. Vi har också haft skogsbränder som knappt ens Medelhavsländer känt på, eftersom vi har en annan typ av natur. Vi har fått lära oss att vi inte är skyddade från naturkatastrofer som vi ofta antagit ”inte händer här”. Mitt Hälsingland där jag som ung fiskade med min far och mina franska kompisar har stått i lågor i en omfattning som är svår att ta in.

Jag efterlyser nu en hyfsad och mogen ton i debatt och samhälle när svallvågorna sakta lägger sig och går över i det som ska bli vår framtid. Ingen vinner på kortsiktig upptrissad intill falsettliknande tonart för att ”slå på andra” och visa sig på styva linan.

Jag vill att vi alla ska kunna visa upp lite mer mognad och eftertanke för vårt klot och samhälle, för att nå längre i en lyckad framtid som genuint sträcker sig lite längre än ”våra barn och barnbarn” som det brukar heta. Jag vill ha äkta vilja att åstadkomma något som sträcker sig längre än att i förtäckt skepnad försvara sin egen taburett och välbefinnande.

Kommer det att uppfyllas? Ärligt – jag vet inte. Men jag kommer att drömma moget om det de kommande dagarna och nätterna, när jag tänker fortsätta uppleva vårt fantastiska land.