Årets näst sista dag…

Mycket vatten har runnit under broarna idag, och även fallit från himlen. På något sätt symboliserar det också att året skulle börja knytas ihop.

En vacker bild från en vacker del av sommaren. Under ett mindre vackert år. De som känner sig manade kan ju gissa varifrån den kommer…

Har tillbringat kvällen med att slappna av framför kakelugnen och TV:n där jag lyssnat på två olika klassiska inspelningar av symfonier, dels från Göteborg, dels från London. Kontemplerat lite. ”Pratat” med en del vänner och bekanta över nätet. En så långt bort som i Guatemala. Det är framsidan av dagens uppkopplade ssamhälle och värld. Det finns många baksidor också, men jag lämnar dem därhän ikväll.

Det ska bli skönt med en nystart på något vis, inte för att det kommer att vara så annorlunda på lördag, men att vi får lämna 2020 bakom oss tror jag många välkomnar. I min värld skulle det bli ett bra år. Vi vet alla hur det blev. Inte så bra.

Vi har lätt att glömma de små positiva sidor som ändå fanns för att 2020 varit så diametralt skilt från det de flesta av oss i västvärlden över huvud taget känt till och upplevt. Som jag skrev på Facebook ikväll, finns det visst postitiva sidor under 2020, men det som trummats ut till allt och alla har liksom lagt en våt filt över hela världen.

Nu hoppas jag på att vi ska orka se ljusen som finns, och komma ur det vakuum som skapats under pandemin, även om en total omställning nog inte är önskvärd. Jag tror på förändring under ansvar, ingen nämnd ingen glömd. Det finns strömningar som försöker dra otäck nytta av pandemin. Dessa hoppas jag att vi kan stävja. Ansvar är också att inte kasta allt vi lärt oss över bord i någon slags iver att bräcka andra. Ansvar är att vara lyhörd och utveckla det vi hela tiden lär oss, genom vår egen och andras forskning och kreativitet.
Nu tänker jag sova på det, och återkommer de närmsta dagarna med andra reflektioner.

 

Livet …. efter livet….walk of life, livets väg…

Sitter och reflekterar en lördag kväll i september detta konstiga år, 2020, Coronaåret. Förra veckan när resan gick upp till det kära Hälsingeriket, spelades denna gamla hitlåt nedan på radion, önskad av en lyssnare.

Detta år har verkligen visat på hur livet har en krokig väg, och det för alla. Pandemi som världen inte stod rustad för, otydliga signaler, panikartade åtgärder, som ibland var korrekta, ibland helt felaktiga. En tvärnit för hela jordklotet på olika sätt, som egentligen inte ens tagit slut så här ett drygt halvår senare.
Hur länge kommer det att pågå frågar sig väldigt många allt oftare…svaret är att ingen vet. Vad jag vet för min egen del. är att det betytt förlorade uppdrag, flygverksamheten har ju inte precis lyft efter sin kraschlandning i mars/april.

Många med mig kommer att den vägen vandra, och får hanka sig fram på olika sätt. Jag hade tur i oturen att ha hittat ett kommunalt deltidsuppdrag redan före pandemins explosion. Ett uppdrag som inte alls fyller min plånbok tillräckligt. Samtidigt påverkas ju alla verksamheter, oavsett offentliga eller privata av den grasserande virussjukan.

Lagom till pandemins början här i Europa, skulle min mamma opereras för cancer. Ett relativt enkelt ingrepp sades det från början. Det är bara det att har denna best till sjukdom fått grepp om kroppen, kan det finnas metastaser…och det var precis vad som hänt. Cellgifter är tufft för en människokropp och det blir inte lättare att fördra när man nått 80 årsåldern. Mamma svarade inte på behandlingarna och i slutet av juli var stegen på livets väg här på klotet definitivt avslutade.
Vi hann som tur var besöka henne i Frankrike innan hon somnade för gott. Det svåra var ju att under hela hennes behandling fick vi ingen möjlighet att komma och stödja henne under den svåra tid hon vandrade igenom. Telefon ersätter på inga sätt fysiskt besök.
”Walk of life”… är det lätt eller svårt? Vore det för lätt, skulle människan nog inte må så bra heller, så kallat tuggmotstånd brukar oftast stimulera till ett bättre resultat. Ett sån’t lidande som min mor och många med henne fått genomlida unnar jag dock ingen. Även om det är livets väg.

Nu ser jag fram emot att få summera mammas steg här på jorden de kommande två veckorna, med ljusa minnen och vacker musik, samt de personer som betytt mycket för hennes ganska varierade liv i olika världsdelar.

”Under the Corona tree…” Långfredag.

Påsk 2020. Sol och hyfsat väder den första dagen på helgen. Påskhelgen är den längsta sammanhängande helgen på året, och i år känns den nog extra lång för många. Det är ju ”liksom inte som vanligt”…

För egen del har denna långfredag inneburit lite vård av egna träd, en smärre attack på thujahäcken som grannarna låtit växa till en vägg och promenad till en lokal liten lokal i Helenelund / Edsviken för lättare lunch.

Världen överöses av diverse ”nyheter” om den pågående pandemin, folk slår varandra i huvudet med att veta bäst om hur man ska lösa eller inte lösa saker och ting. Det har nu pågått ett antal veckor och vi ser ännu inte slutet på något egentligen. Mina föräldrar är ”inlåsta” på varsitt sätt i Parisområdet, Pappa på sitt äldreboende och mamma lite mindre låst men ändå tvungen att motivera varje gång hon ska lämna sitt hem för ärenden.

Här hemma i Sverige har vi det (ännu) lite friare, en väg som är ifrågasatt av de flesta länder. Ingen vet ännu om det är rätt eller fel, men många har åsikter (starka) om det.

Jag själv har slutat tycka så mycket, jag försöker ta in det som inte är påstruket med klickekonomins alarmistiska ådra, eller scoopsäljande artiklar. Bilda mig något slags egen uppfattning med hjälp av diskussioner och olika intryck.

Det som tyvärr slagit mig mer och mer, är hur människors dåliga, för att inte sämsta, sidor kommer fram under dessa tider. Jo, jag vet, det finns massor av positivt som görs och det är väldigt beundransvärt. Men…det började med reptilagerandet i form av onödig och egoistisk hamstring av diverse varor. Det fortsatte med att man inte tyckte att regler gällde en själv, jo andra ska naturligtvis sköta sig, men för det egna syftet fanns alltid kryphål som motiverade, osv,osv.

Jag har väldigt svårt för detta, jag försöker att inte ha någon egen bjälke i ögat och väga saker i olika vågskålar. Samtidigt mår jag dåligt av att se hur folk beter sig, både ute i den begränsade omkrets jag rör mig, här på sociala media, och faktiskt genom egna upplevelser. Jag förmodar att det handlar om oro, skräck och irrationellt beteende. Jag kan i viss mån förstå det, men det hjälper mig ändå inte att acceptera det.

Jag har också flera teorier om varför detta (dägg)djuriska beteende kommer fram just nu, och på så tsunami-liknande sätt, om liknelsen tillåts. Dessa kommer jag eventuellt att återkomma till senare, det har tagit veckor innan jag ens förmått mig att börja skriva om det jag idag tar upp. Just nu ska avsluta långfredagen genom att tillönska ett skönt uppvaknande på Påskafton, kanske har påskharen eller hönan varit framme med något påskägg också.

På återhörande.  Bilden  nedan  speglar  något av det jag fått avstå denna vårvinter.

Moviken, 2 januari 2020 -> 2019 Adieu…

Ingen krönika ikväll, men en lätt sömndrucken insikt om att…här är det skönt.

Så här vackert är det inte nu, på tok för milt, men landskapsvyn finns här.

Nio veckor sedan sist, alldeles för länge…men kanske var det meningen….att rensa ut 2019 först.
Året med så många bekymmer och slitsamma ageranden för att komma framåt
Konstaterar ikväll, efter en rätt fin färd i januariljus, att

  • Det finns två fräscha duschrum, det t.o.m. doftar nytt i dem
  • Visserligen ett par små justeringar i form av krokar som ska upp, men ändå
  • Visserligen har inte rördragningen för att motverka frysning av vattenledning till köket à la 2019 kommit till, hantverkare är ett speciellt släkte uppenbarligen, men övriga rör är nu i prima skick.
  • Visserligen är det jobbigt att under mer än ett års tid ”jaga” fram slutresultat när man inte bor nästgårds, men nu är det nya ytskikt i form av tapeter och mattor i välkomnande färgtoner.
  • Visserligen är det besvärligt att driva ärenden som involverar försäkringsbolag, men nu är alla utestående fakturor betalda, och bara några små ersättningsbelopp kvar.

Hälsingeriket…det tar emot en även när man är så ohemult utarbetad oich trött som jag känner mig efter året 2019. Nu ska jag inta viloposition och njuta av tystnad.

Ja, 2020 blir ett bättre år. På återhörande snart igen!

Tomasnatten bakom oss…. 2020 är snart här.

Det var rätt länge sedan jag skrev här. Av många olika anledningar.
Nu har det vänt, ljuset alltså, enligt ovan rubrik. Vi går återigen mot vårt nordiska ljus. Jämför med nedan siffror för min hemkommun, sista kolumnen är det som räknas som natt…18 timmar. Mörkt när man går hemifrån i normal arbetstid, lika mörkt när man kommer hem.

22 08:46 14:47 6h 1m 17h 59m

Jo, jag vet, många i Sydsverige längtar efter snö och ”riktig” vinter. Det kan väl jag också göra ibland, men inte så mycket just i år. Det har varit ett besvärligt år, och just nu önskar jag mig mest frid och vila. Lite oklart om det kommer i rask takt eller om jag får vänta till efter årsskiftet. (jobbet spökar tyvärr) Som tur är har ett antal ”surdegar” arbetats bort under hösten, bara några delar finns kvar att dra i.

De flesta tycks ta en lång ledighet, det är s.k. arbetstagarhelg, tar man 5 dagar ledigt, får man i år på normal arbetsplats hela 17 dagar sammanhängande ledighet. Det är som det brukar heta, bara att gratulera.

Själv faller jag inte inom den gruppen tyvärr, men jag jobbar på att förändra min situation ordentligt. Jag är ibland en ”siffermänniska”, ser symbolik i nummer. Jag har haft det med mig sedan barnsben. År 2019 tilltalade mig aldrig estetiskt, inte vet jag om det har påverkat min upplevelse av året, men det känns onekligen som ett tungt och om inte förlorat år, så väldigt bångstyrigt. Förhoppningsvis har hösten borgat för ett mycket bättre år i 2020, som dessutom tilltalar mig mycket mer numeriskt. Det må vara ett år då en hel del annan symbolik kommer att inträffa, ett nytt decennium med allt vad det innebär, men jag väljer att inte se det som negativt.

2020, jag planerar inför din ankomst, vi ses snart. Bara 9 dagar kvar, med en del intjänat välbefinnande och reflektion även om jag tvingas arbeta en del.

Reflektion…nödvändig bristvara i dagens värld.

Just hemkommen från ännu en musikkväll i Dellenbygden, kanske undrar ni vart tredje delen av min berättelse om Hälsingevind tog vägen? Kanske bryr sig vissa av er inte alls om ifall den kommer eller inte…

…den kommer kan jag berätta, men inte ikväll. Det blev nämligen så känslomässigt starkt att jag var tvungen att smälta den under några dagar, under tiden att jag både gjorde saker i den vardagliga ledigheten, och också tog mig tid till att fundera.

Eftertanke…finns det idag? Ibland undrar jag om det är mindre fint att tänka lite innan man öser ur sig en massa åsikter, agerar överilat eller bara anser sig ha rätt uttala en massa invektiv över ”Gud och hela världen”.

Nej, jag tänkte i bli politisk ikväll, heller, -jag försöker låta bli det- utan lyfta mina funderingar till en annan våning denna sommar. Visserligen kan man med rätta ofta säga att det mesta faller tillbaka på politik på ett eller annat sätt, men jag låtsas inte om det.

Alldeles nyss gjorde en god bekant på Facebook en kommentar, ledsen sådan, om att citat;
”…Utan nödvändigt ska vräka ur sig hånfullheter, invektiv och förakt. Oavsett om de är frän höger eller vänster”

Vad är det för samhällssituation vi har fått? Varför detta behov av att ”hata” eller vad man nu vill kalla det? Jag är uppväxt med att respektera även dem man har diametralt motsatta åsikter till. Att det faktiskt kan vara utvecklande att lyssna till och försöka förstå hur andra tänker. Att gemensamma diskussioner kan verka för att komma framåt, oavsett åsikter.

I denna del av världen, Hälsingland, och med en viss avkoppling i kombination med musikframträdanden, OCH vackert väder, ges tid för reflektion och utvecklande tankar. Tänk så fruktsamt!

Hälsingevind, del 2…

Väl anlända till det vackra berget, i Bässjö som det uttalas lokalt, genom dalgången ni kan se nedan på en av mina redan publicerade bilder, fascinerades jag av hur rätt jag kom till parkeringen.

/Mitt lokalsinne är som en karta, kanske är det därför jag alltid gillat geografi, eller så är det tvärtom, jag har genom mitt geografiska intresse, tränat mitt lokalsinne. Jag har ibland kallats epitet som brevduva odyl. Har jag en gång varit på ett ställe, hittar jag oftast tillbaka…Blir jag däremot nersläppt ”i blindo” någonstans, kan det ta rätt lång tid innan jag får kompassen rätt och riktig. Det senaste praktexemplet på det är Umeå som jag mig veterligen aldrig rest till utom från luften, och första gången mitt i mörka vintern, och det har tagit mig åtskilliga gånger innan jag äntligen kommit underfund med geografins väderstreck…/

Efter denna lilla filosofiska omväg, s det kände srätt märkligt att efter säkert +/- 35 år hitta mer eller mindre rakt på parken. Visst jag har åkt förbi Bergsjö sedan dess, men inte besökt Hundskinnet.

Då vi förhandsbokat biljetter via näthandel -långt från dåtidens system☺️- var det mycket enkelt (så länge telefonen var laddad) att få sin stämpel innanför handleden och trava in i den värmande solen. 

Arrangemanget var snyggt, en strikt inhägnad gårdsdel för förtäring, lokalproducerat det mesta och Helsinge Ångbryggeri-bussen stod som en stängselvägg. Jag blir glad när jag ser så välorganiserad och dessutom trevligt genomförd enkel restaurangverksamhet. Utanför inhägnaden fanns kaffevagn, kiosk och lite annat. Hälsingevind hade dessutom som lokal sponsor en av länets bilhandelskedjor som fanns på plats för såväl demonstration och tävling. Att man sedan delade ut muggar med popcorn hela kvällen var inte mindre värdefullt, kreativ företagsamhet.

Efter en trevlig stund i mycket värmande kvällssol, började den musikaliska delen av kvällen, Sofia Karlsson, en mycket skicklig musiker som tillsammans med två ytterst kompetenta kvinnor utformade ett ”förband” som Sofia Karlsson själv blygsamt kallade det lite senare. Lugn musik, med lika stränginstrument, vacker sommarkväll, mitt hälsingehjärta blev mer och mer känslosamt. Solen stod först så högt -klockan 19:45/fascinerande- att det blev motljus mot scenen i vissa vinklar, också påpekat av huvudpersonen. Det störde dock mest fotograferande. 

Efter nästan en timmes spelning, misstänker att den yngre publiken tyckte att det var lite för långsam stil, blev det dags för första mellanakten, med trollkonstnär främst just för den nämnda delen av de närvarande.

Därför lämpar det sig för mig att göra likadant här, jag formar en trilogi av denna underbara hälsingekväll.

Fortsättning följer….

Hälsingevind…del 1

Första dagen i ”Riket”.

En dag då vädrets vindar blåste åt rätt håll, dvs nästan inte alls, eller från sydväst. Min brorson och brorsdotter skulle göra en kort s.k. roadtrip över dagen till gamla barnbenstrampade marker, besöka en känd keramikverkstadsbutik i trakten, och helst Gränsfors bruk (smide av yxor och andra saker). Sedan hälsa på här vid Norra Dellen. Jag var skeptisk rörande tidsramar från början (enkel resa ca 350 km) och hade erbjudit övernattning, vilket de villigt tackat ja till, jag menar första gången de besökte huset sedan ”farmor och farfar” hade det.

Dagen inleddes med gräsklippning efter tre veckors frånvaro, pyssel med diverse småsaker och lunch under den av mina föräldrar planterade linden på gården i väntan på besöket. Det visade sig att brorsbarnen börjat dagen med bilbyte pga ett punkterat däck vid avfärd. Pappas (bror alltså, på semester vid Medelhavet) bil fick hastigt och lustigt ”lösas ut” från Södermalm och resan blev fördröjd i tre timmar, nästan tiden det tar att komma hit, så Gränsfors inställt.

I väntan på deras ankomst, promenad ner till Norra Dellens nordligaste spets och där, vid hamnen, träffade vi gamla grannar från barndomen i Iggesund, den ena yngsta dotter till en av pappas gamla kollegor på bruket och numera ofta i byn och deras hus här, och den andre en gammal klasskamrat till mig, båda med respektive. Det blev spontankaffe vid rastborden i hamnen och trevligt samspråk, gamla minnen radades upp. Lite framtid för byn hanns också med, och plan för träff imorgon. Vi var ju på väg till Bergsjö och ”Hundskinnet”, dvs folkparken där jag som 20-åring introducerat några av mina franska kompisar till varannan damernas, med skräckblandad förtjusning. 😂 Ikväll var det Hälsingevind som skulle ha sista stoppet på landsskapsturnén där.

Vi fick erbjudande om efterfest i övre delen av byn, trevligt, men jag insåg att det inte skulle bli tid för det efter hemresan genom skogen och över de grönblå bergen som skiljer Dellenbygden från dalgången där vattendraget skurit genom norra Hälsingland och Bergsjö. Den ena källan finns långt uppe i nordvästra hörnet av Hälsingland, nordväst om Hassela, Kölån, den andra ”tarmen” rinner upp in de sydligaste delarna av Medelpad, i Storulvsjön mellan tre naturreservat, sydväst om Stöde. Vattendraget speglar ”de två bergen” som finns beskrivna i låtarna av Engmans kapell, och heter där kyrkbyån, som rinner rakt igenom Bergsjö mellan Älgeredssjön i nordväst och Kyrksjön i öster, för att leta sig ner mot kusten och Strömsnäsbruk vid Bottenhavet.

Den kortaste resan från oss, är ca halva vägen jämfört med att åka bättre vägar, via Hassela eller Ilsbo, men tar ändå ca 30 minuter för 30 km. Utsikten från ”Hundskinnet” är bedårande, även om den nog inte kan konkurrera ut vyn över Dellensjöarna.

Fortsättning följer….

Jag och min Far…

Igår fick vi veta att Olle Ljungström avlidit. Alldeles för ung, endast 54 år. Han skrev originalet till den låt som Magnus Uggla arrangerade så lyckosamt i programmet ”Så mycket bättre” hösten 2012. En väldigt fin och sentimental version som spelats ett otal gånger sedan dess. En text som blottar människan Magnus Uggla.

liljekonvalj

Idag befinner jag mig i min egen fars ”baby”…det gamla timmerhuset från slutet av 1700-talet. Huset som jag sprungit i och utanför sedan jag var 4 år gammal och inte ens hade något syskon än. Huset som varit vår familjs knutpunkt i Sverige, inte minst de åren vi bodde utomlands som barn och tonåringar, vi tre bröder. Likaså när vi under senare år levt utspridda över Europa. Här har vi mötts och blötts i många olika sammanhang, ända tills Pappa och Mamma för drygt 5 år sedan bestämde att de inte längre orkade hålla huset. För mig var det då mer eller mindre en självklarhet att behålla det och låta det leva inom familjen.

Ovan ser ni en liljekonvalj, min pappas favoritblomma. Sådana finns det här om några veckor här ute. Ikväll vill jag sända ett fång sådana ända ner till Frankrike, vi som ska besöka honom och mamma på onsdag kväll. Fått besked om att han under dagen idag blivit svag på något märkligt sätt. En något oklar åkomma ännu så länge. Det förtog glädjen att vara här uppe i hans skapelse lite grand.
Jag har dock förstått att han är väl omhändertagen på sjukhus. Frankrike har mycket bra vård, så jag är förtröstansfull. Men ändå.

Jag skulle ha pratat med honom ikväll var det tänkt. Ni vet, ställa lite frågor om huset och annat, som är så värdefullt för honom och för mig. Oftast vet jag numera redan svaren och kanske kommer inte ens något svar som i grunden ändrar min egen uppfattning om läget. Ändå känns det så skönt att ställa frågorna, ja ni vet nog.

Just nu önskar jag bara min Far en god natt och bon rétablissement! Vi ska ju ses på onsdag och ha några trevliga dagar tillsammans!