Att ibland stanna upp ett tag, kan vara enda möjligheten att orka gå vidare.
O. Wedholm
Många skriver så här års sina årskrönikor på olika sätt. Jag har länge tänkt skriva här, men upptäcker att de senaste sex månaderna nog inte varit så givmilda mot min ro och inspiration. Inte ett enda inlägg här, medan jag trots allt hade två handfulla under det första halvåret 2022.
Ett eller flera av de berömda ekorrhjulen har satt in på olika sätt. Jag har inte ens läst böcker, som jag den första hälften av året hittat en bra rytm för.
Vad passar inte bättre att bryta denna lite negativa spiral, se framåt och skriva en förmodligen tredelad krönika här. Den blir mer min, än att skriva ett långt epos på Facebook eller annat forum. Ni som vill läsa läser, som jag brukar säga, övriga rullar bara vidare.
För att återkoppla till rubriken, jag kallar saker fortfarande för almanacka, medan jag har märkt en tendens till att man säger kalender, agenda osv. Jag är så gammaldags att jag trots digital kalender till mycket, väljer att ha kvar en fickalmanacka, och en Filofaxdito. Jag njuter av att kunna skriva ner saker för hand emellanåt. Det gör jag ju inte riktig nu heller, men sådan är tiden. Jag skriver i alla fall, samt lyssnar/tittar på nyårskonsert från Wien. Österrike påminner mig alltid om den fina tid jag hade som ung praktikant i München i Bayern, och egentligen i hela Sydtyskland som verksamt område.
Nåväl, vilken sorts krönika ska jag tag i? Tre i stort mycket svåra och jobbiga år har lagts till historien för mig i och med den 1 januari 2023.
Jag tro det får bli kronologisk ordning, i synnerhet som jag nog tänker dela upp den för att det inte ska bli för tungt.
2020
Jag kom ut från ett år 2019, med en hel del förändringar, inte nödvändigtvis negativa, men otroligt hetsigt arbetsmässigt inom flyget, och det som skulle bli den annalkande pandemin bara veckor senare, hade redan börjat prägla livet i stort. Jag hade också haft en, eller egentligen två, mycket inspirerande återträffar med gamla studentkamrater i den internationella skolan utanför Paris, där vi alla tog studenten för en herrans massa år sedan. Den senare av träffarna var i en mindre skara, vi svenskar som lyckats hålla vår kontakt vid liv emellanåt, trots flera frånfällen. Det kändes som en fin och viktig sammankomst i oktober.
Inte långt senare började de mer jobbiga händelserna ramla in. Innan vi visste något om pandemi etc., fick vi höra att mamma fått en diagnos om cancer som behövde operereas. ”Allt skulle gå bra”, till mars var det planerat.
Sedan rullade pandemicirkusen igång på allvar, ingen visste väl så mycket, annat än att Kina började stänga ner, och först i samband med sportloven hamnade svenskar i centrum. Italien var uppenbarligen smittkällan i den omgången.
Jag hade precis börjat ett nytt deltidsuppdrag i februari, men det tog ju inte mer än tre veckor så stängdes i princip alla möjligheter att ha möten fysiskt. Verksamheten flyttade över till digitala plattformar, inte den bästa medicinen att komma in i en verksamhet.
Strax efter det kom så besked från Frankrike; mamma hade inte kunnat opereras, för de hade hittat metastaser…nu var det cellgifter som gällde. Elände. Våra tjänster på flygplatserna upphörde ganska abrupt i samband med påsken, och plötsligt var den inkomsten som bortflugen. Att flyga blev oavsett flygskam eller inte, i princip en omöjlighet pga alla restriktioner vilket omöjliggjorde besök hos mamma. Dessutom är det väl tveksamt om sjukhuset släppt in oss när hon befann sig där mellan varven.
Ett nytt projekt inom samhällsundersökning som jag och några till jag känner skulle ta oss an, ställdes in pga pandemin, kanske start under 2021… Vätternrundan som jag och min gode vän från Uppsala hade bestämt att vi skulle köra, vad tror ni? Jodå, den ställdes in och man fick erbjudanden om att bara behöva betala halva avgiften om man behöll startplatsen till 2021.
Midsommardagsfesten i Hälsingland, den traditionella sedan vi var 19-20 år gamla, fick efter otaliga våndor ställas in. Sorg.
Juli månad kom, och det skulle bli en konstig sommar, ovanlig i den bemärkelsen att alla evenemang som hade många deltagare självklart ställdes in, Det man kunde göra vad att vistas utomhus, på ställen där ingen trängsel förekom och distans hölls ordentligt.
Jag hade bokat en bonusresa till Paris med SAS för att besöka mamma till hennes födelsedag mitt i juli. Hon gladdes sig mycket över den resan, men var i mycket dåligt skick förstod vi. Cellgifterna fungerade inte som läkarna ville.
Vad hände då? Jo en vecka efter midsommar kom det plötsligt ett mail från SAS; resan var inställd, och jag skulle få återbetalning senare. Förtvivlan. Hur hanterar man den? Ingen av oss hade träffat mamma sedan hon fått sin dom om cellgifter, och pappa då, som ju bodde på sitt äldreboende i samma förort till Paris. Vi förstod dessutom att prognosen såg allt sämre ut.
Lillebror och svägerska lyckades ta sig dit på genomresa från eller till Mallorca, där de bedriver verksamhet. Kvällen före mammas födelsedag, får vi ett samtal från bror som pratat med läkaren som har hand om mammas fall. Det handlar om dagar nu-
Det fanns då inget annat alternativ än att leta bästa möjliga resa ner till Paris så fort som möjligt. Nästa dag flög vi via Frankfurt och ankom via hyrbil till föräldrarnas lägenhet, och träffade bror och svägerska, samt den tredje brodern jag knappt vill prata om. (ni som vet ni vet) Efter några dagar i Parisförorten, med känslosamma besök på sjukhuset, somnade mamma för gott samma dag som vi hade hemresebiljett bokad. Skönt på ett sätt, men oerhört sorgligt på en person som bara för ett halvår sedan hade haft både hälsa och planer inför det nya året.
Den dryga månaden som följde blev en smal stig av försök till avkoppling och förberedelser för ceremoni i såväl Svenska Kyrkan i Paris som senare i Edsbergskyrkan hemma i Sollentuna. Det var minst sagt en märklig känsla att under brinnande pandemi flyga hem med mammas urna i kabinen.
Kort efter mammas bortgång, började pappa prata om att han ville flytta till Sverige där större delen av släkten ändå bodde. Under hösten hittade vi ett nybyggt boende i Näsby Park, som skulle bli klart i feb/mars 2021. Det blev planen.
Nu återstod också att försöka sälja pappas och mammas boende i Parisförorten, ”enda” problemet var att där hade ju tredje brodern ”flyttat in” för några år sedan, och vägrade nu att lämna bostaden…
Hösten blev en lång transportsträcka där samhällets tillstånd fick en att drömma om ett bättre nytt 2021. Skulle det inträffa? Ingen visste, men alla hoppades på vaccinen, och på lättade restriktioner.
Almanackans dag…jo så här på Nyårsdagen brukar man ju börja försöka få ordning på nystart och kommande planer. Idag har jag hunnit med lite grundläggande, men samtidigt finns en del att pyssla med uppe i det kära Hälsingeriket mellan lite utomhusaktiviteter för att koppla bort och av.
Det var skönt att lyssna på nyårskonserten tidigare idag, på återhörande om den fortsatta tiden. Vill ni läsa så läser ni, annars scrollar ni vidare…