Vart är vi på väg…

var säkert frågan många ställde sig framför herrar Luuk och Lindströms nunor på statstelevisionen igår kväll. Det är ett program jag ofta ser på själv för att jag är både road, intresserad och rätt bra på geografi. Jag får dock tillstå att det ofta är svåra frågor och att jag går bet där framför TV:n. Nu gryr dagen i den gamla anrika staden Sigtuna, och jag samlar mina tankar inför dagen.

20170218_071457

Under den senaste tiden, inte minst den senaste veckan, har jag funderat över frågor som bottnar i den frågeställningen, men kanske på ett mer filosofiskt plan. Det var länge sedan jag skrev här, alltför länge, men jag har känt mig så vilsen sedan den senaste s.k. postningen här, både positivt och negativt sett.

Jag har upplevt en massa saker, varit utanför Europa -på Sri Lanka- med familjen, tagit upp kontakten med gamla värdefulla vänner runt om i världen, botaniserat och prospekterat i mitt andra hemland Frankrike, värnat om mina kära föräldrar i både glada och svåra tider. Tyvärr har jag även förlorat en av mina äldsta klasskamrater som jag fortfarande har haft kontakt med.

Samtidigt upplever jag en vilsenhet i vår värld som får mig att känna uppgivenhet och frustration. Som samhällsengagerad person har jag svårt att stänga skeenden ute. Skeenden som skrämmer mig, eller stimulerar mig. Som sporrar mig eller som får mig att tro att jag inte kommer att få återuppleva den ganska glada värld jag kände fanns för ett par decennier sedan.

Jag är i grunden en positiv person, som hellre ser framåt än ältar det gamla. I dagens värld uppfattar jag dock tyvärr att man inte kan eller får se framåt med tillförsikt. Det har blivit fullt i ”hjärnkontoren”, man orkar inte längre ta tag i saker utan att leverera klyschor som saknar substans. Allt var bättre förr, och framtiden ser bara hopplös och mörk ut. Vi får höra att det finns ”utamaningar” överallt, men väldigt få vanliga medborgare i västvärlden upplever att det görs något åt dessa. De representativt valda kastar paj på varandra.
Snöbollen rullar liksom vidare och blir större och större… Vi reser som aldrig förr, men upplever på något sätt samtidigt globaliseringens riktigt stora baksmälla. Demokratin, som vi har skapat den, rister i sina fogar. Den har minskat förtroende. Jag nämner inget men glömmer heller inget.

Nu är det dags att ta sig upp och konferera lite inom själsligt liv. Det kan vara nog så viktigt att reflektera lite över vad själen kan göra, och inte. Min uppfattning är att det smutskastas mycket på andlighet s.k. religiösa ritualer, men samtidigt är vårt land sökande och andligt i allt störrre utsträckning. Så fort det ”krisar” på något sätt, förväntas det att olika former av krisgrupper ska ta vid och hjälpa till. Vi som idag dyrkar den s.k. hållbarheten. Är detta hållbart i längden?
Med den lilla funderingen önskar jag er en skön lördag i februari 2017.

Kreativiteten i landet dras upp med ROTen…

Idag bar det av mot Uppsala i ottan, klockan 06.22 från hemmastationen närmare bestämt. Det var dags för ”Vakna Uppsala”, en frukost organiserad i Uppsala Konsert och Kongress. Upplägget är mingelfrukost med en massa spännande och möjliga möten.

rot-avdrag

Dagens talare var Teo Härén som pratade om kreativitet. Jag har hört honom för flera år sedan, numera har han slagit sig till ro vid Dalälven uppe i Älvkarleby.
Efter ett alltigenom stimulerande och nätverkande pass på två timmar, med en del mentalt smältande under dagen, känns det extra frustrerande att ikväll läsa en artikel om hur det utvecklat sig i tjänstesektorn efter årsskiftet, i och med att ROTavdragen minskats. Skatteverket redovisar en rejäl minskning av såväl utförare som av kunder för dessa tjänster jämfört med februari 2015. Branschorganisationerna befarar att en stor del av detta nu vänder mot svartarbete.
Vad innebär detta då? Jo, att staten får in mindre skattepengar till välfärdssektorn. Att färre vita jobb blir kvar, och att personal antagligen kommer att sägas upp.
Men, säger de som förespråkar ett borttagande av det man kallar ”subventionerade renoveringar”, ”det är ju inte mer än rättvist, folk kan betala…” Samhället ska inte subventionera sådan verksamhet…

Vänta nu säger jag….”subventionera”? Då innebär det att man anser att skattenivån är statisk och att den delen av inkomsterna ”ägs av staten”. Vad man glömmer att säga är att skatt är lånade pengar  av medborgare och företag för att bekosta det gemensamma vi bestämmer att vi ska ha i vårt samhälle. Om folk inte anser att det är värt att köpa vita tjänster, dvs. undanhållla pengar från det gemensamma systemet, betyder det med största sannolikhet att man anser att andelen skatter som ska betalas på tjänster är för hög i vårt land.

Resultatet blir /istället/ för högre skatteintäkter (minskade s.k. subventioner) lägre inkomster för staten, sämre villkor för de som ev. utför svartjobb, inga pensionspoäng m.m.

Vad har då det med kreativitet att göra undrar vissa säkert då, det är väl inte beroende av skatter? Jo, tänk att det är det. Småföretag startas allt som oftast ur kreativa projekt. De flesta är eniga om att tjänstesektorn är den del av samhället som ska skapa de flesta nya jobben och företagen i vårt land. Om det blir alltför tungt att starta företag, administrativt och kostnadsmässigt, ja då kommer man antingen inte starta företag, eller så flyttas företagsamheten utanför landets gränser. I värsta fall blir svartsektorn den stora vinnaren, och på det vinner vare sig företag eller privatpersoner på längre sikt.

DN,

Inlägg nr 003 i #Blogg100

Soffa med begränsad vy…

Dags för avfärd från fastlandet. Istället  för denna vy, får ni ta del av den vackra himlen i huvudstaden för ca 2 timmar sedan.

image

Några verkar titta på fotboll. Har dock inte hört hur det går. Själv ska jag ta en kopp kaffe och sova några timmar. Nattbåten som angör  kl.  07  går inte mitt i veckan.
Det som präglade kvällen, även om jag i år inte åker t Almedalen för politiken i första rummet, var Ebba Busch Thor s jungfrutal.  Hon vågade ta nya grepp och jag tror hon kan vinna på det.
Vi får se vad händer i fortsättningen. Mer glöd  än den som presterade under den gamle svetsares tal igår är dock en nödvändighet.  Annars mosar man ihjäl politiken i en föraktfull dans med demokratin som största insats.

På återhörande imorgon från vår största ö.

Sverige har fått en ROTlös regering…vart är vi på väg?

Nej detta är inte i första hand en politisk brandfackla. Det är en relativt kort reflektion över det som återigen tog fart idag.

En sorgens dag när det gäller flygtrafiken, en mycket allvarlig olycka i det vackra området Alpes de Haute Provence i södra Frankrike. Ett tyskt trafikflygplan formligen pulveriserades på 2000 m.ö.h. rakt in i bergsmassiven.

Seyne les Alpes

En sorgens dag när det gäller utvecklingen i den svenska politiken också. Regeringen ter sig för mig helt rotlös, och det är allvarligt. En minoritetsregering som kallar sig för samarbetsregering, men som agerar som en vindflöjel när det gäller att luta sig på olika parter och åsikter. Nu har man enligt finansminister Magdalena Andersson bestämt sig för att skära ner ROT-avdraget i kommande höstbudget. Detta trots att man inte tänkte ändra den reformen enligt löften före och efter valet.

Man säger att man ska bekosta nybyggnationer av hyresrätter med den besparingen. Förfaller i år.Jaha? Tror man på fullt allvar att det kommer att bli tillräckligt med pengar i systemet? Det tror inte jag. Vidare kallar finansministern att det ”blivit för dyrt för skattebetalarna” att så många använder sig av ROT-avdraget (och RUT, min anm.).

För dyrt för skattebetalarna? Har man inte fått lite om bakfoten då? Skattebetalarna har väl inte så mycket med skattkistan att göra? Denna reducerade skatt, har ju faktiskt möjliggjort att många jobb gått från svarta till vita, med allt vad det innebär för samhälle och individ. Exempelvis innebär det att individen åter kan riskera att få jobba utan skydd och försäkring

Det som statsministern och finansministern kallar för ”skenande kostnader”, i själva verket faktiskt är ganska enögt sett. Man utgår från att en sänkt skatt är en kostnad, det betyder i så fall att man ser på medborgarnas pengar som statsegendom som ska portioneras ut med politikernas goda vilja. Vad man glömmer, eller väljer att inte se, är att dessa sänkta omkostnader, också genererar intäkter till staten i form av sociala avgifter på arbete som  utförs, moms från införskaffat material osv.
De skenade kostnaderna ska omvandlas till byggande av hyresrätter…fast då glömmer man återigen att det inte är någon garanti att de pengar man hoppas få in genom att ta bort det vissa kallar en subvention (hur nu en sänkt skatt kan bli en subvention…se ovan) återinträder systemet. Det är snarare ganska stor risk att de kommer att försvinna ur systemet och bli natura, dvs. byte av tjänster utanför alla välfärdssystem. Människan ser i första hand till sig själv.

Nej, vi har fått en regering och en politik generellt sett, som är alltför rotlös. Man känner inget ansvar, och ingen lojalitet med sina medborgare. Man vänder kappan efter vinden, och verkar inte ha någon långsiktig lins på periskopet…det handlar mer om att känna av hur det blåser och fånga det som kommer farande i vinden. Något roder har man tydligen inte. Tragiskt.

Jag kommer att plocka upp ämnet i ett annat inlägg.

 

DI, Reuters, Svd, SvD2, DN, Aftonbladet,

 

Trygghet i anställning, vad är det?

Igår morse hörde jag rapporteras om att Trygghetsrådet TRR hade stor framgång vid s.k. outplacement av uppsagda och arbetssökande tjänstemän och andra anslutna till TRR via sina fackföreningar. Det glädjer mig, för det är oerhört viktigt på en arbetsmarknad som inte längre ser ut som förr.

Ylva_LP_125r

I dagens Svenska Dagbladet tar Maria Ludvigsson upp ämnet och pratar till Ylva Johansson. Hon  menar på att det borde vara fler som hade rätt till den typen av omställningsförsäkring. (och underförstått att Arbetsförmedlingen underpresterar)
Enligt den undersökning som gjorts rörande Astra Zenecas förehavanden i Södertälje för 2,5 år sedan, så har tydligen 85% fått nytt jobb under TRRs tak och 9% har startat eget företag. Siffran i sig är imponerande, om än kanske inte alldeles relevant för samhället som helhet när det gäller arbetslösa tjänstemän och akademiker. Många har väldigt svårt att hitta arbete idag, i synnerhet om man kommit en bit upp i åren, alltså inte är nyutexaminerad eller med 5-10 års erfarenhet.

Vad är trygg anställning idag? Ja inte är det fast anställning på gammalt ”hederligt vis”. Det har jag m.fl. erfarit många gånger om. Samtidigt måste vi göra omvärldsbevakning i den bemärkelsen att vi ”proaktivt” värnar vårt samhälle och vår välfärd, inte genom att sätta oss på bakhasorna och reaktivt agera i tron att vår modell är oantastlig. för det är den inte.

Jag har själv nyttjat TRR vid två tillfällen under min yrkeskarriär.
Första omgången, på ”90-talet”, gav det nog inte så mycket. En del seminarier och hjälp med CV. Jag lyckades efter idogt slitande hitta ny karriärbana efter den kris och lågkonjunktur som fanns efter den beryktade 500% ränteperioden.

Andra perioden var på ”00-talet”, och den gav väldigt mycket mer, om än inte en anställning i sedvanlig bemärkelse. Jag hade ett antal olika uppdrag och behovsanställningar, men fick inget ”jobb”. Kan måhända ha berott både på min ålder och på att arbetsmarknaden under 00-talet förändrades mycket kraftigt. Visstidsanställningar krympte i antal. Träffade bl.a. många från Ericsson på TRR. En historia för sig.

Det är sent och jag skriver klart denna på övertid. Andemeningen i ledaren, läs den, är att vi behöver mer dynamik på arbetsmarknaden, inte mindre. Det vet jag. Vi behöver även företagare och företagande mer än passiviserande, kollektiva åtgärder för att ”få folk i jobb”. Där får sig även Alliansen en släng av sleven för det man (inte) gjorde under mandatperiod nummer 2. (2010-2014) Låt oss hoppas att man inte mal ner alla företagarinitiativ i utredningar och osäkerhet. DET har Sverige inte tid eller råd med, alldeles oavsett diskussionen om överskottsmål häromdagen.

Godnatt och på återhörande.

 

Bloggpost #5 i #Blogg 100

Konsten att förstöra och nedvärdera kvinnligt ledarskap

Igår morse läste jag i Svenska Dagbladet på tåget att Linda Nyberg, känd från både morgon TV och andra program, blir SCAs nya presschef. Jag hade missat det, vet inte hur länge det varit ute i media, men igår nåddes jag alltså av budskapet. Tyvärr finner jag inte den artikeln på nätet för att länka den.
Det gick mig att återigen fundera över detta mantra som säger att kvinnor inte får bli chefer i stora företag. Vi kan som parentes också notera att Nyberg kommer att rapportera till kommunikationsdirektören, även det en kvinna.
Jag träffade Linda Nyberg under min tid som skolpolitiker i min hemkommun när även hon bodde där. Hon då i rollen som förälder. Hon slog mig med att vara väldigt påläst och skarp, men hela tiden på ett vänligt och konstruktivt sätt. Om man bemötte henne på samma sätt vill säga. Falska fasader fungerade inte.
Det gav mig glädje och respekt för henne i min egna roll. Därför tror jag hon kommer att fungera väldigt bra i ett fint företag som SCA. (Svenska Cellulosa Aktiebolaget om ni undrar)

kvinnchef

Googlade lite på kvinnliga chefer och hittade denna…den står för sig själv utan kommentarer tycker jag. Staplar i princip alla schabloner som finns, visserligen med ett frågetecken…

De senaste dagarna har det också debatterats en hel del om hur det står till på Göteborgspostens ledarredaktion. Detta för att man skriver om att folk slutar eller sjukskrivs efter att Alice Teodorescu tillträtt som ny ledarredaktör på tidningen.

Jag vet inget mer om henne, har mött henne en gång i Almedalen, och läst en del av det hon skriver. Jag tycker hon är en frisk fläkt, vågar utmana, men det får man uppenbarligen inte göra i våra allt smalare s.k. korridorer. Visst, hon är ung, men måste det vara negativt? Jag är den första att tycka att vårt land är för ålderssegrerat, och det gäller inte heller bara unga. Jag misstänker att det handlar om politiska åsikter i detta fall, hennes bakgrund från Rumänien hjälper inte saken. Hon är för konservativ för att passa på GP…och så vidare. Snarare vill man hävda att hon är en uppkomling som inte har förankring i ursprungslandet. Som jag skrev ovan, jag har ingen mer detaljkunskap om henne.
Det som gör mig så upprörd är att plötsligt passar det inte med en kvinnlig chef som är ung. Det trummas ut mantran om att kvinnor inte får bli chefer osv. Samtidigt finns det kvinnor på topposter lite överallt. Det går inte en månad, ofta ännu mindre tid, mellan att jag läser om mina gamla kursare på högskolan som fått eller innehar höga chefsposter i såväl näringsliv som inom det offentliga.

Nej, vad jag nu säger, är INTE att det inte finns utmaningar och snedvridna tillstånd på vissa ställen i samhället. Dessa är däremot inte förbehållna kvinnor eller invandrare. Men det finns en tendens att bara vilja se vissa sidor, medan motsatsen blomstrar på andra håll. Läs artikeln i Dagens Samhälle nedan och fundera lite kring vad Karin Svanborg-Sjövall skriver. Är det någonstans jag tror vi kommer att ha problem de närmsta 20 åren, så är det bland män och pojkar.
Nej, ta bort skygglapparna och sluta såga det ledarskap som efterfrågas och vurmas för, och som redan finns. Minns samtidigt att det faktiskt är ett blandat samhälle som i längden skapar ett hållbart dito.  Det handlar inte om att fokusera enbart på genus och nischer, utan på en helhet som vi säger oss vilja ha. Det förra är inte rättvist, mot någon.

Dagens Samhälle, Resumé

Bloggpost #4 i #Blogg100

 

 

 

 

SvD, Resume,

Ett bättre klimat? Även politiskt.

Jag nämnde tidigare idag med anledning av en länk till en blogg, att jag önskar ett annat klimat i vårt samhälle, annars kan vi nog även glömma ett bättre klimat på jorden. Det finns ett uttryck, eller fanns i alla fall, ”stor i orden-liten på jorden”.

stor och liten

Lite till mans,  heter det så längre? -jo det gör det nog för kvinnor tar aldrig till stora ord-, bör vi nog tänka över vad det är för språk som används. Jag tycker det är rätt tråkigt att läsa alla dessa superlativ på framsidan av en tidning, eller hemsida för den delen, för att sedan upptäcka att relevansen inne i artikel/tidning är mer eller mindre avlövad. Genomskinlig, tom.

Jag hoppas och tror, fortfarande, på att vi ska kunna få en mer sansad debatt i samhällsfrågor, och inte dessa hyperventilerande pajkastningsutbrotten som vi sett en hel del av de senaste veckorna. Både hos media och framförallt hos vissa politiker. Jag skulle faktiskt t.o.m. sträcka mig så långt som att säga att större delen av ”väljarkollektivet” förväntar sig det av politikerna. Att de tar sig i kragen och ordnar så att man kan regera landet på ett vettigt sätt. Samtidigt hör jag inte till dem som tror på någon form av omdaning av de demokratiska spelreglerna för att underlätta för en regering i minoritet att kunna trumfa igenom sina egna ideer.

Jag är övertygad om att demokratin måste stå högst i kurs, och då kan man inte ”radera ut” ovälkomna röster, som man tycker. Har man som partigrupp uppnått de 4% som krävs till Riksdagen, då har man också uppnått rätten att bli tilltalad av de övriga invalda, oavsett om man heter Fi, SD, C, KD, FP, M, S eller MP. Ett antal väljare har i varje av dessa fall valt att lägga sina röster på resp. parti, och dessa väljare ingår i demokratin, och deras röster är lika mycket värda som alla andra. Lämnar vi det synsättet, frångår vi också de demokratiska spelreglerna. Med vilken rätt undrar jag då?

Jag behöver komma i säng, och lär återkomma, men önskar mig som sagt en bättre samtalston mellan de olika partierna framgent, annars riskerar vi mer än en ”pyspunka” på vår demokrati och i förlängningen även i andra klimatområden. Dit vill inte jag.

Däremot vill jag att vi ska kunna diskutera alla samhällsproblem och utmaningar utan att direkt bli svartmålad med diverse invektiv.

 

Ja, loppet är nog kört. Det blir antagligen inget Mälarölopp…

Efter dagens artikel i Dagens Industri, är jag mer och mer benägen att tro att denna regering kommer att svika alla de som faktiskt vill ha en enklare väg att ta sig förbi Stockholms Centrum. För det är  vad det handlar om. Jag känner faktiskt inte någon som frivilligt sitter i bilköer. Många av de fordon som idag går på Essingeleden ska inte ens in till centrala Stockholm. För att använda en numera sliten klyscha…”det är rätt många procent som inte röstade på Miljöpartiet och Vänsterpartiet i valet”.

förbifarten

Dessutom förstår jag inte varför man ska dela på staden på det sätt som det sker nu, ta exemplet småföretagaren med sin hantverkarbil. Ska hon eller han tvingas avstå jobb på motsatt sida Stockholm för att det i princip är den tidsförlust och kostnad det innebär för att infrastrukturen inte anpassats till dagsläget? Jag bara undrar.

Vi behöver all infrastruktur vi kan få, det märkte jag senast ikväll då jag skulle hem med pendeltåget från Stockholms Central till Helenelund, och tågen drabbades med förseningar pga ”ordningsproblem” i Sundbyberg. Alltså inte ens samma pendelstågslinje…Man kan bli missmodig för mindre.

Att Brumma eller inte Bromma, och att landa på större Ar-ealer…

Det är många infekterade frågor som landar i den mediala cirkusen just nu, och ibland även på de olika riksdagsborden. Idag var det Mark och miljödomstolen som skulle leverera domen över Arlandas framtid.

Arlanda_1_Publish

Det kommer att skrivas spaltmetrar om det, och vissa kommer att tycka det är katastrof, andra kommer uppskatta möjligheten att utveckla en av Sveriges största arbetsplatser ytterligare.

Arlanda är just en av mina arbetsgivare. Jag gillar miljön, internationell och kreativ. Ofta lustfylld. Människor är på väg, i många olika syften. Samtidigt är det tydligen så kontroversiellt att tycka att flygplatsen ska få utvecklas vidare, den ”stör ju så mycket”. Jag har lite svårt att förstå den ensidiga kritiken.

Jag bor själv under inflygningsområdet  i vissa vindlägen, som ikväll t.ex., men är säkerligen inte så illa som Rotebro/Väsby. Jag vill att Swedavia ska hitta en möjlighet att utveckla Arlanda utan att störa kommunerna runt. Man ska komma ihåg att Arlanda byggdes just för att det skulle ligga långt från bebyggelsen. Det märkliga är att sådana områden som flygplatser har en tendens att vara magneter för hus och samhällen. Utan att veta, antar jag att Bromma en gång i tiden också låg rätt ödsligt. Hela Storstockholm är bullerstört, och att då ensidigt ge sig på flygplatser som skurkarnas skurkar. Tågen bullrar, vägarna bullrar. Man behöver arbeta på många fronter samtidigt, utan att vara inskränkt.

Bromma är ett komplement till Arlanda, volymen kan inte övertas av Arlanda, det vet jag som jobbar där. Regionalflygen som håller uppe många ”avkrokar” och landsbygder i Sverige är beroende av Bromma. I våras gjorde jag ett jobb på Kallinge flygplats och

Ronneby

konstaterade då att mer än 50% av alla flygningar kom eller gick till Bromma  eller andra mindre flygplatser, inte till Arlanda. Företagare i Skåne och Västerbotten t.ex., kommer att lida otroligt om Bromma läggs ner.

Däremot kan man utveckla Bromma mot mer miljövänliga och tystare plan, precis som vid andra s.k. ”stadsflygplatser”. Det sägs att städer som Stockholm och Göteborg samt Malmö/Lund är ”motorer” för Sverige och den så åtråvärda tillväxten. För att storstadsområdena ska kunna fortsätta vara dynamiska katalysatorer för övriga landet, krävs dock en fungerande infrastruktur. Den blir aldrig billigare och vi behöver infrastruktur av flera olika sorter på en gång. Den infarkt vi nu skådar i Stockholm är en tid- och resursförstöring av sällan skådat slag. Jag tror inte vi sett slutet på dess effekter än på ett tag. Låt oss hoppas att vändningen kommer fortare än jag befarar.

DN, DN2, GP