Vart är vi på väg…

var säkert frågan många ställde sig framför herrar Luuk och Lindströms nunor på statstelevisionen igår kväll. Det är ett program jag ofta ser på själv för att jag är både road, intresserad och rätt bra på geografi. Jag får dock tillstå att det ofta är svåra frågor och att jag går bet där framför TV:n. Nu gryr dagen i den gamla anrika staden Sigtuna, och jag samlar mina tankar inför dagen.

20170218_071457

Under den senaste tiden, inte minst den senaste veckan, har jag funderat över frågor som bottnar i den frågeställningen, men kanske på ett mer filosofiskt plan. Det var länge sedan jag skrev här, alltför länge, men jag har känt mig så vilsen sedan den senaste s.k. postningen här, både positivt och negativt sett.

Jag har upplevt en massa saker, varit utanför Europa -på Sri Lanka- med familjen, tagit upp kontakten med gamla värdefulla vänner runt om i världen, botaniserat och prospekterat i mitt andra hemland Frankrike, värnat om mina kära föräldrar i både glada och svåra tider. Tyvärr har jag även förlorat en av mina äldsta klasskamrater som jag fortfarande har haft kontakt med.

Samtidigt upplever jag en vilsenhet i vår värld som får mig att känna uppgivenhet och frustration. Som samhällsengagerad person har jag svårt att stänga skeenden ute. Skeenden som skrämmer mig, eller stimulerar mig. Som sporrar mig eller som får mig att tro att jag inte kommer att få återuppleva den ganska glada värld jag kände fanns för ett par decennier sedan.

Jag är i grunden en positiv person, som hellre ser framåt än ältar det gamla. I dagens värld uppfattar jag dock tyvärr att man inte kan eller får se framåt med tillförsikt. Det har blivit fullt i ”hjärnkontoren”, man orkar inte längre ta tag i saker utan att leverera klyschor som saknar substans. Allt var bättre förr, och framtiden ser bara hopplös och mörk ut. Vi får höra att det finns ”utamaningar” överallt, men väldigt få vanliga medborgare i västvärlden upplever att det görs något åt dessa. De representativt valda kastar paj på varandra.
Snöbollen rullar liksom vidare och blir större och större… Vi reser som aldrig förr, men upplever på något sätt samtidigt globaliseringens riktigt stora baksmälla. Demokratin, som vi har skapat den, rister i sina fogar. Den har minskat förtroende. Jag nämner inget men glömmer heller inget.

Nu är det dags att ta sig upp och konferera lite inom själsligt liv. Det kan vara nog så viktigt att reflektera lite över vad själen kan göra, och inte. Min uppfattning är att det smutskastas mycket på andlighet s.k. religiösa ritualer, men samtidigt är vårt land sökande och andligt i allt störrre utsträckning. Så fort det ”krisar” på något sätt, förväntas det att olika former av krisgrupper ska ta vid och hjälpa till. Vi som idag dyrkar den s.k. hållbarheten. Är detta hållbart i längden?
Med den lilla funderingen önskar jag er en skön lördag i februari 2017.

Den första dagen som kyrkvärd. Sedan jobb.

Det var lite segt att gå upp efter jubileumsmiddagen igår…men samtidigt svårt att sova…förmodar att det är ett åldersfenomen.
Idag skulle jag då begå premiär som kyrkvärd i det distrikt jag är förtroendevald i, Edsberg. Lite pirrigt är det alltid då man påbörjar något nytt.

Edsbergskyrkan

Jag tog bilen dit, för att slippa tillbringa alltför mycket tid på transport i ottan, det räcker på vardagarna…
Idag var det en temagudstjänst med Alf Pröysen som ”objekt”. Vår präst Kjell Dellert hade gjort mycket fina tolkningar, där inga översättningar fanns.

En av texterna var översatt av Bosse Westling, och ska jag välja någon så är det den. Den är både fin och sorglig. Säger mycket även idag, för många av oss.

Mannen på hållplatsen

Jag kom ifrån arbetet, jäktad och trött. 

Du stod där i hörnet och titta´ förstrött 

Jag skulle ta buss nummer ett

Då stanna´ jag till när du mötte min blick

Jag sjönk i ett hav, och jag steg mot en himmel som plötsligt blev klarblå och lätt

Och vardagens grå fick ett rosenrött skimmer

så där försvann buss nummer ett.

 

Jag stod med portföljen och folk trängde på

Jag tänkte ”Nu blir jag försenad ändå”

Jag måste ta buss nummer två

Då såg jag dig åter och ögonen log

Jag sjönk i ett hav, och jag steg mot en himmel

men insåg nog inte ens då

att chanser som dessa så lätt kan försvinna

Och därmed gick buss nummer två.

 

Ett ögonblick tyckte jag världen stod still

och utan att ens märka hur det gått till

så stod jag på buss nummer tre

Då såg jag på avstånd; du slutade le

Nu fanns inget hav, och nu fanns ingen himmel

Blott vardagens melankoli

Men ännu idag kan jag ångra att jag ej

lät buss nummer tre gå förbi…

Resten av dagen är historia, jobb på Arlanda, väntande på hållplatser och sen kväll.

Detta är inlägg nummer 6 i #Blogg100

 

Ensamhetens själva lov…den tar faktiskt aldrig ledigt

Det har varit omtumlande dagar sedan julhelgen ebbade ut. Jag får anledning att återkomma till det, men jag satte mig nyss för att läsa dagens tidning, och hittar en kort artikel i SvDs Magasinet om stadsliv. Tyvärr finns den inte på nätet ännu, länkar upp den om den publiceras.

ensam

Jonas Malmborg gör en utläggning om orden ”själv” respektive ”ensam”. Att vi i Sverige har så svårt för att använda ordet ensam. Jag har också reflekterat mycket över det, för ensam är ett fint ord. Det kan inrymma så mycket.

Jonas Malmborg är inne på att det är så skambelagt att vara ensam, sitta ensam på en krog eller kafé i vårt samhälle. Samtidigt är det strongt och självständigt att vara ”själv”, jag fixar det själv. Det ingår liksom i vår kultur, den sekulariserade, och vårt dyrkande av att ”en ann är så god som en ann”, i synnerhet i genusdiskussionen. Jag tycker det är tråkigt att vi blivit så hårt styrda in i denna fålla. Det finns massor av väldigt ensamma människor i vårt land, i synnerhet i samband med storhelger som nu senast jul och nyår. Malmborg avslutar sin artikel med att ”å ena sidan väljer vi ensamheten, å andra sidan är den så skambelagd att vi skriver om den till ett ”själv””. Han menar att det är den påtvingade, ofrivilliga ensamheten som kan bli farlig.

I dessa dagar, inte minst med koppling till det fasansfulla som pågått i Paris, och på mer avlägsna såväl närmre håll, kan vi nog konstatera att det finns många ensamma själar som förleds på olika desillusionerade sätt in i fördärvet. Det är något vi i dagens samhälle måste ta på allvar och det är inte något som bara ”finns på andra platser”. Jag tar mig friheten att citera min vän Lars Lindgren i Mareil-Marly utanför Paris, nära mina föräldrars bostad och inte mycket längre från där jag växte upp i tonåren och tog studenten.

”Globaliseringen och den tekniska utvecklingen innebär att allt fler människor marginaliseras p g a bristande utbildning, kontaktnät och/eller allmän framåtanda. Uppvuxna i trista förortsområden utan positiva förebilder kan en karriär som yrkeskriminell kännas lockande.”

Som sagt, jag återkommer till detta, men detta är det yttersta i det jag ovan beskrev, det finns allvarliga tecken på en gryende underklass av framförallt pojkar, som inte hittar sin plats i samhället, som hamnar på efterkälken och som känner stort utanförskap. Utanförskap var ett stort ord i Alliansens tidiga skede. Som av en händelse valdes idag ny partiordförande i Nya Moderaterna. Alliansen behöver åter bevisa att utanförskap är något vi måste motarbeta i samhället, och då inte genom ”bandvagnsmetoder” som att ”Alla ska med”  eller liknande. Regeringen, den nuvarande, har för mig inte bevisat mycket av det än…
Nej, individer behöver bli sedda och respekterade. På olika sätt. Det finns nog stor botten i det även hos de numera icke levande männen i Frankrike…

Önskar en skön lördagkväll, oavsett sällskap eller ensamhet!

Hösten är nu här.

Mörkt.  Inte frost, som första gången  igår, behövdes utelampa för att låsa dörren på väg till fakirtåget.

image

Äpplen i mörker

Stationsvärden, även kallad spärrvakt, hälsade just trevligt på mig.
Om tre månader är det 2015 och nyår förbi. Bara drygt 2,5 mån tills det vänder mot ljusare tider. Soltidsmässigt är vi nu kring 10 mars som jämförelse.
Önskar mig lite mera ljus i mörkret fram tills dess. Detta år har inte varit genomgående dåligt, men tungt på många sätt. Professionellt,  känslomässigt och även hälsomässigt. Prövat på sjukhusvården för första gången i mitt liv, och är nu inne i uppföljningen av den. Bra men inte så roligt.  Det får mig att tänka på hur bortskämda vi är i detta land. Hur många saker vi tar för givna och hur det bråkas om en hel del i onödan och endast ur egen vinnings syfte.
Låt oss lyfta blicken från sandlådan och se ljusare på saker. Vilket också innebär att vara mer generös mot varandra.

Året när ordet respekt kanske får nytt uppsving…eller inte?

För några veckor sedan skrev jag om ”Vart vi är på väg”. Den frasen har idag ett slags identifiering med svenskt fredagsnöje i form av programmet ”På spåret”, som paradoxalt nog hade säsongsavslutning ikväll.

naturen på spåret

I finalen idag fick vi bilder från såväl Norrköping, som Beirut och Turin. Tre städer med både likheter och olikheter. Industri, handel och entreprenörsskap har nog funnits i dem alla tre.

Direkt i anslutning till det programmet, följde Skavlans pratshow där bl.a. Doktor Alban och vår f.d. näringsminister och vice statsminister Maud Olofsson var med. Gemensamt mellan dem två tyckte jag var att de är människor. Människor av kött och blod, med fel och brister som människor ska ha. Men båda var avslappnade och självdistanserade på ett härligt sätt. Maud O har just haft s.k. release på sin bok ”Jag är den jag är” och får berätta om den hos Skavlan, samt om människor hon haft att göra med under sin politiska karriär.

En av flera saker som bet sig fast i mig, var när hon fick frågan om varför hon stått upp för dåvarande arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin när han utsattes för drevet i Almedalen sommaren 2010, två månader före valet. Hon svarade med en allvarlig, men ändå varm ton att det handlar ju om människor, även inom politiken. Att hon såg och förstod hur dåligt han mådde, och att inte minst som kollegor, bör man kunna finnas där, ringa upp och tala om att man tänker på den andra personen.

I dagens samhälle, är det som ljuv musik tycker jag. Vart har respekten för andra tagit vägen? Man måste inte älska alla, men man bör i ett civiliserat samhälle respektera alla. En grundsten i vår demokrati är att man ska kunna tycka och tänka på olika sätt, och det är faktiskt det som driver utvecklingen framåt. För några år sedan var den allmänna klyschan att ”Vi gillar olika”…. Stämmer det verkligen? Gäller det?  Eller handlar det om att man får vara ”olika” så länge man håller sig inom ramen för vad vissa tycker sig ha bestämt är politiskt korrekt?

Jag lämnar er med den funderingen för stunden. Har ni inte sett programmet med Maud O ikväll, kan jag rekommendera att se det i efterhand och reflektera lite över vad hon säger och vad det är för samhälle vi egentligen vill ha.

Vi i Sollentuna

SvD, Skånska Dagbladet,

”…och makten, och härligheten…i evighet?”

”Terminens” uppstart har varit tuff, både privat, arbetsmässigt och politiskt på olika fronter. Det har gått ut över både det ena och det andra, men här kommer en s.k. postning som plockar upp, och förhoppningsvis bereder väg för en lite mer frekvent belysning av världen ur SollentunaFredriks perspektiv.

Min gode vän och partikollega i Örebro, Kent Persson, har nog också haft det både tufft och stimulerande efter sin återkomst från den Bohuslänska semestern. För den som följer hans små epos på bloggen, vet man att han tar upp stort som smått, mycket med fokus på hur det går hemmavid.

Ett tema som jag tror kommer att återkomma åtskilliga gånger under höst och vinter, är just det som både Kent och andra bloggare frågar sig i olika former; vad är makt baserad på förtroende och hur ska man hantera den ur ett demokratistk perspektiv?

Låt mig börja med att säga att vi kan säkert hitta syndare i alla existerande partier, så har jag varit s.k. politiskt korrekt. Det är dock inte det min fundering de senaste veckorna gått ut på.

Som rubriken säger och citerar, kan vi fundera över Kristendomens mest centrala bön, och som de flesta svenskar över en viss ålder fått lära sig från rätt unga år. Kristendomen är, trots att staten numera är skild från kyrkan, en kulturell grundsten i vårt samhälle, hur sekulariserade vi än anser oss vara idag. Därför finner jag anledning att koppla just denna slutfras i ”Fader Vår” till mitt resonemang.

”Ty riket är ditt, makten och härligheten i evighet”…smaka på den meningen, riktad till Gud i ett en kristen bön.

Den moderna, av många med mig (jag är väl för konservativ…?) mindre uppskattade moderniseringen lyder ”Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.”

Oavsett vilken av dem man läser och tolkar, är det inte långt till att tolka in att många på den socialdemokratiska sidan ser sig själva som ett med makten i Sverige, det har liksom varit legitimt att makten skulle finnas hos (S), allt annat är bara obetydliga mellanspel. Låt mig då också påpeka att jag tillhör den borgerliga del av Sverige som gärna kan instämma i att Socialdemokratin gjort mycket gott för landet. Det är för mig inget problem att erkänna det.

Det som för mig är svårt att acceptera är när någon, oavsett vem det handlar om, börjar se makt, demokratisk sådan baserad på förtroende, som självskriven och medärvd. Då gör det ont i en själ som upplevt både det ena och det andra i livet.

Det som sker i Örebro just nu, med en maktkonstellation som (låt vara att jag har svårt för ordet ”ohelig”, inte bara av  det skäl som kan tänkas vara koppling till kyrkan) kan ses som en given konstruktion för att kapa åt sig just makten och styret i staden, är på gränsen till osmaklig. Jag har full respekt för att man vill regera och styra, det är själva grunden i demokratin, men inte på de premisserna. Vårdnadsbidrag har så länge jag känt till ordet, varit ett rött skynke (ursäkta den ofrivilliga ordleken!) för Socialdemokratin. Ändå bygger man sin makt på det.

Detta och hur debatten i både bloggosfär och media gått sedan herr Juholt vann ledarskapet i (S), har fått uppsynen att man liknar sig själv med någon slags politisk Gud…man äger liksom makten…i evighet..(!) Jag är fullt medveten om, och vi var flera som diskuterade detta efter valet 2006, att denna reaktion skulle komma om alliansen vann även 2010. det är nu det som håller på att hända.

Det innebär långt ifrån någon säker sits för Alliansen, tvärtom är det en utmaning att regera när dels ett nytt, mer eller mindre populistiskt parti kommit in i riksdagen, dels med en opposition som eroderade totalt efter valet. Alliansen behöver också, och det diskuteras gärna i andra inlägg och forum, utveckla sig och lyssna in vad människor uppskattar eller inte med politiken. Däremot är det nästan löjeväckande att läsa hur en hel del av (S)-sfären så självklart anser att fallet är nära för regeringen, när man inte ens ser sina egna tillkortakommanden.

Intressant nog finns det några som ser allvaret i vitögat av och till, och dessa är värda all respekt. För demokratins skull.

SvD, SvD2, SvD3, GP,

Bloggar förutom de redan länkade

Thomas B., Tokmoderaten, Martin Moberg, Lotta Olsson,

Andra dagen i gamla Öst/Sachsen Anhalt-Thüringen

8 oktober

Andra dagen började med lite tysk TV och konstaterade snabbt att mycket handlar, liksom i somras, om miljö, järnväg och debatten om ”S21”, den omstridda nya underjordiska stationen i Stuttgart. Ett ämne att plocka upp längre fram i höst. Infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd lär få en del liknande diskussioner omkring sig.

Dags för en diger frukostbuffé, där jag en stund fick sällskap med en ”handelsresande” som kände väl till Västsverige och Göteborgsområdet bl.a. Alltid trevligt när folk är intresserade av omvärld och vill diskutera och inhämta olika människors öden, väl och ve. Han tyckte det var intressant att vi färdades och studerade dessa delar av Tyskland.

”Vi tyskar är så dåliga på att semestra och upptäcka hemma”, sade han.

Känns det igen? Det förekommer även hemma i Sverige, även om vi nog blivit bättre. Mitt eviga mantra är att det finns så mycket i Europa att upptäcka! Som avslutning, när jag stod och tog en sista ”brötchen”, kom han fram och tog i hand, önskade oss en trevlig vistelse. – Njutning – Det enda jag i efterhand kunde ångra, var att jag inte tog kontaktuppgifter.

Så bar det upp till rummet, stänga väskan och lasta ut den till bussen. Tillbaka till Stadtkirche för en kort samling och morgonbön. Promenad genom Wittenbergs centralgata bort till ”Lutherhaus”, där vi gick igenom de flesta av sevärdheterna. Kaffe ute på museigården, en del intog tyska bakverk. Inte jag, frukosten satt fortfarande fint i magen.

Efter museibesöket, gick vi tvärs över gatan för att få oss lite lunch på ”Gaststätte Haus des Hantverks”. ”Cranach-steak” stod på menyn, det innebar kalkon med div. tillbehör, mest ris och ärtor. Solen strålade och vi kände oss väldigt väl bemötta. Ute i bussen fick vi höra att en kines Li Xiaobo fått Nobels fredspris, istället för Helmut Kohl. Just fredspriset kan man alltid diskutera på olika sätt, men jag kan tycka att det är lite synd att inte Tysklands enande och arkitekten Helmut Kohl fick priset. En mycket större händelse än vi kan tänka oss i Sverige, enligt min mening.

Så blev det avresa mot Eisenach, denna stad som för mig genom tiderna symboliserat den nära gränsen mellan gamla Väst och Öst. En både skrämmande och spännande tanke som tonåring och ung vuxen.

Dagens tur blev den längsta under denna resa. Den innebar både utsikt över, och diskussion om, vindkraftverk. Det var mindre skogar av dessa vi passerade längs vägen, förbi städer som Dessau, Leipzig, Jena, Weimar (historiens vingslag), Erfurt och slutmålet Eisenach. Solnedgången vi fick se bort över Thüringer Wald, en bergskedja med toppar uppåt 1.000 m.ö.h., var fantastisk och mycket snarlik min bloggbild här ovan.

Väl i Eisenach checkade vi in på ett i mitt tycke mycket mysigt och genuint hotell, med hänsyn till att vi var drygt 20 personer och inte kunde ta ”vilket som helst”. Synd bara att vi inte fick mer tid på hotellet, det kändes som våra lakan blev väldigt lite använda. Middagen intogs på en restaurang ute ”på stan”, så mycket stad det nu är. Gott kött, gott vin och vatten därtill, dock med viss förvirring och irritation i samband med församlingens nya s.k. ”alkoholpolicy”…frågar man mig, har vi en hel del att lära av våra centraleuropeiska vänner i det fallet.

Som avslutning hamnade vi på en pub, tyvärr ganska inrökt, och där har jag inget till övers för gamla traditioner, men väl respekt för rökare. Kläderna hade behövt hängas ut efter återkomsten till hotellet. Sängen väntar, trött efter lång men intressant dag.

Första dagen i gamla Öst/Sachsen Anhalt-Thüringen

”I Luthers fotspår”– Sollentuna församlings kyrkorådsresa, i oktober 2010. 

7 oktober

Avresan var ställd till kl. 04.30 från mig i Helenelund; vi skulle alla dela på taxibilar ut till terminal 2 på Arlanda. Uppsamling och flyg med Air Berlin till Tegels flygplats i den tyska huvudstaden. Efter en lång stund vid bagagebandet, slöt vi upp vid vår svenska buss som skulle ta oss runt i gamla Östtyskland under fyra dagar. Chauffören kom ursprungligen från Boden, men bor numera i Lomma i Skåne. En resa bara det…

Första destination var WittenbergElbes flodbädd. Martin Luther levde och undervisade där under perioder. Vi besökte Stadtkirche, Schlosskirche, samt gjorde promenader i den lilla, gamla stadsdelen.

På eftermiddagen ordnade jag mina ärenden i f.d. Bayerische  Veriensbank, numera ”Hypo-Vereinsbank”. Kapitaliserade ca  20 års ränta, en skön känsla! 

Kvällsaktiviteten bestod av middag med diskussion. En god torsk med grönsaker blev mitt val av huvudrätt. Till efterrätt fick vi en klassisk tysk panna cotta-liknande rätt. 

En del telefonsamtal lyckades dock ”styra sig” till mig, och jag valde att inte gå ut med Pälle  & Co…purrning kl. 07.30 på fredagen. Fortsättning lär följa…