Årets näst sista dag…

Mycket vatten har runnit under broarna idag, och även fallit från himlen. På något sätt symboliserar det också att året skulle börja knytas ihop.

En vacker bild från en vacker del av sommaren. Under ett mindre vackert år. De som känner sig manade kan ju gissa varifrån den kommer…

Har tillbringat kvällen med att slappna av framför kakelugnen och TV:n där jag lyssnat på två olika klassiska inspelningar av symfonier, dels från Göteborg, dels från London. Kontemplerat lite. ”Pratat” med en del vänner och bekanta över nätet. En så långt bort som i Guatemala. Det är framsidan av dagens uppkopplade ssamhälle och värld. Det finns många baksidor också, men jag lämnar dem därhän ikväll.

Det ska bli skönt med en nystart på något vis, inte för att det kommer att vara så annorlunda på lördag, men att vi får lämna 2020 bakom oss tror jag många välkomnar. I min värld skulle det bli ett bra år. Vi vet alla hur det blev. Inte så bra.

Vi har lätt att glömma de små positiva sidor som ändå fanns för att 2020 varit så diametralt skilt från det de flesta av oss i västvärlden över huvud taget känt till och upplevt. Som jag skrev på Facebook ikväll, finns det visst postitiva sidor under 2020, men det som trummats ut till allt och alla har liksom lagt en våt filt över hela världen.

Nu hoppas jag på att vi ska orka se ljusen som finns, och komma ur det vakuum som skapats under pandemin, även om en total omställning nog inte är önskvärd. Jag tror på förändring under ansvar, ingen nämnd ingen glömd. Det finns strömningar som försöker dra otäck nytta av pandemin. Dessa hoppas jag att vi kan stävja. Ansvar är också att inte kasta allt vi lärt oss över bord i någon slags iver att bräcka andra. Ansvar är att vara lyhörd och utveckla det vi hela tiden lär oss, genom vår egen och andras forskning och kreativitet.
Nu tänker jag sova på det, och återkommer de närmsta dagarna med andra reflektioner.

 

Annandag Påsk- Post Påsk….men långt ifrån Post Corona

Måndag kväll, är det jobb imorgon, eller är det inte vardag? Ja, jag är inte säker på att någon i Västeuropa där de felsta nu varit lediga ”på riktigt” i fyra dagar, vet eller känner hur det ska vara. Jag vet att ett antal samhällsbärande människor arbetat i sitt anletes svett under de senaste dagarna, inte så mycket för sig själva utan för andra. Jag har också jobbat lite idag, men det var uppföljning av digitala ”maratonmötesdagen” onsdag. Samma onsdag blev jag och mina kollegor inom ett av mina större uppdrag, det som rör flygverksamheten, permitterade med omedelbar verkan. Jag skulle ha jobbat i fredags. Det blev inget så klart. Vi vet inte heller om vi någonsin får komma tillbaka till det jobbet, om vi ska vara realister.

Sitter och läser lite diverse på nätet och i mina sociala media, samtidigt som jag ser jag ser på TV-programmet ”Så mycket bättre”, ett musikprogram där svenska artister tolkar varandras låtar. En del är bra, eller kanske t.o.m. bättre, annat är inte i samma klass som originalet. Visst, allt handlar om tycke och smak, men jag kopplar detta lite till det som nu sker i vår värld, för det handlar om precis hela världen, ingen tycks komma undan, och det är ett fullständigt okänt fenomen för de flesta människor idag.

Vad kommer att hända efter denna pandemi, som man nu tack och lov börjat kalla den? Länge nog har man kallat den kris…jo det är säkerligen en kris, men en slow-motion dito. Jag orkar inte ens uppdatera mig på senaste skeendena, ikväll pratade jag med min mamma utanför Paris. President Macron hade hållit ett tal till nationen, där han berättat att man förlänger ”le confinement” (lock-down för anglofiler) till den 11 maj. Lite symboliskt, väl efter årsdagen för 2a världskrigets slut…Således en hel månad till med i princip utegångsförbud utom för livsnödvändiga ärenden.
Jag funderar över hur ni har det i Italien och i Spanien, ni som känner mig.

Alldeles oavsett var vi nu är, kommer vägen framåt att vara så otroligt tuff, såväl ekonomiskt som mentalt för människor, företag och samhälle. Många jag pratar med, i olika länder, håller med. Samtidigt som en gammal god ungdomsvän nu boende i Storbritannien skrev till mig idag, är det just nu för många som avlider för att man ska kunna få fäste för denna typ av diskussion. Många orkar inte tänka mer än på här och nu, av förståeliga skäl. Men, kallt nog kommer en verklighet ikapp oss, och vad händer då? Ingen vet, men kommande vecka lär utvisa rätt många nya tendenser åt olika håll, låt oss hoppas att det går mot ett mildrande av nuvarande tillstånd.

För allas och världens skull. På återhörande.

 

”Under the Corona tree…” Långfredag.

Påsk 2020. Sol och hyfsat väder den första dagen på helgen. Påskhelgen är den längsta sammanhängande helgen på året, och i år känns den nog extra lång för många. Det är ju ”liksom inte som vanligt”…

För egen del har denna långfredag inneburit lite vård av egna träd, en smärre attack på thujahäcken som grannarna låtit växa till en vägg och promenad till en lokal liten lokal i Helenelund / Edsviken för lättare lunch.

Världen överöses av diverse ”nyheter” om den pågående pandemin, folk slår varandra i huvudet med att veta bäst om hur man ska lösa eller inte lösa saker och ting. Det har nu pågått ett antal veckor och vi ser ännu inte slutet på något egentligen. Mina föräldrar är ”inlåsta” på varsitt sätt i Parisområdet, Pappa på sitt äldreboende och mamma lite mindre låst men ändå tvungen att motivera varje gång hon ska lämna sitt hem för ärenden.

Här hemma i Sverige har vi det (ännu) lite friare, en väg som är ifrågasatt av de flesta länder. Ingen vet ännu om det är rätt eller fel, men många har åsikter (starka) om det.

Jag själv har slutat tycka så mycket, jag försöker ta in det som inte är påstruket med klickekonomins alarmistiska ådra, eller scoopsäljande artiklar. Bilda mig något slags egen uppfattning med hjälp av diskussioner och olika intryck.

Det som tyvärr slagit mig mer och mer, är hur människors dåliga, för att inte sämsta, sidor kommer fram under dessa tider. Jo, jag vet, det finns massor av positivt som görs och det är väldigt beundransvärt. Men…det började med reptilagerandet i form av onödig och egoistisk hamstring av diverse varor. Det fortsatte med att man inte tyckte att regler gällde en själv, jo andra ska naturligtvis sköta sig, men för det egna syftet fanns alltid kryphål som motiverade, osv,osv.

Jag har väldigt svårt för detta, jag försöker att inte ha någon egen bjälke i ögat och väga saker i olika vågskålar. Samtidigt mår jag dåligt av att se hur folk beter sig, både ute i den begränsade omkrets jag rör mig, här på sociala media, och faktiskt genom egna upplevelser. Jag förmodar att det handlar om oro, skräck och irrationellt beteende. Jag kan i viss mån förstå det, men det hjälper mig ändå inte att acceptera det.

Jag har också flera teorier om varför detta (dägg)djuriska beteende kommer fram just nu, och på så tsunami-liknande sätt, om liknelsen tillåts. Dessa kommer jag eventuellt att återkomma till senare, det har tagit veckor innan jag ens förmått mig att börja skriva om det jag idag tar upp. Just nu ska avsluta långfredagen genom att tillönska ett skönt uppvaknande på Påskafton, kanske har påskharen eller hönan varit framme med något påskägg också.

På återhörande.  Bilden  nedan  speglar  något av det jag fått avstå denna vårvinter.

EU klart-slut?

Ikväll var det så den s.k. slutdebatten i SvT rörande valet till Europaparlamentet. Jag tittade/lyssnade medan jag följde upp lite andra saker. Jag kan inte säga att jag var imponerad.

Visst, det gavs en del besked om vad den ena och den andre tycker, eller reps. parti tycker. Någon poängterade att personvalssidan kom bort lite. Samtidigt efterlystes en del mellan kombattanterna vad de faktiskt och aktivt avsåg göra om de blev invalda. Väldigt få konkreta svar tycker jag. Politisk retorik helt enkelt.

Vad värre var, enlig min mening, var den retorik som flera använde. Jag skäms faktiskt å landets vägnar över vuxna människor som står och pucklar på varandra med diverse slag om inte under bältet så väldigt nära den nivån. (för er som inte läst mitt förra inlägg, kan jag rekommendera det så förstår ni mer vad jag syftar på.)

Jag kommer att skriva något mer imorgon, lite mer reflekterande utifrån artiklar jag sett bl.a. idag. Ikväll är jag för trött och dessutom ska jag leda en cykelträningsgrupp imorgon, förhoppningsvis utan regn och blåst.

Önskar god natt, och påminner om att detta faktiskt är ett utpräglat personval, även om listorna tyvärr ger partivikt, så man bör ju också tänka över om man kan leva med att stödja det parti man lägger sin röst på. Jo, jag tycker man ska rösta!

 

Det misshandlade valet…

Igår och idag rann dropparna över för mig. Alla illusioner är som bortblåsta. Jag trodde och hoppades länge på att vi skulle kunna få ett val med sakpolitiskt innehåll. Sverige är en del av Europa, och Europa är oavsett vad man tycker om unionen livsviktigt för oss. Att tro att vi skulle klara oss utan vår s.k. gamla kontinent är för mig så verklighetsfrånvänt som det kan bli.

 

Den brustna bron i Genua

I en demokrati kan vi diskutera upplägg och lagar, hur vi ska hantera och utveckla både det ena och det andra. Vi har en benägenhet att ta det för givet i vårt land. Tyvärr är det inte det. Vi behöver inte resa särskilt långt österut t.ex. för att människor bara kan drömma om de friheter, och för den delen rättigheter och skyldigheter som vi åtnjuter i vår västvärld.

Bilden ovan får symbolisera min önskan om att inte ständigt riva broar, vilket vi åsett ett antal exempel på under eftervalstiden under höst vinter och vår. Jag hade väl även kunnat lägga upp en bild på Suckarnas bro, från Venedig, men att sucka som just nu många med mig gör, skapar inte något konstruktivt.

För mig som delvis växt upp i Mellaneuropa, och samtidigt i ”myllan” i våra svenska brukssamhällen, och sett hur Europa öppnats såväl under min vistelse i Frankrike, som efter återkomsten till Sverige, och t.ex. Berlinmurens fall, finns ingen återvändo mot ett mer slutet samhälle.

Jag minns hur vi som barn stod vid relingen på färjan som angjorde Travemünde, och kunde se över till gamla Östtyskland, kallat DDR, och vakttorn mot väst.

Likaledes när vi åkte motorvägen mellan Hannover och Göttingen, då vi bodde i München, ett halvt decennium innan muren föll. På några ställen var det bara kilometer till Östsidan. För mig var det något skrämmande overkligt att en så stark gräns fanns och gjorde världen så olik, så delad. Det är inget jag längtar tillbaka till.

När jag nu ser och hör hur debatten i samtliga olika läger i Sverige sjunker till så låg nivå, där allt går ut på att puckla på andra med skrämsel, nedsvärtning och underminerande argument, undrar jag hur det står till bland våra s.k. folkvaldas moral och intelligens. Man har ju fullständigt minimerat valet som borde innehålla visioner och förslag, låt vara olika och ibland motsatser (det är just det demokrati handlar om), till att bli en simpel sandlåda i form av dålig inrikespolitik. Många kandidater undrar jag faktiskt  över hur de hamnat på listorna. ett fullständigt underbetyg till de valberedningar som vaskat fram dem. Vad vill de, räknar de med att tillföra något till EU? Är de endast en förlängning av den katastrofala situation som höstens riksdagsval gav? Då är i alla fall inte jag med. Jag har flera gånger sagt att detta blir mitt svåraste demokratiska val jag upplevt sedan jag blev myndig, och eftersom jag inte längre är 30, blir det några stycken…

I min värld åstadkommer man inte framsteg och utveckling genom förtal, att be andra motståndare ”ta avstånd” från ditt eller datt, att desperat fiska efter skandaler i syfte att smutskasta motståndare för att därigenom tro sig vinna fördelar.

Nej, skärp er /alla/ dessa sista dagar före valet. Berätta om vad ni vill, inte om andras tillkortakommanden. Jag kommer att nagelfara de kandidater jag överväger ordentligt i sömmarna, det har inget med mina gamla eventuella partilojaliteter att göra hur jag slutligen röstar.

 

Käftsmällen åt hela världen…Brexit del 1

Idag är det midsommarafton, en dag jag brukar tycka mycket om, i likhet med många många andra svenskar.

Denna midsommarafton blev något annorlunda…i min smak en något fadd dag. När jag slog på nyheterna fick jag höra att Storbritannien med liten marginal sagt nej till EU.

 

EU avklädningJag har läst och funderat mycket idag, mellan och under gräsklippning och annat på min barndoms gård. Stället vi hade som fast punkt då vi bodde utomlands, men även senare.

Gamla minnen kommer åter. De långa bilresorna, farligt nära järnridån (mer bekant som ”Muren”) visa pass ett antal gånger mellan Hälsingland och Paris. Ett antal olika valutor att hålla reda på, både praktiskt och i minnet för att veta hur mycket man betalade.

Jag hade tänkte skriva lite mer om det som folkomröstningen åstadkommit, men jag orkar inte ikväll… Jag går och läser en bok istället.

Godnatt världen.

DN, DN2