Solig söndag, med vissa moln både på himlen och i form av återblickar…

Åter hemma efter en lite kort helg i Hälsingeriket, en klart skön sådan, men med mycket reflektion åt olika håll. För sex timmar sedan såg jag ut över denna vy i Moviken i Hälsingland.

kvällssol i mars

Min pappa, som finns med i denna bloggpost, sade alltid att det var som finast varje söndag man skulle åka från Moviken. Det är något jag kan skriva under på, har insett det med åren…

Åren är just något som diskuterats i olika sammanhang denna helg. En helg med förtecken av trög start, elektroniskt krångel först i Sollentuna, sedan i Uppsala. Elektronik är fantastiskt…så länge strömmen är påkopplad, eller trådarna bär rätt väg. Det tog till 18.30 på fredagen innan färden kunde fortsätta från Uppsala. Mörkret sänkte sig över de uppländska, gästrike- och hälsingska skogarna. Väl framme var det stjärnklart och minus 4 grader.

Lördagen tillbringades mest med att plocka lite efter de tre månader stugan stått obesökt, förutom då vår husvakt. På eftermiddagen släppte vinden och molnen lite, och det sprack upp. En s.k. gofika hos goa vänner på Stormnäsudden vid Södra Dellen lyfte tankarna till ens föräldrageneration som sakta får det svårare att njuta av livet, behöver mer och mer assistans, och som i deras fall den ene fadern behöver flyttas till servicehus. Livets gång, men svårt nog.

Vi ska alla den vägen vandra, dvs. bli äldre. När man är ung är man ”odödlig”, när man är småbarnsförälder tänker man inte på sig själv, utan på huruvida barnen ska ”klara biffen”, lite längre upp i medelåldern börjar småkrämpor komma, dessa kompenseras ofta genom överdosering av träning, amatörtävlingslopp som kräver enorma insatser, av både deltagande och nära. (Vasaloppssöndag idag)

Det är här någonstans man börjar inse att man inte är odödlig längre…tiden känns som om den går allt fortare. Detta trots att den alltid går lika fort…tick, tack, tick, tack.
Helst skulle man ibland vilja stoppa den, samtidigt som vårt samhälle på något sätt börjat lasta mer och mer på tillvaron. Vi ”förväntas” hinna med så mycket, många knäcks av det. Detta är dock ett ämne jag kommer att ta upp senare. Svenska Dagbladet har haft en artikelserie om det de senaste veckorna.

När man vistas i en miljö som varit nära sedan 4-årsåldern, är det massor av minnen och saker som gör sig påminda, inte minst då man ofta kopplar av. Jag tror det är viktigt att släppa fram sådana tankar. Annars kan man inte sätta perspektiv på tillvaron. Av en granne hörde vi att en eldsjäl för den julmarknad som gick av stapeln första advent i byns masugn, drabbats av sorksjukan i vinter och varit i princip dödssjuk. Tänk så lite man vet…han är ändå ”bara” i 40års-decenniet.

På vägen hem i bilen sändes Svensktoppen på ”trafikkanalen” P4 senare pga av just Vasaloppet. Magnus Ugglas tolkning av Olle Ljungströms låt ”Jag och min far” spelades igen, fortfarande på silverplats på listan. En rätt naturlig avrundning av helgen som var. Som kronan på verket kom så Mando Diaos Frödingtolkning på säker första plats. Jag har rötter i Värmland via min egen far…

Ta vara på livet, önskar jag i natten mot måndag.

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s