DÖdsdansen…

Ikväll är jag ledsen, jo jag må ha varit naiv. Jag är besviken, känner mig sviken och arg. Jag är övertygad om att rätt många borgerliga väljare har ungefär samma känsla.

                                                              ”Alliansen”

Jag har inte bloggat på rätt länge, även om jag haft god lust ett antal gånger. Senast var i april och då inte här, utan på annan blogg. (MED bloggen)

Idag har den allians jag kämpat för i två valrörelser, röstat på i en tredje trots det som skett tidigare (se ovan i MED-bloggen) en gång för alla tappat mig och mitt förtroende. En misstroendeförklaring från min sida är för länge sedan obsolet, det finns ingen återvändo. Den alliansen finns inte längre, inte i mina ögon, och säkerligen inte hos många andra borgerliga heller.

Om jag ska vara tydlig, som det brukar heta bland politiker, så handlar det för mig inte om försvarsministerns vara eller inte vara, det är en helt annan diskussion. För mig handlar det om att en s.k. opposition är förmögen att agera just opposition, att agera som Allians. Varför var det så viktigt att rusa iväg och flagga för misstroendevotum, OM man nu inte är beredd att genomföra den? Det blir ju rent pinsamt. Då borde man hellre låtit bli, enligt mitt sätt att se på saken. ”Stor i orden liten på jorden”, var ett uttryck jag fick lära mig redan som barn. Jag har inte hört det på länge…

Efter två och ett halvt långa år, har Dödsryckningarna upphört och jag tror inte skinnet kommer att kunna vare sig skyla eller hålla ihop denna konstellation längre. Istället för ett stödparti till den rödgröna regeringen, har vi nu i praktiken tre stycken stödpartier. För det är det som blir sluteffekten av detta sammanbrott idag.
– hur ska väljarna, de presumtiva, tro på att de fyra ska kunna vara ense i en regeringsställning som dessutom troligast får anses vara i minoritet, dvs behöva stöd från annat håll?
– hur ska väljarna veta vilken politik som egentligen kommer att föras?

Det är så dåligt och så taffligt skött, att jag skäms över att ha röstat på dem i senaste valet. Det troliga är att de aldrig någonsin mer får min röst.

Nej, vad vi idag bevittnar är ett ytterligare maktöverlåtande. Kapitulation, vad man än vill få det till. Socialdemokraterna har vunnit (dock inte förtjänat) regeringsstyret i Sverige för ytterligare minst 5 år, antagligen 9 år. Grattis Stefan Löfven.

 

Annonser