Årets näst sista dag…

Mycket vatten har runnit under broarna idag, och även fallit från himlen. På något sätt symboliserar det också att året skulle börja knytas ihop.

En vacker bild från en vacker del av sommaren. Under ett mindre vackert år. De som känner sig manade kan ju gissa varifrån den kommer…

Har tillbringat kvällen med att slappna av framför kakelugnen och TV:n där jag lyssnat på två olika klassiska inspelningar av symfonier, dels från Göteborg, dels från London. Kontemplerat lite. ”Pratat” med en del vänner och bekanta över nätet. En så långt bort som i Guatemala. Det är framsidan av dagens uppkopplade ssamhälle och värld. Det finns många baksidor också, men jag lämnar dem därhän ikväll.

Det ska bli skönt med en nystart på något vis, inte för att det kommer att vara så annorlunda på lördag, men att vi får lämna 2020 bakom oss tror jag många välkomnar. I min värld skulle det bli ett bra år. Vi vet alla hur det blev. Inte så bra.

Vi har lätt att glömma de små positiva sidor som ändå fanns för att 2020 varit så diametralt skilt från det de flesta av oss i västvärlden över huvud taget känt till och upplevt. Som jag skrev på Facebook ikväll, finns det visst postitiva sidor under 2020, men det som trummats ut till allt och alla har liksom lagt en våt filt över hela världen.

Nu hoppas jag på att vi ska orka se ljusen som finns, och komma ur det vakuum som skapats under pandemin, även om en total omställning nog inte är önskvärd. Jag tror på förändring under ansvar, ingen nämnd ingen glömd. Det finns strömningar som försöker dra otäck nytta av pandemin. Dessa hoppas jag att vi kan stävja. Ansvar är också att inte kasta allt vi lärt oss över bord i någon slags iver att bräcka andra. Ansvar är att vara lyhörd och utveckla det vi hela tiden lär oss, genom vår egen och andras forskning och kreativitet.
Nu tänker jag sova på det, och återkommer de närmsta dagarna med andra reflektioner.

 

”Under the Corona tree…” Långfredag.

Påsk 2020. Sol och hyfsat väder den första dagen på helgen. Påskhelgen är den längsta sammanhängande helgen på året, och i år känns den nog extra lång för många. Det är ju ”liksom inte som vanligt”…

För egen del har denna långfredag inneburit lite vård av egna träd, en smärre attack på thujahäcken som grannarna låtit växa till en vägg och promenad till en lokal liten lokal i Helenelund / Edsviken för lättare lunch.

Världen överöses av diverse ”nyheter” om den pågående pandemin, folk slår varandra i huvudet med att veta bäst om hur man ska lösa eller inte lösa saker och ting. Det har nu pågått ett antal veckor och vi ser ännu inte slutet på något egentligen. Mina föräldrar är ”inlåsta” på varsitt sätt i Parisområdet, Pappa på sitt äldreboende och mamma lite mindre låst men ändå tvungen att motivera varje gång hon ska lämna sitt hem för ärenden.

Här hemma i Sverige har vi det (ännu) lite friare, en väg som är ifrågasatt av de flesta länder. Ingen vet ännu om det är rätt eller fel, men många har åsikter (starka) om det.

Jag själv har slutat tycka så mycket, jag försöker ta in det som inte är påstruket med klickekonomins alarmistiska ådra, eller scoopsäljande artiklar. Bilda mig något slags egen uppfattning med hjälp av diskussioner och olika intryck.

Det som tyvärr slagit mig mer och mer, är hur människors dåliga, för att inte sämsta, sidor kommer fram under dessa tider. Jo, jag vet, det finns massor av positivt som görs och det är väldigt beundransvärt. Men…det började med reptilagerandet i form av onödig och egoistisk hamstring av diverse varor. Det fortsatte med att man inte tyckte att regler gällde en själv, jo andra ska naturligtvis sköta sig, men för det egna syftet fanns alltid kryphål som motiverade, osv,osv.

Jag har väldigt svårt för detta, jag försöker att inte ha någon egen bjälke i ögat och väga saker i olika vågskålar. Samtidigt mår jag dåligt av att se hur folk beter sig, både ute i den begränsade omkrets jag rör mig, här på sociala media, och faktiskt genom egna upplevelser. Jag förmodar att det handlar om oro, skräck och irrationellt beteende. Jag kan i viss mån förstå det, men det hjälper mig ändå inte att acceptera det.

Jag har också flera teorier om varför detta (dägg)djuriska beteende kommer fram just nu, och på så tsunami-liknande sätt, om liknelsen tillåts. Dessa kommer jag eventuellt att återkomma till senare, det har tagit veckor innan jag ens förmått mig att börja skriva om det jag idag tar upp. Just nu ska avsluta långfredagen genom att tillönska ett skönt uppvaknande på Påskafton, kanske har påskharen eller hönan varit framme med något påskägg också.

På återhörande.  Bilden  nedan  speglar  något av det jag fått avstå denna vårvinter.

Moviken, 2 januari 2020 -> 2019 Adieu…

Ingen krönika ikväll, men en lätt sömndrucken insikt om att…här är det skönt.

Så här vackert är det inte nu, på tok för milt, men landskapsvyn finns här.

Nio veckor sedan sist, alldeles för länge…men kanske var det meningen….att rensa ut 2019 först.
Året med så många bekymmer och slitsamma ageranden för att komma framåt
Konstaterar ikväll, efter en rätt fin färd i januariljus, att

  • Det finns två fräscha duschrum, det t.o.m. doftar nytt i dem
  • Visserligen ett par små justeringar i form av krokar som ska upp, men ändå
  • Visserligen har inte rördragningen för att motverka frysning av vattenledning till köket à la 2019 kommit till, hantverkare är ett speciellt släkte uppenbarligen, men övriga rör är nu i prima skick.
  • Visserligen är det jobbigt att under mer än ett års tid ”jaga” fram slutresultat när man inte bor nästgårds, men nu är det nya ytskikt i form av tapeter och mattor i välkomnande färgtoner.
  • Visserligen är det besvärligt att driva ärenden som involverar försäkringsbolag, men nu är alla utestående fakturor betalda, och bara några små ersättningsbelopp kvar.

Hälsingeriket…det tar emot en även när man är så ohemult utarbetad oich trött som jag känner mig efter året 2019. Nu ska jag inta viloposition och njuta av tystnad.

Ja, 2020 blir ett bättre år. På återhörande snart igen!

Hälsingevind, del 2…

Väl anlända till det vackra berget, i Bässjö som det uttalas lokalt, genom dalgången ni kan se nedan på en av mina redan publicerade bilder, fascinerades jag av hur rätt jag kom till parkeringen.

/Mitt lokalsinne är som en karta, kanske är det därför jag alltid gillat geografi, eller så är det tvärtom, jag har genom mitt geografiska intresse, tränat mitt lokalsinne. Jag har ibland kallats epitet som brevduva odyl. Har jag en gång varit på ett ställe, hittar jag oftast tillbaka…Blir jag däremot nersläppt ”i blindo” någonstans, kan det ta rätt lång tid innan jag får kompassen rätt och riktig. Det senaste praktexemplet på det är Umeå som jag mig veterligen aldrig rest till utom från luften, och första gången mitt i mörka vintern, och det har tagit mig åtskilliga gånger innan jag äntligen kommit underfund med geografins väderstreck…/

Efter denna lilla filosofiska omväg, s det kände srätt märkligt att efter säkert +/- 35 år hitta mer eller mindre rakt på parken. Visst jag har åkt förbi Bergsjö sedan dess, men inte besökt Hundskinnet.

Då vi förhandsbokat biljetter via näthandel -långt från dåtidens system☺️- var det mycket enkelt (så länge telefonen var laddad) att få sin stämpel innanför handleden och trava in i den värmande solen. 

Arrangemanget var snyggt, en strikt inhägnad gårdsdel för förtäring, lokalproducerat det mesta och Helsinge Ångbryggeri-bussen stod som en stängselvägg. Jag blir glad när jag ser så välorganiserad och dessutom trevligt genomförd enkel restaurangverksamhet. Utanför inhägnaden fanns kaffevagn, kiosk och lite annat. Hälsingevind hade dessutom som lokal sponsor en av länets bilhandelskedjor som fanns på plats för såväl demonstration och tävling. Att man sedan delade ut muggar med popcorn hela kvällen var inte mindre värdefullt, kreativ företagsamhet.

Efter en trevlig stund i mycket värmande kvällssol, började den musikaliska delen av kvällen, Sofia Karlsson, en mycket skicklig musiker som tillsammans med två ytterst kompetenta kvinnor utformade ett ”förband” som Sofia Karlsson själv blygsamt kallade det lite senare. Lugn musik, med lika stränginstrument, vacker sommarkväll, mitt hälsingehjärta blev mer och mer känslosamt. Solen stod först så högt -klockan 19:45/fascinerande- att det blev motljus mot scenen i vissa vinklar, också påpekat av huvudpersonen. Det störde dock mest fotograferande. 

Efter nästan en timmes spelning, misstänker att den yngre publiken tyckte att det var lite för långsam stil, blev det dags för första mellanakten, med trollkonstnär främst just för den nämnda delen av de närvarande.

Därför lämpar det sig för mig att göra likadant här, jag formar en trilogi av denna underbara hälsingekväll.

Fortsättning följer….

Hälsingevind…del 1

Första dagen i ”Riket”.

En dag då vädrets vindar blåste åt rätt håll, dvs nästan inte alls, eller från sydväst. Min brorson och brorsdotter skulle göra en kort s.k. roadtrip över dagen till gamla barnbenstrampade marker, besöka en känd keramikverkstadsbutik i trakten, och helst Gränsfors bruk (smide av yxor och andra saker). Sedan hälsa på här vid Norra Dellen. Jag var skeptisk rörande tidsramar från början (enkel resa ca 350 km) och hade erbjudit övernattning, vilket de villigt tackat ja till, jag menar första gången de besökte huset sedan ”farmor och farfar” hade det.

Dagen inleddes med gräsklippning efter tre veckors frånvaro, pyssel med diverse småsaker och lunch under den av mina föräldrar planterade linden på gården i väntan på besöket. Det visade sig att brorsbarnen börjat dagen med bilbyte pga ett punkterat däck vid avfärd. Pappas (bror alltså, på semester vid Medelhavet) bil fick hastigt och lustigt ”lösas ut” från Södermalm och resan blev fördröjd i tre timmar, nästan tiden det tar att komma hit, så Gränsfors inställt.

I väntan på deras ankomst, promenad ner till Norra Dellens nordligaste spets och där, vid hamnen, träffade vi gamla grannar från barndomen i Iggesund, den ena yngsta dotter till en av pappas gamla kollegor på bruket och numera ofta i byn och deras hus här, och den andre en gammal klasskamrat till mig, båda med respektive. Det blev spontankaffe vid rastborden i hamnen och trevligt samspråk, gamla minnen radades upp. Lite framtid för byn hanns också med, och plan för träff imorgon. Vi var ju på väg till Bergsjö och ”Hundskinnet”, dvs folkparken där jag som 20-åring introducerat några av mina franska kompisar till varannan damernas, med skräckblandad förtjusning. 😂 Ikväll var det Hälsingevind som skulle ha sista stoppet på landsskapsturnén där.

Vi fick erbjudande om efterfest i övre delen av byn, trevligt, men jag insåg att det inte skulle bli tid för det efter hemresan genom skogen och över de grönblå bergen som skiljer Dellenbygden från dalgången där vattendraget skurit genom norra Hälsingland och Bergsjö. Den ena källan finns långt uppe i nordvästra hörnet av Hälsingland, nordväst om Hassela, Kölån, den andra ”tarmen” rinner upp in de sydligaste delarna av Medelpad, i Storulvsjön mellan tre naturreservat, sydväst om Stöde. Vattendraget speglar ”de två bergen” som finns beskrivna i låtarna av Engmans kapell, och heter där kyrkbyån, som rinner rakt igenom Bergsjö mellan Älgeredssjön i nordväst och Kyrksjön i öster, för att leta sig ner mot kusten och Strömsnäsbruk vid Bottenhavet.

Den kortaste resan från oss, är ca halva vägen jämfört med att åka bättre vägar, via Hassela eller Ilsbo, men tar ändå ca 30 minuter för 30 km. Utsikten från ”Hundskinnet” är bedårande, även om den nog inte kan konkurrera ut vyn över Dellensjöarna.

Fortsättning följer….

Att inte räcka till…

I natt befinner jag mig i ”Hälsingeriket”, en skön känsla trots att de senaste månaderna, nästan ett helt år faktiskt, känts som en lång uppförsbacke som aldrig tar slut… en nära liknelse för oss cyklister är den långsugande uppförsbacke man kan möte i t.ex. Vättternrundan, seg backe som knappt känns, men som fortsätter bakom nästa kurva, och ofta kommer en ännu brantare del, där bakom skogsbrynet. Jag startade senast i den för nästan precis fem veckor sedan. Jag genomförde min 16e runda.

Ni som följer mig här och på Facebook, vet hur mycket Norrland och i detta fall Södra Norrland, betyder för mig. Därför är det så tungt att det senaste året blivit så sönderhackat, och att det tre, av kanske totalt åtta, gånger sedan september inneburit nattligt arbete med att ta hand om vatten som läckt ur sprungen säkerhetsventil, tina och laga en frusen vattenledning bakom kylskåpet, konstatera att ett duschrum till har fått förstört golv pga vattenläckan tidigare.

Om det hade varit det enda, men nej, en frustration och ständig kamp mot klockan, som jag inte vunnit någon gång. (sjukdom på tjänsteresa, div utredningar pga detta, en vår kantad av nya hälsobekymmer på flera fronter i familjen. Kanske återkommer jag till det, längre fram, men just nu vill jag bara komma ner i ett semestertillstånd. (i min arbetssituation kan man dock inte stänga allt i två veckor, köra ner det på sparlåga får det bli)

Nu tänker jag ta mörkret utanför (är det molnigt, eller har det blivit så mörkt sedan sist, för tre veckor sedan? Tror inte det är så stor skillnad än…) på allvar och låta bilden ovan sjunka in i sinnet och drömma om att ”jag har faktiskt ridit ut det mesta hittills under detta senaste år, även om en hel del återstår…”

Godnatt från Hälsingeriket.

 

Sommaren 2018 – Äkta, genuin, ”trohet” mot sig själv och mot andra?

Sitter och filosoferar, ett lugn har inträtt i sinnet, trots att jag har jobbat fyra dagar i sträck, efter flera veckor med mindre av den varan.

Hjortron

Lugnet kommer nog från det faktum att jag nu ska vara ”ledig” igen, över helgen och in i nästa vecka. Att jag varit ledig från absoluta måsten under andra hälften juli. Lugn måste ofta mogna fram, precis som de bär på bilden här ovan. Omogna smakar de inte alls bra. Omogenhet är tyvärr något vi har alltför mycket av i dagens samhälle.

Jag är augustibarn. Jag har alltid gillat den månaden. På många sätt. Det är en mogen månad. Visserligen kallas juli/augusti rötmånaden, men sköter vi det hela rätt, har vi i augusti nått fram till att sommaren mognat, men inte vissnat. Bär (utom jordgubbarna då möjligen) och frukt tar form och kan skördas. Den värsta hetsen inför sommaren -då allt ska tas igen efter den mörka tiden- har lagt sig. Vissa kanske t.o.m har blivit lite mätta (ve och fasa) på att må bra och njuta.
Samtidigt har vi ännu inte nått fram till hösthypnosen, för att inte säga depressionen. Med det menar jag inte att höst bara är pest och pina, men hösten är ett annat kapitel. Den behandlar jag inte idag.

Detta vårt nordiska arv blir ännu tydligare när man som jag bott längre söderut och upplevt både och.

”Sommaren är kort”, som väldigt många minns som en låt som alltid plockades fram i sommartid. I år har jag dock inte hört den alls nästan… Tomas Ledin, vet även yngre människor vem det är. Ikväll råkade jag ramla in på ett program om när just Tomas Ledin, bördig från Sandviken i Gävleborg, fick ta sig an sina favoritlåtar långt nere i Medelhavet. Det vackra San Michele på Capri. Jag hyser väldigt stor respekt för Tomas Ledin. Jag upplever honom som genuin och äkta. Visst, artist men äkta. Det sken igenom i detta program där han reflekterar tillsammans med programledaren över hur hans musik formats och tagit intryck av andra. (Se det på ”Play” om ni kan)

Den här sommaren, liksom den förra faktiskt, har inte varit, och är inte som många andra. I vår globaliserade värld kanske vissa inte reflekterar så mycket över det, man reser ju ändå ”hej vilt” över jordens alla klimatzoner. När sommaren väl tar slut, för det gör den till slst, har vi dels haft en längre sommar än många kan minnas. Vi har också haft skogsbränder som knappt ens Medelhavsländer känt på, eftersom vi har en annan typ av natur. Vi har fått lära oss att vi inte är skyddade från naturkatastrofer som vi ofta antagit ”inte händer här”. Mitt Hälsingland där jag som ung fiskade med min far och mina franska kompisar har stått i lågor i en omfattning som är svår att ta in.

Jag efterlyser nu en hyfsad och mogen ton i debatt och samhälle när svallvågorna sakta lägger sig och går över i det som ska bli vår framtid. Ingen vinner på kortsiktig upptrissad intill falsettliknande tonart för att ”slå på andra” och visa sig på styva linan.

Jag vill att vi alla ska kunna visa upp lite mer mognad och eftertanke för vårt klot och samhälle, för att nå längre i en lyckad framtid som genuint sträcker sig lite längre än ”våra barn och barnbarn” som det brukar heta. Jag vill ha äkta vilja att åstadkomma något som sträcker sig längre än att i förtäckt skepnad försvara sin egen taburett och välbefinnande.

Kommer det att uppfyllas? Ärligt – jag vet inte. Men jag kommer att drömma moget om det de kommande dagarna och nätterna, när jag tänker fortsätta uppleva vårt fantastiska land.

Käftsmällen åt hela världen…Brexit del 1

Idag är det midsommarafton, en dag jag brukar tycka mycket om, i likhet med många många andra svenskar.

Denna midsommarafton blev något annorlunda…i min smak en något fadd dag. När jag slog på nyheterna fick jag höra att Storbritannien med liten marginal sagt nej till EU.

 

EU avklädningJag har läst och funderat mycket idag, mellan och under gräsklippning och annat på min barndoms gård. Stället vi hade som fast punkt då vi bodde utomlands, men även senare.

Gamla minnen kommer åter. De långa bilresorna, farligt nära järnridån (mer bekant som ”Muren”) visa pass ett antal gånger mellan Hälsingland och Paris. Ett antal olika valutor att hålla reda på, både praktiskt och i minnet för att veta hur mycket man betalade.

Jag hade tänkte skriva lite mer om det som folkomröstningen åstadkommit, men jag orkar inte ikväll… Jag går och läser en bok istället.

Godnatt världen.

DN, DN2

Rötter och reflektion, samt vänskap…

Denna dag har inneburit diskussioner, resor och organisation. Det mesta har fungerat även om ett moment fick skjutas på framtiden. Så kan det vara men behöver inte innebära att saker blir fel i slutänden. Vi lever i ett prestations och ibland ångestfyllt samhälle. Jag har mött en god vän som ger mig inspiration i livet och jag tror att jag ger honom det också. Vi har rätt snarlika upplevelser av många saker i livet, trots att vi levt rätt olika liv som helhet. Kreativa tankar sprutar när vi träffas och detta blandat med skön samvaro ger en väldigt fin utväxling.

Dagen började med administrativt pyssel med min bil som skulle in för åtgärd på garantin, översvämning i ”underredet” kanske man kan kalla det, under golvmattan. Detta pga nedfall igenproppade dräneringskanaler från vindrutan. Efter det var det dags att ta tag i en del diskussion kring mitt projekt i Uppsala och dess avslut.

Därpå tågresa genom det genom ett sädesgult Sverige till en mindre ort i Västmanland, om än i Örebro län, där jag skulle plocka upp en ”ny” begagnad bil åt min gode vän. Denna resa blev också resa i nutida Sverige, Sverige förändras i raskt takt och man hinner reflektera över det en sådan dag. Inte minst genom det man ”ser”. Lite senare under dagen konstaterade vi just att denna förändring är inte självklar för de styrande, då än mindre för de s.k. gräsrötterna ute i landet. Fast på olika sätt. De osynliga diken som grävs i samhället idag, riskerar att rasera saker i väldigt raskt takt och skapa en tillvaro utan den tillit och empati som trots allt genomsyrat vårt land under många decennier nu.

wpid-20150828_125907.jpg

Efter att ha kollat av bilen och klarat av det administrativa, var det dags att tanka och röra sig mot vårt mötesställe. Eftersom jag faktiskt var väldigt nära min farfars rötter, den lilla by eller håla, kalla det vad ni vill, som också fått ge oss vårt efternamn, tänkte jag att det vore väl tusan om jag inte svängde förbi på vägen, när jag var så nära. Sagt och gjort, och bilderna kan ni se här. Vilken av gårdarna som farfar föddes på får jag nog ta hjälp att reda ut.

 

wpid-20150828_125911.jpgDet var ingen jätterik bygd, och farfar drog sig ut på USA-praktik innan han bosatte sig i Värmland. Visserligen finns ett bruk i närheten, Frövifors, men det var till Edsvalla Bruk han kom, strax väster om Karlstad för er som inte är så väl bevandrade i geografin.

 

wpid-20150828_130038.jpg

Jag skulle vilja gå in och besöka den rätta om jag i så fall vet vilken den är.

Bilen gick som en klocka och strax mötte jag Erik i Linköping, efter att ha kört på delar av de vägar jag cyklade på i juni. wpid-20150828_180650.jpg

Vi gick igenom papper och brev som kan röra bilen. Och vi pratade. Vi var ganska eniga om hur viktigt det är med rötter, harmoni och stabilitet i mänskliga liv. Att det inte är något man skapar ”över en natt”. Först då man har det kan man prestera och driva kreativa saker framåt. Vi har båda två några rätt tuffa år bakom oss, och han hade just fått ett otroligt positivt besked om ett uppdrag/arbete han ser fram emot mot mycket. Vi har båda reflekterat mycket de senaste åren och hoppas de ska gagna oss i fortsättningen.

Efter en alltför kort men trevlig stund i Östergötland, styrde vi kosan åt varsitt håll, jag mot Uppland och Erik mot Småland. Vänskap går inte att köpa, inte heller rötter, något som är väl värt att fundera över i dessa oroliga tider.