Petzell. Ett inlägg som kopplar till ett som inte ens publicerats…ännu.

Det kan låta klyschigt, och konstruerat. Det är dock sant. Jag hoppas att det blir publicerat, att tiden och sinnet spelar med mig. För även det inlägget har ett viktigt budskap.

Ikväll nås vi av budskapet att William Petzell, f.d. Sverigedemokratisk riksdagsledamot, numera politisk vilde, har avlidit. Se länkar till s.k. gammelmedia nedan.

Det sägs inte varför och hur, men väldigt många antar en massa saker. Den s.k. fårskocksbeteendet sätter igång igen, delvis pådrivet av media. Alla måste tycka något, alla måste beklaga, visa sin empati. Missförstå mig rätt, jag tror inte alls att alla som skriver något, har ”orent” mjöl i påsen, tvärtom.

Däremot tycker jag att det är tragiskt -och beklagligt- att det ska behöva gå så långt som att en person med klara missbruksproblem ska behöva dö för att många ska engagera sig med emfas.

Man kan tycka vad man vill om personens i fråga åsikter, tidigare beteende i olika situationer, och hans agerande i den mening att han vägrade lämna sin plats för att han (enl. uppgift) inte längre ”var önskvärd” hos sitt parti Sverigedemokraterna. Det hör liksom inte hit i diskussionen om hur vi ser människor, eller inte. Hur vuxna vi ”vuxna” är i vårt eget agerande mot andra vuxna människor.

Det går ganska enkelt att konstatera att han varit utsatt för ett antal olika krypskyttar, mobbning på högre nivå osv. Partiet, demokratiskt valt till Riksdagen, har fått utstå spott och spe för det mesta, och om det kan man hålla med eller inte. Alla i partiet, liksom andra demokratiskt valda partier, ska behandlas som människor. De är valda av folket i ett riksdagval.

De senaste veckorna i mitt liv, har det smugit sig på en hel del upplevelser som idag får mig att tänka på unge Petzell. Vad visste vi om honom egentligen? Som Jan Ericson skriver på Facebook ikväll,

”Jag tycker det var ovärdigt att behandla en politiker så som faktiskt var invald av svenska folket. Alla förtjänar respekt som människor, oavsett vilket parti man valt att stödja och även om man hoppar av sitt parti och blir politisk vilde. ”

Hur många gånger funderar vi ärligt över vad som finns bakom en människas yta och fasad? En fasad som kanske inte ens denna person själv skapat utan har fått påklistrad av andra eftersom den personen ”borde ses som sådan”, Jag avskyr denna låga gen hos människan, och Erik Laakso tog upp det i ett inlägg på Uppstudsbloggen häromkvällen. Läs och begrunda. Vad vill vi egentligen veta om andra?

I min omedelbara närhet, i släkten, har jag idag haft minst fyra fall av grav alkoholism som jag vet om. Alla som känner mig, vet att jag inte är förespråkare eller tror på moralpredikningar om alkohol osv. På samma sätt som det inte betyder att jag inte ser -och har sett- dess verkningar, både självupplevt och utifrån observerat. Som uppväxt i Frankrike och Centraleuropa, har jag fått en delvis annorlunda bild av hur hantera alkohol än den som oftast anses vara den politiskt korrekta i vårt land. Jag anser att den i många fall fungerar mycket bättre.

Det första fallet blev mig knappt inte bekant förrän personen i fråga avled. Varför då? Jo därför att det var en sådan oerhörd tabu att det inte diskuterades av någon utanför hans allra närmaste. Att detta är ett par decennier sedan, påverkar så klart också sättet som det hanterades på. Hans ingifta svågrar och svägerskor visste inte ens, eller insåg det i alla fall inte.  En smärre chock för mig, eftersom jag umgåtts en hel del i yngre år med honom.

Det andra fallet står mig ännu närmre, i den bemärkelse att det finns blodsband med i bilden. Här är det inget som förvånat mig så mycket, när det väl uppdagats. Jag har ju sett vilken typ av liv man har fört, men de sista stegen över tröskeln, hade nog inte ens jag som relativt observant person noterat. Han lever än idag, men är oerhört skraltig, vilket jag vet många har svårt att hantera. Nästan så att man inte får ta upp frågan. Själv tycker jag man ska försöka leva med honom, så länge han finns här på jorden.

Det tredje fallet, stod mig väldigt mycket närmre, men där fanns inga blodsband och kontakten finns inte heller längre kvar av helt andra skäl. Personen i fråga skämde ut sig på fester, pga okänsla för hur mycket densamma kunde inta i form av s.k. rusdrycker. Oerhört pinsamt, något jag har haft oerhört svårt för hela livet. Men återigen, ett tecken på ensamhet, obalans, sjukdom.

Det fjärde fallet står mig fortfarande oerhört nära. Personen lever, men har inga spärrar kvar tyvärr. Familjen lider, men älskar personen som bara en familj av kött och blod kan göra. Samtidigt är det i stort sett omöjligt att leva ett normalt liv med en sådan person. Hur det kommer att sluta, både när det gäller familj och hälsa, vågar jag inte ens tänka på. Tyvärr är det möjligt att oddsen inte särkilt goda i mina ögon, och då ska man veta att jag är en seg och rätt obotlig optimist i vanliga fall. Jag  har i alla fall inte tagit min hand ifrån personen, men måste skydda mig själv och min egna omgivning från att inte bli ”uppäten”.

Vad är då sensmoralen av detta ganska långa inlägg? Jo, att det är så lätt att döma, att placera, att välja den enkla vägen. Att inte vilja eller våga se. Att instället hänga på flocken, som vi som flockdjur så ofta gör i vår strävan efter att tillhöra en grupp, att bli bekräftade.

När det är för sent, är det också för sent för att beklaga sig och komma med all möjlig åsikt om hur det stod till i själva verket. Vänta inte, gör vad du mäktar med medan tid är. DET är respekt för andra människor.

SvD, DN, GP, HD,

Bloggar gör; Mikael Andersson, Dennis Nilsson,

Advertisements

3 thoughts on “Petzell. Ett inlägg som kopplar till ett som inte ens publicerats…ännu.

  1. Ping: Petzälls död väcker många frågor om mod och prestige | signerat || kjellberg

  2. Mycket känsligt och bra skrivet! Både om kommentarer till 24-åriga riksdagsmannens död och alkoholistvården i Svedala. Omvärldens lidande, de som ser på och känner sig maktlösa, och det stela systemet, i Sverige, för dem som faktiskt söker vård, i det skede då de har självinsikt och vill komma ur det. Alla får samma behandling. Petzäll var ju flera gånger på privat alkoholvård, men samhällets off. sociala nät funkade inte. Det verkar som om stelbentheten inte ändrats mycket under åren-kanske för lite insyn i behandlingsrutiner för allmänheten? Det är väl inte rocket-science? Socialstyrelsen, det svenska synsättet, gör ju ett stort grundfel -man utgår från att patienter ska ha så lite/låg behandling som möjligt – inom sjukvården och psykiatrin för att ”förhindra drogberoende” – inom vårdprogrammet för att man alltid utgår från vårdprogrammet och att det minst allvarliga tänkbara – därav felbehandlingar, lidande och i värsta fall för sen behandling och död. Långt svar!
    PS. Självinsikt finns inte på google tydligen, humor;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s