Är det Socialdemokratins demontering vi ser?

Jag har sagt det förr, och säger det igen. Vad är det som händer med det tidigare ”statsbärande” partiet, Sveriges genom tiderna största och i modern tid mesta regeringsparti?

I mitt blogginlägg för en månad sedan ungefär, tog jag upp just det faktum som några med mig diskuterade efter valet 2006; ”vad händer om Alliansen vinner valet 2010?” Riktigt så här trodde jag nog ändå inte att det skulle gå.

Nu ska för korrekthetens skull noteras att jag är en ”demokratikramare”, vilket innebär att hur mycket jag än kandiderar för ett parti, anser jag fortfarande att det behövs spridning på politiska partier och att utan en bra opposition, har en regering det tuffare att bedriva sin egen politik, en politik som speglas i meningsmotståndares förslag. Först då kan väljare få rimliga möjligheter att bedöma och välja vilken politik just de själva vill se drivas i landet, och partierna kan få återkoppling på hur man ser sig vilja ta tag i framtiden.

Vad händer nu då? Ja, jag vet inte om jag har något svar på det…För inte så hemskt länge sedan Mona Sahlin fick lämna walk-over, och då inte pga någon lägenhetsaffär, utan choklad och slarv med kontokort. Nästan precis 16 år sedan. Visst, många idag levande unga minns det inte.  Jag minns fortfarande hur jag såg presskonferensen live, och tyckte att det kändes väldigt märkligt, ledsamt så borgerlig jag redan då var.

Tolv år senare inträffade detta. Mona Sahlin tar över och gör comeback på riktigt. Hon blir ”Sveriges första kvinnliga statsministerkandidat”. I den citerade artikeln, skrivs om att

”Margot och jag fortsätter att kräkas ihop. Hon är med i mitt nätverk. Vi ska sparka ut Reinfeldt senast 2010 och Margot kommer att vara med under åren vi har framför oss”

Hur det gick med det, vet vi. Margot Wallström innehade viktiga positioner globalt, och deltog endast sporadiskt i Sverige. (S) vann inte valet 2010, och resten är historia.

”Det stora partiet” hade en lång, till skillnad mot andra, inte särskilt öppen process inför valet av ny partiledare. Ingen verkade vilja ställa upp. Som bortblåsta var alla kvinnliga statsministerkandidater. Herr Juholt själv uttalade sig så här. Även här vet vi hur det gick.

Vad händer nu? Den som det visste. Media och bloggosfär överöses med spekulationer och stöd, hat, skratt, huvudskakningar. Tyvärr är det tragiskt, och är det som många påstår, att det finns en genusskillnad i hur man hanterat Mona Sahlin och hur man kommer att hantera Håkan Juholt, visar det återigen på att partiet med stort (S) inte är så jämställt och framåtblickande som man gör gällande.

Jag kan nästan fälla en tår över det hela när jag nu ser via Facebook att Håkan Juholt själv, eller mer troligt, någon i hans närhet, lägger ut ett slags försvarstal över tiden som gått. Nu räcker det. Alla människor har rätt att göra fel, jag vill inte ha ”robotpolitiker”. Jag har ingen lust att vrida kniven fler varv, men är detta seriöst av en ”tänkbar statsministerkandidat”? Ni har redan svaret.

Låt oss hoppas att människan Håkan Juholt överlever, ”Super Mario”, men låt oss också hoppas att han och hans sambo tar det ansvar som åligger dem som medborgare. Hur det sedan går med det Socialdemokratiska Arbetarepartiet lär vi inte veta idag. Det får tiden utvisa.

Expressen, Expr.2, Exp 3, Aftonbladet, GP, GP2, SvD, SvD2, DN,

Bloggar, Mikael Andersson, Tokmoderaten, Laakso, Peter Högberg, Thomas Böhlmark, Kent P., Västros, Westerholm,