Stilla veckan – Påskblogg – Blå måndag

blamandagIdag började den s.k. stilla veckan, enligt den ”kyrkliga årstiden”. Vad är då den stilla veckan? Är det något man vet svaret på i vårt sekulariserade land? Jag tror inte det är så många som reflekterar över det i alla fall.

Jag misstänker t.o.m. att den är ett litet upplopp mot påsken, en av våra längsta helger i landet. En helg som gärna börjar redan vid lunch på Skärtorsdagen och slutar på måndagen, Annandag Påsk. Allt verkar gå ut på stress och hets, för dem som är kvar i storstaden. När jag åkte pendeltåget i morse, var det så fullt att man fick söka sig ståplats i korridoren. De flesta verkar vara oroliga för att inte komma av, för man får formligen tränga sig och be om ursäkt för att få stå ”inne i vagnen” istället för vid dörrarna.

Efter ett par stationer ska en herre gå av tåget, reser sig upp och närmar sig mig i mittgången. Tror ni att han på något sätt signalerar att han vill av till mig, eller ens tittar på mig? Nej, just det. Han bara knuffar på mig, och jag som står och läser dagaens Metro får greppa ett handtag för att inte ramla och kunna släppa förbi honom. Ett ”tack”…? Nejdå.

Jag ”roffar” i alla fall åt mig platsen, en mittenplats i ett av de äldre tågen, där man sitter tre personer mot varandra, således sex personer på två rader. Inte helt enkelt att komma ner på platsen, och helst hade man nog hoppats på att jag inte skulle insistera på att sätta mig.

När jag väl sitter, är det väl nästan en händelse som ser ut som en tanke att jag får upp insändarsidan i Metro…..Rubrik; ” Ingenstans ser jag ett leende”  Skribenten undrar något jag själv tänkt mer och mer på genom åren, varför denna otrevliga stämning i kollektivtrafiken, varför bara stirra i backen för annars blir man på-sprungen? Ett glatt ansikte betyder tydligen att man är beredd att maka på sig… Skribenten med signatur J S skriver f.ö. även ”Jag har bott i många länder i världen och aldrig har jag sett detta beteende någon annanstans än här i Sverige”.

Jag blir oerhört ledsen när jag läser detta, för det är mitt motto, att vill man något får man försöka bjuda till själv. Resan avslutas med att kvinnan mitt emot ska gå av…hon har sett att jag ha plockat ihop mina saker och börja ta på mig halsduk osv. Det hindrar henne inte från att tränga sig före, utan att säga något.

På perrongen konstaterade jag att jag gick ut fortare än vad hon hade mäktat med. Synden straffar sig själv…Själv styrde jag kosan mot ett givande frukostmöte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s